Den fria leken!

Jag läser den där artikeln om fri lek i ETC. Det står att i takt med de senaste årtiondenas genomgripande institutionalisering av barndomen ges allt mindre tid och utrymme för barnens egna lekar. Det finns ett tryck från politiker att förskolan ska handla om lärande, om undervisning. Man ser faror i att barnens möjligheter att bara vara barn och att få leka utan vuxnas förväntningar eller styrning minskar. Forskaren Maria Öksnes och många andra pedagoger och forskare säger att den fria leken är viktig och att många barn är för organiserade. Leken är viktig för barnens inre liv och utgör ett rum de har för sig själva. Forskning visar att alltför vuxenstyrda lekar och aktiviteter begränsar barnens egen kreativitet och upptäckarlust. Trots detta är beslutsfattare övertygade om att leken ska utnyttjas för lärande. En forskare vid Aarhus universitet i Danmark menar att ju tidigare man börjar med målstyrd inlärning desto sämre går det för barnen senare inom utbildningssystemet. 

Många tankar kommer upp. Minnen som virvlar förbi. Barndomen...kompisar på gatan och mammorna hemma. Lek i trädgårdar, på gatan, i skogen...Vilda lekar. Blev det krångel gick man hem igen. Eller inne för mig själv. Gymnastik på tjockmattor, hänga i romerska ringar, rita, måla, lekar med min bror, klippdockor, bokläsning, kojor, kramdjur, dockor, bokmärken...tid att vara ifred, utveckla mina egna intressen, att gå djupt in i något...

Jag tänker på miljöer. På hur annorlunda lek blir i olika typer av miljöer. Jag ser förskolerum, förskolegårdar, fritidshem, skolgårdar. Torra, dammiga, sunkiga, trånga...torftiga. För det allra mesta. Och personerna. Mängden av människor. Stora grupper av människor som inte har något annat gemensamt än att de råkar gå i samma grupp. Placerade där för att passas när mamma och pappa är på jobbet. Inga syskon finns där. Ingen mamma eller pappa i närheten. Syskonen på andra avdelningar.

Så tänker jag på förskolan, målet med den...det där med att starta upp det livslånga lärandet. Och de högskoleutbildade proffsen som finns där. Där alla lekar syftar till att barnen ska lära sig något. Där det är viktigt hur man pratar. Allt blir lärande. Teman som ska jobbas igenom. Hur är det med det här nu då? Om den fria leken är viktigast - vad blir det med de utbildade proffsen? Behövs de? Eller räcker det med helt vanliga förnuftiga människor som ser till att det inte händer barnen något? Kanske till och med föräldrar? Eller ännu värre - en mamma? Och om den fria leken är viktigast - varför ska det ske på en speciell barnpassningsplats? Varför inte i ett hem? I en miljö där barnet känner sig helt och hållet hemma. Där mamma eller pappa och syskonen finns? Där alla saker man gillar finns? Där man kan gå ut och in lite som man vill? Där gräsmattan inte är nedtrampad av alldeles för många fötter. Där mamma kan hålla koll på den där fria leken utan att klistra sitt sällskap på barnen medan hon själv gör något vettigt. Städar, tvättar, lagar mat, bakar...Kanske var det inte så dumt ändå. Det vi hade innan institutionernas tid började. Där folk skötte sina sysslor och där barnen var fria ända fram till de började skolan vid 7 år. Det här är kanske svaret på varför det funkade innan förskolan fanns. Att barn utvecklas genom den fria leken. De behövde helt enkelt inte bli undervisade. Det livslånga lärandet startade redan i födelseögonblicket, innan dess rentav. Och att den fria leken gjorde dem starka och smarta och kanske till och med att den nära vuxenvärlden som fanns runt dem hade något att komma med. Den ingrediensen kanske är viktig också. Fast det har man väl inte forskat på än kanske.