...brytt mig särskilt mycket om valet som nyss var. Och jag är glad att jag inte gjorde det. Brydde mig alltså. Det kräver mycket träning att göra det. Inte bry sig. Det kräver att man låter det man tycker är fel och jobbigt rinna av sig. Höra orden och låta dem passera förbi. Eller ännu bättre. Inte lyssna alls. Bara koncentrera sig på sitt eget liv. Så det har jag tränat på. Och jag blir bättre på det.
Jag har det bra. Jag har knagglat mig fram i livet på mitt sätt och har haft turen att ha en make som litar på mig och är lyhörd för mina drömmar. Och jag gör detsamma för honom.
Vi har haft fina dagar. Vi njuter av hösten som är i antågande. Njuter av färger och dofter och av allt långsamt förändras och går mot ett lugn som känns skönt efter sommaren.
Förra helgen åkte vi till Lars Lerinmuseet i Karlstad. Det var jag och min make, vårt yngsta barn och mina föräldrar. Ingen annan ville följa med...de valde plugg. Det var riktigt mysigt att bara ha den yngst med...han gick inte och snackade med någon storebror utan gick med sin far, morfar, mig eller mormor och funderade på konsten...eller kollade prisuppgifter på mer eller mindre dyra mattor...för det vi egentligen skulle göra i Karlstad var att lämna in mattor för lagning på Monséns mattor. Själva mattaffären är ett museum i sig...full av underbara mattor av alla de mönster och storlekar. Travar av mattor, mattor på väggarna, mattor som hänger över räcken på övervåningen...Så vackra. Jag drömmer om fler såna här mattor men är så glad över de fyra vi har i vår ägo! Nu låter jag som Ture Sventon eller Omar. Men orientaliska mattor är ju såna...lite magiska på något sätt.
Ja, sen åkte vi till själva museet, Lars Lerins museum, och det var precis lika fantastiskt som förra gången. Det är härligt att spankulera runt och beundra tavlorna, studera hur han får ljuset att bli liksom alltdeles...ljust, genomskinligt, magiskt och hur mörkret blir fullt av skimmer och hemligheter. Och 11-åringen tyckte om hur några hundar var målade och hur människorna såg ut att bara vara färgkluddar på nära håll men blev så mänskliga på längre håll. Och så var där en gästutställare...Ragnar Sandberg som gjorde underbara färgrika naivitiska tavlor.
Det enda trista med museet var cafét. Allt är perfekt...stolar, bord, omgivningar och de underbara kaffekopparna...men så är kaffebrödet nästan slut...fast det knappt ens är kaffedags...och som lök på laxen eller vad man ska säga...var kaffebrödet rätt trist. Det tycker jag är så synd när allt det andra är fantastiskt.
Men spela roll egentligen...människan lever icke endast av bröd...andlig spis är viktigare. Och när vi betraktar Lerins och Sandbergs tavlor känner vi oss upplyfta.
