torsdag 30 juni 2016

Sommarlovet...

...fortsätter...dag efter dag...snart har det gått tre veckor! Det är inte så där jättesomrigt, inte så mycket som vi önskar. Men det är roligt ändå. Det är ju inte jättekallt i alla fall. Och det går att göra roliga saker fast det inte är något särskilt badväder.

Vi har:

Plockat smultron! Det finns så mycket smultron i år. Det är väl konstigt! Att fast det inte är så varmt och soligt så blir det fler smultron än det någonsin har varit förr! Vi har plockat flera gånger och provat både smultron och mjölk och gjort en rulltårta! 
Vi har kastat en hel del boll! Det är kul med både stora bollar och små! 
 Och vi har hoppat jättemycket studsmatta! Varje dag hoppar barnen! Det är härligt att se dem använda kropparna ordentligt! Bli andfådda och rosiga i ansiktet och svettiga och att höra dem skratta och ha kul! 5-åringen har lärt sig så mycket i år! Han kan göra volt och landa nästan på fötterna och göra en slags handvolt och hoppa högt och ta ut armar och ben som ett kryss! 
Och så har vi matat fåglar! Fler gånger än vi någonsin gjort förut! Det är roligt! 
Ja, vi har ju gjort annat också förstås! Det har spelats en massa tv-spel och datorspel. Det är också roligt tycker barnen. Och så har vi sett på filmer och tv-serier på kvällarna. Och gått i skogen och åkt sparkcykel...och lekt kurragömma några gånger...och de stora barnen har träffat kompisar och flickvänner...

Det är skönt med sommarlov! Den där känslan man får i kroppen - som jag kan återkalla fast jag är gammal och inte har något sommarlov egentligen - att tiden stannar upp lite...det kvittar vilken dag det är. Det känns en aning oändligt. Det är så mycket tid kvar att det känns lite meningslöst att räkna efter ännu. Ännu ett litet tag! Det är härligt! 




Vaccinera barn mot psykisk ohälsa?

En grupp människor har gått samman nu inför Almedalen för att diskutera barns psykiska ohälsa. Här kan man läsa om det: http://www.mynewsdesk.com/se/pressreleases/vaccinera-barn-mot-psykisk-ohaelsa-145928 De ska ha ett seminarium under Almedalsveckan och de kallar sig Barn MedKänsla. Anledningen till det här seminariet är att:

Alla vet att tidiga och förebyggande insatser motverkar psykisk ohälsa. Ändå mår våra barn allt sämre psykiskt. Detta gör att de här människorna vill ge barnen ett bildligt trippelvaccin som ger kunskap om

1. Känslor
2. Empatisk förståelse
3. Stärkt impuslkontroll.

Under Almedalsveckan ska de här människorna berätta om hur och vad vi kan göra för att vända trenden och stötta psykisk hälsa hos barn.

De här människorna berättar att personal i förskola och skola vittnar om jag-fixering, minskad empati och ökad ångest. De ser föräldrar som famlar efter handfasta råd och snabba lösningar. De ser pedagoger som slår knut på sig själva för att göra ett bra jobb. Vuxna är stressade och stressen överförs på barnen och försämrar det emotionella immunförsvaret. Istället är det närvaro och lyhördhet som bidrar till det emotionella immunförsvaret under den sociala hjärnans framväxt.

Hur ska man göra då? Jo, barn behöver få uppleva och lära sig handskas med sina känslor i trygga sammanhang. Barnen förbereds och stärks då för att bättre kunna stå emot stress, hantera konflikter och livets ofrånkomliga motgångar.

Den här panelen med psykologer, specialpedagoger, förskollärare, skådespelare och samhällsentreprenörer ska ge konkreta förslag och levande exempel på hur vi kan "vaccinera" barnen och ge dem goda förutsättningar att må och fungera bra.

Suck. Vad är det som håller på att hända ute i Sverige? Har vi blivit idioter allesammans? Barn mår sämre. Och nu ska det plåstras och fixas och donas. Men varför ställer ingen frågan VARFÖR mår barnen sämre? Barn är jag-fixerade, har dålig empati och impulskontroll. Och detta är ett problem? I förskolan? Jag trodde att små barn liksom var jag-fixerade, hade svårt med empatin och impulskontrollen - liksom att det var normalt för små barn...och att samvaron med vuxna människor - kanske till och med föräldrar??? - gjorde att barnen liksom mognade och utvecklades när det gäller de här bitarna. Men vad vet jag? Jag är ingen specialpedagog, förskollärare, skådespelare, samhällsentreprenör...bara en mamma. Jag trodde liksom att gyttrar man ihop en massa ungar och gruppfostrar dem, låter dem fostra varandra...då blir det liksom inte så jättebra när det gäller de här känslomässiga bitarna. Men vad vet jag? Fast ibland har jag lust att ställa mig på något torg och skrika! Bli en sån där galen moder som de har i Sydamerika som vill ha sina ungar tillbaka! "Ge hit våra barn!" "Vi är bäst på våra barn!" "Vi har fött våra barn!" "Vi har väntat dem, ammat dem, burit dem, tagit hand om dem!" "Vi älskar våra barn!" "VI ÄR BÄST FÖR VÅRA BARN!" "HIT MED DEM!" Kan ingen bara säga som det är? Mammor får barn. Mammor har rätt att ta hand om sina barn. Mammor är bäst på att ta hand om barn. Samhället är en dålig mamma. Men det går ju inte. För mammors första prioritet är inte barnen längre. De har sitt samhälleuppdrag. Och barnen mår sämre. Och nu får vi kalla in specialisterna. Förskollärarna, specialpedagogerna, psykologerna, skådespelarna och samhällsentreprenörerna. Lycka till.






.

onsdag 29 juni 2016

Gruppinskolningar....

Jag läser om inskolningar. En förskollärare ber om råd. Hen ska vara med och skola in 11 st 1-åringar nu till hösten. Hur gör man det på bästa sätt? Svaren blir som man kan tro. Man får skola in några barn i taget. Kanske 3 åt gången. Sen kan det vara 3 dagars inskolning eller 2 veckor. Vissa tycker att det ska gå långsamt, att barnen ska vänja sig lite. Vissa pratar om anknytningen. Att barnen ska anknyta till personalen. Man kan ta med övergångsobjekt - nallar, nappar, vagnar, pärmar med foton. Föräldrarna måste bli trygga. Då blir barnen trygga. Man ska säga hej då tydligt. Man kan ringa till föräldrarna och meddela hur det går. Ja, sånt där man hör när man hör talas om inskolning.

Själv tänker jag nog för mycket. Jag tänker att:

- det är så absurt att det har blivit helt normalt att 1-åringar tas till institutioner och lämnas där hela dagarna. Små, små barn som nyss lärt sig gå och inte kan prata. Som föräldrarna inte riktigt vet vilka de är än, de har liksom inte blivit riktigt tydliga som människor än. De är ju faktiskt nästan bäbisar. Men detta är numera normalt. Och föräldrarna gör bäst i att visa att det är bra. Förskollärarnas uppgift är att se till att föräldrarna blir trygga och förstår att detta är helt normalt. Och föräldrarnas uppgift blir att visa för barnet att allt är bra. Att allt är normalt. För om man visar att allt är bra och att allt är normalt kommer barnet förstå att allt är bra och att allt är normalt. Så vi får helt enkelt bestämma oss för att...allt är bra. Allt är normalt.

- det går omkring små, små barn därute i Sverige. Helt ovetande om att deras trygga dagar är räknade. De går där dag efter dag och varje dag är en dag närmare avskedet. Som barnen inte vet ska komma. Som barnet inte kan föreställa sig. Som barnet inte med ord kan formulera vad det tycker om. Som barnet är för litet för att dra några slutsatser om. Kommer det hända igen? När? Kommer mamma? När kommer mamma? Därute går det omkring små, små barn som inte vet ett dugg om vad som väntar.

- att snart kommer 11 stycken 1-åringar bilda en grupp. Eller en del av en grupp. 11 stycken små, små barn som inte har någon relation till varandra ska snart bli en grupp och tillbringa dagarna tillsammans i en institution tillsammans med vuxna de inte har någon riktig relation till. Det känns konstigt.

- att föräldrarna till 11 stycken barn snart ska börja leva sitt normala liv. Det vi tycker är normalt alltså. Lämna sina små, små barn till institutionen och gå till sina jobb. Precis som de gjorde för ett år sedan. Allt har återgått till det normala. Fast ändå inte. För de där 11 stycken barnen finns ju nu. Och snart är det dags för dem att lämna hemmet och mamman på dagarna. För det har blivit normalt.

Och det tycker jag är onormalt.

Men jag är nog inte riktigt normal kanske.

tisdag 28 juni 2016

Pensioner och jämställdhet

Jag läser om pensioner. Gapet mellan kvinnliga pensioner och manliga pensioner har ökat och är nu 28 %. Skillnaderna är störst för de som är under 70. Det är konstigt eftersom kvinnorna som är under 70 har förvärvsarbetat mer än de som är över 70. Men det har inte hjälpt. Det är det där med barnen. Säger de i alla fall. Att kvinnorna har varit hemma längre än männen och att de jobbat mer deltid. Fast den största anledningen är att männen har dubbelt så hög tjänstepension som kvinnorna.

Det här är ju inte bra. Och många tycker att man ska kunna dela på pensionspoängen om man skiljer sig. För att göra det hela mer jämställt alltså.

Annika Strandhäll och den blocköverskridande pensionsgruppen är medvetna om problemet och försöker komma på varför det skiljer så mycket och hur pensionerna ska bli mer jämställda.

En kille på SEB menar att en av utmaningarna är att den svenska välfärdsmodellen bygger på individen. Om man skulle utjämna utifrån äktenskapsförhållanden vore en TILLBAKAGÅNG eftersom familjen återigen blir den centrala enheten. Så det är svårt. Endera är det individen som står i centrum och då blir det ekonomiskt ojämställt eller så är det familjen som står i centrum och då blir det jämställt fast ojämställt ändå på nåt vis.

Ja, hur man ska få bukt med det här verkar vara svårt att få någon kläm på. Men klart är förstås att mammorna måste jobba mer. Vara hemma några månader färre med sina barn, jobba heltid och så måste vi alla jobba mycket mer. Vi måste jobba till 67 års ålder för att det ska kunna bli bättre.

Det är intressant det där med jämställdheten. Hur man än gör så har man ändan bak. Man kan se till att alla förvärvsarbetar, kvinnor som män, men det blir ändå inte som man tänkt sig. Kvinnor har ju de där rackarns barnen som de så gärna lägger nåt år på vardera. Och så envisas många med att jobba deltid. Men det är ju inte bara det. Kvinnorna väljer ju fel branscher. De branscherna som inte ger de där braiga tjänstepensionerna. Så jämställdheten räcker liksom inte riktigt till. Och då kan man ju liksom få den där idén att man kanske kunde dela på pensionspoängen inom familjen. Det jämnar ju ut lite. Det låter ju lite jämställt på något sätt. Men det är klart. Då har man liksom erkänt att en man och en kvinna (eller en man och en man eller kvinna och en kvinna om det ser ut på det viset) hjälps åt som ett par. Och då blir det en TILLBAKAGÅNG. Underförstått till något dåligt. Som kanske kan leda till något bra. Förvirrande. Och om man ska få dela pensionspoäng när man skiljer sig...så...varför ska man inte få dela på dem om man fortfarande är gift kanske någon kommer på då. Och om man skulle få dela på pensionspoäng av jämställdhetsskäl så varför ska man inte få dela på lönerna som kommer in i familjen kanske någon kläcker ur sig då? Och då blir det riktigt farligt. Då blir det SAMBESKATTNING. Och det är farligt på riktigt. För då kan någon få för sig att kanske ha en hemmafru. Ja, eller en hemmaman kanske. För det går ju också. Eller inte. För det är väl där skon klämmer. Om familjen blir en central enhet. Vilket den egentligen alltid är. Eftersom man jobbar tillsammans som ett par för att ta hand om sin familj. Något annat vore väl väldigt märkligt. Men om man erkänner det och erkänner det ekonomiskt sett...då blir det inte jämställt.För då kanske man samarbetar på icke godkända sätt. Och då blir det inte bra. Då är det en TILLBAKAGÅNG. Strunt samma om TILLBAKAGÅNGEN  skulle leda till något positivt. Ur jämställdhetssynpunkt.





Drygt 5!

Vårt yngsta barn är drygt 5 år nu! Det är häftigt att umgås med en drygt 5-åring. Det är härligt, påfrestande, utmanande, underhållande...mycket av allt. Egot är stort och uppblåst. Visst kan man väl allt. Det finns nästan inga gränser. Allt är möjligt. Och egoismen är rätt stor den också. Man vill gärna ha allt, mest...utan att skämmas det allra minsta. Medkänslan är stor...i alla fall med sig själv. Och det är nog tur det. För 5-åringar är så kaxiga och starka att de börjar få lite mothugg av syskon och andra. Och då är det nog bra att ha både skinn på näsan, kunna freda sig själv, veta att man är bäst och kan tycka synd om och ömka sig själv riktigt ordentligt...Man kan få mycket bråk med en 5-åring om man är för halsstarrig själv. Kommer man in i rätt banor är det underbart. Samtalsämnena är djupa och fantasifulla. Kärleken är stor och stark och N vet inga gränser för hur mycket han tycker om oss. Alla som är snälla mot honom alltså. Han gillar att räkna upp långa listor på människor han älskar. Han passar bra i 1-1-relationer långa stunder om dagen för att få gå ner i varv och bli så lugn och förnuftig som han egentligen är. Men han mår också bra av långa stunder av lek. För leka det är han bra på! Rollekarna är avancerade och fantasin är stor. Och kommer barnen in i rätt banor är det underbart att lyssna och se. Blir det fel...då är det inte alls så roligt. Utan riktigt frustrerande. Och då är det tur att man är där som mamma och kan vända det rätt igen. Prata, förklara, säga nej, visa sitt missnöje, erbjuda alternativ, kompromissa...många vägar får man prova. Jag är glad att jag får göra det här på heltid...få följa med i den här resan N gör ut ur den första barndomen och in i nästa, lite större fas! 

måndag 27 juni 2016

Pussel!

Jag ramlar över en fråga från en förskollärare. Hen undrar hur man ska se på pussel. Vilka lärprocesser som pågår när man lägger pussel. Hen vill synliggöra detta. Hen får massa svar. Det handlar om logiskt tänkande och mönster, matematik, att se delar och detaljer, finmotorik, social förmåga om man samarbetar när man bygger, uthållighet...Ja, svaren var många och kloka. Men jag blir i alla fall lite full i skratt. Man vill synliggöra lärprocesser. Pusslet är till för något i förskolans värld. Här hemma tänker vi lite tvärtom. Om vi har lust bygger vi pussel. För att det kan vara roligt. Kanske slinker det med lite lärdomar på köpet. Men det ger vi blanka fan i rent ut sagt. Det är inte därför vi bygger. Och tror inte att de första pusslen kom till som delar i någon slags läroplan utan som tidsfördriv. Och visst är pussel jättebra och jättenyttigt på alla möjliga sätt men...egentligen klarar vi nog oss utan dem. Jag menar att ett barn som inte byggt pussel lär sig nog det där ändå...matematik och att se mönster och att samarbeta och sånt. Men det är ju klart att det man gör i förskolan måste passa in i någon slags läroplan. Och då är det ju bra att leta nyttan med sånt man vill pyssla med. Så man rättfärdigar pysslet. Gör det viktigt och oumbärligt. Jag är glad att vi inte behöver tänka så, vi som fostrar barn på frilans! Vi kan nöja oss med att ta fram ett pussel bara för skojs skull eller skita i det i den fasta förvissningen om att det kommer att gå bra ändå. Det känns befriande.

Vi har blivit lite...

...besatta av fåglar, jag och 5-åringen! Men det beror kanske på att vi hamnar nere vid sjön varje vardag nu när de större barnen har sin simskola! Vi strosar omkring...det finns en lekpark, ett utegym, en udde att gå runt, ett par badstränder...och massor av fåglar. Idag tog vi med oss gammalt bröd som inte gick åt i helgen. Att mata fåglar är alltid kul! Gräsänderna vill förstås ha, men också skrattmåsar och kajor! 
Ungarna vi såg förra veckan var där igen och de hade växt ordentligt! 
Kajorna håller till i ett stort träd, en al! De sitter däruppe i kronan i det fördolda och håller koll! Och så kommer de allihop när det vankas bröd! Blev det lite väntetid parkerade några sig på en bänk - som ligister satt de där på den slitna graffittiprydda bänken och väntade! 
Och skrattmåsarna hölls mest ute i vattnet! Väntade ifall något skulle kastas lite längre ut i sjön och lyfte i så fall och fångade i luften! 
Sen blev det lite kallt och blåsigt och N klagade i sin tunna t-shirt! Så när brödet var utdelat och vi pratat färdigt om vad fåglarna egentligen heter så hann vi upp en liten kortis på stan! Vi hittade en långärmad tröja på rea - bara 50 kr - på KappAhl. Den dög också - rosa och grann med bruna koalabjörnar på! Och så hann vi köpa bananer också för det hade börjat kurra i magen på N vid det här laget. Vi hann lagom tillbaka ner till badhuset för att möta storebröderna.





lördag 25 juni 2016

Midsommar 2016

Midsommarafton har kommit och gått för det här året!

Vi hade en fin dag tillsammans hela familjen och min mor och far. Vi gjorde detsamma vi alltid gör, åkte ut till en hembygdsgård, åt jordgubbstårta min mamma gjort och firade hennes födelsedag som var för några dagar sedan, tittade på när midsommarstången restes och folkdansarna satte igång, fiskade fiskdamm, spelade på chokladhjulet och red på hästar - ja, de yngsta barnen då...

Vädret var helt ok, lite mulet men varmt och skönt! 
Mormors jordgubbstårta är alltid uppskattad! Lätta och saftiga bottnar, god vaniljkräm och lagom mycket grädde! Hela gick åt även om det var lite tufft på slutet! Men ett par av barnen "offrade sig" och klämde i sig det allra sista! 
Småbröder i samspråk!
Musieverksamhet! Så känns det lite när vi står här på gårdsplanen till den gamla gården vid sjön! Husen är från 1500-talet. Dansarna är gamla och inga unga verkar vara på ingång. Midsommarstången med sina uråldriga anor. Och vi som kommer dit i våra moderna kläder, bilar, tar kort med våra mobiler och kameror...åskådare och deltagare i detta skådespel. 
 Efter firandet vid hembygdsgården åkte vi hem till oss och åt middag! Först matjestårta och små skagenröretoasts.

Jag testade ett nytt recept på matjestårta och det blev jättebra! 

225 g kavring och 75 g smält smör mixas till smulor och trycks ut i en springform.

125 g philadelphiaost
3 dl crème fraiche
2,5 burk matjessill i finhackade bitar
2 blad gelatin
1 msk finhackad dill
1 msk finhackad gräslök
1 liten finhackad rödlök

Blanda sill, örter, lök.
Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten.
Mixa ost och crème fraiche.
Värm lite av ostblandningen i en kastrull och rör ut gelatinbladen.
Blanda ostblandningen, sillblandningen och gelatinblandingen!
Häll ut över kavringbotten och låt allt stå kallt några timmar. 
Sen åt vi grillat - fläskfilé, fläskkarré och flintastek. Fläskfilén marinerade jag i olivolja, balsamvinäger, vitlök och salt. Till det åt vi små kokta, stekta potatisar. Det gillar alla. Enkelt och gott! Bara att koka pyttesmå potatisar och sedan steka dem i olivolja och smör och smaksätta med lite av varje. Den här gången hade jag rivet citronskal, färska örter - oregano, timjan, gräslök, persilja, och så chiliflakes och salt efter smak. Till köttet gjorde jag en vitlökssås - crème fraiche, lite fransk senap, pressad vitlök och salt. Och så foccacchia toppad med svarta oliver, rosmarin, salami och havssalt. En mozarellasallad hade vi också och några ostar, kex och vindruvor. 
Foccacchian blev jättegod. Jag gjorde den efter ett recept av Jan Hedh. Det var lite pyssel och det är mycket att skriva upp så det tar jag en annan gång! Men gott var det! 
Så var midsommarafton slut! Snart är den riktiga semestern här, när hela familjen är ledig! Det ska bli skönt! 



onsdag 22 juni 2016

Sommar

Nu är det full sommar...det känns lite märkligt....eftersom det inte varit så...somrigt. Det har varit för mulet och för kallt. Men sommar är det. Och det har gått så fort. Allt är ordentligt grönt och frodigt. Alla de tidiga blommorna är borta och högsommarväxterna håller på att ta vid. Pionerna har låtit vänta på sig men så en dag så bestämde sig de första för att våga språnget! 

 En dag senare...
...och ytterligare en...
Och fingerborgsblommorna har slagit ut!
 Och de första riddarsporrarna...min favorit...Blue skies! 
 I min skuggrabatt har det växt så det knakar..funkiorna breder ut sig och daggkåporna blommar i lime och kungsnävorna i lila! Flädern är på gång att börja blomma så snart måste jag göra saft! 
 Tomaterna maken drog upp har fått många blommor och några tomater syns redan till, fast ännu små och gröna! 

Vi njuter av sommaren fast det inte är så jättesomrigt ännu. Men det är inte FÖR kallt och det är inte FÖR mulet. Jordgubbar finns det och det går att sitta ute på kvällarna och äta dem med kall mjölk och socker! Det är härligt! 
 






tisdag 21 juni 2016

Offra inte barnen för signalpolitik...

...skriver Karin Pettersson i Aftonbladet idag. Det handlar om mammor, pappor och barn som lyckats fly till Sverige inte ska få återförenas med familjemedlemmar som blivit kvar i hemlandet eller hamnat någon annanstans. Det låter ju fruktansvärt. Så inhumant. Så gör man inte. Så behandlar man inte människor. Vi tar emot flyktingar för att hjälpa, av humanitära skäl...och då får man inte vara så inhuman att man med vett och vilje skiljer en mamma eller pappa från sin partner och barnen. Så här tycker de flesta. Och så tycker jag. Men detta är inte den enda signalpolitik svenska staten ägnar sig åt när det gäller att separera föräldrar och barn. För vad är det när man separerar en liten 1-åring från sin mor eller far hela dagarna? Varje vardag i år ut och år in. Ända till den tidiga barndomen är slut och skolan tar vid. Och vad är det när man separerar skolbarn från sin mor eller far och eventuella syskon många timmar varje vardag och många veckor på loven? Det är signalpolitik. Barnen måste separeras från föräldrar, syskon och hem för jämställdhetens skull, för bnp:ns skull. Kryphålen måste täppas till så att signalen blir stark och går fram. Så att ingen får för sig något. Och det är värt det. Trots att barnen offras.

måndag 20 juni 2016

En helt annan klass!

I Finland är de bekymrade. De är bra på att ta ut pappaledighet jämfört med Storbritannien och Frankrike. Men de är inte i närheten av Sverige. Och det är ett bekymmer. Sverige är i en helt egen klass när det gäller attityder och hur man delar upp föräldraledigheten. 

Man har kommit fram till att politikerna har stor makt över jämställdheten i familjen. De politiska beslut som fattas påverkar familjerna och deras val direkt. Finland kommer alltså inte att bli mer jämställt om de inte jobbar för det. Man måste målmedvetet sträva efter att göra mammor och pappor mer jämställda. Som i Sverige där de svenska politikerna medvetet arbetat för ett mer jämställt familjeliv sedan 60- och 70-talen. I Finland är det mammorna som tar ut mest av förädraledigheten. Och där finns inga vikta dagar för pappan. Det vore kanske bättre om det vore mer förutbestämt, alltså ingen valfrihet, för då blir det lättare att komma överens inom paret funderar någon som funderar över såna här saker i Finland. 

Ja, det är nog bättre om det är mer förutbestämt, mindre valfrihet. För då gör folk som de som bestämmer säger. Då lyder folk. Det är som med lördagsgodis. Får man inte äta godis på andra dagar än lördagar och det dessutom inte finns en chans att få tag på godis då äter barnen inte godis annat än på lördagarna. Det är lätt att följa reglerna. Det är lätt att lyda när det inte finns något val. 

En helt egen klass. Det är Sverige i. Det låter bra. Fast är det bra att vara bäst? I en helt egen klass? Det är sånt man inte vet riktigt. Det är inte alltid bäst att vara bäst. Det beror lite på vad det gäller för något. 

Det är ju sant att svenska politiker jobbat målmedvetet på att få oss jämställda. De har jobbat och strävat i 50 år nu. Mer ändå om man börjar räkna från det att Alva Myrdal presenterade sina idéer. Men blev det bättre? Vad i så fall? 

Papporna är hemma lite mer.
Mammorna är hemma mycket, mycket mindre.

Barnen har fått mycket, mycket mindre tid med sina föräldrar, i sitt hem.
Man kan inte längre försörja sin familj på en lön. Om man inte tjänar väldigt bra, eller är väldigt, väldigt ekonomisk.
En familj klarar sig inte på att förvärvsarbeta 40 timmar i veckan längre. 80 timmar krävs nu. 

Kvinnornas sjukskrivningar har ökat och fortsätter att öka.
Skilsmässorna har ökat och nu leder vi ligan i EU. Vi är bäst på att skilja oss.
Barnens psykiska hälsa har försämrats och fortsätter att försämras.
Vab-rekord slås varje år så den fysiska hälsan verkar också försämras hos barnen.
Barngrupperna inom förskola och på fritidshem är stora. Pengarna som skattebetalarna satsar för att ge alla barn omsorg utanför hemmet räcker inte till en godtagbar kvalitet. 
Skolresultaten har försämrats och fortsätter att försämras. 
Mobbing inom förskola och skola har ökat kraftigt. 

Ja, vi är i en helt egen klass. Vi är bäst. Finland skulle nog tänka till lite innan de målmedvetet börjar jobba för att bli som vi. Det är inte alltid bäst att vara bäst. 

Fågelskådning 2!

I förmiddags var vi på simskola. Eller 12-åringen och 9-åringen var det. Jag och 5-åringen tog en promenad medan lektionen pågick! Vi gick runt ett litet näs. Där växer alar och gamla björkar och någon slags lustiga granar med långa grenar och små kottar. Det är insekter överallt och då blir det förstås fåglar överallt också! De har ju både mat och skydd och boplatser. Vi spanade lite. Lyssnade och spanade. Hörde så mycket vackert kvitter men det var inte så lätt att få syn på några fåglar i det täta bladverket. Men så såg vi lite fladder av vingar högt upp i en gammal björk! En björktrastmamma matade sina barn. Ett bo fanns i en grenklyka! De var så tysta barnen, inte ett knäpp hördes. 
Sedan gick vi vidare och en sädesärla letade insekter på stigen! Den vippade på stjärten som de brukar och blev inte rädd för oss. Flyttade sig bara lite framåt när vi gick! 
Sedan kom vi till de där lustiga granarna. Där klättrade nötväckor omkring och hackade i barken och kottarna! 
 Och så stötte vi på en liten fin blåmes som letade mat i en tall!
Det är så vackert nu när sommaren är i full blom! Allt är frodigt och fullt av liv! Det är en sån fart på allt! Djur och växter....det är bråttom! 
Det är mysigt att vara ute och gå med en liten 5-åring på egen hand! När man är ute med en grupp barn blir barnen så fokuserade på varandra. Så blir det inte när man bara är två. N promenerar och pratar...som en riktig jämbördig samtalspartner. Det är mysigt! Vi pratar om ditt och datt. Frågor ställs och svar funderas ut. En glädje att få vara med om. 

Fågelskådning!

Vi spanar på fåglar! Det är roligt att se om vi hittar några "nya" sorter! I går gjorde vi det. En svartvit halvstor fågel med lustigt lång helt orange näbb gick och petade i gräsmattan nere vid sjön! Vi hade ingen aning vad det var. Min far hade någon aning om att namnet skulle börja på strand- och när vi kom hem och letade i fågelböcker kom vi fram till att det var en strandskata vi sett! De håller till längs kusterna och vid de större sjöarna och äter blötdjur, musslor, insekter och kräftdjur - och uppenbarligen daggmask för det var det den ägnade sig åt att dra upp ur gräsmattan! De kan bli riktigt gamla, upp till 30 år! Det var roligt att få se en och få veta vad det var för en fågel! 
Och så såg vi en stare! Den var också i färd med att leta mask! 
Kajor finns det gott om! Och jag gillar dem! Lite kaxiga fåglar som håller sig framme överallt! Den här fastnade på bild mitt i flykten! 

lördag 18 juni 2016

Dagmammorna ska bort!

I Malmö ska man ta bort dagmammorna! Många föräldrar är bestörta och ledsna. De var nöjda med sina barns dagmammor. De protesterar. En mamma skriver att hon är konfunderad över vad man kommit fram till i granskningen. Å ena sidan att små barngrupper som alltså finns hos dagmammorna är positivt för lärandet men å andra sidan att tillgång på pedagogiskt material, stimulerande läromiljöer och pedagogisk kompetens kan vara begränsad hos dagmammorna. Hon skriver också att det inte finns några konkreta belägg för att barnen skulle vara mindre förberedda att börja skolan än förskolebarnen. Den här mamman menar att man borde satsa på kompetenshöjning för dagmammorna. Samtidigt säger hon att kunskapen och kompetensen finns hos dagmammorna - annars hade hon inte valt detta för sina barn. Det är föräldrarna som vet vad deras barn behöver och det är alltså de som ska bestämma. Mamman tror att utfasningen av dagmammorna egentligen är ett sätt för kommunen att spara pengar. Och så säger hon att det inte är rätt att spara in pengar på barnen för sparar man på barnen har vi ingen framtid. Albert Einstein har sagt att fantasi är viktigare än kunskap. Och så säger mamman att hennes barn både har kunskap och fantasi. Och mamman upplever att barnen fått detta från sin dagmamma.

Jag tänker att förvirringen är total. Visst, det är synd att dagmammorna tas bort. Om barnen trivs där och föräldrarna är nöjda så är ju allt bra. Men är detta allt man kan komma på att kämpa för? Föräldrarna ska få bestämma. Men bara mellan förskolan och dagmamma? Ja, och så kommunen då som inte vill att föräldrarna ska få bestämma alls. Men jag är så fascinerad över vanligt folk. Det faktum att barn hör hemma någon annanstans än hemma har gått så ända in i benmärgen på dem att de inte ens kan formulera tanken att...vänta nu...om vi ska få bestämma...varför inte bestämma helt och hållet? Och man kan tänka att barn mår bättre i små grupper, mer familjeliknande grupper...men det ska ändå vara i någon slags verksamhet. Inte hemma. Inte med mig. Det är något patetiskt över det hela...dagmamman symboliserar på något sätt den sista lilla resten av något ursprungligt. Hon känns väl som en slags mamma kanske. Hon är ju i sitt hem. Och föräldrarna kan tänka att där, där har de det mysigt och tryggt. Tänka att där, där får barnen både kunskap och fantasi. Men det uppenbara...det kommer aldrig för dem. Att barnen kan få det mysigt och tryggt  och få kunskap och fantasi i sitt riktiga hem. Med sin riktiga mamma. Men där är det stopp. Inte kräva för mycket. Bara kämpa för rätten att behålla ett i kommunens tycke föråldrat barnomsorgsalternativ. Mamman är sedan länge föråldrad. Så föråldrad att hon är alldeles bortglömd. Till och med av mammorna själva.

Det är sorgligt. 


fredag 17 juni 2016

Rabarberpaj!

Idag är det visst fredag! Man får tänka efter lite nu när det är sommarlov. Vi har redan börjat förväxla dagarna lite! Det kan ju vara gott med något sött så här när helgen börjar. Och så är det ju alltid trevligt att ta tillvara det som finns i trädgården. Och då är rabarber det enda som bjuds just nu som duger till sötsaker! Så en rabarberpaj kan passa bra!

Den här gjorde vi förra helgen och den var så god att vi säkert gör den igen!


Pajdeg:

3 dl mjöl
2 tsk vaniljsocker
150 g smör

Mixa ihop allt och tryck ut i en pajform. Nagga och förgrädda i 225 g i ca 10 min.

Fyllning:

300 g rabarber i bitar
1,5 dl socker

Sjud ihop allt tills rabarbern faller samman och det blir en kompott av det hela.

Marängtopping:

3 äggvitor
3 dl socker

Vispa äggen till hårt skum.
Tillsätt sockret och vispa vidare tills smeten är blank och bildar toppar.

Bred ut kompotten i pajskalet. 
Bred ut marängen ovanpå.
Grädda i 200 g i 10-15 min tills marängen fått fin färg.

Grädde eller glass är gott till!