onsdag 31 december 2014

Födelsedagstårta och konstgjorda och naturliga "konstverk" och tankar om nya året!

Igår hade vi födelsedagskalas för vårt äldsta barn som fyllde 17. Det känns stort! Att ha ett så stort barn, inte ens riktigt ett barn längre utan en ung man som är på väg ut i sitt eget liv. Det är spännande och lite oroligt och allt möjligt! Han önskade sig en prinsesstårta till sitt kalas så det gjorde jag en. Jag trodde att det skulle se fint ut med en "naturfärgad" tårta men det såg rätt blekt ut. Jag fick försöka pigga upp den med rosor och blad och stänglar. Sonen blev nöjd och alla  andra barn var också imponerade över min skapelse!
Vi latar oss på dagarna och njuter av den långa ledigheten. Maken och jag och de små barnen går på promenad varje dag och utomhus har naturen fixat till egna konstverk överallt. Det är så vackert med alla frostiga skapelser här och där. 
Idag är det nyårsafton i alla fall. För 17 år sedan var vår äldste alldeles nyfödd och vi var på BB. Jag var svag och trött efter att ha förlorat en massa blod efter själva förlossningen. Sonen var också trött och lite svag. Han föddes ett par veckor för tidigt och var ganska liten och efter förlossningen fick vi skiljas åt i många timmar eftersom jag behövde opereras. Maken fick ta hand om honom under tiden. Det verkade som om amningen fick sig en liten törn av vår separation för sonen var mest bara trött och inte särskilt intresserad av att äta. Vi fick kämpa en hel del för att komma igång. Maken var hemma i vår lägenhet en stund och hämtade lite saker vi behövde. Förlossningen hade kommit lite oväntat så vi var inte så förberedda. Han handlade med sig en flaska cider och varsin citronbiskvi från ett konditori också och på kvällen när alla andra firade låg vi i min säng och drack cider och åt biskvier och hörde fyrverkerier och såg ljuset från dem på avstånd. Sonen låg i min famn och det var så stort, att vi fått ett litet, skört och vackert barn.
 
Idag har vi ju 6 barn. Och idag på nyårsafton är det full fart. De stora har gett sig av till vänner. Den största firar inte med oss i år- för första gången och det känns lite konstigt. Den näst största kommer hem till maten i alla fall och det känns bra. Maken är ute och handlar det sista och jag städar lite och förbereder maten till i kväll. Trerätters vill alla ha och det får det bli: toast skagen (för det måste vi ha säger barnen), oxfilé provencale och minipavlovor med citronkräm och jordgubbar och passionsfrukt ska det bli! De små barnen är ute i trädgården och leker. Det är en fröjd att se dem. De har byggt upp ett rymdskepp av stolar och annat från lekstugan. De har gjort kanoner av två gamla kryckor och de pratar hela tiden. Jag minns hur härligt det var att gå in i andra verkligheter. Känna hur verkligt det blev och hur man njöt av att leka. Nu får jag uppleva det som mamma, lite på avstånd, men njutningen är densamma!
 
Vi har haft ett bra år. Jag har varit hemma med mina barn precis som jag vill helst av allt. Det ser ut som vi ska klara det i fortsättningen också. Det gör mig så lugn, tacksam och lycklig.
 
Gott Nytt År!
 

 

söndag 28 december 2014

Om små barn

Jag läser en artikel om för tidigt födda barn i SvD. Det är rörande läsning. Jag ryser och fryser när jag tänker på de små barnen som ligger i kuvöser alldeles ensamma. Det står att föräldrarna alltid är bäst, bättre än någon kuvös. En förälder kan reglera barnets kroppstemperatur mycket bättre än en kuvös och barnet känner igen mammans hjärtslag, röst, rörelser...För barnet är det bra och viktigt både ur emotionella och medicinska aspekter. Närvaron är viktig. När vi inte hade några tekniska hjälpmedel var den livsnödvändig. Utan närvaro var barnet dömt att dö. Det står så här: "... människan är ett däggdjur och genetiskt programmerad att omedelbart efter födseln ta sig till bröstet och vara fysiskt nära föräldern. Alternativet har evolutionärt varit död. Utebliven kroppskontakt utlöser en genetiskt betingad stressrespons och har således inte bara emotionella aspekter, utan även medicinska."

Vi är alltså däggdjur och våra behov och våra reaktioner är ett däggdjurs. Barn behöver sina föräldrar. De blir stressade av utebliven kontakt. Jag funderar på hur länge behoven av närvaro och kontakt finns? Är de slut när barnet är 1 år? Är det ok att vara åtskild från föräldrarna på heltid då? Från 2 år? Från 3? Hur länge behöver barnen sina föräldrar för välbefinnande och för sin hälsas och psykiska utvecklings skull? Och det där med förälder - är det inte mamma man menar under i alla fall den första tiden? Söker sig inte barnet till mammans bröst? Det finns ju inget att äta i pappans? Kan man inte få upprätta mammans status lite grand? Utan att nedvärdera pappan. Kanske är det så att den där relationen som har inletts långt innan barnet kommer ut i världen måste respekteras och anses viktig. Mamman kanske borde få känna efter vad som känns bra och rätt. Kanske känner man rätt om man får lov att lyssna på sitt hjärta?

I artikeln står det så här också: "Att vara nära föräldern är inte bara viktigt eftersom det är så som barnet får hjälp att hålla sin kroppstemperatur. Det är först nära föräldern som barnet får de specifika sinnesintryck som är avgörande för den växande hjärnan: ljudet av förälderns hjärtslag, ögonkontakt på ett tittvänligt avstånd, en annan människas kroppsrörelser och doften av den som barnet känner igen." Och mer: "Tidigt i livet som hjärnan är som allra rikast på nervceller. Just under denna period sker en snabb omstrukturering från mängd till smidig funktionalitet. De nervceller som stimuleras kopplas samman i nätverk, de som inte används, rensas ut och dör genom celldöd. De celler som stimuleras kan signalera stress, smärta och överlevnad, eller närhet, trygghet och utforskande. Nu finns fantastiska möjligheter att med förhållandevis små medel påverka människors framtida liv på helt avgörande sätt." Tänk så viktiga föräldrarna är! Tänk att de med sin närvaro hjälper till att koppla upp barnets hjärna! Undrar när processen är färdig? Gäller detta bara förtidigt födda barn eller "vanliga" spädbarn också? Och är det klart när barnet är 1 år, 2 år, 3 år osv? Kan det vara utan sin vuxna anknytningsperson på heltid då? Är det optimalt? Vad är bäst för barnet egentligen? Vet vi det? Vill någon veta? Vad känner och tror vi själva?

Artikeln avslutas med detta: "Tiden när vi lämnade våra sjuka fyra- och åttaåringar ensamma på sjukhus är förbi. Tiden när vi slutar göra detta mot våra nyfödda barn är inne nu. Ingen intervention, inget läkemedel i världen kan eller kommer någonsin ersätta det som föräldern och som barnets familj kan ge." Tänk vad bra att någon berättar om detta! Att de riktigt små barnen faktiskt också mår allra bäst tillsammans med sina föräldrar. Och tänk vad bra att vi slutat lämna våra lite större barn ensamma på sjukhus. Men ändå! Om man jämför - att lämna en 4-åring ensam på sjukhus under en kortare period eller att lämna en 4-åring utan någon av sina närmaste anknytningspersoner på heltid varje dag? Vad är egentligen värst? Vi har ju bara vänt på det. Förr kunde man lämna barn ensamma på sjukhus, det kan man inte nu. Men förr hade man sina barn hos sig ända tills de blev 7 år och sen kom de hem till mamma efter skolan. Nu lämnar vi dem ifrån oss varje dag, många timmar från 1 års ålder och sedan resten av deras barndom. Vad är egentligen "värst"? När ska vi börja prata om hela vår moderna syn på våra barn, våra friska barn och deras barndom. När ska vi börja prata om hur vi föräldrar egentligen känner det när vi tvingas lämna våra små ifrån oss under deras första barndomsår och hur vi upplever det att inte kunna finnas där för våra äldre barn när de kommer hem från skolan? När ska vi kräva rätten att ta hand om de barn som vi fört till världen? När ska vi börja lyssna på däggdjuret inom oss och vad det har att säga oss om vad vi själva och våra barn mår bra av?

lördag 27 december 2014

Frost

Det är så härligt att det är kallt! En promenad fick det bli idag. Man blir vederkvickt i både kropp och själ av den vackra naturen, den klara luften, det bleka ljuset...Det är så skönt att känna hur huden får liv av kylan, hur man blir lugn av allt det vackra. Och när man kommer hem är det så skönt att sätta sig tillsammans och dricka kaffe, se en bra film tillsammans, bara vara...Extra mysigt är det att det är lov och att vi får vara tillsammans hela familjen i många dagar.
 
 
 

fredag 26 december 2014

Sköna juldagar

Det blev kallt till slut! Rabatterna bjuder på vackra konstverk, gnistrande, frostiga skapelser... Det är härligt att vara ute i den isiga luften och känna hur det nyper lite i kinderna efter en stund. Vi gör inte mycket. Det är bra så. Vi spelar spel, tittar på tv, äter, går en promenad, läser och sjunger lite. Skönt att bara ta det lugnt ett tag. Barnen leker mycket. Det är roligt att ha dem kring sig och höra dem ha roligt tillsammans. Lovdagarna gör att alla kommer närmare varandra. Barnen skrattar och skojar, tittar på filmer några tillsammans i ett av sina rum, kör med radiostyrda bilar i banor de byggt, leker kurragömma, pratar...

tisdag 23 december 2014

Julgodis och dan före dan

Så var det dan före dan. Dan har gått fort. Vi har städat och lagat mat, varit och handlat, varit ute och lekt...Det sista julgodiset tillverkades också. Jag läste att Åsa Regnér är sur på att kvinnor bakar mer än män till julen. Jag har bakat mer. Men jag vet inte om det är orättvist direkt. Maken har handlat mer, diskat mer och satt upp fler julbelysningar och lagat en hel del mat - ungefär lika som jag tror jag. Vi har kämpat på tillsammans och nu ska vi vila oss tillsammans och ta det lite lugnt under juldagarna.
 
I år gjorde jag inget julgodis själv. Barnen gjorde allt. De gjorde en sort var och så var det ett barn som gjorde flera olika sorter! Det blev knäck, ischoklad, russin och mandlar i choklad, polkabräck, chokladdoppade marsipankulor, polkamarshmallows, jordnötsfudge...och så en sats misslyckad chokladkola!
marsipan
 
mörk och vit choklad med polkakross - polkabräck
polkamarshmallows
jordnötsfudge som senare fick chokladtäcke - mycket goda!
knäck
 
De sista förberedelserna inför imorgon gick smidigt och vi klädde granen redan före kvällsmaten. Vi brukar annars vara rätt sena av oss. Alla var med och pyntade utom det äldsta barnet som fixade glögg åt oss! Det var mysigt och barnen tyckte som vanligt att det var roligt att hänga upp vackra kulor och fundera på var allt skulle placeras. Jag minns mina egna barndomsjular - hur jag älskade vissa julprydnader och verkligen ville att det skulle bli jag som satte fast den där vackra glasfågeln eller den gamla plåtängeln. Och hur underbart det var när granen skulle kläs - det sista vi gjorde dan före dag...

 
Nu sover barnen och jag ska snart krypa till kojs jag med. Bara några klappar som ska slås in...och så ska det sista plockas undan så att det ser riktigt fint ut i morgon bitti när barnen kommer tassande ner...
 
God Jul!

Årets julbröd!

Nu är vi färdiga med julbrödet också! Det blev fyra sorter i år!
 
Nils-Emils bröd

Pomeranslimpor

Flätat vitt bröd
Knäckebröd med sesamfrön och rågmjöl

söndag 21 december 2014

Föräldraledighet är bra för kompetensutvecklingen

Jag läser en artikel om ett företag som uppmuntrar föräldraledighet för både mammor och pappor. De ser föräldraledighet som kompetenshöjande. De föräldralediga blir bättre på sitt jobb just för att de varit föräldralediga och lärt sig att bli effektiva i sin tidsplanering. Det låter ju toppen! Det är bra med företag som försöker underlätta för föräldrar med hämtningar och lämningar och vabbningar och som ser till att alla får lika chanser till avancemang och löneutveckling.

Samtidigt blir jag lite ledsen. Det är alltid arbetslivet som står i centrum. Man blir bättre på sitt arbete av att ta hand om sina barn ett tag. Kan man aldrig vända på det. Barnen är väl viktigare än arbetet? Att få ta hand om sina barn kan också göra att man blir bättre på just att ta hand om sina barn. Det kanske är den viktigaste effekten. Inte att man blir bättre på att yrkesarbeta. Och att ta hand om sina barn kanske inte ska behöva mätas och vägas och vara bra för något - det kanske bara är bra, bara för att... i sig självt. En uppgift som är bra alldeles för sig självt. Det kanske inte behöver komma något mer ut av det. Det är bra för barnen och det är bra för mamman (eller pappan) och det är bra så helt enkelt.

torsdag 18 december 2014

Julbak!

Snart är det jul! Bara några dagar kvar! Det börjar kännas lite mysigt! Igår kom utepyntet på plats!
Så mysigt med en eldkorg att värma sig vid när man varit ute i kylan ett tag. Eldkorgen har legat i förrådet ett par år men nu äntligen kom vi oss för att ta fram den. Den ska vi använda ofta - perfekt för korvgrillning i mörkret och vinterkylan!
 
Jag har bakat färdigt kaffebröd och kakor. Det blev inte så mycket i år och det känns skönt! Nu kan vi ta någon sort till kaffet varje dag och sen är det SLUT när juldagarna också är slut.
En liten tjuv! Den här sorten var en riktig favorit!
I år blev det:
 
Saffranskransar med mandelmassa och russin
Nötkakor
Bondkakor
Chokladspritskransar
Jordgubbsgrottor
Chokladbiskvier

Nu har vi matbrödet kvar att baka. Det kör vi igång med idag!
 

onsdag 17 december 2014

Matriser

Helt plötsligt har det börjat komma hem matriser från skolan. Det är rutnät där det står beskrivet vad eleven ska kunna i vissa delmoment inom vissa områden i olika ämnen. För varje prov fylls en sådan matris i. Läraren kryssar i vilken ruta eleven befinner sig i. Ibland är det tre rutor på horisontalen - en för E, en för C och en för A. Ibland är det fem rutor - en för varje betygssteg. Ibland får eleven själv kryssa i vad den tror att den är värd. Läraren kan då med pilar visa om det är något som skiljer i uppfattning. Om eleven själv fyller i gäller det att inte ta A-rutan i alla delmomenten även om den tycker att den är värd A. Om man tar det högsta då får man lägre bara för att man inte ska gå och tro att man är så duktig. Så resonerar barnen. Så det gäller att vara taktisk.

Jag tycker så illa om de där matriserna. De säger inte särskilt mycket om vad eleven egentligen kunde, visade att den kunde på proven/laborationer/skrivuppgifter. Så här kan det stå i en matris i ett delområde inom biologi:

E: I undersökningarna använder eleven utrustning på ett säkert och i huvudsak fungerande sätt.

C: I undersökningarna använder eleven utrustning på ett säkert och ändamålsenligt sätt.

A: I undersökningarna använder eleven utrustning på ett säkert, ändamålsenligt och effektivt sätt.

Jaha, tänker jag. Och hur ska eleven veta vad som menas med detta? Hur ska målsman kunna veta vad som menas med detta? Hur använder man utrustning på ett effektivt sätt? Hur gör man när man inte gör det? Använder fel kärl, fumlar, häller något på fel sätt, från fel håll? I själva provet eller i anslutning till själva fältstudien fanns inga kommentarer alls. Matriserna fungerar självständigt - de ska visa barnet och föräldrarna hur barnet har presterat. ¨

Det kan inte vara bra. Det är många ord men inga handlar om vad eleven faktiskt har gjort. Matrisen kan inte läsas av någon och ge den personen en bild av vad eleven verkligen har kunnat, vad som fattas, hur den borde ha gjort istället...Bara ord, för många ord...

tisdag 16 december 2014

Julpynt!

Bara en vecka kvar till jul och det känns...kort. Men det blir väl jul på något sätt antar jag. Vi har i alla fall försökt att få fram lite julsaker och snygga till det lite. En liten gran fick komma in tills den stora får flytta in dagen före julafton. Vi hängde i några hemgjorda "bollar" av hopsydda pappersrundlar.
Vi satte fram en lite "snurra" som vi köpte för några år sedan när vi var i Österrike. Den är så söt och barnen gillar när vi tänder den så "propellern" börjar snurra.
 En ny tomte hittade vi på julmarknaden vi var på förrförra helgen! 
Vi köpte ett litet sött hus för 5 kr när vi var på loppis senast!
Och så köpte vi julgran idag! Jobbigt och frustrerande att välja, försöka hitta den finaste, fundera över hur grenarna kommer att räcka till för julgranspyntet...men mysigt att känna doften av granarna...Nu har vi i alla fall en gran och det ska bli roligt att ta in den och klä den fin. Men först ska det bakas lite och lagas lite mat...

söndag 14 december 2014

Julstök

Det närmar sig jul och vi har börjat julstöka lite. Inte mycket men lite. Adventsstjärnor och adventsljusstakar är framme sen första advent och så har vi köpt några hyacinter. Ställt fram några änglar och någon enstaka tomte. Lussekatter bakade vi dagen före Lucia och pepparkakor och ett pepparkakshus och några pepparkakskojor gjorde vi i går. De fyra yngsta barnen var med och hjälpte till. Eller det var nog mer jag som hjälpte till och de som gjorde grovjobbet. Minstingen är duktig att hjälpa till. Han rullade ut längder till lussekatterna och lärde sig lätt att rulla dem så att det blev riktiga "katter".
Vi gjorde samma pepparkakshus som vi gjort de sista två åren. Vi tänkte göra en ny sort men orkade aldrig klippa ut nya mallar. Men nästa år...Tre av barnen gjorde i alla fall varsitt eget litet hus. Två indiantält och ett utedass blev det!
En sista finputs! 
 
 
 

onsdag 10 december 2014

Vems fel är det?

Jag har sett att man återigen diskuterar det fall när en liten pojke blev hängd när han fastnade med en cykelhjälm i ett träd. Han dog av skadorna. En förskollärare hade hämtat posten och alltså lämnat gården. Nu ska tydligen domen meddelas och folk diskuterar om man kan peka ut en person eller om det är hela systemet som brister. Jag har funderat på det där.

Det är väl klart att man kan peka ut en person om den gjort sig skyldig till något. Om man har valt att lämna barnen ensamma på förskolegården så har man ju valt att ta risken att något oväntat kan hända. Men om det är för många barn i grupperna då är det väl kanske också själva systemets fel. Kommunens fel måste det väl vara då antar jag. De är ju huvudmän för förskolan.

Fast sen får jag andra tankar i huvudet. Om man backar tillbaka helt och hållet - förbi pedagoger och kommuner och tittar på själva den underliggande synen på barn, föräldrar och föräldraskap...I Sverige tvingas man indirekt till att lämna barnen ifrån sig när föräldradagarna är slut. Det är inte tänkt att en familj ska kunna leva på en lön. Var och en ska fixa sina egna pengar. Till barnen får man barnbidraget. Och så får man nästan gratis barnomsorg. Någon annan hjälp att dra upp sin familj får man inte i Sverige i motsats till många andra EU-länder som tar hänsyn till försörjningsbörda - alltså sänker skatten om lönen ska räcka till fler än bara en person.

Vi är alltså i princip tvingade till att lämna barnen ifrån oss när de är någonstans mellan 1 och 2 år. Därefter är det bara ett fåtal som har sina barn hemma. Ändå är det föräldrarna som är ansvariga för barnen. Är inte det märkligt? Vi ska ta ansvar men vi får inte välja HUR vi vill ta ansvar. Små barn behöver mycket passning. Vissa föräldrar är mer noggranna än andra. Det har vi rätt att vara. Men när barnet är på förskolan så blir det som det blir. Vi föräldrar har inget att säga till om. Om jag råkar vara en förälder som tycker att mitt barn ska passas noga kan inte jag välja att göra det. Men det kan ju hända olyckor hemma också säger du kanske då. Ja, det kan det. Men då är det jag som förälder som är ansvarig. Jag har valt vilken nivå av omsorg jag vill ägna mitt barn. Händer det något är det jag som är ansvarig. Jag kan inte lägga skulden på någon annan. Händer det något på förskolan är det inte så. Jag har lagt över mitt ansvar som förälder på någon annan.

Som jag ser det är grundfelet i det hela att det inte finns någon valfrihet. Jag kan inte välja om jag vill att andra människor tar hand om mina barn. Jag kan inte göra en riskbedömning på egen hand utan tvingas acceptera det jag får. Jag kan inte kontrollera vilka människor som tar hand om mitt barn. Om jag tycker att de är lämpliga eller inte. Om de är snälla nog, omtänksamma nog, ansvarsfulla nog, intelligenta nog...Jag tror väldigt få skulle lämna sitt barn till vem som helst, en granne till exempel, utan att fundera på om det är lämpligt eller inte. Men förskolan - där går det alltid bra. Vi behöver inte fundera. Vi bara gör. Och om vi funderar på om det är lämpligt eller inte så spelar det inte någon roll. Vi kan i alla fall inte välja något annat för det mesta. Jag tycker att det är osmakligt att behandla föräldrar och barn på det sättet. Våra barn är det käraste vi har. När det gäller barnen är allt annat än det fria valet ett grovt övertramp.

söndag 7 december 2014

Julmarknad!

I går var vi på julmarknad! En mysig eftermiddag...hästridning, tomtar, gott fika...Det var inte så kallt som det brukar men när solen dalade var det allt skönt att värma sig vid en av alla eldkorgar som stod här och var. Småbarnen tyckte att hästarna var roligast! Jag tyckte hela alltet var mysigt...känner att julstämningen börjar komma krypande!