Rätten att bestämma...

 Jag är inte emot abort. Inte alls. Även om jag tycker att det känns rätt högt att ha 18 veckor som översta gräns. Jag tycker att det kanske vore bättre att ha 12 veckor istället, precis som man har i tex Tyskland. Men hur som helst...det är bra att man kan ta en abort om det verkligen skulle behövas. Man kan i och för sig fråga sig varför cirka 36 000 kvinnor känner att de verkligen behöver genomgå en abort varje år. Jag tänker på det ibland...varför det är så många som blir med barn som inte vill bli det...det råder ingen brist på varken sexualupplysning eller preventivmedel. 

Man pratar så fint...om kvinnors rätt att bestämma...att bestämma över sina egna kroppar. Man vill värna kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp och den människa som ligger i den...ska den få vara kvar eller inte. Det är just kvinnan som ska bestämma förstås...barnet ligger i just hennes kropp. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Det är så självklart att kvinnan ska bestämma om vi ska få ta bort barnet eller inte...senare är det inte så noga att kvinnan ska bestämma. När barnet väl kommit ur kvinnan spelar kvinnans känslor inte någon större roll. Någon annan har bestämt att ett barn ska lämnas bort till först pappa och sedan till förskolan...gärna så snart som möjligt. 

Det är bra att man har rätt till abort. Det är bra att kvinnor har rätt att ta bort de barn de inte vill ha, kan ha, klarar av att ha. Det är ledsamt att kvinnors rättigheter blivit så små...rätten att ta bort ett barn är stor men rätten att ta hand om ett barn man vill ha, älskar, har det där starka modersbandet till är så liten. Om abort pratar man ofta. Ofta och med patos och emfas...rätten för en moder att ta hand om sina små pratar vi aldrig om. Såna har kvinnors rättigheter blivit. 

Hur är det nu då?

Förskolan har ju alltmer kommit att uppfattas som själva lösningen på en hel rad problem. Förskolan ska se till att skolresultaten går uppåt, att integrationen funkar, att utlandsfödda lär sig svenska, att mammorna kommer i arbete, att barnen så småningom kommer att tjäna mer pengar, få bättre pensioner, blir mindre kriminella...och så vidare. Förskola är av nöden. Och därför ska den bli obligatorisk här i riket. Till att börja med från det att barnen är 5 år. Men det kommer nog mer. Det saknas i alla fall inte idéer och intresse för det. 

Det verkar som om det ser likadant ut i grannlandet Finland. Där inleds nu ett försök med obligatorisk förskola i två år. Barna ska alltså vara 5 och 6 år när de går i den obligatoriska förskolan. Man startar med ett försök. Man väljer ut, slumpvis, 10 000 barn ifrån vissa slumpvis valda kommuner. Man vill undersöka om skolgången blir mer jämlik, om det förbättrar förskolans kvalitet och om det gör förskolan mer effektiv. Det verkar som om de flesta experter tycker att det här är en bra idé men att det är lite obearbetat. Någon expert säger också att det här är ett steg i riktningen att sänka skolåldern. 

Det är också lite svårt att få till det här med att få in fler barn i förskolan eftersom det redan nu finns personalbrist.

Det är inte bara jämlikheten mellan barnen man är ute efter när man vill ha en obligatorisk förskola i Finland. Man vill också ha ut mammorna på arbetsmarknaden. Småbarnsföräldrar ska snabbare komma ut på arbetsmarknaden och i Finland vill man öka på sysselsättningsgraden. En anledning till att sysselsättningsgraden i Finland är lägre än i andra länder är att mammorna stannar hemma längre med barnen. 

Det lustiga är att i Finland, som ju varit ett toppland vad gäller skola och PISA och allt sånt där, går skolresultaten ner. Nu verkar det alltså som om man vill lösa detta problem med bla mer förskola. Det utreds och forskas förstås om det här med den nedåtgående skolresultatstrenden. En av forskarna är Aino Saarinen. Hon har skrivit en avhandling om skolresultaten. I den framkommer att det finns flera anledningar till att skolresultaten går ner...bla att man låter barnen själva ta stort ansvar för sina studier från tidig ålder, att man mer och mer använder digitala hjälpmedel i undervisningen...Forskaren Aino Saarinen säger dessutom att tron på att barn som går i förskola presterar bättre än barn som inte gjort det inte är sann och belägger detta med flera olika källor. Inte heller ökar likvärdigheten mellan barnen om barnen går i förskola. Tvärtom medför deltagande i förskola, åtminstone om barngrupperna är stora, vilket de är både i Finland och i Sverige, problem både vad gäller kognitiv som emotionell och social utveckling hos barnen. 

Ja, frågan är hur det ligger till egentligen. Är förskolan av nöden för att barn ska utvecklas ordentligt, bli duktiga i skolan? Är det rätt att förskolan ska vara utjämnande...alltså lyfta vissa barn och sänka andra? Även om det är rätt...funkar det? Många frågor. Och i den där forskningsrapporten verkar det finnas en del svar. Lyssnar de som bestämmer? 

Lördag på isen!

Helgen gick fort...som helgar brukar! Vi hade en fin helg! I lördag gav vi oss ut till en liten sjö i närheten. Vår äldste son med flickvän och hund kom hem och följde med och alla våra hemmavarande barn och mina föräldrar också! Vi gick en liten tur i skogen till en grillplats och så grillade vi korv, pinnbröd och drack kaffe och varm choklad! Vägen hem gick vi över isen...lite slaskig yta men tjock och fin is under det! 

Vi fick några härliga timmar tillsammans ute i naturen! 

 

Helgen...

...blev trevlig! På fredagsförmiddagen städade jag och gjorde fint inför helgen. Och så hann jag baka frallor...jag hade en påse emmervete stående sen i somras...köpte den på en gård där de sålde olika jordbruksprodukter...och på paketet fanns ett recept. Det testade jag! Och dessa frallor med emmer, dinkel, aprikoser och pumpakärnor blev väldigt goda! Jag bakade även en kladdkaka...det gör barnen glada! 

Jag hämtade yngste sonen från skolan och han tog med sig en kompis hem! Jag tycker så mycket om att vara hemma på dagarna...och lite extra trevligt är det när det kommer besök...just att man faktiskt kan ta hem besök och inte ha sina barn på fritids eller ensamma hemma gillar jag extraextra mycket. Det är skönt för barnen att få gå hem efter skolan och det är roligt för en mamma att få vara tillsammans med sitt barn på eftermiddagarna...och att lära känna dess vänner! Kunna bjuda på fika, sitta med vid bordet, prata och höra vad de snackar om! 

Efter fikat smet barnen upp på övervåningen för att testa alla nerfvapen tillsammans! Och sen var de ivriga på att komma iväg till pulkabacken! Jag gick med och åkte lite jag också! Det var skoj! Vi var där ett par timmar...ända tills det blev mörkt och då blev det ännu härligare tyckte vi alla! Det är nåt visst med att vara ute i mörker...i skogens famn och med skratt som ekar mellan trädstammarna och gatlamporna som glittrar i träd och snö! Mörkt och ljust på samma gång! 

Sen blev det förstås lite matlagning...fläskkotlett med currycitronvitlökssmör, stekt potatis och fräst rödkål/champinjoner och brysselkål! Gott! 

Och efter maten spelade jag, maken och yngsta barnet Alfapet! Det var skoj! 

Lördag...och vädret var härligt...lite varmare än dagen innan...9-åringen var ivrig på att bege sig till skridskoisen! Efter lunch gick vi dit och där var hans kompis med sin pappa också! Barn och karlar hade kul med hockey. Jag körde runt lite och sen gick jag en liten promenad! 

Det var en så fin dag...färgerna helt underbara i all sin lågmäldhet. 

Mat igen och sen lite vila framför tv:n. 14-åringen stämde träff med en hel hög klasskamrater...de spelade hockey tills de släckte belysningen för kvällen! 

Söndag...slappardag...tvätt och mat och tv...en liten stund i pulkabacken också för att få lite luft! 

En lyckad helg på det hela taget. 

 

Vikarier

Januari, ny termin, ny lista...samma innehåll. Alltså de här listorna som föräldrar till förskolebarn ska läsa...listorna som ska få dem att förstå. Typ budord nästan. Gör så här så blir det bra. Halleluja! Varför läser jag såna här listor? De angår mig inte alls. Jag har inga förskolebarn. Och jag söker inte aktivt upp dem heller...men de ramlar liksom på mig. Och om någon ramlar på mig...ja, då läser jag. Och jag blir inte upprörd längre. Jag vet ju vad som står i dem. Men det är ju ändå lite intressant...mitt i allt det ointressanta...det är ju liksom tryggt och bra att kunna konstatera att själva grundinställningen till barn, förskola och föräldraskap är totalt cementerad...men att cementen väl inte riktigt stelnat...det är svajigt...det är tydligen jobbigt för föräldrarna att liksom acceptera det oundvikliga. De måste få hjälp. Måste få utbildning i hur de ska tänka. Bli rättänkande. 

De här gången råkar jag klicka in på nåt nån länkat till på fb...en sån där lista på Rulla vagn...Sveriges största mötesplats för föräldrar...

Det är det vanliga...låt inskolningen ta sin tid...kanske hela 5 dagar...ta med ett gosedjur...håll avskedet kort. 

Men den här artikeln har en lite annan ingång. Man har pratat med en förskolepsykolog...och hon säger att barn oftast skolas in vid ca 1,5 års ålder och att denna ålder innebär en känslig utvecklingsfas. Barnet kan bli lite oroligare eftersom världen omkring dem blir större. Och då ökar behovet av närhet till föräldrarna...och detta är bra att vara medveten om vid inskolningen. 

Jag känner mig förvirrad...orden slinker undan...tanken blir grumlig. Jag försöker skapa någon slags argumentationsföljd i min hjärna...

1. barn är känsliga i 1,5-årsåldern.

2. de känner ökat behov av närhet.

3. barn lämnas oftast bort i 1,5-årsåldern.

4. man behöver inte ta hänsyn till barnens ökade behov av närhet. 

Lite längre ner i artikeln ges rådet att föräldrar ska lämna det dåliga samvetet hemma. Om barnet gråter spelar det ingen roll. Det är naturligt att gråta vid avsked. Man ska istället se till att barnet bygger en relation till en ansvarig pedagog. Denne ska bli barnets vikarierande förälder. 

Jag antar att punkt nr 5 på min hjärnlista får bli:

5. barnets behov av närhet till föräldern ska ersättas av närhet till en vikarierande förälder.

Ja, jo, ok...det är klart att det kan vara så...föräldrar ska få lämna bort sina barn hur de vill och kan de hitta vikarierande föräldrar är det ju bara toppen. Men kom igen...ska detta vara normalt? Något vi alla måste göra? Något helt naturligt och lagbundet? Något vi inte kan komma undan vare sig vi vill eller inte? MÅSTE varje förälder och VARJE barn i riket genomgå denna process? Finns det ens så många fullgoda vikarierande föräldrar därute i förskolesverige? Duger de? Alla av dem? Kan vi lita på det? Eller borde det finnas fler punkter på listan? Typ:

6. Om pedagogerna på förskolan inte är bra vikarierande föräldrar så spelar det ingen roll. Det är bara naturligt att alla inte är det. 

Om man som förälder skulle känna att jag som förälder skulle vilja vara heltidsanställde som just förälder och inte ersättas med en vikarie...är det en rätt tanke? Eller bara ett tankespöke? Något onaturligt som smugit sig in i mitt tänkande och som borde ersättas via hjärntvätt med en mer rätt tanke? 

Någon säger förstås att...men va...om du vill vara hemma med ditt barn så är det ju inte förbjudet. Var det bara. Fast så enkelt är det inte. De som "väljer" förskola sponsras av staten med i runda slängar 150 000 kr per barn och år. De som väljer att ta hand om barnet själv utan att blanda in samhället får 0 kr. Och även om man har råd...om man kan få en lön att räcka till för att försörja sin familj...ja, så var det ju det där med attityderna. Allt omkring oss skriker...det är naturligt att lämna bort sitt lilla barn...det finns inget konstigt med det...det ingår i föräldraskapet...det är bara en naturlig följd i kedjan...bli med barn-föda barn-vara föräldraledig-lämna över till pappan- lämna över till förskolan. End of story. Man rullar vagn några månader av livet. Sen är det hela över och vikarierna tar över. Kanske är det vi föräldrar som blivit vikarier...vi fick en tidsbegränsad vikarietjänst då när vi fick barn...de heltidsanställda rycker in när vikarietjänsten är över...vid ca 1,5 års ålder. 

Första skoldagen...

... är avklarad för de som skulle iväg till skolan. Första vardagsdagen för mig är också avklarad. Jag är glad över att vara hemmafru. Det är skönt att slippa ge sig iväg hemifrån efter ett långt julfirande. Det är skönt att kunna städa undan, ta itu med sånt som blivit liggande, varva ner lite, få lite vardagskänsla...den där lunken som är rätt trevlig. Eller rättare sagt väldigt trevlig. 

Det är så härligt att vintern har kommit och att allt är vitt och vackert och inte längre direkt juligt utan ljust och nytt på något sätt! 

Vi som var hemma på dagen åt lunch tillsammans och sen var det dags att skjutsa Uppsalasonen till tåget. Nu var det dags för honom att komma igång med sitt riktiga studieliv igen! 

När vi kom hem var jag tvungen att gå en liten sväng på egen hand...de vita skogarna måste jag se i dagsljus! Domherrar pep på sitt speciella sätt i träden och lyste så rött och grant! 

På eftermiddagen började snön att falla tätare och snart fanns en massa härlig kramsnö därute...yngste sonen ville förstås ut och eftersom han inte har någon leksugen bror i passande ålder får jag hänga med på lekarna...och bygga snögubbar är kul! Härligt! Särskilt när snön räcker till ett helt gäng! 

 

Coronaspecial nr 36 - skyddsåtgärder

Det var länge sen jag skrev nåt om corona. Men pandemin fortsätter. I min familj har vi varit med om sjukdomen...alla av oss som bor i samma hus har haft det. Det gick ju bra. Vi blev inte jättesjuka. Vi blev lite olika sjuka...allt från inga symtom alls i stort sett till sängläge några dagar. Efter sängläget fortsatte symtomen för några av oss under en längre tid...ont i leder och inne i "benen", ont bakom ögonen, täta luftvägar. Jag har fortfarande hosta...har haft det i snart 6 veckor. Lukt och smak tappade vi alla, även den som i övrigt inte hade ett enda symtom. Vissa av oss har fått tillbaka lukt och smak helt och  hållet, andra har fortfarande försämrad lukt och smak eller förändrad upplevelse av smaker och lukter. Trötthet i kroppen har ett par av oss. Var fick vi vår sjuka ifrån? Det är ju inte så lätt att veta...men när vi blev smittade fanns det egentligen bara två vägar in i familjen...lågstadieskolan eller högstadieskolan.

Förut sa man att barn varken kunde smitta andra eller bli smittade själva. Men det verkar ju inte stämma riktigt och man verkar ha ändrat sig lite. Fast inte så mycket ändå. I min kommun sitter det väldigt hårt inne att stänga grundskolan...trots att det verkar som att det pågår en del smittspridning i den miljön. 

I andra kommuner tänker man annorlunda. I grannkommunen stänger man ner högstadieskolan delvis...försöker glesa ut genom att låta eleverna turas om att vara i skolan, en dag per årskurs. Förskolorna fortsätter som vanligt dock. Riktigt små barn verkar inte kunna smitta varken varandra eller personalen. Fast i vissa kommuner tror man det. I Boxholm till exempel. Där har personalen i förskola och grundskola varit oroliga och nu, idag, får de gehör för sin oro. Man stänger inte ner verksamheten. Men personalen ska bära visir. Skolchefen säger att detta visar på handlingskraft. Pedagogerna ska bära visir när det inte går att hålla avstånd. 

Det låter ju bra. Fast lite konstigt ändå. Hur håller man avstånd till förskolebarn? Går det? Tveksamt...i alla fall när det gäller de yngre barnen...1 år, 2 år, 3 år...4-5-åringarna kanske man kan hålla på avstånd men de där yngsta behöver nog en del närhet med vuxna för att ta sig igenom en dag. Åtminstone hoppas man att de behöver det...och får det. Jag försöker se det framför mig...en liten 1-åring som tas om hand av en människa med visir framför ansiktet...Det låter så där...lite konstigt...kanske lite skrämmande för barnet. Jag ser framför mig hur det var att ta hand om 1åringar, 2åringar, 3åringar osv...kånkandet och bärandet, pussarna och kramarna, de små armarna runt halsen, skrattet och pratet...ja närheten man har med sina små. Det som ger kontakt och närhet och boostar utveckling och glädje hos barnen. Det som barn borde ha rätt till...Frågan är om någon annan än mamma, pappa och de riktigt nära kan ge det till barnen. Och vad som händer om barnen berövas detta under många av de vakna timmarna alla barnets vardagar under nästan alla barndomsåren. Vad gör det med barnen? Sätter det några spår? Nu i coronatider sätts allt på sin spets...att barn ska vara på förskola är det inget snack om...man låter hellre personalen arbeta iförda visir än att ens fundera på om de barn som skulle kunna vara hemma fick den möjligheten. 

Vinterdagar...

 ....äntligen snö...nu när jullovet är slut och allt! Men man får vara glad för det man får! 

Igår firade vi vår äldste son som vi inte sett på evigheter på grund av coronan! Det var härligt att ha honom hemma en stund! Vi drack kaffe och åt tårta och han fick sina presenter och så åt vi kvällsmat och satt och pratade några timmar i soffan! Vi hade det mysigt tillsammans!

Idag möttes vi av en underbar syn när vi drog från gardinerna! Snö! Tjock, vit, härlig snö! Vi åt frukost och sen gav vi oss av till pulkabacken med yngsta sonen! Det var härligt att gå genom skogen...tyst och vitt och knarrig och den där underbara doften som det blir när det ligger snö i skogen! 

En snögubbe byggde vi också!

Vi hade rester kvar så lunchen gick fort att få fram! På eftermiddagen gick vi en stund till mina föräldrar och drack kaffe. När vi gick hem var det mörkt...men det blir ju inte riktigt mörkt när snön ligger djup! Det blir så där härligt sagoskimrande att man inte kan se sig mätt på det! 

Ja, ett fint jullov och en fin sista jullovshelg hade vi tillsammans! 

Följ strömmen...

Snart är jullovet slut och en ny termin ska börja. Och så är det i förskolan också. En ny termin börjar. Och ny termin i förskolan betyder att nya förskoleelever ska inskolas. Och det kan vara lite marigt det där med inskolning. Det är tur att diverse tidningar hjälper till med listor på tips som hjälper till. För tipslistorna dyker upp två gånger varje år...efter jul och i augusti...som ett brev på posten! 

I år kan man på Loppi ta del av 5 tips som gör inskolningen lättare för både barn och förälder. 

1. Var trygg

Barnet känner nämligen om föräldern är osäker. 

2. Lita på pedagogerna

Alla barn är olika och kräver sin egen takt...och det är nåt som pedagogerna vet bäst. Så lita på dem. När de tycker att föräldern ska gå ja, då är det dags. 

3. Håll avskedet kort och tydligt

Det kan komma tårar när det är dags att gå. Och då är det viktigt att vara snabb...säg "hej då" och vinka och dra! Ring efter 15 minuter för att höra att allt går bra. 

4. Berätta om ditt barn

Berätta för pedagogerna om ditt barn och om det finns någon speciell rutin för att få just ditt barn att somna. 

5. Var ett stöd för ditt barn

Jaha. 

Ja, det var det hela. Typ alltså...det är jobbigt att lämna bort sin lilla unge och det är jobbigt för barnet...Föräldern kan vara orolig och barnet kan bli ledset...men det är helt i sin ordning...var lugn och låtsas att allt känns helt ok och lita på pedagogerna...de vet bäst. Det är väl liksom budskapet. Eller? 

Det är inget mer liksom. Det finns liksom ett underliggande kontrakt...och det är att barn går i förskola. Punkt. Detta är inget att diskutera. Det är det normala. Normen. Denna norm är odiskutabel. Det är inget problem att mammor lider av att lämna sitt lilla barn ifrån sig. Det är inget problem att barn är ledsna och gråter när de ska gå igenom separationsprocessen och komma ut på andra sidan. Problemen är parternas reaktioner. Det är de som ska avhjälpas genom de här listorna, de här råden. 

Om du är orolig...tryck ner oron.

Om ditt barn gråter...lita på pedagogerna, de vet.

Om ditt barn gråter...håll avskedet kort. Gå. Visa barnet att det inte hjälper att vara ledsen. Gör pinan kort så att barnet förstår att det måste foga sig. 

Vad du eller ditt barn än känner så finns det ingen fog för det. Du ska inte ta dina eller ditt barns känslor på allvar. Du ska invaggas i säkerhet...lita på oss...någon annan...vem?...vet bäst. Det går bra. Allt ordnar sig. Allt bli till det bästa bara du slutar kämpa emot. Häng med bara. Följ strömmen. 

Uppsaladagar!

Att vara student och inte ha stått i bostadskö jättelänge kan få till följd att man måste flytta på sig ibland. Vi har spenderat ett par dagar i Uppsala för att hjälpa vår son att flytta från ett studentrum till ett annat...han får än så länge hålla sig till korttidskontrakt. För några dagar sedan var det dags att hjälpa honom att flytta från en studentlägenhet till en annan. Vi har tur som har släkt i stan och kan passa på att förena nytta med nöje! Vi tog med oss våra tre yngsta och flyttsonen och så fick vi sova hos släkten de två nätter vi var där och blev bjudna på mat en kväll och bjöd tillbaka den andra, de två yngsta fick tid att umgås med sin kusin och hans pappa och hade kul på Turbo och käkade hamburgare, vi andra ägnade en heldag och ett par timmar av nästa till att flytta sonens grejer och göra lite fint, flyttsonen och hans närmsta lillebror sov en natt i den gamla studentlägenheten och en i den nya och fick tid för lite brortid...något jag tror att båda uppskattade...vi hade tid att prata, skratta, spela spel och spela piano och gitarr! Kort sagt...vi hade 2,5 mysiga och roliga och nyttiga dygn tillsammans! 

Start på Uppsaladagarna...hämtmat från McDonald's till hela gänget innan hoppackning av gammal lägenhet tog vid! 

Yngsta sonen roar sig vid pianot! Det är alltid roligt med andras pianon! 

Promenad från släktingens lägenhet till gamla studentrummet där två söner skulle sova! Yngsta barnet följde med...en chans att åka Voi...typ det roligaste som finns! 

Kö i snålblåst och lätt snöfall...ny nyckel ska hämtas ut...många många andra ska också göra det och det hela tar 1,5 timme! Jag håller studenten sällskap i kön och efteråt har vi tappat känseln i tårna. Men en nyckel fick vi ut i alla fall. 

Last av alla pinaler på gamla stället. 

Nytt ställe, ny korridor...

Ticket to Ride på kvällen! 

Och kvällen avslutades med en promenad igen...vi följde med de två sönerna till nya rummet....Härligt med en nattlig promenad...särskilt när det är så vackert i gamla delen av Uppsala! 

Nästa dag fixade maken och flyttsonen lite småsaker och vi andra slappade och tog det lugnt efter de sena kvällarna och allt jobb. Sen gick vi som inte var i rummet en promenad genom stan så att de yngsta bröderna också skulle få se rummet. 

Hem till släktingen fick vi skjuts...vi stannade till vid Konditori Fågelsången och köpte varsin konditoribit som vi festade på efter en enkel lunch! Sen var det dags att fara hem igen! Fina dagar tillsammans fick vi! 

 

Hemmafrubidraget

Jag gillar inte vårdnadsbidrag. Det vill jag ha sagt. Och det beror inte på att jag inte tycker att mammor (eller pappor) ska kunna få vara hemma hos sina barn. Tvärtom! Jag vill att mammor (eller pappor) ska kunna vara hemma med sina barn om de, vi, vill det. Jag tycker att familjer ska kunna ha råd att ta hand om sina barn i hemmet om de, vi, vill det. Och jag tycker att familjer ska kunna bestämma över hur länge de, vi, vill ta hand om våra barn. De som är emot vårdnadsbidraget brukar säga att det är ett hemmafrubidrag. För det är ju mest kvinnor som nappar på idén med att vara hemma med barnen. De luras alltså att bli hemmafruar...money talks liksom. Och det är inte bra. Kvinnor ska inte vara hemma. Kvinnor ska inte passa barn, inte städa, laga mat, planera, tvätta, vattna blommor och sånt där krafs. Och därför ska det inte va nåt bidrag för sånt. Kvinnor ska ut och tjäna egna pengar, inte vara beroende av nån man eller nån stat eller nåt. 

Och jag håller med om att bidrag är dumt. Som att man ska stå med mössan i hand och få några korvören. Man får lov, tillåtelse att ta hand om sina ungar i hemmet i den tid staten tycker är lämpligt. Nä, bidrag känns fel. Avdrag ska det va tycker ja! Man ska få göra ett skatteavdrag för varje barn man försörjer i familjen och så kan man bestämma själv hur pengarna ska användas...ska man ha en förälder hemma för att sköta om barnen och hemmet? Eller ska man köpa in en barnflicka? Eller vill man ha dagis? Få vara vuxen nog att bestämma själv. 

Avdrag...ja, det finns ju faktiskt. Det finns RUT-avdrag. Och nu ska det bli ännu mer avdrag än förr. Nu ska varje vuxen person som tjänar tillräckligt mycket pengar få lov att göra et skatteavdrag på hela 75 000 kr per år för att köpa städning, trädgårdsarbete, tvätt, lagning, strykning, flyttjänster, reparation av vitvaror, barnpassning, snöskottning, omsorg av person och IT-tjänster. 

Så staten betalar gärna 75 000 kr för att människor ska få sina barn passade, sina hem städade, sina kläder tvättade och strukna. Och annat. Sånt där som hemmafruar gjorde förr. Sånt där som är svårt att hinna om båda i ett hushåll förvärvsarbetar. Man kan säga att det här avdraget är ett slags hemmafruavdrag. Ett bakvänt hemmafrubidrag. Fast man får inte ha en riktig hemmafru. För hon blir förtryckt då. Det är nämligen hemskt att tvätta, städa och passa barn. Om man gör det åt sig själv. En man får gärna köpa en annan kvinna för att sköta om tvätten, städningen, barnpassningen och få dra av 75 000 kr per år för det. Men han får inte köpa sin egen fru att göra detta arbete och dra av 75 000 kr från den beskattningsbara inkomsten för det. För då skulle fel kvinna göra jobbet. Det är viktigt att rätt kvinnor gör hemmafrujobbet. Hemmafrun får liksom inte städa, tvätta, passa barn i sitt eget hem. Det är förtryck. I andras hem går det väldigt bra. Där är det frigörelse.

Man kan säga att hemmafrubidrag är helt ok. Bara hemmafruarna jobbar i rätt hem. Andras hem. 

Gott Nytt År!

Ny dag...nytt år! Nytt och samma! Det har varit en märklig jul...märklig men underbar! Vi har haft corona hela familjen utom det äldsta barnet som hållit sig undan! Det har varit ledsamt att inte få träffa honom på så länge...men snart ses vi igen! Förutom detta har det varit bra...verkligt bra! Vi har varit tillsammans så mycket...det har varit så lugnt och rofyllt. Det har inte varit något utanför vårt hus som lockat och pockat. Vi har varit hänvisade till oss själva. Igår firade vi nyår...familjen (minus äldste sonen) och mina föräldrar. Ingen drog iväg på något eget...en fick chansen att göra det men avstod efter en stunds funderande. Och vi hade det roligt! 

...

Kvällen innan nyårsaftonen kom det snö! Underbar snö! Jag, maken och de två äldsta och den yngsta tog en kvällspromenad tillsammans! Det är något magiskt med mörk himmel, ihärdigt fallande snö...den där tystnaden som breder ut sig när världen bäddas in i snö! Vi gick och pratade...tittade...och barnen blev spralliga fast två av dem är nästan vuxna...snöbollskrig utbröt och 9-åringen var lycklig! 

Dagen efter...igår...vi tog det lugnt...lagade mat, städade lite, dukade, lyssnade på musik. Sen kom mina föräldrar. Vi pratade och minglade...åt mat tillsammans! 

Toast Skagen till förrätt!

Biff Wellington till varmrätt. 16-åringen ville absolut ha det eftersom han läskats av youtubefilmer av Gordon Ramsey! Sonen var med och lagade till anrättningen...gjorde svamppastan, svepte in köttet i de olika lagren...gjorde sås. Det blev riktigt gott...och innan vi skar upp köttet var oxfilén också riktigt fin...men det var svårt att skära upp den och samtidigt behålla finheten! Strunt samma...det var gott i alla fall! Vi får försöka göra bättre en annan gång! 

Till köttet åt vi potatisgratin, svamp- och brysselkålsfräs och en god portvinssås! 

Sen blev det ost och druvor...brie, Marquisost och getost...och en underbar päronmarmelad med calvados vår äldste son gjort åt oss! 

Efterrätt ska det ju va! Crème brûlèe fick det bli i år! 

Efter den långa måltiden gick vi ut och sköt raketer! Vi hade inte tänkt göra det i år men 9-åringen ville det så hemskt gärna att vi tänkte om! 

Fyrverkerierna följdes av pokerspel, pianospel, diskussioner av alla de slag! 

Så blev de tolvslag och champagne! 

Mer prat och mer skratt och choklad och chips! En riktigt fin och festlig nyårsafton fick vi tillsammans!