Vikarier

Januari, ny termin, ny lista...samma innehåll. Alltså de här listorna som föräldrar till förskolebarn ska läsa...listorna som ska få dem att förstå. Typ budord nästan. Gör så här så blir det bra. Halleluja! Varför läser jag såna här listor? De angår mig inte alls. Jag har inga förskolebarn. Och jag söker inte aktivt upp dem heller...men de ramlar liksom på mig. Och om någon ramlar på mig...ja, då läser jag. Och jag blir inte upprörd längre. Jag vet ju vad som står i dem. Men det är ju ändå lite intressant...mitt i allt det ointressanta...det är ju liksom tryggt och bra att kunna konstatera att själva grundinställningen till barn, förskola och föräldraskap är totalt cementerad...men att cementen väl inte riktigt stelnat...det är svajigt...det är tydligen jobbigt för föräldrarna att liksom acceptera det oundvikliga. De måste få hjälp. Måste få utbildning i hur de ska tänka. Bli rättänkande. 

De här gången råkar jag klicka in på nåt nån länkat till på fb...en sån där lista på Rulla vagn...Sveriges största mötesplats för föräldrar...

Det är det vanliga...låt inskolningen ta sin tid...kanske hela 5 dagar...ta med ett gosedjur...håll avskedet kort. 

Men den här artikeln har en lite annan ingång. Man har pratat med en förskolepsykolog...och hon säger att barn oftast skolas in vid ca 1,5 års ålder och att denna ålder innebär en känslig utvecklingsfas. Barnet kan bli lite oroligare eftersom världen omkring dem blir större. Och då ökar behovet av närhet till föräldrarna...och detta är bra att vara medveten om vid inskolningen. 

Jag känner mig förvirrad...orden slinker undan...tanken blir grumlig. Jag försöker skapa någon slags argumentationsföljd i min hjärna...

1. barn är känsliga i 1,5-årsåldern.

2. de känner ökat behov av närhet.

3. barn lämnas oftast bort i 1,5-årsåldern.

4. man behöver inte ta hänsyn till barnens ökade behov av närhet. 

Lite längre ner i artikeln ges rådet att föräldrar ska lämna det dåliga samvetet hemma. Om barnet gråter spelar det ingen roll. Det är naturligt att gråta vid avsked. Man ska istället se till att barnet bygger en relation till en ansvarig pedagog. Denne ska bli barnets vikarierande förälder. 

Jag antar att punkt nr 5 på min hjärnlista får bli:

5. barnets behov av närhet till föräldern ska ersättas av närhet till en vikarierande förälder.

Ja, jo, ok...det är klart att det kan vara så...föräldrar ska få lämna bort sina barn hur de vill och kan de hitta vikarierande föräldrar är det ju bara toppen. Men kom igen...ska detta vara normalt? Något vi alla måste göra? Något helt naturligt och lagbundet? Något vi inte kan komma undan vare sig vi vill eller inte? MÅSTE varje förälder och VARJE barn i riket genomgå denna process? Finns det ens så många fullgoda vikarierande föräldrar därute i förskolesverige? Duger de? Alla av dem? Kan vi lita på det? Eller borde det finnas fler punkter på listan? Typ:

6. Om pedagogerna på förskolan inte är bra vikarierande föräldrar så spelar det ingen roll. Det är bara naturligt att alla inte är det. 

Om man som förälder skulle känna att jag som förälder skulle vilja vara heltidsanställde som just förälder och inte ersättas med en vikarie...är det en rätt tanke? Eller bara ett tankespöke? Något onaturligt som smugit sig in i mitt tänkande och som borde ersättas via hjärntvätt med en mer rätt tanke? 

Någon säger förstås att...men va...om du vill vara hemma med ditt barn så är det ju inte förbjudet. Var det bara. Fast så enkelt är det inte. De som "väljer" förskola sponsras av staten med i runda slängar 150 000 kr per barn och år. De som väljer att ta hand om barnet själv utan att blanda in samhället får 0 kr. Och även om man har råd...om man kan få en lön att räcka till för att försörja sin familj...ja, så var det ju det där med attityderna. Allt omkring oss skriker...det är naturligt att lämna bort sitt lilla barn...det finns inget konstigt med det...det ingår i föräldraskapet...det är bara en naturlig följd i kedjan...bli med barn-föda barn-vara föräldraledig-lämna över till pappan- lämna över till förskolan. End of story. Man rullar vagn några månader av livet. Sen är det hela över och vikarierna tar över. Kanske är det vi föräldrar som blivit vikarier...vi fick en tidsbegränsad vikarietjänst då när vi fick barn...de heltidsanställda rycker in när vikarietjänsten är över...vid ca 1,5 års ålder.