Många barn är hemma nuförtiden. Det har ju blitt så i och med Coronasituationen. I mitt lågstadiebarns klass var det visst bara hälften av barnen där häromdagen när jag hämtade skolböcker för ikappläsning. I förskolan verkar det också som om många barn hålls hemma.
Inte vet jag hur det ligger till med den saken...om det är oron för smittspridningen, förkylningar hos barnen eller bara en möjlighet som yppat sig...och inte vet jag heller om nån verkligen tycker att det är ett problem att ha barnen hemma eller om de tycker att det är roligt. Sånt går ju inte att veta. Man vet ju bara hur man själv tänker.
Men vissa därute verkar tänka att det kan uppstå problem när småbarnen är hemma istället för i förskolan. Det pratas om att barna måste vara i förskolan...det är där det upptäcks om barna är misshandlade hemma. Det pratas om att barna måste gå i förskola och skola eftersom många föräldrar inte har råd att ge sina barn lunch och sk mellis. Det pratas om att barn måste gå i förskola eftersom de måste träffa sina kompisar.
...och det pratas om att barnen måste gå i förskola för kunskapsinhämtningens skull.
Ett gäng pedagoger har skapat en liten skrift om just det där med kunskapsinhämtningen...en lista på tips med saker man kan göra hemma och som dessutom är kopplade till läroplanen. Så man inte missar nåt. Därhemma.
Det är fascinerande läsning. Att föräldrar anses behöva få tips på vad man gör med sina egna barn i hemmet. Och dessutom få beskrivet för sig nyttan av aktiviteterna.
En av aktiviteterna är att laga mat. Den aktiviteten tycker jag är extra fascinerande. För man lagar väl inte mat i förskolan? Det går väl inte? Personalen själv lagar ju inte mat i sitt jobb. Och barnen är väl för många för att det ska gå att laga nån mat? Jag minns från min egen barndom...mina kusiner som gick på dagis...hur de fick laga mat på dagis när de gick i sin syskongrupp...tanken var att dagis skulle vara som ett hem. Bara bättre. Mer organiserat och pedagogiskt. Och snitsigt tror jag. Nu är dagis inte dagis utan förskola. Skola. Med läroplan och allt. Ändå kommer "matlagning" upp på schemat när barna ska gå hem. Som om man kommit på någon slags nyhet. Ändå har det lagats mat i hemmen så länge människor och hem har funnits. Mammor (och pappor) måste laga mat. Mammor har barn. Mammor med barn måste få fram mat. Barnen måste underhållas när maten ska fram. Vad gör mamma då? Låter barnen vara med. Är de små sitter de i sitter på golvet eller i vagn vid sidan av och mamma får prata och sjunga och trixa för att få det hela att gå i hop. När barnen blir större får de sitta i barnstol med utdragen kökslåda och lämpliga saker i bredvid. När barnen blir ännu större står de på pall vid köksbänken och får uppgifter. Lär sig laga mat. Det är enkelt. Och nödvändigt. Och ingen läroplan behövs varken för att konstruera uppgiften eller för att utvärdera nyttan av "aktiviteten". Det handlar liksom inte om det. Det handlar om att mat ska fram. Och att barnen finns där. Inte konstigare än så.
Men i förskolans värld blir matlagningen en "aktivitet". Som om matlagningen är en egen grej, precis som att sitta i ringen och sjunga pedagogiska sånger tillsammans, eller att limma silkespapperstussar på kartong. En grej som har ett pedagogiskt syfte.
Och det är väl det som är skillnaden mellan förskola och hem. I hemmet pågår livet. Där sker saker som måste ske. Matlagning, städning, tvätt, räkningsbestyr, trädgårdsarbete, handling osv osv beroende på typ av hushåll och annat. Det är ett riktigt liv där barnen får vara med...de delar ju detta liv. I förskolan pågår ett annat liv. Man kallar det undervisning men egentligen är det barnpassning. Där hittar man på aktiviteter för att få struktur på dagen. Där konstruerar man ett liv för konstruktionens skull. Och i den världen blir matlagning inte till något nödvändigt utan till en "aktivitet."
En annan aktivitet handlar om känslor. Det går ut på att man ska skriva upp känslor på pappersark. Barnen ska dra en känsla. Barnet ska fundera på vilken känsla det är fråga om. Barnet ska måla känslan genom att välja färg och form. Sen gör man om det igen. Man ska prata om känslor och färger. Finns det glada färger? Ledsna? Övningen är kopplad till läroplanen genom att mål 16 slår fast att barnet ska utveckla "intresse för berättelser, bilder och texter i olika medier, såväl digitala som andra, samt sin förmåga att använda sig av, tolka, ifrågasätta och samtala om dessa."
Det kan ju vara roligt förstås. Kul att måla och prata. Kul att göra nåt ihop. Känslor lär man sig kanske i och för sig bäst genom att känna, se andra känna, få sina känslor bekräftade. Är man ledsen får man kramar och blir tröstad. Är man glad skrattar andra. Är man arg kanske någon försöker förstå varför man är arg och försöker lösa konflikten. Men måla och prata är som sagt kul. Utan läroplan. Det går.
Ja, det går att leva utan läroplan. Jag har gjort det, liksom nästan alla i min egen generation och de generationer som kom före. Det gick bra. För ett barn gick det bra att få dela liv med nära vuxna som sysslade med meningsfullheter...meningsfulla därför att de behövde utföras och inte för att vi skulle hitta på aktiviteter.
Kanske upptäcker fler det nu. Nu när fler får chansen att vara tillsammans med sina barn!
