torsdag 19 oktober 2017

Grisar och barn

Jordbruksverket vill låta griskultingar få dia och vara hos sin mamma i 21 dagar istället för 28. De vill öka produktiviteten. Grismammorna kan ju bli med gris tidigare om man speedar på diandet lite. Forskare säger att det är dumt. Det är inte bra för smågrisarna. De löper ökad risk för beteendestörningar och diarréer.

Jag läser på någon grissida att när smågrisarna avvänjs eller fråntas som det egentligen är fråga om så byter de ju miljö, foder och träffar nya smågrisar. Detta är stressande för dem. När smågrisarna tas ifrån sin mamma och hamnar i den här nya miljön är värmebehovet stort, tarmfloran förändras, förmågan till näringsupptag minskar och grisarna får inte längre en särskild sorts anitkroppar från mammans mjölk. Detta sammantaget gör att grisarna blir mer mottagliga för sjukdomsframkallande bakterier vilket kan leda till diarréer. 

En namninsamling startades i alla fall för att se till att grisbarnen skulle få vara hos sina mammor den där fjärde veckan. Och folk skrev på. Det tycker jag var fint. Nästan 60 000 stycken skrev på. Det är rörande att tänka på att så många faktiskt känner med de små grisbarnen och vill att de ska få vara med sin mamma lite, lite längre. Eller mycket längre egentligen, 25 % längre tid är det ju fråga om. 

Men så tänker jag. Varför känner vi mer för grisbarn än för människobarn. För inte skulle väl nästan 60 000 stycken människor skriva på för att försöka se till att människobarn skulle få vara lite mer tillsammans med sina mammor än de får i nuläget. Det tycker jag är synd. 

Och jag tänker att det där med fråntagning...det är ett ord som kunde gälla människobarnen också. De fråntas sin mamma. De tas från sin mamma. De byter miljö. De byter foder. De hamnar tillsammans med andra människobarnindivider. Det skulle kunna vara stressande för människobarnen också. Jag tänker att den där produktivitetstanken som förstås är helt rationell när det gäller just produktion...fler grisgraviditeter...mer griskött...gäller oss människor också. De som sitter högst upp i produktionskedjan, staten, vill öka människboskapets produktivitet genom att se till att mammorna inte är hemma oanständigt länge med sina barn. Det är samma tanke. Det sägs rent ut. Om si och så många kvinnor jobbar si och så mycket mer kommer statens finanser öka med si och så mycket. Så jobba. Lämna era barn. Tanken är bara lite svårare att urskilja och framför allt att ta in.

När det gäller människobarn är det inte som bryr sig. Det blir för svårt. 






tisdag 17 oktober 2017

Moderaterna...

...vill ha kortare sommarlov. De vill ha tre terminer i stället för de nuvarande två. Moderaterna tycker att Sverige har för få lektionstimmar per år. Vi måste jobba hårdare helt enkelt. Moderaterna vill ha en tioårig grundskola och kortare sommarlov. Sommarlovet kanske är fint för många barn men det är också så att många barn halkar efter. De hinner glömma bort det de lärde sig om de är borta från skolan för länge. Men de tre terminerna måste förstås anpassas efter föräldrarnas scheman och semesterläggning. Och det är ju bra. Hoppas det går att få ihop bara.

Barnen kanske blir lite ledsna över att få kortare sommarlov men det får de tugga i sig säger Erik Bengtzboe, moderaternas utbildningspolitiska talesperson. OM MAN SKA NÅ GODA RESULTAT KAN MAN INTE STUDERA MINDRE ÄN VAD ANDRA GÖR.

Ja, det blir spännande att se vad det blir av det här. Hur kort kommer sommarlovet att bli? Hur långa kommer de andra loven att bli? Blir det andra lov emellan terminerna eller kommer det vara som det är nu? Och det allra viktigaste...kommer man att studera mer innehållsmässigt? Eller kommer man bara att smeta ut dagens innehållsmängd över en längre tid?

Det är ju lite lustigt hur det ser ut därute i skolorna...i verkligheten...i alla fall i min och mina barns verklighet. Barnen i grundskolan kan vara sjuka rätt länge utan att komma efter nästan något. Sonen i 5:an som opererade blindtarmen nyss var hemma i två veckor och det han kom efter tog vi ikapp på tre timmar. Vad de gör i skolan funderar jag lite på. För något gör de ju där...men inget som lämnar några spår efter sig.

Ibland, ganska ofta, tänker jag på att förr, när skoldagarna var kortare och loven längre, då hann man med att lära ut mer till barnen än vad man gör idag, när man har mer tid på sig. Och ännu mer tid behövs tydligen. Man kan se det om man tittar i läroböcker från olika tider och jämför. Idag gjorde jag det. Jämförde.

Några av de skillnader jag kunde se var att:

I en mattebok i åk 5 från 1952 fick man lära sig att förenkla och förlänga bråk för att kunna addera, subtrahera, multiplicera och dividera bråk som initialt hade samma nämnare. Detta lär man sig i nuläget först i åk 7. I samma lärobok från 5:an fick barnen lära sig att räkna ut volym på kuber och rätblock och trekantiga pelare. Detta lär man sig först i åk  numera.

I svenskan jobbade man kontinuerligt med ord och deras stavning och betydelse. Det gör man inte alls i samma utsträckning längre. Man jobbade med grammatik. Började i 3:an och gick långsamt och försiktigt framåt. I 6:an var man framme vid att lära sig alla ordklasser och alla satsdelar. Numera harvar man på med substantiv, adjektiv och verb. Har man tur får man lära sig pronomen och prepositioner på högstadiet. Satsdelarna...nä, kanske subjekt och predikat på högstadiet men annars inte.

I engelskan...ja där är det inte många knop längre. Förr var läroböckerna upplagda så att varje text särskilt behandlade en grammatisk finess. Den bearbetades med regler, luckuppgifter och översättningsövningar på olika sätt. Och senare återkom de olika grammatiska momenten i följande texter och övningar. Kunskaperna befästes. I 5:ans lärobok för engelska från 50-talet...det första året barnen läste engelska...fick barnen lära sig och arbeta med...obestämd form, plural, bestämd form, there is/are, presens av huvudverb, personliga pronomen, klockan, veckodagarna, månaderna, s-genitiv i singular, förenade possessiva pronomen, sin/sitt/sina, progressiv form i presens, of i måttuttryck, ordföljd, do i frågesatser, demonstrativa pronomen, do i not-satser, komparation, imperativ, imperfekt med be, there was/were, imperfekt av regelbundna verb, oregelbunden plural, be going to, did i frågesatser, komparation med more och most, perfekt och pluskvamperfekt av be och have, of-genitiv, imperfekt av progressiv form, imperfekt av oregelbundna verb. Denna långa lista på nödvändiga grammatiska moment är något som man inte ens tar sig igenom under hela grundskolan.

Man kan alltså konstatera att det inte är tillräckligt eller ens nödvändigt med mer tid i skolan. Det är nödvändigt att innehållet är det rätta och att tempot inte är långsamt. Det är nödvändigt att man bygger kunskaperna ordentligt från början, från grunden och aldrig slutar fortsätta att oförtröttligt gå vidare. Det är nödvändigt att lärare undervisar, att de kontrollerar att det de lär ut går hem, och att elever och föräldrar vet om hur det går. Det är nödvändigt att barnen inte är utmattade av långa dagar med meningslöst innehåll.

Men sånt är jobbigt att prata om. Sånt är jobbigt att få ordning på. Det är lättare att bara låta eleverna sitta av mer tid. och mer tid...









Paradistorg

Jag läste för en tid sedan romanen Paradistorg av Ulla Isaksson. Den har fortsatt att leva i mitt sinne och jag vill berätta lite om den. Den kom ut 1973 och den ledde tydligen till en upprörd och utdragen debatt om feminism och kvinnans frigörelse. Debatten kom att handla om huruvida kvinnornas intåg på arbetsmarknaden hade skadat barnen. I romanen förs det fram sådana tankar. Det talas också om en ny människotyp, Aniarabarnen, kyliga varelser utan empati som i brist på kärlek och omvårdnad hade förlorat sin mänsklighet.

Boken handlar om familjen Wik och deras sommarhus Paradistorg. I centrum står den 58-åriga, frånskilda läkaren Katha. Hon arbetar på sin privatklinik hela året och sedan när sommaren börjar stänger hon den och far ut till sommarstället hennes far byggde för länge sedan. Paradistorg! Där finns de två gamla föräldrarna. Där finns också hennes tre barn med respektive och barn. Hit kommer Kathas väninna Emma varje sommar. Och dit kommer en väninna till hennes yngsta dotter Sassa. Ingrid som hon heter är en problemfylld människa och hennes 8-årige son har lika stora problem han. På sommarstället finns också Saga och Artur. De bor granne med Paradistorg och hjälper till i hushållet och i trädgården.

Paradistorget är just så där som namnet antyder...ett paradis och en mötesplats. Huset och omgivningarna träder fram som en idyll. Och det är som en samlingspunkt. Gamla och unga möts. Olika samhällsklasser möts. Män och kvinnor möts. Olika tider möts...det gamla samhället möter det nya som växer fram. Och mötena är inte friktionsfria. Problem uppstår både här och där. Den gamla mamman har sina bekymmer med sin make och med sin dotter Katha. Katha har sina bekymmer med sina barn. Det är krångel mellan föräldrar och barn och boken slutar i en total katastrof när det gäller ett av de där barnen men samtidigt finns något slags hopp i det hela...kanske finns det mer kärlek än vad man trodde.

Boken är väldigt bra tycker jag. Man dras in i den här världen och blir verkligen engagerad i alla de olika personerna och deras bekymmer.

Man vaggas in i den här sommarvärlden och blir nästan som en medlem i familjen och bekymren är till att börja med liksom personliga...det handlar om att vara i olika skeden i livet och på olika platser i samhällsstegen...det känns rätt vänligt ändå...inga jättestora saker utan idyllen känns liksom övervägande ändå. Men början på boken har förberett marken för en helt ny tyngd och ett helt nytt allvar. Katha och väninnan Emma träffas i bokens inledning. De går på teater och ser Aniaraoperan. Och Emma kan inte släppa ämnet. Hon tycker att människorna har blivit Aniaramänniskor...kalla och hårda och utan medkänsla. När sedan väl Katha kommer ut till Paradistorg pratar hon först med Saga som genomgår en kris. Hela hennes världsbild och barnatro har rubbats i sina grundvalar efter att hon arbetat på ett sjukhus och vårdat ett missbildat barn. Hon avskydde detta barnet till att börja med men sedan blev han en människa för henne och hon började känna kärlek. Barnet dör efter något slags medicinskt ingrepp och Saga uppfattar det som ett mord. Och hela hennes tro på mänskligheten går i kras. Hon kan inte tro på sin Gud längre och hon kan inte vara glad mer.

Sedan lunkar boken vidare ända tills Emma kommer på besök som hon gör varje sommar. Men det vill sig inte den här gången. Emma väljer att sova i källaren istället för uppe hos Katha. Emma är inte glad. Det där med Aniarabarnen hänger över henne och egna personliga upplevelser från ungdomen spökar för henne. Och så det där med Ingrid och barnet King som ingen vill veta av, inte ens hans egen mamma.

Emma uttrycker sina tankar tydligt för första gången i samband med en kontrovers som rör just Kings beteende. Sassas (Kathas yngsta dotter) pojkvän Puss vill inte förstå vad Emma menar med Aniara-människor. Han tycker att det låter skrämmande och överdrivet. Emma replikerar då att det inte ser likadant ut på landsbygden som i städerna, betongtundrorna. Ture (gift med Kathas äldsta dotter Annika) skrattar då och hånar ungdomar som slår sönder saker och förstör för skattebetalarna. Puss funderar vidare på det där med en ny människotyp. Han säger att de barn han känner liknar barn som han minns dem från sin egen ungdom och som hans mamma berättade om från sin. Han tycker att dagens barn liknar de gamla precis som lingon. Emma tänder till och frågar:

"Och vad tror du det beror på att du sitter där så trygg på din stol och alldeles uppenbart inte har några som helst svårigheter med självkänslan eller med dina medmänskliga kommunikationer?"...."Jo, det ska jag tala om för dig! Det beror på din mamma, som nog lät dig leka mycket med sina bröst och som med allra största säkerhet älskade dit och hade tid att visa det." Emma blir allvarligare och fortsätter: "Och det barn som i tidig barndom icke får njuta denna ljuva rätt - och observera!"..."det ordet har två betydelser! Vad tror du händer med det?" "Vad händer ett spädbarn som lämnas utan vård?" Puss svarar att det dör väl. "Emma nickar. "Och om det via sinnrika anordningar får mat och blöjor men ingen mänsklig röst, inga händer, inga ögon?""..."Tja, det äter,skiter, sparkar och fäktar, snorar, dreglar, ylar, lallar, växer, får tänder och så vidare - men det blir aldrig människa och det kan aldrig någonsin ta igen vad det har förlorat under - låt oss säga de två första åren av sitt liv." Puss invänder att detta måste väl ha varit vanligare förr. Emma berättar om vad hon ser i Stockholm och så frågar hon: "Vet du hur många genomsnittstimmar ett stockholmsbarn framlever på de där förvaringsanstalterna som kallas daghem? Tio och en halv, du lingongosse!" Puss invänder att på daghemmen får de ju vård, händer och ögon och allt det där. Emma fnyser åt det. Ture säger att vi inte skulle klara oss utan daghem. "Och våra erfarenheter är mycket goda. Dessutom hävdar jag med frenesi, att föräldrar också har rättigheter!" Emma blir ännu argare. "Du har inga som helst rättigheter förrän Andreas har fyllt åtminstone två år!" Puss bara skrattar och Ture säger: "Jag är urtrött på den där utnötta determinismen, som bara tjatar om att mödrar som inte älskar får barn som hatar."

Diskussionen fortsätter. Ture pressar Emma att få ur sig allt vad han vet att hon står för. Han säger att: "Du är som grekernas modergudinna med de tjugo brösten. Tala om för honom (Puss) vad du tycker om den moderna kvinnan till exempel." Emma skrämmer de andra när hon spänner blicken i dem och med det lugn hon har när hon börjar tala: ""Ni skulle inte ha bett mig", säger hon långsamt, "för nu måste jag svara och det blir inga mjölkmilda sanning om jag ska säga som jag tycker och något annat vägrar jag, för nu har jag tyckt det här så länge att jag vågar säga det högt. Det är en skam att vara människa idag, men det är en ändå svårare skam att vara kvinna. Varför? Därför att kvinnan bär ett större ansvar men vägrar att låtsas om det. Därför att hon förnekar sig själv och sina resurser, det helt unika i sin möjlighet att ge liv och att på ett människovärdigt sätt ta hand om detta liv.""

Emma berättar om att hon ber unga kvinnor att inte röka när de väntar barn. Att hon ber dem att amma får både barnets som deras egen skull. Men nä, mammorna tycker bara att det är slaskigt och oestetiskt och att man får hängbröst. Hon berättar att hon talar till väletablerade, ekonomiskt och yrkesmässigt välutrustade mödrar om att "deras barns framtida trygghet och självkänsla beror av hur mycket tid och kärlek de vill ägna dem under den första tiden av deras liv. Två år ber jag, bönfaller jag, tigger jag. Två år det är inte mer än en tjugondedel av ditt yrkesliv, inte mer än en fyrtiondel av ditt eget liv. Men de stirra på mig som om jag vore galen: Du är inte klok, säger de mycket riktigt, jag skulle bli tokig på kuppen. Ja, det är en större skam att vara kvinna idag än någon gång förut, säger hon och orden droppar förstorat tydliga genom en tystnad, där de hör ljusen på bordet fräsa och regndropparna prasslande leta sig neråt i vinlövet utanför fönstret. "För första gången i historien kan kvinnan själv bestämma över sin kropp och vad gör hon? I en tid när allt förtvinar, förgiftas och förstörs gör hon sig till en apekatt efter mannen , hon eskalerar och accelererar i den vansinniga teknologiska utvecklingen, hon går in i nyttighetsprocessen på mannens villkor och odlar därmed den livsfarliga konkurrensen i stället för den gåva till samspel som hon har fått i sin utrustning. Hon skall till varje pris vara lika tuff, lika krass, lika rationell som mannen, och det skamligaste av allt, hon böjer in sitt biologiska unikum under samma fruktansvärda "rationella" lagar. Hon parar sig som ett djur men hon har mindre förstånd att vårda sitt barn än djuren har."

Efter detta långa (det är ännu längre) tal samlar sig Ture. Han verkar "samlad, handlingskraftig, ansvarsmedveten." Han går fram till Emma och lägger armen om henne och säger "Du har fel i alla fall, Emma, hur länge du än har tänkt. Vi har alla skuld i detta, hör du? Alla! Tänk på Annika: hon är rena motsatsen till det du målade upp och det vet du. Hon har i alla år matat mig med dina idéer och jag har insett, att hon haft rätt. Men ror du att jag har levat upp till det? Tror du att jag har förmått ta in ens en fingerborg av det? Det är inte kvinnan det är fel på Emma, det är människan och hon är självmordsmässig. Hon vill sitt eget fördärv och hon kommer att utrota sig själv. Du sörjer över det, men jag orkar inte - det är hela skillnaden!"

Det tar sig inte mellan Katha och Emma. Det finns liksom ingen glädje mellan dem. Emma kan inte bortse från allt det allvarliga hon ser när det gäller barnen, mammor, familjer, samhället. Hon kan inte gå in i Paradistorgsidyllen och glömma det utanför. Och det hårda samhället har också nästlat sig in i Paradistorget. Det olyckliga och oälskade barnet King finns här. Den oförmögna och sargade Ingrid likaså. Och Kathas sonson Tomas som plågas både av världsläget och kontaktlösheten mellan honom och föräldrarna är här också. Men Emma och Katha gör i alla fall sin årliga båtuflykt. De har det roligt och njuter av bad och picknick på den ensliga ön de åker till. Men så blir Emma dyster igen. Hon berättar om något hon aldrig berättat om förut.Att hon genomgått en illegal abort i sin ungdom. Att hon blivit lurad att ta bort det. Och utflykten slutar i moll.

Ett sista samtal har de...i källarrummet där Emma envisas med att sova. Katha påminner Emma om att hon ändå hjälpt så många människor. Men Emma vill inte lyssna. "Jag har ju redan sagt dig, att det inte finns några barn längre, och du vill inte tro mig, men jag har papper på det Katha. Kalla fakta! De föds förgiftade och förstörda, övergivna och ångesthotade med nyckeln kring halsen och gänget som väntar. De får varken ömhet eller motstånd, varken kärlek eller fasthet. De tränar sig i övervåld: de måste vara tuffa, måste förhärda sig, måste berusa sig - förstår du inte? Hur ska de nånsin kunna bli Någon , när de hela tiden behandlas som Ingen?"

Detta blir det sista samtalet mellan dem. Morgonen därpå har Emma rest sin väg. Efter detta är liksom sommaren slut. Augusti gör sitt intåg och luften förändras...den bär på förruttnelse och aningar om höst. Och katastrofen som skall drabba dem alla väntar och närmar sig snabbt.

Jag gillade som sagt boken. Och jag tycker att det var så oväntat och intressant att Isaksson lät en bokperson prata så öppet och hårt om de förändringar som ägde rum i samhället vid den här tiden, 70-talet...när mammorna lämnade hemmen i enormt rask takt...även om orden är hårda och är dragna till sin spets tycker jag att det ligger en hel del i resonemanget. Men ämnet verkar inte ha fortsatt att engagera någon...snabbt blev det nya samhället det normala. Hur barnen har det när de tas från sin mamma vid 1 års ålder och fostras långa dagar på institution resten av barndomen för att senare bli de där nyckelbarnen man tyckte var upprörande på 70- och 80-talet...det är inget någon längre tänker på. Det är så världen är beskaffad helt enkelt.

måndag 16 oktober 2017

Ingen kvinna ska fastna i hemmet

Magdalena Andersson berättar att i Sverige ska ingen kvinna fastna i hemmet.

ALLA KVINNOR, OAVSETT BAKGRUND, BORDE ARBETA OCH KUNNA FÅ NOBELPRIS berättar hon.

Magdalena ska på möte...världens ledare ska samlas i Washington för sitt årliga höstmöte. Och där kommer hon att ha ett eget möte med IMF-chefen Christine Lagarde. Och fokus för deras möte är: Hur ska fler utrikesfödda kunna få arbete. Det är Magdalena som har bett om mötet. Och hon vet vad hon vill få ut av det. "Ända sedan Christine Lagarde blev chef på IMF har hon arbetet mycket med jämställdhetsfrågor. IMF lyfter också fram ökad sysselsättning bland kvinnor som en viktig strukturreform, tillsammans med utbildning och infrastruktur." Och nu vill Magdalena höra Christines idéer om hur man får upp sysselsättningsgraden för utrikesfödda kvinnor i Sverige.

Magdalena säger att potentialen är stor om fler kvinnor kommer i arbete. Det rör sig om HELA LANDETS TILLVÄXT. Idag har utrikes födda kvinnor lägst sysselsättningsgrad i landet. Utrikes födda män, inrikes födda kvinnor och män har högre. OCH ÄNDÅ ÄR SYSSELSÄTTNINGSGRADEN FÖR UTRIKES FÖDDA KVINNOR I SVERIGE LIKA HÖG SOM FÖR ATT KVINNOR INOM EU. Det hjälps inte. SVERIGE HAR HÖGRE AMBITIONER. Och redan har den svenska regeringen gjort mycket. VÅRDNADSBIDRAGET ÄR BORTA OCH MAN FÅR INTE LÄNGRE TA UT FÖRÄLDRALEDIGHET RETROAKTIVT OM MAN KOMMER TILL SVERIGE. För de som väljer att föda barn när de kommit till Sverige har regeringen också nya fräscha förslag. KVINNORNA SKA INTE FASTNA HEMMA UTAN KOMMA IGÅNG. DE SKA STUDERA SVENSKA UNDER FÖRÄLDRALEDIGHETEN. Och det är inte bara svenska de ska lära sig utan också VILKA VÄGAR SOM FINNS IN PÅ ARBETSMARKNADEN. Magdalena tycker att den förra regeringen var väldigt duktig på det här. De fixade ju till det så att de utrikes födda kom i kontakt med ARBETSFÖRMEDLINGEN och inte socialkontoret. Det är ju bra att de olika partierna är eniga. Att vägen framåt liksom är fastlagd. ARBETE ÄR VÄGEN FRAMÅT. BARN ELLER INTE BARN. Det ringer lite i öronen...Arbeit macht frei!

Regeringen har räknat på det. Allt går att räkna ut förstås. Och humankapitalet måste räknas in. In i fållan. Annars gör de inte nytta. Humankapitalet måste tas till vara. Regeringen har räknat ut att om arbetslösheten skulle vara en procentenhet lägre om utrikes födda kvinnor arbetade i samma utsträckning som de inrikes födda. DE OFFENTLIGA FINANSERNA SKULLE STÄRKAS MED 37 MILJARDER KRONOR. Magdalena säger att det finns en otrolig potential att ta tillvara. Jo, så är det ju förstås...oavsett vad man jobbar med så skapas ett värde när någon går till arbetet. Det duger inte att sitta hemma. Även om man avlönas av skattepengar och använder sig av nästan "gratis" förskola så är det ju något helt annat än om man fastnar hemma och tär på samhället. Parasiterar. Kvinnosoldaterna måste ut och göra sin plikt för riket. Se till att de offentliga finanserna ökar. Barnen...ja de tar någon annan hand om. Någon som inte fastnat hemma utan i en förskoleinstitution.

Hur ska man få ut de där utrikes födda kvinnorna då? Jo, det kan handla om SUBVENTIONERAD ANSTÄLLNINGAR. Det kan vara extratjänster inom hemtjänsten. Kanske kan man hjälpa till på ett sjukhus med att ge medicin och duscha någon. Eller gå och handla eller städa. Det är sånt som stärker de offentliga finanserna. Det gör det inte om man handlar åt sig själv eller städar åt sig själv. Det fattar väl alla. Lite, lite känner man väl att det rör sig lite om någon slags lågt avlönat trälarbete som bekostas av skattepengar samt att kvinnoarbetarens barns dagliga passning också bekostas av skattemedel men...äh, det är ju sånt som ser till att pengarna snurrar runt därute...och STÄRKER DE OFFENTLIGA FINANSERNA. Det förstår väl alla.

Men det räcker inte med att bara tänka ut hur man ska få de utrikes födda kvinnorna att ta reson. Det gäller också att politikerna inte slappnar av utan funderar vidare på varför vi fortfarande har lägre sysselsättningsgrad bland inrikes födda kvinnor jämfört med män. VAD ÄR DET SOM INTE FUNGERAR SOM DET SKA UTE I SAMHÄLLET? SÅ SKA DET INTE SE UT. Det förstår väl var och en som tänker på det. Det duger inte att kvinnoarbetarna slinker undan. Varför skulle de tro att de kan gå och lata sig? Inte arbeta och slita lika mycket som männen? Eller hur det nu är. För egentligen är det väl synd om kvinnorna som är så utnyttjade av patriarkatet att de inte har fått den stora förmånen att arbeta lika mycket som männen. Tror jag. Men man vet inte. Det pratas så mycket hit och dit.

Det enda man vet är att den svenska befolkningen har ett enda syfte. Det är att förvärvsarbeta i så hög grad som möjligt. När man fått bukt med i första hand de utrikes födda kvinnorna är det dags att få en sista finputs på de inrikes födda. Och när alla jobbar heltid då är vi i mål. Eller är vi det? Kan finanserna stärkas ytterligare? Kanske kan man pressa ut mer ur humankapitalet? Höjd arbetstid...det blir ju ännu bättre. Kanske kan man stärka de offentliga finanserna med ytterligare några miljarder kronor? Kortare semester? Högre pensionsålder? Man kan ju gå ännu längre om man vill. Det har ju hänt förut. Man kan ju ha arbetsläger.






Måndagen är här...

...och för första gången på tre veckor är alla skolbarn i skolan! Det känns lite ovant! Morgonen ser ut precis som vanligt dock...tvätt och disk och plock...och så lite surfande...och snart ska jag och N sätta igång med vår dagliga skolstund! 

Helgen gick fort...vi jobbade mest med lite pauser för fika och så mys på kvällen förstås. Maken jobbar på med vår utbyggnad. Han isolerade vardagsrumsdelen och hann dra elen också! Han fick tid att börja laga en trasig mobiltelefon också och börja sätta sig in i hur han kan få in en motorvärmare i äldste sonens bil. Jag skötte markservicen...tvätt, städ, mat, läxor... 

Och så fixade jag i trädgården...klippte bort lite, satte ljung i blomlådan, planterade en astilbe, två höstastrar, en klematis och en strålrudbeckia jag köpt på utförsäljning på plantskolan!
                                     
Det är härligt i trädgården nu...fast allt är på väg att ge upp...gå in i vila...men det är ett lugn som jag gillar. Och det är vackert mitt i all förödelse...färgerna som förändras och blir mer intensiva innan de blir bruna...formerna som mjukas upp och faller samman...eller stelnar i någon slags blomsterfossiler...bruna stela frökapslar som spretar...
 
Solrosorna fortsätter att sprida glädje! 
Funkiorna sjunger på sista versen och är snart bara slaskiga högar av förmultnande växter. Men än är de vackra på sitt sätt! 

Fläderns mörka bär hänger där som blanka svarta pärlor och glänser! 

Jordgubbsbladen stöter i rödbrunt! Vackert! 

En lite cykeltur hann jag och barnen ta också...först en sväng till en skog...vi hittade 4 stycken kantareller! Inte mycket men 6-åringen som älskar kantareller blev glad över att få dem stekta på en omelett till lunch dagen efter! Och sen slank vi in på affären och köpte lördagsgodis! Alltid roligt! 
En rolig och fin blå svamp hittade vi också! 
Maken åkte ett par vändor till olika byggaffärer och efter ett besök på Biltema kom han hem med en drönare! Den var jättenedsatt och kostade bara ett par hundralappar! Och de yngsta barnen blev jätteglada! De har önskat sig en sån här länge! Den skulle laddas först men efter ett par timmar var det dags att testa den! Inte så lätt men väldigt roligt! 
Kylan är på väg och varmare kläder och skor måste fram! En hel del finns på vinden och äntligen gick jag upp och hämtade ner de jackor och skor och kängor som verkade vara i rätt storlek. Och så skulle allt provas! Mycket jobb blir det! Men jag blev i alla fall glad...6-åringen hade både höstskor och vinterkängor och en ok jacka...en ny måste nog skaffas så småningom men den gamla duger ett tag i alla fall...och till 11-åringen fanns det hela tre jackor och höstskor och vinterkängor! 13-åringen hittade två jackor och ett par fina conversemockakängor! Nästan som nya! Så det är inte jättemycket vi måste köpa och det känns bra! 

Ja, så gick helgen...En helt ok helg mitt i all sin enkelhet! Och nu är det måndag och vardagsveckan ligger framför oss! 



söndag 15 oktober 2017

Sjuk luft?

Sjukfrånvaron på Göteborgs förskolor är för hög. Nu när the winter is coming blir det värre. Barnen blir sjukare. I februari i år var sjukfrånvaron över 17 % för barn i åldrarna 1-3 år. Lite konstigt egentligen när man tänker på det...varför blir det så här under de kalla månaderna? Kyla ska ju inte vara något att bry sig om. Ingen blir sjuk av kyla. Det sägs ju titt som tätt. Men det är som det är med den saken. Barnen blir hursomhelst sjukare just då.

Och nu har några göteborgsläkare kommit på att det kan vara luften det är fel på. De ska undersöka om luftrenare är lösningen. De hoppas på att kunna halvera sjukfrånvaron. De vill ju att barnen ska må bra förstås. Men det kan också leda till stora samhällsekonomiska vinster. Och det är ju bra det också.

Tidigare har man försökt sig på hygienåtgärder i samband med handtvätt, blöjbyte och mathantering. Men det har inte hjälpt. Så nu funderar man på om det är något luftburet.

Läkaren säger att inomhusmiljön är en viktig faktor när det gäller små barns hälsa. Allt partikelmaterial vi andas in måste hanteras av kroppen. Om det finns mycket partiklar i kroppen måste barnens immunsystem jobba på högvarv och då blir de lätt förkylda.

En annan läkare säger att det är viktigt att ge våra kära barn...jo, det står så...våra kära barn...den bästa tänkbara luft. För det är så att under de första åren utvecklas barnens immunsystem och lungorna är inte fullt utvecklade förrän vid 3 till 6 års ålder. Ja, det är bra. Det är klart att våra kära barn ska ha den bästa tänkbara luft. Och särskilt som att deras lungor inte är fullt utvecklade. Hör! Hör! Vi ska alltså ta barnen från föräldrarna och den lilla hemmiljön innan deras lungor är fullt utvecklade och fösa ihop dem med en mängd andra barn och få vuxna i miljöer där barnen slickar och dreglar och snorar och dräller mat och där förmodligen städning av leksaker inte sker särskilt ofta..och sen blir barnen sjuka av det...och då blir reaktionen att...RENA luften...jobba i slutet av den sjuka kedjan...inte att tänka att...kanske är det inte bra för barn att vara med om det här...om man tänker på det i största allmänhet. Kanske finns det helt ok luft i barnens hem? Kanske kunde man göra någon studie på hur det skulle vara om några barnstackare fick prova att vara i hemmen på heltid de där första åren innan lungorna är färdigutvecklade och så kunde man studera utfallet och se om det kanske kunde vara bra för barn att slippa institutionsmiljön helt enkelt? I alla fall om föräldrarna har lust med att ta hand om ungarna alltså. Och man kunde ju testa luftkvaliteten också förstås...för att se om den håller måttet. Om det gör det kunde man kanske få något slags tillstånd att fostra barnen i hemmet. Men nä...det är väl inte på kartan. Så långt sträcker sig varken läkares eller politikers fantasi. Att barn skulle kunna tas om hand i egna hem av egna föräldrar...kanske av mammor..hu! dubbelhu! det går inte. Det är som när man trodde att jorden var platt...de som påstod att den faktiskt eventuellt var rund...nä...vilka stollar. Det vet väl alla att så kan det inte vara! Bränn dem!

Men skit samma. Nu ska luften testas och så ska barnen förhoppningsvis bli friska. De kära barnen. Men egentligen är det nog rätt bra ändå...egentligen...för inför det här projektet har man mätt luftkvaliteten i ett antal förskolor. Och generellt sett är allt bra. Det ligger inom gränsvärdet. Det är en ganska bra miljö säger den ansvariga läkaren. Ja, så man funderar lite...hur kan det bli bättre om det redan är bra. Inom gränsvärdena. Men det kanske kan bli ännu bättre. Vi får se. Det är ju bra att man studerar fenomenet ändå. Fram för renare luft åt barnen! Det är de värda.

fredag 13 oktober 2017

Dagislandet...

...levererar...Den här veckan har det varit mer än vanligt i media som ger en bild av läget i dagislandet. 

En mamma i Göteborg har fått nog av förskolesituationen. Hennes barn går i en barngrupp med 21 barn och från början hade de 4 pedagoger. Sen slutade en och någon ny kom inte. En dag satt det en lapp på dörren att barnen denna dag skulle gå på en annan avdelning. Två pedagoger var sjuka och den tredje hade inte börjat än. På den där andra avdelningen var det fler än 30 barn på två personal. Mamman lämnade barnen efter en viss tvekan men tyckte synd om personalen som fick slita så. Man vet inte om hon tyckte synd om barnen eller blev orolig. Men det kanske hon blev. Man vet inte. 

I Göteborg hade en förskola man slut på vikarier och fick lov att stänga. Föräldrarna fick ett sms och så var det med det. I dagisland...som lovat att alla barn ska ha den här härliga rätten att utbildas och få omsorg och där alla föräldrar har fått rätten att förvärvsarbeta och samtidigt få vardagspusslet lagt med hjälp av statens förskolor...där står plötsligt föräldrarna där och har ingenstans att göra av barnen. Och någon ersättning för förlorad arbetsinkomst det får de inte. Och det här är inget nytt. Kommunal säger att det varit så här i flera år. Det finns för lite personal helt enkelt. 

Karlskrona verkar botten vara nådd. Åtminstone löd en rubrik så. Barngrupperna har ökat men antalet personal har inte det. En pedagog berättar att personalen inte kan garantera barnens säkerhet. Och de kommer inte heller att kunna bedriva den pedagogiska verksamheten enligt läroplanen. 

Man kan också läsa att timvikarier ger sjukare personal. Förskolepersonalen är den yrkesgrupp som är mest sjukskriven i landet. Och när det kommer outbildade vikarier ökar det pressen och stressen för de ordinarie som är på plats. Vikarierna känner ju inte till rutinerna och inte barnen heller. En lösning är att ha en sk löpare anställd! Som en kvick schackpjäs finns den redan på plats på förskolan och kan rycka in där det behövs! Man måste alltså ha en överbeläggning av personal på förskolorna så att vikarierna är på plats och kan komma till verklig nytta. Och det låter ju bra och rimligt. Men dyrt förstås. 

Ibland verkar det svårt att hålla reda på barnen. En femårig pojke smet iväg från sin förskola och gav sig hemåt, hämtade sin cykel och började cykla runt i hemmiljön! En granne slog larm och ringde en förälder. Fast då hade förskolan också märkt att barnet var borta. Mamman var dock kritisk till att barnet hade kunnat lämna förskolan utan att någon märkte det. 

Uppsala verkar man inte ha några problem med personalbrist på förskolorna. För där vill moderaterna ge 30 timmars förskola för barn till arbetslösa och föräldralediga. 

Barn till arbetslösa och föräldralediga i Uppsala kommun har i dag rätt till 20 timmar förskola i veckan. Detta efter en sänkning från 30 timmar per vecka den 1 augusti förra året. 
Men i sitt budgetförslag för 2018 vill Moderaterna återinföra mer generösa regler, med rätt till 30 timmars förskola.
– Det handlar om jobbfrågan och integrationsfrågan. Sen försöker vi addera på barnperspektivet, säger Fredrik Ahlstedt, oppositionsråd för Moderaterna. De arbetslösa hinner inte söka jobb på de i nuläget tre dagarna i veckan. Det tar mer tid. Barnen kan vara i förskolan sex timmar om dagen fem dagar i veckan. Och då blir det ju mer jobb sökta förstås. Och de föräldralediga...ja, de blir ju mer lediga som föräldrar förstås. Fast så säger man inte så klart. Det är mer underförstått. Moderaterna ser det här som en jobbfråga och så det där med integrationen förstås. Det blir ju mer integration om barnen är mer integrerade i förskolan antar man. Och så trycker de på barnperspektivet. Hmm, ja så säger oppositionsrådet för moderaterna. Barnperspektivet...det måste väl betyda att barnen tycker mer om att vara på förskolan än hemma. Eller att det är bättre för dem att vara där än hemma. 
Stockholm har de behov av både fler förskollärare och barnskötare. Och då har man en idé. Man presenterar nu en gymnasial yrkes- och högskoleförberedande utbildning. Den heter något så käckt som pedagogikcollege. Man inför också ett nära samarbete med stadens arbetsplatser. Det rör sig om praktikplatser men också om en garanterad provanställning på någon av stadens ungefär 1000 förskolor efter avslutad utbildning. Ja, det är härligt att tänka sig...en armé av vad som förr hade kallats barnflickor skall ut i stadens alla institutionslokaler och ta hand om våra små. Unga flickor (för det är ju oftast flickor det rör sig om) ska ut och ta hand om barn...det är i sin ordning...allt är helt normalt. Det enda som inte är normalt är att mammor tar hand om barnen. Barnflickorna strömmar till institutionerna och barnen levereras dit av sina föräldrar och sen strömmar mammor och pappor vidare. Var och en till sitt. Härligt. Collegeutbildad personal. Det låter det. Som i gamla Sovjet...där gick alla barnen på dagis och sköttes om av utbildad personal på daghem nummer 1 och 215 och så vidare. Här glättar vi till det lite...solrosen, rävungen, trollet...det blir ju lite roligare så. 
Ja, det var ett axplock från veckans nyheter från dagisland. Det är lätt att bli uppgiven och ledsen och arg. När man tänker på att vi på 60 år har gått från ett land där mammor fortfarande tog hand om barn. Och att det sågs som naturligt och normalt. Och nu är vi här. Dagis är normalt. Det är den enda sanningen. Den slutgiltiga lösningen. Och den funkar visst inte. Men det gör inget. För det SKA gå. Och går det inte så går det ändå. 


.






onsdag 11 oktober 2017

Det som förenar

Alla är vi olika. Men en sak har vi gemensamt. Småbarnsföräldrar alltså. Det är som en härlig religion som omfamnar oss. Vår nya religion. Hämta-lämna-religionen. Vi kan alla förenas i ett samstämmigt förskolecredo.

Nu sist var det Carl Philip som vittnade. Han kunde inte komma i tid till något racingevenemang. Han var tvungen att lämna lille prins Alexander, 17 månader, till förskolan. De andra deltagarna hade skrattat gott och någon hade sagt "livspusslet!"

Ja, det låter härligt. Käckt på något vis. Som om Carl Philip vore som alla andra som kämpar med lämningar och hämtningar och ett förvärvsarbete däremellan. Och maten och städningen och samvaron med barnen och handlingen och räkningarna och tvätten och alla andra små detaljer familjelivet för med sig.

Ja, vi jobbar på med våra livspussel. Var och en på sitt sätt. En sak har i alla fall folk, både kreti och pleti, gemensamt...vi lämnar på förskolan. Det är det yttersta tecknet på att vi är som alla andra. Och det är vi. Som alla andra. Däri kan vi förenas.

tisdag 10 oktober 2017

Det nya patriarkatet

Problemet med feminismen om man har de där gamla trista och onaturliga mammakänslorna är att det inte är feministiskt att ha mammakänslor. Ja, så verkar det vara om man läser hur Lady Dahmer resonerar. Eller jag tror att hon menar så här: att kvinnor som tar hand om egna barn inte gör det av en slump. De har fostrats till att göra det. Av patriarkatet. Och killar som gör karriär har fostrats till det av patriarkatet. Det är de rådande könsnormerna som orsakar det här. Nu är Lady Dahmer hemmafru. Och hon får tydligen skit för det eftersom hon sviker feminismen när hon är det. Och nu vill hon förklara sig. Det är av praktiska skäl hon är hemmafru. De har ställt sig i att ha hus och hennes make tjänar mer och allt det där vanliga. Verkligheten sätter liksom hinder för att hon ska kunna leva jämställt på det sätt hon egentligen vill det. Hon tycker att det är roligt att vara med barnen. Men det är ett skitval. Ett dåligt val och hon försöker indoktrinera sin dotter att inte hamna i samma sits som hon själv.

Lady Dahmer skriver också att det är livsviktigt för kvinnans frigörelse och självständighet att vi klarar oss på egen hand ekonomiskt. Att göra sig beroende av någon som man gör som hemmafru är ett skitdumt val.

Ja, det är inte lätt livet. När hjärtat säger ett och när hjärnan säger ett annat. Fast jag fattar inte riktigt. Hemmafru...det är ju inget någon ska vara överhuvudtaget. Det ingår inte i några normer och inte i några strukturer alls i våra dagar. Hemmafrun är död. Vare sig hon skulle vara kvinna eller man. Så jag fattar inte riktigt varför Lady Dahmer inte bara sätter ungarna på dagis och tar ett jobb. Vi har ju kommit så långt i vår strukturella utveckling numera att alla jobb faktiskt kan anses vara en karriär. Vi jobbar inte längre för att försörja oss och för att få mat på bordet utan ett jobb är en karriär. Punkt.

Det är svårt att reda ut sina tankar. Och är man feminist verkar det vara ännu svårare. Hur ska vi ha det nu då? Var är det där patriarkatet? Vilka strukturer gäller? Förväntas vi mammor vara omhändertagande? Vem kräver det? Hur går den här fostran till? Var tillägnar vi oss de stereotypa könsrollerna? Hemma? Under det där året barnen är hemma numera? På dagis där alla proffsmammor, de statliga hemmafruarna finns? Ser barnen dagisfröknarna och så skapas mönster och strukturer i deras hjärnor att kvinnor jobbar med barn? Vilka kvinnor rör det sig om? Det är ju inte deras egna mammor utan andra. Tror barnen att det är en speciell sorts varelser som tar hand om barn? Och vilka av flickebarnen kommer att identifiera sig med den här speciella typen av kvinnor? Eller härmar de sina mammor...de som lämnar av dem varje morgon, varannan om jämställdhet råder? Det är svårt att veta.

Jag ser ett patriarkat. Jag ser mönster och strukturer. Patriarkatet är staten och media. Här finns både män och kvinnor. Mest karriärkvinnor och karrärmän. Kalla och hårda och empatilösa. Kanske är de avundsjuka och missunsamma också? Om de offrar sina barn kan väl gott alla andra göra det också. Om inte de tar hand om sina ungar ska väl inte kreti och pleti få göra det heller. Patriarkatet har lagt fast den rådande strukturen. Kvinnor väntar och föder barn. De som känner för det ammar. Men det minskar. Förmodligen blir det så när mammor har berövats sina mammadrömmar. Om man vet att ungen bara är ens alldeles egen i några månader...varför binda sig så hårt....det gör bara ont i hjärtat då. Sedan slår strukturen fast att 480 dagar har tilldelats barnet. Målet är att de ska bli färre. Pappan måste ta 90 av dessa 480 dagar. Annars tillfaller de patriarkatet. Du är inte godkänd och då ska du ha sitt straff. När de sista dagarna är till ända tillfaller barnet patriarkatet. Där arbetar patriarkatets riktiga hemmafruar. De gör karriär. De gör inget skitval. De tjänar ju pengar, får pensionspoäng och är jämställda...de har brutit de traditionella strukturerna och är godkända. De är visserligen kvinnor. Men de är inga mammor. Och det är all skillnad i världen. Föräldrarna...ja enligt den rådande strukturen som patriarkatet har fastlagt skall de arbeta heltid. De skall vabba lika mycket. För statens barn blir ofta sjuka. Kvinnovarelserna blir oftare sjukskrivna. Det ser patriarkatet som ett problem. Det är inte jämställt. Och så gör ju inte kvinnovarelserna sin plikt. De maskar på något sätt. Eller det kanske är synd om dem. Men problemet kan lösas. Mer arbete är medicinen. Färre föräldradagar. Färre vabdagar. Mer jämställdhet á la patriarkatet så ska det nog bli ordning på kvinnovarelserna.

Jag tänker att dagens patriarkat är det mest stenhårda man kan tänka sig. Det har inte som en enskild patriark några känslor. Det älskar inte sin fru. Det vill inte sina barn väl. Det arbetar inte ihop med sin fru. Det är en maskin. Och vi är kuggarna. Vare sig vi är kvinnor eller män. Men mest om vi är kvinnor. För vi är inte gjorda av stål. Vi har livmödrar och mjuka bröst och mammakänslor som skriker något, eller i alla fall kanske viskar någonstans djupt därinne. Och det här patriarkatet gör männen hårdare än någonsin. Deras kärlek och omsorg om fru och barn tvättas bort. De tänker på pengar. Att frugan måste vara en arbetshäst för att pengar till nöjen och resor ska komma in. Och barnen. Ja, vem bryr sig. Det finns dagis. Fritids. Datorer i tysta hem. Det går bra.

Jag skiter i vilket. Jag är hemmafru. Stolt hemmafru. Det är inget skitval. Det är ett toppenval. I alla fall om man hittat rätt karl. En man kan lita på. Det trista är att överpatriarkatet inte tycker att man är värd något. Trots att man tar hand om barn och är sin egen rut och rot så är man icke godkänd. Man gör inte karriär. Man mår bra. Och det gillas inte. Det är inte vår uppgift att må bra. Vår uppgift är att arbeta för patriarkatet. Och det gör de äkta feministerna. De går lydigt patriarkatets ärenden. Det blir så när man inte ser strukturerna tydligt.















måndag 9 oktober 2017

Måndagen...

...närmar sig sitt slut. Denna första vardag denna vecka har känts lite som en slags helgdag. Äldste sonen åkte till universitetet som vanligt i morse och 13-åringen cyklade iväg till sin skola men annars var vi andra hemma. Gymnasiekillarna hade studiedag och tog en ordentlig sovmorgon och 11-åringen som tillfrisknar efter sin blindtarmsoperation var hemma. Och jag och 6-åringen också förstås. 11-åringen mår bättre. Magen gör knappt ont längre och han är nästan normalrörlig. Men han är fortfarande förkyld och har ont i halsen så han får vara hemma. Jag vågar inte låta honom gå till skolan än på ett tag. Det är bäst att han blir ordentligt frisk först efter den förra jobbiga veckan.

Helgen var stillsam. Maken reste bort på lördag förmiddag och blir borta hela veckan. Vi andra slappade med lite plugg insprängt hela lördagen och söndagen. M var sängliggande och höll till i soffan och tittade på film mest hela tiden. Jag läste lite läxor med 13-åringen, städade lite, tog hand om all tvätt...var ute lite med N. Vi var i trädgården och försökte fixa till inför vintern som närmar sig. Vi rensade bort så mycket ogräs vi hann. Grävde om lite saker som skulle flyttas. Tog ner de få äpplen vi fick i år. De tar väl slut nästa vecka tror jag. Men detta var i alla fall första året vårt aromaträd bar frukt och äpplena var så goda! Vi bar in pelargonerna i förrådet. Vi sopade uppfarten. N hoppade studsmatta.
Det kändes lite synd att ta in pelargonerna! De är så fina just nu...stora och blommar mycket! m
 N grävde i landet! Han ville kolla upp hur det var med maskarna! Om det fanns många och det gjorde det. N blev nöjd. Han har ju hört att många maskar är ett tecken på bra jord och det tyckte han lät bra!
N gillar att rita. Han ägnar mycket tid varje dag åt att teckna. Han har någon slags teckningsbok för barn där man får lära sig att rita en massa saker...slott, ödlor, elefanter...den gillar han och lär sig den ena figuren efter den andra! Här har han ritat pirater! 
 Läsningen går framåt! Vi har kommit ganska långt i läseboken och det är så roligt att märka hur han utvecklas. Det går som i språng. Vi har inte läst på många dagar eftersom alla sjukdomar har gjort att jag inte haft tid med sånt. Men i dag...måndag öppnade vi boken igen och både jag och N blev förvånade...flera meningar bara kom...orden kom av sig själva...nästan som på en vuxen. N hajjade till lite och jag sa "oj, vad hände nu? Hur gick det här till?" Han var lika förvånad själv och väldigt nöjd! Efter att han läst sidan fick han leta ord...hur många "fisk" kunde han hitta? Hur många "mor". Det var roligt och jag tror att det var nyttigt...att lära sig scanna av texten, bli uppmärksam på hur ordet visuellt såg ut.
Jag hann med lite annat idag också! Jag åkte till stan med näst äldste sonen...han gick till frisören och jag till biblioteket för att lämna tillbaka böcker...och så lånade jag "Never Let Me Go" av Ishiguro. Den verkar så spännande! Sen letade vi en jacka till sonen och hittade en på HM till bra pris! Och ett par kängor till honom blev det också! Skönt att kunna bocka av något på den långa höst- och vinterlistan! 

Jag åkte upp till 11-åringens skola för att hämta lite skolmaterial. Läraren hade plockat fram lite material. Det var två korta texter med frågor till i svenskan. Och en text i engelskan. Och lite att läsa igenom i samhällskunskap och religion. Två häften hörde till med frågor att besvara. Och så matten förstås...men där ligger han ett kapitel före så då får han väl räkna på helt enkelt. Det var det hela. Lite märkligt känns det att detta var allt...två veckors jobb. Jag antar att resten liksom behandlas muntligt på något vis. Det är väl därför vi måste ha skolplikt = närvaroplikt här i landet. För att det mesta som sker inte lämnar några fysiska spår utan bara är något som finns och kan göras i själva lokalen. Det känns lite sorgligt. Jag hade önskat att det fanns grammatikövningar, översättningsmeningar, glosor, fraser osv i engelskan. Att det fanns rättstavning, ordförståelse, korta skrivuppgifter...i svenskan. Men så är det inte längre. Det känns konstigt...som någon slags seg sörja som rinner fram i skolan...timme efter timme utan för en utomstående synliga spår. 

lördag 7 oktober 2017

Lördag morgon...

...och helgen är här efter en ovanlig vecka. Vi har varit så sjuka ett tag nu...förkylningar och hosta som inte vill ge sig...och huvudvärk. Tre av barnen var hemma måndag, tisdag, onsdag...11-åringen började känna sig lite bättre på tisdagen men på natten blev det värre igen...illamående och kräkningar och hög feber. Magsjuka? Hela onsdagen låg han och led. Jag fick hämta kalla handdukar till den varma pannan och ge alvedon...febern gick ner lite grand, men inte mycket...och han fick kräkas ett par gånger till. Det var så jobbigt för honom. Han fick ingen ro i kroppen alls och jämrade sig och kunde inte slappna av. Men så somnade han en stund på eftermiddagen och jag trodde att det kanske hade vänt nu. Men icke! Obehaget i magen hade nu blivit värk i magen, ordentlig värk. Och på kvällen var det helt uppenbart att något inte alls stod rätt till. Det här var inte normal magsjuka. Blindtarmen? Så jag och M åkte till akuten. Han fick sin mage undersökt och han hade ont precis överallt vilket förvånade läkaren lite verkade det som. Han fick en infart och dropp ifall det nu var blindtarmsinflammation. Blodtryck, blodprov, urinprov...Och så magnetröntgen. Det visade sig att den stackars sonen både hade blindtarmsinflammation och svullna körtlar i magen pga sitt halsont och sin feber...två sjukdomar i ett alltså. Inte undra på att han hade haft det så jobbigt under dagen.

Vi fick vänta lite på att ambulansen skulle komma in och sedan blev vi transporterade till den större staden och fick ett rum. Nästa morgon var värken helt borta och då blev det funderingar kring vad som skulle göras? Avvakta? Men han skulle inte få åka hem utan få stanna kvar på observation. Det kunde ju vara blindtarmen ändå. Eller operera och ta bort blindtarmen hur det nu än var. Jag blev tillfrågad om min åsikt och eftersom det hade varit precis så här för mig när jag drabbades av blindtarmsinflammation när jag var tonåring...att smärtan plötsligt bara försvann och jag låg där och skämdes för jag tyckte att jag hade lurat läkarna....men så var det ändå på riktigt visade det sig under operationen...ja, jag tyckte nog att de kunde ta bort den. Och läkaren höll med...så hade han tänkt om det varit hans egna barn! Så det blev operation...och jag fick vara med hela vägen tills sonen somnade. Personalen var toppen...vänliga och fick både mig och N att känna oss avslappnade och trygga. Operationen gick fort...bara efter en halvtimme blev jag kallad till uppvakningsrummet och fick sitta där bredvid sonen och finnas där när han vaknade! Det kändes bra! Han var trött och hade ont och var lite omtumlad förstås men kände sig ändå friskare sa han!

Ja, en natt till fick vi vara kvar. Sonen låg i sängen förstås...gick upp lite då och då på toan och det gick rätt bra...tittade på tv, läste en historietidning jag köpte åt honom, sov lite...Hans pappa kom förbi med varsitt ombyte och tandborste och lite annat plock och det var skönt att se honom en stund och för honom att träffa M!

Och igår kom vi hem! Skönt! Trots att vi bara varit borta två nätter kändes det som en evighet! Tiden står liksom lite stilla och blir annorlunda när man är på sjukhus och när man är orolig och mycket händer på kort tid! Det hade gått bra här hemma! Yngste sonen och den sjuka 13-åringen hade varit hos sin mormor och morfar så att far i huset kunde jobba och komma till oss med kläderna. Det var bra att få lite hjälp! Minstingen valde att sova över en natt...han ringde mig och berättade med stolthet och glädje i rösten att han minsann skulle sova över helt ensam! Det har han inte gjort förut! Och det gick förstås bra och var väldigt roligt tyckte han! Barnen var glada när vi kom hem...13-åringen beskrev det så bra...att allt liksom stannade upp lite när jag var borta...inget blev som vanligt...men ändå gick det bra...pappa hade tagit hand om sina barn och skött om maten och fixat med det som måste fixas!

Nu har far i huset gett sig av på jobbresa och blir borta hela veckan...och här hemma är allt som vanligt igen...nästan...M har fortfarande ont och ligger och vilar. Han är samtidigt stolt och lite märkvärdig över sin nya erfarenhet...visar upp sina tre plåsterlappar efter titthålsoperationen och tittar lite på märket efter droppnålen! Han har kollat upp allt kring operationen på nätet...sett youtubefilmer på blindtarmsoperationer och vet alla detaljer kring hur det går till!

Jag är som vanligt så glad över att jag jobbar hemma. Att, även om det är segt och tröttsamt när barnen turas om och är sjuka i flera veckors tid, sjukdomarna inte ställer till det på riktigt...att jag inte har ett förvärvsarbete som ska skötas om och som ska fås att fungera utan mig. Utan att jag kan ta hand om allt här hemma...barnen och hemmet...i lugn och ro...utan stress och utan att pussla med en make som har mycket på sitt jobb. Det flyter på...vi gör var och en vårt jobb. Hjälps åt och ändrar om i planeringen när så krävs men i det stora hela sköter om våra respektive arbetsuppgifter. Det funkar bra. Det enda trista är att i samhällets ögon gör vi fel och straffas för det ekonomiskt. Det är tråkigt.

Men annars är allt bra! Jag är tacksam och glad över att vi kan leva på det sätt vi gör! Över att jag kan vara hemmamamma! När jag tänker på det känns det rätt otroligt...att något jag innerst inne länge kände var det rätta...men ändå så otänkbart och så svåruppnåeligt...verkligen blev verklighet! Det känns fint och stort.

måndag 2 oktober 2017

Måndagen...

...är här och det regnar ute. Det är grått och trist och kallt. Men det gör inte så mycket. Tre barn är hemma och är sjuka och sexåringen är halvkrasslig. Och jag har tvätt att ta hand om. Och så är jag igång och målar om allrummet på övervåningen. Jag tar lite i taget...plockar om och täcker golv och maskerar i etapper. Har tagit mig igenom två tredjedelar av rummet och den sista tredjedelen går jag in på i morgon. Det är den värsta...soffa och tv-bänk måste bäras bort och ett skåp som är fastskruvat i väggen bara orkar jag inte ta ner så det får jag försöka plasta in på något lämpligt sätt. 

Ja, så nu är det vardag...riktig tråkvardag. Och ändå känns det rätt ok. Jag är som vanligt glad över att jag jobbar hemma. Det känns bra att vara här när så många barn är hemma och sjuka. Och det känns skönt att kunna använda de här trista höstdagarna till inomhusjobb...göra sånt som jag ligger efter med och sånt som tar lite tid och man inte fixar på en liten stund på kvällen. 

Igår var det i alla fall en fin dag! Söndag och vi firade min pappa som fyllt år nyss! Då var det bara ett av barnen som kände sig så dålig att han inte orkade följa med hem till morfar och mormor. Vi andra blev bjudna på kaffe och tårta och sedan gick vi en promenad! Vi gick vår vanliga vända ner till fågelsjön! Sexåringen tog longboarden. Den har han fått ärva av sin näst största storebror och han blev sugen på att åka lite...det var några år sedan sist! Och så blev 11-åringen också sugen på en tur. De turades om och hade kul! Det var så härligt ute...solsken och underbara färger! 


En sista lupin för året! 



fredag 29 september 2017

Hårda tider

Jag läser om missfall. Tydligen har andelen kvinnor med upprepade missfall ökat med 58 procent under perioden 2003 - 2012. De senaste fem åren har ökningen varit särskilt stor. Ingen vet varför. Det verkar inte vara åldern det beror på. Att kvinnor får barn senare alltså. Det skulle kunna vara att immunförsvaret reagerar för kraftigt och stöter bort en graviditet. Man ser att inflammatoriska sjukdomar och allergier ökar i samhället. Det kan också vara livsstilsfaktorer som spelar in...rökning och övervikt. Men den genomsnittliga vikten har bara ökat marginellt under perioden och färre gravida röker än tidigare. Så då kan det väl inte vara det.

Ja, vad kan det vara då? Inte vet jag...hur skulle jag kunna det...som vanlig mänska...men jag tänker...det gör jag ju i tid och otid. Jag tänker att det inte är tider för barn och graviditet. Det är inte tider att vara kvinna. Det är hårda tider. Det är inte riktigt läge att vänta barn...känna dagar som tickar...arbete som väntar...inskolningar och vab...lämningar och hämtningar...det är inte tider för drömmar om barn...de passar ändå inte riktigt in...för ingen har ju liksom tid att ta hand om dem, barnen och drömmarna. Det är det vi har dagisen till...de överfulla...med sjukskriven personal och för få vikarier...Det är inte lugn och ro kring mammor som väntar barn. Det är inget särskilt att vänta barn...ha en bäbis...det är bara en liten parentes i en mammas liv. Det riktiga livet. Förvärvsarbetarlivet. Det som väller ut före och efter den där lilla barnarevan i hennes liv. Så här tänker jag. Helt oprofessionellt. Men så far mina tankar.

torsdag 28 september 2017

Hemmafruar...

Man läser så mycket...eller jag läser så mycket. Det har varit mycket den här veckan...om skolan i SvD och om det tyska valet och om bilåkning i Saudiarabien om en ettåring som avlidit i sömnen under dagvilan på dagis...Artiklarna rör sig runt varandra och dansar sin dans...berättar om verkligheten därute och om vilken verklighet någon vill skriva fram. Den här veckan var det speciellt några artiklar som liksom tog hand med varandra och i mitt medvetande berättade en gemensam berättelse...

Jag läser om det tyska valet...en artikel skriven innan valresultatet blev klart. Den handlar om hemmafruar i Tyskland. Det handlar om hur socialdemokraterna i landet vill ha ut fler kvinnor i arbete och skapa fler förskoleplatser och fritidshemsplatser för att möjliggöra detta. Och det handlar om hur Merkel är för de "små stegens politik"...inga stora experiment eller reformer. Och att familjepolitiken för Kristdemokraterna är en helig ko. De ser den traditionella kärnfamiljen som samhällets viktigaste byggsten. Och det handlar om att ingen i Tyskland på riktigt röra hemmafrun...eftersom de inte vill röra skattesystemet...som inbegriper sambeskattning...och därför möjliggör för kvinnor (eller män också för den delen) att vara hemma eller jobba deltid. Och här kommer DN med sin första lögn. Eller kanske inte lögn, men i alla fall ett undanhållande av en viktig bit sanning...att i Tyskland har man två val när det gäller sin beskattning...sambeskattning eller frivillig särbeskattning. Men det är sånt man bör tala tyst om här i Sverige. Här skall det inte framstå som att de tyska kvinnorna (och männen) har ett fritt val. Det ska verka som om de är tvingade att dra sig fram på det här underförstått omoderna och osunda sättet. DN:s journalist berättar om den där särbeskattningen som infördes 1971 i Sverige och "som anses ha varit en av de viktigaste orsakerna till att fler kvinnor kom ut i arbetslivet."

Sen står det att Tyskland har EU:s enskilt största arbetsmarknad och starkaste ekonomi...men som ligger i topp när det gäller andelen kvinnor som arbetar deltid. 50 % av de kvinnor som har ett jobb arbetar deltid. Och det står att lönen är låg. Tyska mammor stannar hemma längre än i andra länder, även när barnen kommer upp i tonåren. Socialdemokraterna lovar gång efter annan att kvinnorna ska få rätt att jobba heltid! Men de är inte villiga att ta bort sambeskattningen i ett nafs. Det går inte att vinna val på att lova något sådant. Det sägs inget om varför. Och journalisten funderar inte vidare på det. Kanske är det så att folk vill ha kvar sin sambeskattning? Kanske är det så att många inte i första hand vill jobba heltid utan ha möjlighet att kunna vara hemma och ta hand om familjen på heltid eller deltid. Det sägs heller inget om det där med lönerna...mer än att kvinnolönerna är låga. Det sägs inte något om att grundavdraget i Tyskland är högre än i Sverige. I Sverige börjar man beskattas efter att man tjänat knappt 19 000 kr. I Tyskland får man tjäna 80 000 kr per år utan att betala skatt. Men det är en sån där hemlighet...inte vi i Sverige bör veta om. Vi ska inte kunna jämföra på riktigt.

I artikeln berättar man att det inte finns tillräckligt med fritidshemsplatser...ungefär som att alla mammor önskade sig just fritidshemsplatser. Gör de det? Bara hälften av tyska elever mellan 6 och 12 år går på heldagsskolor. De andra måste ha en förälder eller annan vuxen hemma som serverar mat och hjälper till med läxor när barnen kommer hem vid lunch. Och detta framställs som något negativt. Är det det? Det är inget vi ska fundera över. Normen är fastlagd. I uppochnervända landet kan det framstå som något dåligt att barnen slutar skoldagen tidigt och kommer hem till en mamma eller annan vuxen person och får mat och hjälp med läxor.

Och så handlar det om DDR. För där jobbade både män och kvinnor. Och så är det än i dag. Det går som en mur mellan öst och väst. Kvinnor förvärvsarbetar mer och har oftare ledande positioner. Angela Merkel är ett exempel på detta. Ironin är väl att Merkel inte verkar vilja planka av det här toppenbra DDR-systemet när det gäller just kvinnors förvärvsarbete...hon som vunnit så mycket på det borde väl vurma hårt för det....eller kanske hon sett och förstått baksidorna av det? Att tvång aldrig kan vara den rätta vägen? Östra Tyskland har sitt DDR-arv och påminner om Skandinavien står det i artikeln. Jaha, det låter det...och ingen fundering om vad detta säger om oss svenskar. Känns det inte lite märkligt att det ses som något bra att vi har samma syn på familj och barn som en diktatur? Funderar vi aldrig över varför vi i Skandinavien har samma syn som DDR? Nä, i Sverige kan man skriva en sån sak och inte få några följdfrågor, något mothugg.

I svensk media kan man skriva så här och komma undan med det. Man kan vrida verkligheten till att EU:s starkaste ekonomi och största arbetsmarknad, Tyskland, ändå inte duger...inte därför att ekonomin är dålig utan för att kvinnorna inte arbetar tillräckligt. Man kan vrida ett tecken på rikedom..att inte hela befolkningen måste slita ut sig...till något negativt. Man behöver inte fundera över om Tyskland skulle bli ännu starkare av att få ut alla kvinnor i heltidsarbete. Man behöver inte fundera över om det kanske blir tvärtom. Som här. Att arbete inte alltid betyder rikedom...det beror på vad man arbetar med. Att varje kvinna som har småbarn och arbetar också betyder att den offentliga (dyra) sektorn också måste byggas ut och belasta landets ekonomi. Det är inget vi behöver fundera över. Vi behöver inte heller fundera över om vad vi vill. På riktigt. Vill svenska mammor också kunna ta hand om hem och barn? Vill vi ha respekt för att det är ett arbete? Tycker vi att det är viktigt och värdefullt att ta hand om de små, fostra dem till trygga små människor? Eller är vi nöjda med att någon annan bestämmer vad vi ska tycka och tänka?

Nåja, det är som det är. I Sverige vet vi hur det ska vara. Och vi vet att alla skulle må bra av att ha det som vi. Vi jobbar vidare med att utöka vårt stormaktsvälde som nu inte längre består av landmassor utan av mentala territorier. Ylva Johansson  sändes nyligen ut som en slags ambassadör eller härförare för att sprida det svenska ordet. Hon reste till Japan. Där måste de lägga om sin arbetsmarknad eftersom befolkningen är åldrande och födelsetalen är låga. Landet sneglar på Sverige för att få ordning på landet. Det är så tokigt därborta att ungefär 60 procent av alla japanska kvinnor slutar arbeta efter att de fött sitt första barn, trots en hög nivå av universitetsutbildning. Ylva skall nu lära japanerna om hur man får ut kvinnorna på arbetsmarknaden så att de kan jobba och tjäna pengar samtidigt som de föder barn. Ylva vet själva nyckelmanövern...vad som måste till för att få ut kvinnorna. Det är det där med särbeskattningen. Alltså att man ser till att en familj inte kan klara sig på en lön. För om de inte gör det...ja, då finns det ju inget att välja på förstås. Då får kvinnorna ta skeden i vacker hand och ge sig ut på arbetsmarknaden. Inte för att de vill utan för att de måste. Fast det säger inte Ylva förstås. Det är inte så man pratar i Sverige. 

Slutligen läser jag en artikel som handlar om Irland. Där håller de på att fixa till billigare barnomsorg. Och samtidigt gjordes en undersökning som visade att två tredjedelar av mammorna skulle vilja vara hemma med sina barn istället för att förvärvsarbeta om de hade ekonomiska möjligheter till det.

Det är märkligt ändå. Hur det är. Vad man vill. Mammor som får välja verkar ofta vilja ta hand om sina barn och sitt hem. Om man får välja. Det är som det är med jämställdheten. Vad den nu är. Man får ofta använda sig av ekonomiska och attitydmässiga påtryckningsmedel för att få mammorna att bli så där jämställda som de förväntas vara. Och då kan man ju undra lite. Kanske är det så att kvinnoförtrycket och kvinnoföraktet liksom ökar i samma takt som just den här sortens jämställdhet appliceras på ett samhälle. Det ser i alla fall nästan så ut.








tisdag 26 september 2017

Studiedag!

Idag hade två av barnen, de som går i grundskolan, studiedag! Det var skönt! Vi tog det lugnt i går kväll och gjorde lite extra mysigt mitt i veckan! Vi wokade och sen tittade vi på en deckarserie tillsammans innan vi hoppade i säng! Far i huset är bortrest för tillfället och då brukar de minsta barnen sova hos mig...det är så mysigt tycker jag...att vi alla fyra sover tillsammans i samma stora säng! Det känns tryggt och bra och...ja, mysigt! I morse sov vi ut och sen slappade barnen fram till lunch! Då kom mormor och morfar och så åkte vi till en liten herrgård här i närheten och deras lunchbuffé! Det brukar vara gott och det var det nu också! Massa goda sallader och hembakt bröd och fläskfilé och stekt sill och stekt potatis och kokt potatis och så hallonkaka med någon slags italiensk marängaktig grädde till! 

Efter lunchen åkte vi till ett naturområde och gick en promenad! Härligt att vara ute i naturen och andas frisk luft och njuta av höstfärger och höstdofter! Barnen klättrade och sprang och pratade och hade kul! Det är härligt att få vara med...se dem njuta av sin lediga dag...se dem ha roligt tillsammans och dela en dag mitt i veckan med varandra! 
Här i bergsklyftan klättrade de upp och ner många gånger! Försökte hitta nya bra vägar, tävlade om vem som kom först upp...Här har alla mina barn klättrat otaliga gånger och nu är det de sista tre som gör det! Och här har nog min morfar också klättrat en del som barn...för det här är hans barndomsmarker där han och hans syskon rörde sig fritt och lekte som de ville! 
Barnen spanade in alla jättegrytor som finns här...som de brukar...gav dem namn och undersökte hur djupa de var! Och så tittade de in små grottor som bildats av isen som låg här för länge sedan! Spännande...kanske fanns djur därinne? 
Sen drack vi kaffe och åt kexchoklad och barnen lekte i en lekpark i kulturområdet precis invid vandringsslingan vi gick! Vi tittade i de små butiker som finns här och hittade så mycket fint man kunde ha köpt men det blev inget med det denna gång! Barnen köpte karamellstrutar...som de brukar när de är här i alla fall! 

I de gamla uthusen som ligger mitt emot arbetarbostäderna hade de öppnat ett litet museum med gamla vagnar och lite annat...slädar och leksaker och kuskkläder och sånt! Vi tittade in och det var spännande att se de gamla vagnarna...höga och svarta och så stiliga! 
Så blev det dags att åka hem! En trevlig dag fick vi! Och en sån där dag när jag känner mig extra glad över att vara hemmamamma! Det hade varit så trist att låtit barnen vara ensamma hemma hela långa lediga dagen. Nu kunde vi göra något tillsammans! Vara ute i naturen och rekreera oss...umgås med varandra...vi fick en liten lucka i vardagslunken och delade den med varandra! 













måndag 25 september 2017

Myror

Idag kan man läsa att förskolorna struntar i barngruppernas storlek. Det står det där vanliga. Att barngrupperna är för stora. Och att det är dåligt att ha riktlinjer för barngruppernas storlek om förskolorna ändå inte måste följa dem. Och så står det att det är en väldig förskollärarbrist. Bara 4 av 10 som jobbar i förskolan har förskollärarutbildning.

Ja, det är ju skräp. Och helgalet. Staten har ju bestämt att det i princip är lag på att sätta barn i förskolan. Nu håller nog inte någon med mig förstås. För det är ju frivilligt att sätta barn i förskolan. Man måste inte. Jag själv är ju ett exempel på att det går att strunta i det och stanna hemma istället. Men jag har rätt. Det är i princip omöjligt att ha barnen hemma. För det första har vi särbeskattningen vilket gör att alla svenska vuxna individer beskattas var och en för sig. Man tar inte hänsyn till om det finns barn eller inte, om det finns en vuxen som stannar hemma eller inte. Var och en försörjer sig själv. Vi har ett tvåförsörjarsamhälle helt enkelt. Det är svårt att få en lön att räcka till för att driva runt en familj. Och om det nu går, om lönen räcker, då smäller två saker till...den ena är girigheten. Det tar nog emot att avstå från en hel lön månad efter månad. Det är så mycket pengar det rör sig om. Mycket vill ofta ha mer. Och så har vi det där andra, attityderna...stannar man hemma, blir hemmafru, ställer man sig utanför samhället. Det är onormalt att inte förvärvsarbeta. Man är suspekt, konstig, ovanlig, märklig...och osynlig. Det är inte ett lätt val helt enkelt. De flesta håller nog inte med mig i mitt resonemang antar jag. Men jag tycker nog att statistiken visar att jag har rätt. Om 84 procent av alla barn mellan 1 och 5 år går i förskola...om 95 procent av alla barn som är mellan 4 och 5 år går i förskola kan det förhålla sig på två sätt. Endera vill i princip alla föräldrar i Sverige lämna bort sina barn. Eller så måste de. 2011 gjorde sajten Familjeliv en undersökning om mammor och deras föräldraskap. Där framkom att 45 procent av mammorna skulle vilja vara hemmafruar om de kunde. Ja, så alltså...någonstans skevar det. Det kan inte vara BÅDE så att nästan alla vill lämna bort sina barn till förskolan och att hälften av mammorna vill vara hemmafruar.

Oj, nu halkade jag från ämnet...vindlade mig iväg och började skriva om något annat...som hör hit i och för sig....

Jo, det är skräp att barngrupperna är för stora. Och det är skräp att personalen inte har rätt utbildning. Staten vill att alla barn går i förskola. Den försöker så aktivt som möjligt förhindra särskilt mammor från att ta hand om sina egna barn. Inga alternativ erbjuds eller sponsras ekonomiskt. Och ÄNDÅ, trots "dagistvånget" håller inte förskolan fullgod kvalitet. Föräldrar tvingas att använda förskola och kan inte påverka den kvalitet deras egna barn får på sin fostran och tillvaro...de flesta vakna timmar av barndomens tidigaste år. De mest formbara åren. De mest sårbara åren. Det är väl skräp. Och ändå är politikerna tysta. Inte ett ord kommer över deras läppar. De hoppas väl på att om folk får klaga av sig så har de gjort det...och så glömmer de...föräldrarnas barn blir större...dagistiden är snart förbi...ämnet blir inte intressant längre...vi tog oss förbi...pust!

Men strunt samma. Barn i Sverige går i förskola. Detta är normen. Ingen funderar vidare värst över det. Det som är intressant dock är hur synen på barn förändras i själva processen. Nu kan man utan att någon blinkar skriva att 1-3-åringar UNDERVISAS och har LÄRARE. Småbarn som ännu inte kan prata och förmedla sig, inte har utvecklat sina minnesfunktioner ordentligt går i SKOLA och UNDERVISAS av LÄRARE. Ingen säger något. Det betyder väl att vi tycker att allt är normalt. Och paradoxen är total. Barnens århundrade gled över i en ny form av barnarbete. Barnen har gjorts vuxna. Deras barndom skall nu bestå av undervisning från 1 års ålder. Deras tillvaro mäts i produktiva termer. De är inte längre till bara för sig själva som barn med en magisk fredad barndom. Precis som barnen förr i tiden togs i bruk och fick bära och hämta och diska och hugga ved...har barnen nu fått andra sysslor. De skall lära sig. Undervisas. Prestera. Komma till nytta. Inte hjälpa föräldrarna men dock RIKET.

Alla har sin plats. Alla har sin funktion. Precis som i ett myrsamhälle. Var och en drar sitt strå till stacken.