måndag 22 maj 2017

Av hårdare virke

Jag bläddrar i en ICA Kuriren jag fått av min mamma. Det är en del att läsa...om mat, resor, författare...Och så kommer en sida där man kan fråga en veterinär om sånt som har med djur att göra. Någon frågar om en kattunge de ska få. Ägaren vill att den hämtas när den är 10 veckor och frågeställaren undrar om det går bra...han har läst att kattungen bör vara 12 veckor innan den skiljs från mamman. 
Veterinären svarar att det inte ens är lagligt att skilja en kattunge från sin mamma förrän vid 12 veckors ålder. Mamman är väldigt viktig för kattungarna och de riskerar att få beteendeproblem om man skiljer dem åt tidigare. 

Jaha, det är så att kattmammor är viktiga för sina kattbarn. 
Det finns en lagstadgad tid när kattungar måste få vara hos sin mamma. 
Kattungar kan få beteendeproblem om de skiljs för tidigt från sin mamma.

Tja, tänk så det kan vara...i djurriket.
Tur att vi människor är tåligare, av hårdare virke.

Trädgårdshelg!

Helgen som gick blev en riktig trädgårdsjobbarhelg! Vi har satt fler häckplantor, tvättat och lagt rätt kantstenar längs häcken, flyttat en bit måbärshäck från ett ställe till ett annat, satt en syren...och grejat med trädgårdslandet...krattat rätt och äntligen fått ner alla frön och potatisar! Det blev det gamla vanliga...morötter, rödbetor, haricot verts och sallad och rädisor...ringblommor och blåklint också! Nu är det bara att vattna, rensa och vänta...och hoppas på att det blir något! 
 Tulpanerna gör lite som de vill! I år är de på gott humör och kommer upp i mängder! Men de rosa är lite snåla och har ingen lust riktigt...men en sån här vacker fick vi i alla fall! 
Det går så fort...bara på ett dygn händer det så mycket att man knappt fattar! Getramsen som var små blyga stänglar i ett par veckor ringlade ut sig och fick sina blad och vita klockor på en eftermiddag! Och samtidigt passade vintergrönan på att slå ut sina blå blommor! 
Förutom trädgårdsjobb hann vi med lite skolarbete, grillning och några avsnitt av The Vikings (våldsamt men barnen älskar serien...och jag med...så vi tittar ändå...) Men nu är det måndag igen och barnen är i skolan som vanligt. Det känns som om de lagt av där nu...i skolan alltså. Sonen i 9:an skulle titta på film på matten och mellanstadiebarnen har lekdag hela dagen och halvdag orientering på onsdag...det blir mycket lek och skoj nu på slutet. I tre veckor. Det känns lite länge tycker jag. Om de inte orkar jobba i skolan tycker jag att det är fult att ta barnens tid. Bättre att sluta tidigare...ha längre sommarlov...jobba i skolan och leka hemma. Men det tycker inte de som bestämmer antar jag. De tror att bara barnen är i själva skollokalerna så går kunskaperna mirakulöst in i ungarna. 

fredag 19 maj 2017

Onatur

Jag läser en artikel om förskolan i tidningen Förskolläraren. Jag vet inte varför jag läser den...det är dumt för jag får alltid ont i huvudet av såna här artiklar...men nu läser jag den i alla fall. Det handlar om hur förskollärarna anpassar läroplanen utefter barnens ålder. Läroplanen är ju densamma för hela förskolan men barnen olika gamla. Så hur gör man då?

Undervisningsrådet på Skolverket, Carina Hall, säger att det är professionens styrka att kunna se behoven hos en ettåring kontra en femåring och även mellan olika barn i samma ålder. Dessutom har man stöd i sin utbildning, kunskap om barns utveckling och den reviderade läroplanens mål. Det finns också stödmaterial kring olika områden som matematik, teknik, flerspråkighet och naturvetenskap i förskolan.

Så säger hon att "när en ettåring bekantar sig med fysikaliska fenomen får man kanske lägga utmaningen på en annan nivå än med äldre barn." Och de yngre barnen pratar mer kroppsspråk och det är en annan typ av utmaning att se hur de visar intresse för olika saker och hur man kan möta det och utmana barnet vidare. Det kan vara att man bygger klossar och då går man in och utmanar på ett speciellt sätt med små barn och ett annat speciellt sätt med äldre barn.

Förskollärarna själva tycker att det viktigaste lärandet för de yngsta är personlig utveckling och social anpassning. Barnets trygghet i sig själv och gruppen lägger grunden för övrig utveckling.

Ja, outgrundliga äro ... ja inte Guds kanske men...samhällets vägar. Vägarna är långa och slingrande när det gäller att få ordning på barnstackarna. Det gör ont i bröstet på mig när jag läser. Vad håller vi på med? Är våra barn någon slags experiment? Labråttor? Sitter verkligen förskollärarna och funderar över hur de ska utmana barnen när det gäller att bygga klossar? År efter år...med alla dessa kullar ettåringar som kommer...stackars förskollärare...stackars barn. Bekantar sig med fysikaliska fenomen sägs det. Barn som bygger klossar pysslar med fysik. Undersöker tyngdkraften? Undrar om Newton gick på dagis? Den som har har barn eller har haft barn vet väl att det här är ordbajseri, kejsarens nya kläder. Barn gillar att stapla saker i en viss ålder. De gör det om de får tillgång till ett gäng prylar. Det kan vara klossar. Men också konservburkar, bilar, stenar...Det kommer av sig själv. Barnet behöver inte utmanas. Det behöver bara få några saker framför sig. Det andra...det som kommer till...när en mamma tillhandahåller sakerna, utan läroplan eller någon särskild kunskap...det är mycket. Det är värdefullt. Pratet, skrattet, värmen i ögonen, strykningen över håret, stöket som pågår ovanför barnets huvud när mamman pysslar med sitt i köket och har presenterat, kanske ett gäng klossar, för barnet för att få tid att fixa fram lite mat medan barnet sysselsätter sig på golvet...det är något annat. Det är liv och samvaro och utveckling. Det funkar utan läroplan och utbildning. Det funkar nog mycket, mycket bättre till och med. För det är kärlek. Det är familj.

Men så är det inte ute i förskolans värld. För där måste allt naturligt och trivialt (och ändå mirakulöst) kläs i nyttans dräkt. Om barn bygger klossar för att barn alltid har staplat saker på varandra...ja, då blir det matematik, fysik...och personalen måste låtsas att den bidrar med något viktigt i sammanhanget...för annars faller ju förskoleidén. Då blir det bara barnpassning. Precis som när en mamma passar sina barn. Och då framstår det hur torftig förskolebarnpassningen är jämfört med mammabarnpassningen. För en mamma älskar sitt barn. Barnet är en del av henne. Men förskolläraren är bara en avlönad barnpassare. Så därför måste vi låtsas. Låtsas att allt det naturliga är undervisning som bara ett fåtal invigda bemästrar. Så går det till i Dagisland. Saliga äro de som tro, fastän de icke se.

onsdag 17 maj 2017

Studiedag!

Idag hade tre av skolbarnen studiedag! Skönt att man är hemmafru och kan njuta av en extra ledig dag tillsammans med barnen! Vi sov ut på morgonen och sen blev det frukost, lite tv-tittande och så lite läxläsning med mellanstadiebarnen. Eller läxor var det ju inte...men studier i alla fall. 13-åringen räknade matte och 10-åringen tränade på gångertabellen, gjorde lite engelska och så var han så nyfiken på tyska som han ska läsa i 6:an att vi tittade lite i en barnbok på tyska och läste högt och försökte översätta! 

Det regnade och såg så ruggigt ut utanför fönsterrutan men efter lunch gick vi ut en sväng i alla fall. 

Vi gick till en liten skog i närheten...vi tänkte plocka brännässlor och göra soppa men det fanns visst inte några brännässlor i just den här skogskanten som jag hade trott. Det gjorde inte så mycket. Vi fick röra på benen och barnen ville in i skogen och titta på den gamla ödetomten där ett torp stod förr i tiden. De hittade en halv kaffekopp och en matsked och en gammal propp och lite annat smått och gott. Det är alltid kul! Att hitta spår från gamla tider...fundera över vem som haft prylarna, hur gamla de är...Det var frodigt och fint i skogen. Det börjar bli grönt. Stället där torpet stått tjänar numera som någon slags trädgårdsavfallsplats och kriskålen växer grön och fin och jordhögar och skräp ligger lite här och där. Det är synd för det är väldigt vackert här. Men de som bor intill ser det nog inte tyvärr. Ett gammalt körsbärsträd blommade som ett fluffigt moln och hasselbuskarna hade fått små fina gula fnasiga saker som kanske blir blommor, nötter? så småningom. 
Liljekonvaljerna har fått stora blad men blommorna är bara små, små vita prickar ännu!

När vi kom hem ville barnen leka vidare i trädgården! Jag orkade inte jobba något idag för rygg och axlar värker lite efter allt grävande jag gjort de senaste dagarna. I morgon är jag nog pigg i kroppen igen och sätter fart på nytt men idag unnade jag mig att ta det lugnt. Jag nöjde mig med att gå runt och titta och tänka på vad jag ska göra härnäst. Lökarna är så fina. Och extra fina är de när det regnar och fina vattendroppar pryder blommorna. 
Sen blev det dags och gå in och ta lite eftermiddagskaffe. De små barnen hade gjort chokladbollar i förmiddags och dem festade vi på framför tv:n. Nu är det kväll och dags att stoppa småbarnen i säng. Maken sitter och hjälper 17-åringen med matte. Han har prov på fredag. Äldsta sonen är på sitt jobb och slutar inte förrän efter klockan 21. Mellanbarnen har inga måsten utan roar sig med tv-spel tillsammans med kompisar över nätet. Ute är det grått och dimmigt. Det känns rätt skönt. Man känner sig lite omhuldad, inbäddad i något vänligt och mjukt. Och fukten behövs. Växterna ser grönare och friskare och lyckligare ut därute! 

tisdag 16 maj 2017

Det har aldrig varit billigare, lättare eller roligare att ha barn?

Ivar Arpi skriver i SvD i söndags. Han tycker att vi skaffar för få barn här i landet. Han säger att det är väldigt konstigt eftersom DET ALDRIG HAR VARIT LÄTTARE ATT HA BARN ÄN NU.

Så berättar Ivar om hur det var förr i tiden. Han går tillbaka till 1947. Då fanns det knappt några kylskåp, tvättmaskiner, diskmaskiner. Kvinnorna FÖRVÄNTADES att vara hemma med barnen. Maten lagades från grunden. Blöjorna skulle tvättas för hand. De få daghem som fanns var bara förvaring. Barnbidraget var inkomstprövat. BNP har mer än fyrdubblats sedan dess. Det var slitigt att ha barn 1947, Och barnen hade det inte mysigt. Säger Ivar.

Nu är det skillnad. Nu är det nästan rena himmelriket att ha barn.
- Barnen är friskare. De drabbas inte av polio, kikhosta, difteri, mässling, påssjuka, röda hund, stelkramp och Hib.
- Färre barn dör i trafiken.

Men ändå föddes fler barn 1947 än idag. Och svenska kvinnor föder inte så många barn som de vill ha. Många tycker att tre eller fler barn är det ideala. Och ändå skaffar de inte tre barn eller fler. OCH DET MÄRKLIGA ÄR ATT DET JU BORDE VARA LÄTTARE ATT HA FLER BARN I DAG JÄMFÖRT MED HUR DET VAR 1947. SÅ VARFÖR SKAFFAR VI INTE FLER BARN?

Ivar spekulerar:
- Föräldrar har tagit på sig mer än nödvändigt. Synen på uppfostran har förändrats. Vi ska läsa, etablera goda matvanor, motionsvanor. Vi ska skjutsa till aktiviteter. Hjälpa till med läxor. Vara goda föredömen. Vi ska vara närvarande. MODERNT FÖRÄLDRASKAP TAR SÅ MYCKET TID I ANSPRÅK ATT VI INTE HAR PLATS I LIVSPUSSLET FÖR FLER BARN. Ivar berättar att detta är ett FELTÄNK. Forskning visar nämligen att uppfostran inte påverkar hur barnen blir. Det är genetiskt.

Varför borde vi skaffa fler barn då?
- Folk som har barn är lyckligare än barnlösa. Forskningen visar det.

Man kan alltså med gott samvete skaffa en massa barn och inte ha dåligt samvete när man inte hinner läsa för dem.

Ivar avslutar med att påstå att det aldrig har varit billigare, lättare eller roligare att ha barn än vad det är idag. Och det har aldrig varit lättare att vara barn.

SÅ SÄTT IGÅNG! FÖRÖKEN EDER!

Jag känner mig lite matt efter att ha läst och läst om Ivars artikel några gånger. Det är mindboggling.

Argumenten för att vi ska skaffa fler barn är alltså att:
Det är lätt att ha barn numera eftersom det finns kylskåp, diskmaskiner och tvättmaskiner. Barnen drabbas inte av sjukdomar och omkommer inte i olyckshändelser i lika hög grad som förr. OCH MAMMORNA BEHÖVER (FÅR) INTE TA HAND OM SINA BARN. Detta i kombination med att forskning visar att man inte behöver bry sig om barnen gör att det är a piece of cake att ha barn. Många barn.

Var börjar man? Hur bemöter man dravlet?

Det har aldrig varit billigare, lättare och roligare att ha barn säger han.

Ok. Om man tycker att det är lätt att som mamma vänta barn i 9 månader, föda, amma (eller inte vilket man vill), vara hemma i mellan 6 och 14 månader, byta av med pappan, skola in och sedan återgå till det "normala" livet. Tre gånger. Eller fler. Då är det lätt att ha barn. Det är billigt att ha barn om man fortsätter jobba på som ingenting har hänt. Heltidslönerna tickar in varje månad. Barnomsorgen är ju nästan gratis. Är lönerna ok så räcker pengarna bra. Är det roligt? Är det lätt? Att varje morgon leverera barn till dagis. Varje vardagseftermiddag/kväll hämta hem barnen. Varje dag fixa med maten och tvätten och städningen. Rättfärdiga att man först inte träffat sina barn på 8-9-10-11-12 ? timmar och sedan inte orkar läsa, prata, skjutsa, mysa med att forskningen visar att barn ändå inte behöver sina föräldrar. De har allt inom sig. De är små maskiner som förprogrammerade fullföljer sin inneboende plan. Är det roligt? Och sedan. Men det vet inte Ivar ännu. När barnen inte längre går på dagis. När de ska vistas på fritids i stora barngrupper i sunkiga miljöer på torra skolgårdar...och inte påverkas ett dugg av det eftersom barn ändå aldrig påverkas av något man gör med dem. Och ännu lite senare...när de stora 10-åringarna ska komma hem efter skolans slut till tomma hem...fördriva lovveckorna på egen hand...tillsammans med kompisar som föräldrarna knappt vet vilka de är...Är det roligt? Är det lätt?

Mammorna på 1940-talet förväntades ta hand om sina barn. Och detta är alltså negativt. Mammorna på 2010-talet förväntas inte ta hand om sina barn. De FÅR inte ta hand om sina barn. Och detta är positivt. Så kan någon säga som inte har hjärta i kroppen. Det är inte lätt och inte roligt.

Mammorna på 1940-talet kanske inte läste böcker, läste läxor, skjutsade till aktiviteter. Men de var DÄR. Mammorna hade sina barn omkring sig. Det är lycka. Det är roligt.

När man berövar människor, särskilt mammor, föräldraskapet, mödraskapet...då blir inget längre lätt eller roligt längre. Det är ett sundhetstecken att kvinnor föder färre barn. I detta land har barnen inte längre någon plats
.

Bråda dagar och massa kul!

 Det kliar i fingrarna! Det är svårt att vara inomhus! Igår hade jag tänkt gå ut efter lunch och jobba inne på förmiddagen men så blev det inte! Min pappa och äldste son körde bort byggskräp och satte fart på förmiddagen och då blev jag och N också sugna på att komma igång med vårt jobb! 

Jag kanthögg runt trädgårdslandet och strödde ut torvmull och sand för att försöka få lite lättare jord än vad vi har! Vi gödslade rosorna och drog upp maskrosor. Och började kanthugga längs vår höga thujahäck på baksidan! Efter lunchen satte vi en bröddeg och när den var färdigjäst och skulle in i ugnen gick vi ut igen, dörren på glänt så vi inte skulle missa ringsignalen när brödet skulle ut! N var lite överallt...grävde lite, hjälpte till med lasta skräp, vattnade...och grejade med sitt eget...soldatlekar, vattenpistolskjutning, snickeriarbete, sparkcykelåkande...Det är härligt att se hur kapabel han är...hur mycket fantasi han har och hur roligt han har förmåga att göra för sig själv! Det är en fröjd att se och att få vara med! 


måndag 15 maj 2017

Barnmorskan i East End

Igår började den nya säsongen av Barnmorskan i East End. Den tittade jag så klart på! Och den var lika bra som den brukar vara. Samma trevliga karaktärer, miljöer, en vemodig ton i berättarrösten, skimret över en svunnen tid...Och handlingen i det här första avsnittet var också fin och sorglig. Ett barn föds utan armar och ben...ett resultat av neurosedyn...fast det visste man inte om då. Chocken hos föräldrarna. Mammans starka kärlek och beskyddarinstinkt efter den första chocken. Faderns avståndstagande. Men så ordnar sig allt till det bästa.

Så, det var fint. Men ändå kan jag inte låta bli att irritera mig. Det är de här små budskapen som petas in titt som tätt i så många tv-serier. Jämställdheten, kvinnokampen, feminismen...eller vad det nu är...måste propageras för smygvägen. Mamman står och kämpar med tvätten i köket. Dottern vill läsa läxorna i vardagsrummet eftersom böckerna kan bli fuktiga av tvätten annars. Mamman är ovillig och klagar först på att "har ni ens läxor på sommarlovet?" Dottern säger att hon tycker om läxor. Mamman smälter och uppmanar sin dotter att läsa mer. Så hon slipper undan det liv mamman själva har...slipper stå och hänga tvätt i köket så här. Hon kanske kan få sitta i ett fint kontor istället. Jaha, så om man blir kontorist så slipper man tvätta sina kläder, slipper sina barn, slipper köksarbetet?

söndag 14 maj 2017

Att få välja

Jag tittar på partiledardebatten. Stickar samtidigt och har en tidning på soffan bredvid mig jag tittar lite i emellanåt. Jag hör att de pratar om skolan. Annie Lööf säger att det är viktigt för föräldrar att få välja. Välja vilken skola deras barn ska gå i alltså. För annars är det inte så noga att föräldrar får välja.

Trädgårdsfix!

De senaste dagarna har jag (med hjälp av min mamma, pappa och äldste son) satt en thujahäck! Det var inte riktigt meningen...men så blev det ändå! Det började med att jag tänkte sätta tre, fyra smaragdthujor i änden på häcken, mot grannens garage för att skymma deras soptunnor och ytterdörr lite. Men sen såg det lite fjuttigt ut och så köpte jag fyra thujor till...och det såg också lite ynkligt ut...ja, och så blev det till slut 21 thujor! Det blev riktigt fint men så sa maken att..varför fortsätter vi inte ända ner i hörnet...för det är en liten snutt måbärshäck kvar längst ner som synes. Och så var det bestämt...10 st tjujor till måste alltså införskaffas! 
Förutom häckjobbet har det blivit en hel del annat trädgårdsjobb. Maken har inte tid att hjälpa till för han håller på med vår utbyggnad. Men jag fick hjälp av 13-åringen att rensa häcken och luckra. Och 10-åringen och 6-åringen fyllde vattenkannor och vattnade lite här och där! 

Det växer och växer...man nästan ser hur det växer! Det är härligt! 
Fänrikshjärtana är som vackrast nu tycker jag...fortfarande knoppiga och mörkt rosa! 
Gullvivorna jag fick av mamma förra året har kommit upp och lyser så fint! 
Och tulpanerna har fått röda kanter...imorgon kanske de blir helt röda!
Och mina gula smala tulpaner blommar!
För flera år sedan satte jag en hel del pärlhyacinter men de har knappt visat sig. Inte förrän nu när plötsligt en hel massa behagade komma upp! 
I år trivs påskliljorna! Jag brukar bara få några stycken men i år är de så många...och de har blommat riktigt länge och visar inte några tecken på att tröttna än! 
Det är härligt med vår! Från att ha spankulerat i trädgården och gjort något småjobb här och där finns det plötsligt hur mycket som helst att göra! Man får strunta en del i innejobbet och hugga i utomhus! Och det är skönt! Att vara ute och använda kroppen! Böja och kröka och gräva och bära! Andas frisk luft och njuta av det arbete man gör! Och det har blivit varmare! Det är också skönt! Fast i dag duggregnade det emellanåt! Precis när vi bar ut kaffet började det...men det gjorde inte så mycket! N tyckte det var riktigt mysigt, som camping nästan, att sitta ute under ett paraply och fika! 

torsdag 11 maj 2017

Hela Sverige ska jobba!

Moderaterna, Sveriges arbetarparti, har kommit med sin vårbudget! De har en snitsig slogan också. HELA SVERIGE SKA JOBBA! Detta är också det allra viktigaste vallöftet Kinberg Batra har att komma med. 500 000 nya jobb ska skapas. Arbetslinjen ska utvecklas inte avvecklas.

Ja, så är det. Alla ska jobba. Och att jobba...det är inte inte vad som helst för jobb. Det är förvärvsarbete. Att jobba är att förvärvsarbeta. Det känns lite konstigt för mig...som inte förvärvsarbetar men jobbar hela dagarna. Ser till att det här hemmet med åtta invånare fungerar och fungerar bra. Det jag gör är inte arbete. Det är ingenting. Att jobba är att förvärvsarbeta. Det är inte själva jobbet som gör'et. Det är lönen.

Kinberg Batra säger att Sverige byggs starkt genom fler i arbete. När många jobbar skapas mer resurser till den gemensamma välfärden. Att ha ett arbete och en inkomst ger människor makt över sina liv, liksom en känsla av gemenskap och av att vara behövd. Jag vet inte jag, blir Sverige starkare av att fler är i arbete (jag hatar verkligen detta uttryck...vara i arbete...vad är det för uttryck? Det heter väl...fler har ett förvärvsarbete..men nä, att vara i arbete det är liksom en livsstil, själva livet...vara vid liv). Det beror väl liksom på vad folk jobbar med eller? Om alla jobbar utanför hemmen är ju hemmen tomma och då är ju alla barn över, 8-10 år och uppåt, helt utlämnade åt sig själva på eftermidagar och lov. Det är väl inte en styrka för landet? Och om alla jobbar utanför hemmen finns det ju ingen som kan hälsa på och hjälpa de äldre. Det är väl ingen styrka för landet? Kinberg Batra säger att när många jobbar skapas mer resurser till den gemensamma välfärden. Är det sant det? Så om jag jobbar som förskollärare och har mina två, tre barn i förskola eller fritids...då skapar jag mer resurser till den gemensamma välfärden? Det måste väl vara en lögn...min lön kommer ju från skattepengar, mina barns omsorgsplatser kommer från skattepengar, mitt vabbande kommer från skattepengar, mina sjukskrivningsdagar kommer från skattepengar...hur kan jag då bidra med mer resurser till den gemensamma välfärden?

Kinberg Batra säger också att ett förvärvsarbete ger oss en känsla av gemenskap och av att vara behövd. Ha! Är det inte lite lustigt att komma med sådana påståenden? Man kan väl få gemenskap på andra sätt än av arbetskamrater. Och känna sig behövd...det gör man väl hemma också...bland de sina...i sitt eget hem. Men för all del..det är ju snällt att politiker vill hjälpa sina undersåtar att må bra...i det vuxendagis Sverige på många sätt blivit. Det är ju synd om folk som jobbar med lite mer ensamma jobb förstås...som sitter i biljettluckor, kör bussar, städar ensamma i långa korridorer, sitter i telefoner...men de njuter väl hela dagarna av att känna sig behövda...av någon.

Det har blivit konstigt. Förr har jag en känsla av att man jobbade för att man skulle kunna försörja sig och sin familj. Och folk som anställde folk gjorde det för att få ett arbete utfört. Nu har jobben blivit så mycket mer...än arbete. Vi jobbar inte för oss själva och vår familj...vi jobbar för Sverige. För riket. Som en armé som måste hålla tillväxten igång genom att vara i arbete. Och därför ska man skapa 500 000 jobb. Skapa jobb. Smaka på det. Sen när har det blivit normalt att "skapa" jobb? När man säger sånt...då är det något som har gått snett. Och när ett arbetarparti har som enda mål att folk ska jobba mer...då är det något som har gått snett. Ett arbetarparti ska värna om arbetarna, inte piska folk att arbeta mer. Och när ska vi börja prata om vad som verkligen ÄR arbete? Men det är väl inte det intressanta i sammanhanget. Det är de där pengarna som ska snurra runt och byta ägare. Det är DET som är det intressanta.

Suck. Nåja, det blir nog bra. Det får bli som det kan. Jag dricker upp sista slurken ur min kaffekopp. Nu ska jag ut i trädgården och gräva lite. Trädgården behöver mig. Jag känner mig behövd. Jag ska ta med mig sonen. Han tycker det är roligt. Han lär sig något av det. Jag får gemenskap. Jag känner mig behövd. Men arbete är det inte. Vi kan bli hur svettiga som helst. Jag gör fel. Det hade varit bättre om jag hade låtit min trädgård bli vanskött och ful, låtit mitt hem bli rörigt och stökigt, lämnat in min yngste på dagis (för 14000kr i månaden på skattebetalarnas bekostnad), haft en unge på fritids och resten av hopen drällande runt här hemma, givit mig av till ett jobb och fått gemenskap och känt mig behövd...blivit avlönad av skattepengar och betalat tillbaka skatt, fått pengarna att snurra runt ett par varv till...blivit sjukskriven när orken hade trutit, vabbat titt som tätt...Då hade jag gjort rätt för mig. För Sverige. Jag är glad att jag slipper.

Denna maj är så...

kall så det är nästan ofattbart. Luften är isig och temperaturen är låg. Men man måste gå ut ändå...annars mår man inte bra. Vi tar en kort promenad eller är i trädgården en stund. Och igår gick vi en lite längre tur...ner till vår vanliga lilla fågelsjö. Det blir att man hamnar där titt som tätt nu när det finns så mycket att se där!
Det hade kommit några kanadagäss! De såg så ståtliga ut där de spankulerade omkring!  

Grågässens ungar hade blivit större och många föräldrapar gick omkring eller simmade med sina små emellan sig! 

Vi vandrade bort till ett fågeltorn i änden av sjön! Förra gången vi var här tyckte vi att vi såg en svan som ruvade längst borta och nu ville vi kolla upp det! Och mycket riktigt låg där en svan och ruvade på vasskanten! Det ska bli roligt att se när ungarna kläcks! 
Varje gång vi går här ser vi två små rödhakar! De håller till på samma ställe hela tiden och igår lyckades jag få ett lite suddigt foto på en av dem! 
Några små vadarfåglar såg vi också i sjöns kanter! Kanske är det en skogssnäppa? 
Efter promenaden fick vi lunch hemma hos mina föräldrar och sen slutade skolbarnen och kom och fikade! De två yngsta lekte i skogen efter det! De byggde och sågade lite grenar som låg och skräpade och hade roligt! 
Överallt är det full fart! Insekterna har vaknat till liv...
...och fåglarna har fullt upp! Ett kajpar har sina ungar i en ihålig asp! 
Så gick en dag...en kall och härlig vårdag! Och idag ska vi ut igen...fast den här gången ska vi hålla oss i vår egen trädgård och trotsa kylan och försöka få lite vårarbete gjort efter lunchen! 

onsdag 10 maj 2017

Elementärt...

Britta Svensson skriver en läsvärd krönika i Expressen. Den handlar om hur folk inte kan det allra enklaste, som att sköta ett hem, men håller på med en massa annat onödigt...tex springa maraton, odla sina egna grönsaker, skapa sina lyxhem. Hon menar att de elementära kunskaperna om hur man bygger upp ett liv borde vara ett skolämne. Hur skapar man en hållbar relation? Hur får man en familj att fungera? Hur fixar man ett hem som man trivs med och kan koppla av i?

Jag tänker att det låter ju bra. Det är viktigt att klara av det skenbart enkla i livet. Att sköta hem och barn. Att ta hand om en trädgård, ett hus, sina relationer...Men jag tänker också att Britta bara nosar på ämnet. Hon funderar liksom inte över varför folk eventuellt har svårt för att ta hand om det enkla. Och lösningen...den ser hon som att staten tar ansvar för medborgarna, undersåtarna...En högre instans ska lära ut, undervisa befolkningen om hur man gör.

Det känns som en tankevurpa. Att sköta hem och barn och allt det där andra som hem och barn för med sig... som att vara en människa för med sig...det är inget man lär sig i en skolbänk. Och människor som inte själva tar ansvar för hem och barn kan inte lära ut det. Såna här saker lär man sig på ett annat sätt. Man måste göra det. Man måste se någon göra det. Man måste få vara med när någon gör det. Man måste få hjälpa till. Man måste härma.

Jag tänker på min egen släkt. Trädgårdsintresset vi har...hur har vi fått det? Jo, det är väl så att folk i släkten, på alla håll och kanter, har hållit på med trädgårdsodling. Barn har sett sina föräldrar hålla på, hjälpt till, lärt sig under tiden, fört vidare sånt de lärt sig. Samma sak med att ta hand om barn...ord och förmaningar ekar i mig...förhållningssätt, praktiska saker, kläder och ögonkontakt, att bli torr...inget jag läst mig till alls utan sånt som gått i arv.

Så att lära sig det enkla, att ta hand om sitt praktiska och emotionella liv...det kräver kontakt och samvaro mellan generationerna. Och det kan inte staten ge oss. Det kan vi bara själva ge oss. Om vi får.



tisdag 9 maj 2017

Rena snurren!

Jag läser en artikel som handlar om skolan. En lågstadielärare berättar om hur hon tycker att det ligger till därute i skolans värld. Hon berättar att när hon började jobba innebar jobbet 85 % undervisning och 15 % fostran. Nu är det tvärtom.

Hon säger att "det är så mycket grundläggande uppfostran som saknas hos barnen idag. Många barn har svårt i det sociala. Att samarbeta, att fungera i kösystem, att fungera i en hall vid påklädning. Det blir konflikter om allt." Det är stökigt på rasterna. Barnen är arga och frustrerade. De har svårt att vara nära varandra.

Läraren verkar vara inne på att det är hemmen som skapar dessa problem. Hon säger att på måndagarna har barnen jättesvårt att vara i grupp. Men sen på tisdagarna och onsdagarna är det bra för att förbytas i dess motsats på torsdagar och fredagar. Då blir barnen oroliga inför helgen och på fredagarna är det till och med så illa att många är helt ur balans.

De barn som är med i gruppaktiviteter på fritiden fungerar bättre i grupp. De som fungerar sämst har ingen fritidsaktivitet eller håller på med en individuell aktivitet. Lagidrott är väldigt fostrande nämligen.

Barnen fungerar inte bara dåligt i grupp utan är också väldigt egocentrerade. De skriker och slänger i dörrar och är upptagna av sig själva. De är dåliga på att lyssna på andra.

När läraren får frågan om vad det kan tänkas bero på svarar hon att det är föräldrarnas fel. Föräldrarna orkar inte med och då ger de efter. Barnen utnyttjar detta. Föräldrarna tar inte striderna med barnen helt enkelt. Sen säger hon att föräldrarna jobbar väldigt mycket och barnen är i skola och på fritids långa dagar och får lite tid med sina föräldrar. Detta gör både barn och föräldrar trötta och då tar inte föräldrarna striderna med barnen.

Det är inte bara barnen som är jobbiga utan föräldrarna är det också. Föräldrarna försvarar sina barn, tar anmärkningar personligt, blir aggressiva och skyller ifrån sig.

Läraren funderar på hur man skulle kunna skapa bättre ordning. Hon tror inte att barnen går att ändra. De är som det är. Men skolan kan förändras. Man kunde ha flextid så att barn får droppa in mellan 8 och 9 och jobba med eget arbete när de kommer. Barnen behöver inte så mycket faktakunskaper numera. De behöver bli socialt fostrade i stället. Det  borde vara två lärare i varje klass. Man borde ha rastvärdar så lärarna slipper att vara ute med barnen på rasterna.

Ja, detta är en bild av skolbarnen. Och den förbryllar mig. Barnen är ju fostrade på dagis. Och dagis skulle ju se till att barnen blev bättre socialt än vad hemmabarnen blev. Det har man ju hört många gånger. Att dagisbarn blir bättre på samspel och att stå i kö än vad hemmabarn blir. Men detta verkar ju inte stämma. Konstigt. Mycket konstigt. Och det är också konstigt att läraren tycker att det är föräldrarnas sak att reda upp det här genom att ta strider den korta tid de har med sina barn i vardagslag. Hon är ju själv inne på att föräldrarna jobbar mycket och inte träffar sina barn så mycket. Och ändå är det föräldrarna som ska fostra barnen. Men alla de andra timmarna då? Alla de timmar barnen tillbringat i dagis, förskoleklass, skola och fritids...de timmarna utgör inget vakuum. De timmarna har gjort något med barnen. För fostran är ju inget man kan schemalägga, utföra och bocka av. Fostran är allt vi gör med barnen. Där barnen är, där sker fostran.

Det är lustigt. Föräldrarna och hemmet är både början och slutet, både problemet och räddningen. Barnen blir fucked up av sina föräldrar och är helt stirriga kring helgen...lugnar ner sig i skolan. Men trots att föräldrarna är helkassa är det de som ska reda upp ungarna. Nä, det är nog bäst att proffsen tar hand om det hele. Internatskola skulle nog hjälpa. Med mycket lagidrott. Tänk vilka ungar vi skulle få!




måndag 8 maj 2017

Lära sig leka!

Jag läser en artikel som handlar om att barn inte längre kan leka. Jag hajar till lite. Va! Barn kan inte leka? Hur kan det vara så? Det är väl klart barn kan leka. Barn gör väl inget annat än leker. Och särskilt nuförtiden när barn går på dagis och de är omgivna av kompisar hela dagen lång från 1 års ålder och framöver tills de lämnar skolvärlden...då är det väl självklart att barn leker.

Men så är det alltså inte. Barn har blivit sämre på att leka. Vissa barn kan inte leka alls. Och då har man startat en slags lekakut, Lekfrämjandet, som rycker ut till skolor i landet för att få igång leken på gårdarna. Projektledaren för Lekfrämjandet tror att det är mobiltelefonerna som är skurken i dramat. Och så att vuxna har blivit sämre på att leka med barnen.

Så nu åker Lekfrämjandet ut till skolor (och så tjänar de väl pengar på det antar jag) och leker med barnen. De har stationer och leker olika typer av styrda lekar. Det kan vara kull och monsterkull, ninja och röda lyktan.

Projektledaren berättar varför barnen behöver bli bättre på att leka. Det är så att leken är livsviktig för att barnen ska förstå sin omvärld och sig själva, för deras kreativitet och empatiska förmåga. Det motverkar mobbing och psykisk ohälsa. Och så säger hon igen att barnen har blivit sämre på att leka. De kanske inte kan lekens regler eller förstår inte det sociala samspelet.

Barnen får leka i 1,5 timme. Och de tycker att det är jättekul. Och sen blir det dags för nästa grupp att leka. 1,5 timme.

Mmm, det är märkligt hur det är. Någon identifierar ett problem. Barn har blivit dåliga på att leka. Man vill göra något åt problemet. Man inrättar en lekakut som ska lära barn att leka. Man funderar lite över problemet. Kan det vara mobiltelefonerna? Kan det vara de vuxna som inte leker med barnen tillräckligt mycket? Men det finns ingen analys. Har dagisbarn mobiler med sig i förskolan? Nä, det har de inte. Har vuxna genom historien lekt mycket med sina barn? Förmodligen inte. Har barn varit bättre på att leka förr? Det verkar man veta. Svar ja, alltså? När började lekförmågan att bli sämre? Varför leker inte barn som är uppväxta med barn omkring sig hela dagarna, år efter år, jättebra? Varför är de inte lekmästare?

Ett av mina barn råkade höra höra mig referera artikeln för min make. Barnet stirrade på mig och suckade...man kan väl inte lära någon att leka? Barn kan väl leka? Det är väl det barn gör. Och så är det förstås. Man kan inte lära barn att leka. För barn är lek naturligt. Men något verkar ha gått snett när barndomen har institutionaliserats. Kanske är det inte så lätt att leka i institutionsmiljö. Den är ju ganska torftig. Inte som ett hem. Ett hem är en riktig miljö, utformad för allt som en familj behöver syssla med. Det är inte en konstruerad miljö med ett enda syfte...att ta hand om barn. Kanske är det inte så lätt att leka med folk omkring sig hela tiden. kanske får man inte ro att utveckla leken. kanske är det svårt att bara leka med jämnåriga. Kanske finns det inget att härma när man bara vistas tillsammans med barn i en institutionsmiljö. Kanske är det lättare att finna stoff för lek när man lever tillsammans med folk och uträttar äkta sysslor tillsammans. Kanske behöver barn utveckla leken som en slags process...först nära, nära sin mamma...samspråk, kroppskontakt, återkoppling, inspiration...röra sig kring den trygga punkten, få respons, återkomma, få ny näring till lek...röra sig i vidare cirklar, upptäcka hemmet, vad finns där? syskon? släktingar? grannar? bestämma själv. Välja, vara ifred.

Inte vet jag mer än att jag lekte mig igenom hela min barndom...ensam hemma, med mamma, med brorsan, med hundarna, med kompisar på gatan, med skolkamrater...Och mina egna barn...de har lekt som bara den...Mitt yngsta barn som inte har varit en sekund på något dagis och inte har mer än en enda lekkamrat utanför familjen...han leker för jämnan...med mig, med sig själv, med sina bröder, med den enda lekkamraten...Han kan leka.

Man kan inte lära någon att leka. Och lekakutens lekar är inga äkta lekar. Det är aktiviteter. Skapade av vuxna. Ledda av vuxna. Men regler någon vuxne har hittat på. Färdiga lekar. Det är inte lek. Lek föds ur lust. Lek är inget färdigt. Lek är skapande. Och barnet skapar leken själv. Regisserar, deltar, skapar regler, redigerar...Det är livet självt... Och det är inte så vi ser på barn längre. Barn är kuggar i ett maskineri. Om maskineriet krångar är det inte maskinen det är fel på...det är bara skötseln. In med ett team maskinreparatörer. Putsa och feja, korrigera, tillrättalägg...och maskineriet kan sparkas igång igen. Och det är ju bra för tillväxten också. Nya jobb kan skapas. Folk kan skapa sig en ny födkrok i Dickensland. Landet där barnen har blivit barnarbetare på sitt eget nya sätt.

Jag lyssnar...jag hör min 6-årige son på övervåningen. Han leker. Han grejar med lego. Det rasslar och skrapar. Han pratar. Snart ska jag gå upp och se vad han håller på med. Han har kanske byggt ett skepp som färdas i ett egenpåhittat land bebott av onda och goda han styr över som en gud. Det är härligt att höra. Det är fint att se hur han leker utan en lekakut som hjälp. Han har lärt sig det själv. I sitt hem, tillsammans med mig och sin pappa och sina syskon. Det är som magi. Men ändå helt vardagligt. Så där som barn gör.

söndag 7 maj 2017

Vårutflykt!

Igår gjorde vi något vi aldrig gjort förut...åkte på kosläpp! Det var jättekul! Jag, de tre yngsta barnen och min mamma och pappa gav oss av på morgonkvisten! Maken skulle ansluta senare eftersom han skulle komma hem från en veckas jobbresa under förmiddagen! Det blev en rolig bilfärd på de vindlande småvägarna! Vi beundrade vårens framsteg...de skira björkarna och lönnarnas gula blad...och fina hus vi åkte förbi...och så blev det helt plötsligt som att åka genom någon slags djurpark...först såg vi en hel massa svanar på ett gärde vid ån och så vände vi på huvudet och där stod ett helt gäng tranor så ståtligt! Och så, sorgligt nog, låg en död grävling i diket! Sen skuttade det till och en hare for över vägen och kompisen tänkte hoppa efter men hann inte utan fick väja tillbaka in i skogen där den kom ifrån. Hästar och kor såg vi också förstås. Och sen kom vi fram! Vi gick runt på gården först och tittade på allt...får och höns och en get och hundar och så kor! Sen festade vi på kaffe och mjölk och bullar och kakor som vi blev bjudna på! 
Och så blev det dags att bänka sig i en sluttning på ett gärde och vänta på att korna skulle släppas ut! Och till slut öppnades grindarna till ladugården och...inget hände...en ko tittade ut lite trevande...och sen började det rusa ut! Glada, spralliga, vilda damer som var osannolikt snabba, viga, spralliga! Det var fint att se! 
Efter en stund blev de stilla och ett helt gäng vände sig åt oss, publiken, och ställde sig att stirra. Några minuter var allt oklart...vem var vad? Vem studerade vem? Vem var åskådare och vem aktör? 
Barnen tyckte att det var fantastiskt roligt! Och vi vuxna också! 
Barnens pappa kom när showen var slut men vi gick en vända på gården så han fick se allt ändå. Vi tittade in hos kalvarna som låg i små hagar tillsammans i ungefär samma åldrar. De minsta för sig och de lite större för sig. Några låg i egna boxar. Så här är det ju förstås...att barnen skiljs från sina mödrar och får tillbringa det liv de fått tillsammans med jämnåriga. Det är villkoren för den djurindustri vi har. Det var fint och rent och inget att klaga på. Men ändå kändes det lite sorgligt att se det...Hur det är. Och tankarna vandrade förstås till oss människor...hur vi har det. Vi har ju också gått och blivit industri där det är viktigt att skilja mödrar och barn åt. Det är villkoret för det liv vi har blivit tilldelade. 

Sen började det knorra i magarna och vi ville ha lunch! Vi åkte vidare till en badstrand vi brukar åka till särskilt varma dagar på sommaren! Här är så långgrunt och sanden är så fin och vit! Men det var härligt att komma hit en vårdag också! Vattennivån var extremt låg och stranden extra långgrund...vattnet i de grunda gölarna var varmt och skönt att vada i! Trots hungern kunde vi inte låta bli att promenera en stund innan vi började äta våra medhavda siktkakor med stekta ägg, tomater, sallad, majonnäs, kärleksmums och skrädmjölsdrömmar! 
Barnen roade sig med allt möjligt...springa, rita i sanden, hoppa hage, fäktas med pinnar...
Innan vi gav oss hemåt igen stannade vi till vid en kyrka och tittade! Här vilar några av mina släktingar...tyvärr är gravarna borta men vi gick ändå runt och tittade lite och mamma försökte komma ihåg var gravarna hade varit. 
Kyrkan ligger så vackert precis vid älven! Vi gick på en stig som gick nedanför kyrkogården! Det var så vackert med påskliljor i gräset och det djupa mörka vattnet, slänten upp mot kyrkan, de gamla mossiga gravarna, de gamla knotiga träden....
Så var utflykten slut! En riktigt fin dag fick vi tillsammans med många härliga minnen att bevara i själ och hjärta! 

fredag 5 maj 2017

Läsläxa!

Vi har gjort den 10-årige sonens läsläxa, han som går i 4:an. Jag skriver "vi"...för det är vi som har gjort den. Läsläxorna barnen får varje vecka är så långa att det krävs att en vuxen sitter med och peppar och hjälper till. 

Veckans läxläxa var ungefär som de brukar...lite smått och gott...ditt och datt...helt osorterade uppgifter som inte har något sammanhang eller ens något pedagogiskt värde. Till viss del trams. Slöseri med tid. 

Detta är veckans uppgifter:

Först två rättframma frågor som handlade om själva innehållet i texten.
Ja, man får ju skriva på plattan och dra runt med textrutorna så de hamnar där de ska. 
Sen kommer en skrivuppgift. Denna ska väl stimulera och träna upp förmågan att beskriva intryck - syn, hörsel, känsla...Sonen orkade inte och jag tjatade inte. Det blev ett par enkla meningar till svar. Smartare att skriva lite i skolan kanske? En liten miljöbeskrivning på en svensklektion? Läsa upp högt för varandra? Få lite respons? Nä. Vi gör sånt här hemma. Föräldrarna får ta hand om'et!
Sen kommer någon slags ordbildningsövning. 
Och så en koll på att eleverna kan böja starka verb. Undrar om de tittar lite på det i skolan? På ett mer systematiskt sätt? Informerar eleverna om att det finns starka verb och hur de bär sig åt. I engelskan och tyskan gör de det inte i alla fall...inte under hela skoltiden. Men nu har ju barnen i just den här klassen fått kolla upp tre såna här verb...i imperfekt och presens i alla fall.
Och så lite ordbildning igen! Sonen suckade...tror de att man är en idiot. För detta är väl en aning enkelt när man är 10, snart 11, år? Eller? Men det är ju nåt att sitta och knappa ner på plattan i alla fall. Terapi. 
Sen kommer det lite norska! Här tänker vi att sonen kan träna sig på handstil. Det är ju sånt de inte gör i skolan numera. Vilket får trista följder för vissa barn. Men det får man ta itu med hemma. Om man vill. Och det har vi gjort. Och det går riktigt bra. 
Och så efter "norskan" kommer en liten uppgift i att skriva egna utländska ord. Kul kanske? Men varför? Till vad nytta? De orkar ju inte ens ge barnen glosläxor i varken engelska eller moderna språk längre. Fast det är klart...sånt här plock går an...lite här och där...så kan man säga att man gjort nåt i alla fall. 
Och sen...tada! Kommer en uppgift om någon slags kodmeddelanden. Här ska barnet alltså i hemmet sitta och plita ner alfabetet med tillhörande siffror, lösa ett kodmeddelande...och skriva ett eget. Varför? Vad leder det till? Vilken är idén bakom uppgiften? Att lära sig alfabetet i ordning? Kan de inte det ännu? Eller ska det bara vara kul? Det var det inte. Och jag bedömde att detta var så onödigt att vi inte behövde göra det. Och meddelade läraren om vårt beslut. Än så länge...inget svar. 

Till sist...en uppsatsövning! Hemma! Efter allt det andra som skulle göras! Toppen! Not. Varför inte skriva uppsats i skolan? Var är lärarens ansvar? Eller är det föräldrarna och barnen själva, som efter skoltid, ska bedriva undervisning? Sonen skrev en kort men koncis uppsats. Det fick räcka så.
Sen tog vi fram en gammal lärobok från 50-talet. Vi jobbar i den för att sonen ska lära sig stavning, grammatik, ordbildning, ordkunskap och meningsbyggnad. Där fick sonen skriva av en text som inte hade skiljetecken eller stora bokstäver. Hans uppgift var att sätta dit de där punkterna och stora bokstäverna. Och på samma gång fick han träna sin handstil. Det känns skönt att jobba i de där gamla böckerna som innehåller strukturerade tankar, som låter eleven träna på saker som är något att träna på, som har en plan, som går framåt lite, lite i taget...men ständigt framåt. Sånt har de inte tid med i skolan längre. Det ska vara snitsigt. Och roligt. Och gå fort. I skolan alltså.