Barnrättigheter

När jag var barn tyckte man lite synd om de klasskamrater som inte hade mamma hemma på eftermiddagarna. Man kallade dem nyckelbarn. De hade en nyckel i en snodd runt halsen. De fick själva låsa upp och ta hand om sig när de kom hem från skolan eftersom mamma inte var hemma. I min klass var det ett barn det gällde. Sen gick åren och fritidshemmen byggdes ut. När jag fick egna barn i skolan i början av 2000-talet gick nästan alla barn på fritids efter skolan. I samma veva började det bli allt vanligare att barn inte gick på fritids längre än till åk 3. Man började anse att barn klarar sig på egen hand på eftermiddagarna när de blev en 10 år. De barn som hade föräldralediga eller arbetslösa mammor/pappor fick inte gå. De hade ju liksom någon hemma. Och så ligger det fortfarande till.

Och det är tydligen problematiskt. Alla barn mellan 6 och 9 år borde ha rätt att gå på fritidshem. Det tycker den förra regeringen och de har lämnat in ett betänkande till skolminstern Lotta Edholm. Precis som alla småbarn har rätt att gå vissa gratistimmar på dagis borde nu alla barn mellan 6 och 9 år ha rätt att gå på fritids gratis. En forskare i pedagogik säger att man hade ju samma diskussion om förskolan för några år sen. Då såg man förskola som omsorg. Nu ser man förskola som en barnrättighet. Och den här barnrättigheten borde vara naturlig även för fritidshemmet. De stackarna som inte får gå kommer ju inte få ta del av fritidshemmets läroplan. Ett allmänt och gratis fritidshem är alltså av nöden för barna mellan 6 och 9, ca 10-12 timmar i veckan. 

Det jobbiga är att fler barn i fritids betyder att verksamheten skulle bli ännu mer pressad än vad den redan är. Ett allmänt fritids skulle innebära att verksamheten skulle växa med ca 10 200 elever. Och kalaset skulle kosta drygt en halv miljard kronor per år. Fler personal skulle också behöva anställas. Tyvärr är det personalbrist som det är. Men ingen fara på taket...det finns så mycket folk därute som skulle kunna ta hand om barnen. Det behöver inte vara utbildad personal utan barnskötare, fritidsledare och socialpedagoger (vad nu det är). 

Ja, så ligger det till. Det är viktigt att barn har rättigheter. Och den viktigaste rättigheten de ska ha verkar vara att slippa vara hemma. 

Här är två barn som efter skolans slut just den här dagen då det hände, passade på att gå ut i skogen och leka. Den rättigheten kunde de ta sig eftersom de slapp organiserad verksamhet efter skolans slut. De hade rättigheten att själva välja vad de ville göra. Rätt skönt om man tänker efter. 

Mycket väsen för ingenting

Barnafödandet går ner i riket. Kraftigt. Och det är tydligen en trend. 

Man funderar på vad det kan bero på. Och man har kommit fram till att det kan vara föräldraförsäkringens fel. Fruktsamheten har nämligen en stark koppling till den där försäkringen. Man vill etablera sig på arbetsmarknaden innan man slår till. Förstås...man får ju inte så bra föräldrapeng annars. Och om det då är lågkunjunktur och kris så blir man ju förstås mer noga med pengarna. Fast det är ändå konstigt säger en demograf vid SCB. För det har ju inte varit någon kris under alla de år nativiteten gått nedåt. Det är ett mysterium. Kanske beror det på klimatmedvetenhet eller en osäkrare arbetsmarknad. Och så ser man att det hela är en del av ett globalt mönster. 

Kanske är det som så att intresset för barn har minskat helt enkelt. Det skulle kunna vara så. För varför ska man egentligen skaffa barn? Längta, vänta, föda, amma...och sen ta hand om bäbisen på heltid i cirkus 1 år. Kortare om pappan vill hälften av dagarna. Som sig bör. Sen vidtar åren av lämnande och hämtande. Och vabbandet. Och så finalen. Ha ungen hemma ensam på eftermiddagarna och hela/delar av loven. Mycket väsen för ingenting. 

Bortglömt

 Nyss har det varit höstlov...ja, eller läslov då. Det heter ju så numera. För alla är ense om att det är viktigt att läsa. Helst romaner. Och helst av lust. 

Och något måste nog göras när det gäller läsningen. På senaste tiden har det rapporterats både det ena och det andra i tidningar och på nyhetssajter. 

Till exempel...universiteten larmar om att sjuksköterskestudenter saknar den kompetens som behövs för att de ska kunna examineras. Och det är ju riktigt allvarligt. Vården skriker efter sjuksköterskor. Man ser att allt färre klarar sin utbildning. Vad är det då som brister? Främst gäller det tydligen kunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Det kan bli svårt med läkemedelsberäkningen under en examination om man inte kan matte ordentligt. Men man ser också att eleverna har språkliga brister och det gäller både de med svenska som modersmål som utlandsfödda. Läsförståelsen är för dålig. Man kan inte heller skriva ordentligt...särskrivning och syftningfel leder till felaktiga svar och öppnar för misstolkningar. De programansvariga är eniga om att studenternas förmåga att klara av de akademiska studierna har blivit sämre de senaste 10 åren. 

Förklaringen till varför studenter kan ha stora problem med att läsa och skriva verkar vara rätt enkel. I tidningen Ämnesläraren kunde man nyss läsa att läsningen i svensk skola minskar drastiskt. Och det jag läser är skrämmande...50 % av eleverna i åk 9 läser inte ens en sida sammanhängande facklitteratur på papper eller skärm en vanlig skoldag. 2007 var motsvarande siffra 33 %. Och om jag vågar gissa...ja, jag vågar, så är skillnaden ännu större om man går tillbaka ännu längre i tiden. Lärarna tycker tydligen att det inte finns utrymme för läsning i skolan. Man känner att man måste träna eleverna inför allt som ska bedömas istället. 

Ja, det är ledsamt. Och samtidigt hoppfullt. Hur svårt kan det vara att faktiskt läsa facktext i klasssrummen och som läxa hemma? Kanske skulle det bli lite lugnare i klassrummen också om eleverna satt tysta och läste, eller turades om att högläsa texter, med efterföljande bearbetning av texten. 

Höstlovet...

...är över och vi gläder åt oss att ha haft en riktigt fin vecka! Allt möjligt roligt hände!

Första helgen fick vi besök av släktingar!  Några av oss gick på fotboll och andra tog en skogspromenad första dagen! Ute var det så fint...varmt och ganska soligt och trots att vi varit på just det här stället hur många gånger som helst var dt fint att komma dit igen! Det är så vackert just här!

Här finns jättegrytor, isräfflor, flyttblock och grottor! 

Vi tog en kopp kaffe med tilltugg vid ett bord!

En kusin till barnen var med på besöket och han stannade kvar några dagar extra! Vi åkte till ett roligt badhus tillsammans med två av barnen och kusinen! Vi hade riktigt roligt i alla häftiga rutschbanor! 

Och så åkte vi och bowlade en dag! Det var kul det också!

Och så var det ju halloween och yngste sonen klädde ut sig och gick bus eller godis tillsammans med några kamrater! 

Senare på kvällen tittade vi på skräckfilm! Vi valde en som inte var särskilt läskig...den gamla klassikern Christine...som i ärlighetens namn inte var så värst bra! Men vi tittade på den i  studiesyfte...och musiken var ju bra i alla fall! 

Senare under veckan åte vi ut till skogen och tog lite granris, promenerade, drack kaffe vid en liten sjö och sköt lite luftgevär! 

Ja, sen firade vi far i huset i lördags och två av de utflyttade barnen kom hem! Det blev en fin födelsedag med mycket prat och skratt och musik och god mat! 

En fin vecka helt enkelt! 

 

Hösten...

...rusar fram med stormsteg! Dagar och veckor försvinner i rasande fart. Jag fattar inte riktigt...men när jag hade små barn tyckte jag tiden gick ganska långsamt. Nu, däremot, fastän jag på något sätt borde ha mindre att göra, tycker jag att jag knappt hinner med allt jag behöver och vill göra! När barnen var små trodde jag att det bara var mycket att göra när barnen var just små. Jag trodde att bara den yngsta blir 7 år och börjar skolan (ja, för några år sen var ju barna 7 när de började skolan och inte 6 som nu) så skulle jag vilja börja jobba utanför hemmet och att barnen på något sätt inte längre behövde mig särskilt mycket. Jag hade fel. Helt fel. Jag har MER att göra nu än då. Och jag är nog också lite tröttare nu än då. Jag skulle absolut inte alls vilja jobba även fast mitt yngsta barn är 11,5 år. 

De senaste veckorna har vi gjort mycket. Förutom allt mitt vanliga jobb....ja, ni vet...städning, disk, tvätt, matlagning, handling, trädgårdsjobb, läxhjälp, musikcoachning...så har vi också gjort en hel del roligheter! 

Vi har varit i Uppsala och hälsat på en son och några släktingar! Vi umgicks och hade kul och vi gjorde också en utflykt till Österby Bruk och tittade på vallonsmedjan, arbetarbostäderna och den vackra herrgården! Det var också en julmarknad där och den var riktigt mysig! 

En mycket mystisk staty av en naken dam som sopar golvet...framför upphovsmannen Bruno Liljefors ateljé!

Smedsbostäderna!

Vallonsmedjan! 

Vi har varit hundvakt och alltså både gosat med vovvar och gått många härliga promenader! Ja, och så har vår äldste son, hundägaren, varit hemma hos oss ofta! Det är så mysigt! 

Hundarna blev så glada över den första frosten! 

 

Vi har varit på fiolkonsert och gitarrkonsert på Kulturskolan!

Jag har varit med mina föräldrar och skött om några gravar på tre olika kyrkogårdar!

Vår son som bor i Linköping har varit hemma en helg och det var roligt att vara tillsammans igen! Jag hjälpte honom att fixa i ordning hans overall! Och maken och de två äldsta lagade god mat tillsammans och bjöd oss andra på!

Far i huset har varit bortrest rätt mycket och vi andra har varit lite lata och ätit kvällsmat framför tvn. En kväll lyxade vi till det lite extra med vietnamesiska vårrullar framför House of the Dragon. 

Vi har träffat mina föräldrar titt som tätt...äppelkaka efter min farmors gamla recept bjöd jag på en gång! 

Fina veckor har vi haft! Jag gläder mig så mycket över att få lov att ha det så här bra! 

Tid

I tidningen mama kan man läsa om hur man ska göra för att få lite mer tid för familjen. Det ju nämligen svårt för moderna familjer att få till att samla hela familjen vid matbordet varje kväll…något som ändå är drömmen.

9 av 10 föräldrar tycker att det är viktigt att äta minst en måltid om dagen ihop med familjen. 47 % fixar det. Varför? Jo, föräldrarna jobbar sent eller barnen har fritidsaktiviteter.

Och det här är kanske inte det allra värsta. Det värsta är att 40 % av föräldrarna i riket säger att de bara träffar sina barn 1-2 timmar om dagen.

En barnläkare säger att när det nu är så här…att man har så lite tid tillsammans…ja, då blir det ännu viktigare att ta tillvara på de tillfällen som ges. Middagen måste bli en kvalitetsstund med givande samtal.

Tips:

Ställ frågor och följdfrågor.

Skapa en positiv stämning.

Ställ regelbundet frågan…Vad har varit BRA idag? Alltså för att trycka på det positiva.

Skapa regler för en lugn måltid…telefoner bort!

Bra tips. Men ändå lite deprimerande. Särskilt för de små barnen. Sitta vid ett matbord och ha en givande konversation med förskolebarn liksom…be dem berätta om vad som var bra idag, på förskolan. Visst, bra…men kom igen…en 1-åring, en 2-åring, en 3-åring…Det är klart att man ska prata med sina småttingar vid bordet men det räcker inte på långa vägar…inte när barna knappt kan prata. Nä, då är det tiden som räknas. Många långa timmar tillsammans gör att många, många ord utväxlas…och en massa annat också förstås…kramar, pussar, bus, spring, promenader, gemensamma lugna stunder, kompromisser, sånger…

Det är sorgligt att man VET att föräldrar knappt träffar sina barn på vardagarna och inte reagerar annat än med att komma med små plåster på såren.

Igår var det...

 ...begravning för Drottning Elizabeth II och jag blev bjuden hem till mina föräldrar på lunch. Vi åt framför tvn och tittade på tvutsändningen från Westminster Abbey. Det var mäktigt, vackert, fint...ett minne att bära med sig även om jag bara deltog från tvsoffan. 

När mellanstadiebarnet kom hem frågade jag vad de hade gjort i skolan. Som vanligt. De hade haft alla möjliga ämnen. Precis som vanligt. De hade haft engelska. De hade inte pratat om begravningen. Inte sett några bilder eller en stunds tvutsändning från begivenheten. Inte läst något om drottningen. Inte pratat något om det alls. Det tycker jag är konstigt. Man har livs levande engelska historia serverat på fat. Gör inget av det. De hade haft so. Inget om begravningen då heller. De hade jobbat med demokrati. Precis som de gjort alla so-lektioner sedan de började skolan i augusti. Ibland står mig demokrati upp i halsen. Inte utövad demokrati alltså. Men det där ständiga pratet om demokrati som småbarn måste ägna stora delar av sin skolgång åt. Hjärntvätt på något sätt. Fattigdom och torftighet. När man kan fylla barnen med mäktig orgelmusik, körsång, poesi, underbara byggnader, spännande historia...Men det är vad jag tycker. 

Jag har inte...

 ...brytt mig särskilt mycket om valet som nyss var. Och jag är glad att jag inte gjorde det. Brydde mig alltså. Det kräver mycket träning att göra det. Inte bry sig. Det kräver att man låter det man tycker är fel och jobbigt rinna av sig. Höra orden och låta dem passera förbi. Eller ännu bättre. Inte lyssna alls. Bara koncentrera sig på sitt eget liv. Så det har jag tränat på. Och jag blir bättre på det. 

Jag har det bra. Jag har knagglat mig fram i livet på mitt sätt och har haft turen att ha en make som litar på mig och är lyhörd för mina drömmar. Och jag gör detsamma för honom. 

Vi har haft fina dagar. Vi njuter av hösten som är i antågande. Njuter av färger och dofter och av allt långsamt förändras och går mot ett lugn som känns skönt efter sommaren. 

Förra helgen åkte vi till Lars Lerinmuseet i Karlstad. Det var jag och min make, vårt yngsta barn och mina föräldrar. Ingen annan ville följa med...de valde plugg. Det var riktigt mysigt att bara ha den yngst med...han gick inte och snackade med någon storebror utan gick med sin far, morfar, mig eller mormor och funderade på konsten...eller kollade prisuppgifter på mer eller mindre dyra mattor...för det vi egentligen skulle göra i Karlstad var att lämna in mattor för lagning på Monséns mattor. Själva mattaffären är ett museum i sig...full av underbara mattor av alla de mönster och storlekar. Travar av mattor, mattor på väggarna, mattor som hänger över räcken på övervåningen...Så vackra. Jag drömmer om fler såna här mattor men är så glad över de fyra vi har i vår ägo! Nu låter jag som Ture Sventon eller Omar. Men orientaliska mattor är ju såna...lite magiska på något sätt. 

Ja, sen åkte vi till själva museet, Lars Lerins museum, och det var precis lika fantastiskt som förra gången. Det är härligt att spankulera runt och beundra tavlorna, studera hur han får ljuset att bli liksom alltdeles...ljust, genomskinligt, magiskt och hur mörkret blir fullt av skimmer och hemligheter. Och 11-åringen tyckte om hur några hundar var målade och hur människorna såg ut att bara vara färgkluddar på nära håll men blev så mänskliga på längre håll. Och så var där en gästutställare...Ragnar Sandberg som gjorde underbara färgrika naivitiska tavlor.

Det enda trista med museet var cafét. Allt är perfekt...stolar, bord, omgivningar och de underbara kaffekopparna...men så är kaffebrödet nästan slut...fast det knappt ens är kaffedags...och som lök på laxen eller vad man ska säga...var kaffebrödet rätt trist. Det tycker jag är så synd när allt det andra är fantastiskt. 

Men spela roll egentligen...människan lever icke endast av bröd...andlig spis är viktigare. Och när vi betraktar Lerins och Sandbergs tavlor känner vi oss upplyfta.