Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

torsdag 31 augusti 2017

Cirklar

KIT:s hemsida hemsida kan man läsa om det där med att lämna på dagis...äh, förlåt...förskola...när man är ledig. Reglerna är ju lite olika i olika kommuner. I vissa kommuner får man ha barnen på förskola hur mycket man vill...oavsett vad man själva har för sig. Men i de flesta kommuner har man bara rätt att ha barnen 15, eller ibland 30, timmar i veckan (från det att barnen är 3 år) utan att behöva redovisa vad man håller på med. Det är den där allmänna förskolan, den som alla barn har rätt till enligt lag. Annars är det tänkt att man ska vara på jobbet när barnen är på förskolan och ta hand om dem själv när man är ledig.

Fast det verkar som om många gör lite som de vill. En pappa säger att:

"Jag har ingen aning om det är mot reglerna att stanna och handla innan jag hämtar barnen på kommunen. Om det är så, så tycker jag att det är korkat. Det skulle kännas som slöseri av både min och mina barns tid om jag skulle gå förbi Ica, hämta barnen och sen gå tillbaka för att handla. Det är ologiskt."

Ja, det är det ju verkligen. Det verkar korkat att släpa med sig trötta barn till affären. Det måste ju vara bättre att rusta undan praktiska sysslor utan barn. Om det inte är något slags handlingsnöje det är fråga om. Fast sånt sker väl inte mellan jobbet och kvällsmaten kanske. Så det verkar logiskt att ha kvar barnen på förskolan när man tex handlar. Men ändå...är det inte något som skaver lite? Kan det verkligen vara rätt att man använder förskolan som någon slags barnpassning när man själv inte är på jobbet? Var det inte meningen att förskolan skulle vara en pedagogisk inrättning där barnen skulle utvecklas och bli smarta? Och var det inte tänkt att förskolan skulle se till att mammorna kom ut ur de sunkiga hemmen och fick pyssla med självförverkligande, tjäna pengar, bli oberoende...? Och var det inte tänkt att förskolorna skulle hjälpa mammor och pappor att bli så där härligt jämställda...se till att mammor och pappor var på jobbet lika mycket, delade lika på allt...hemarbete, handling, barn...?

Fast det blev liksom inte så. Jag tänker på mig själv. Jag som är hemmafru. En anomalitet, en anakronism, en livs levande dinosaurie. Jag håller ställningarna här hemma. Jag är bunden och ofri...fast jag börjar bli friare i takt med att barnen blir större...men jag är liksom stationerad i hemmet...tar med mig minstingen när jag ska fixa med saker...åker och handlar...på dagtid (det är ju kul vet ja! Jag hinner släpa med barnet och till på köpet njuta av det!)...tar med honom om jag åker till tandläkaren eller någon sällsynt gång vårdcentralen....han får hänga med på utvecklingssamtal och andra ärenden. Men så kan maken inte göra. Han är ju på jobbet. Han behöver en barnvakt när han åker till frisören, tandläkaren...och det är han som sköter storhandlingen...inte har han tagit med sig några barn på sånt...det är inte kul för varken dem eller honom. Han har åkt själv, direkt efter jobbet eller efter kvällsmaten...när jag har varit "barnvakt."

Och det är ju detta som är det lustiga...eller olustiga...Nu har vi inga hemmafruar som håller ställningarna. Nu har vi FÖRSKOLAN. Där finns de nya hemmafruarna. Bortafruarna. De statligt avlönade hemmafruarna. Det är de som får hålla ställningarna när föräldrarna fixar med sina privatsaker efter arbetets slut. Skillnaden är bara att de håller ställningarna inte i sitt eget hem, med alla de egna sysslorna som måste utföras runt sig, och inte tillsammans med sina egna älskade barn. De håller ställningarna på institutionerna. Tillsammans med andras barn. Och när de gjort det färdigt åker de hem till sina hem och barn. Och fortsätter jobba där.

Ja, tänk vad fria vi blivit. Nu när vi alla är jämställda. Det blev ju toppen det här. En hel armé av självförverkligande karriäristförskolehemmafruar har vuxit fram. Same same fast ändå helt different.



onsdag 30 augusti 2017

Utflykt!

Idag åkte jag, min mamma och minstingen till Karlstad för att shoppa lite! Eller vi skulle kolla i en bestämd affär...Rabalder...som hade slutrea! Vi var inne lagom till affärerna öppnade och satte fart mot Rabalder på en gång! Och jag fyndade en hel del! Två toppar, två par byxor, en klänning och en kortärmad stickad tröja! I fullpris hade hela kalaset gått på 3700 kr...och jag fick det för 1600! Det kändes bra! Och väldigt roligt att kunna köpa så fina kläder till bra pris!

Sen gick vi bara och slötittade lite innan det blev dags för lunch...Burger King fick det bli! Och så skulle mamma in till symaskinsaffären och köpa en del saker och där kom vi i samspråk med affärsinnehavaren. Vi har varit där så mycket att vi pratat en del förut så det blir lite mer än bara väder och vind. Han frågade om vi hade semester och mamma sa att hon alltid hade semester eftersom hon är pensionär och jag sa först att jag jobbade hemma...det är ju lite besvärligt det där att kort bara säga vad man är utan att använda det där besudlade ordet hemmafru. Fast han såg lite frågande ut så jag ändrade lite och sa att jag väl egentligen är just hemmafru. "Åh, vad skönt!" sa han. "Det måste väl vara bra." Oj, tänkte jag! Det hade jag inte väntat mig att höra.

Sen köpte vi kaffe på Wayne's och munkar i en sån där munkbil och satte oss på torget och fikade! Det var varmt och skönt och mycket folkliv att titta på så vi hade en trevlig stund! N fick en slush och ägnade sig åt att spana in statyn mitt på torget och lite annat intressant som fanns runt om. Ja, och så blev det dags att nöjda och belåtna ge oss hemåt igen! Jag tänkte på hur bra vi har det just nu! Som kan göra vad vi känner för och ungefär när vi känner för det också! Som kan passa på att fixa sånt vi vill och njuta av vädret när det är bra och som hinner ha roligt när det är vardag också! Det jag kommer efter med jobbar jag lätt ikapp efteråt. Och så tänker jag på hur härligt det är för N att få göra så mycket olika saker, uppleva så mycket, se sig omkring...ha kul...och vara tillsammans med de som är honom närmast, mycket, ofta...och dela upplevelser och skapa minnen tillsammans! Så tänker jag vidare. Hur skralt det blir sen när skolan kommer igång på riktigt. Hur de långa dagarna förstör familjelivet och vila och trevnad. Det blir så lite över. Skoldagarna är så långa att det inte går att klämma in något roligt hur som helst en vanlig vardag. Ska det verkligen vara så? Ska barn verkligen inte hinna göra lite roligheter då och då även under terminerna. Det känns lite futtigt när man tänker på det tycker jag. 

tisdag 29 augusti 2017

Nya normer

Man läser så mycket...och ibland handlar många artiklar på samma gång om samma sak...fast på helt olika sätt. Det krockar lite i hjärnan. 

Jag läser att kungabarnen ska börja i skolan. Ja, man menar väl förskolan förstås. Det förstår ju alla men rubriksättaren väljer att använda ordet "skolstart". Prins Alexander, prinsessan Leonore och prins Nicolas ska skolas in allihopa under hösten. Prinsessan Estelle har ju redan börjat! Det är så käckt. Och så normalt. Prinsarna och prinsessorna är som alla andras barn! De skolas in och de börjar i skolan när de är 1,2,3 år gamla. Det är käckt. Och folkligt. De har ju nannies förstås hela högen. Så de är ju redan vana att tas om hand av olika vuxna. Fast det är inte nanniesarna som skolar in. Det gör föräldrarna. Leonore, som ju bor i London för det mesta, går redan i förskola där...hon är van. Men nu ska hon gå i förskola här i Sverige också. Nicolas ska ha samma upplägg. Förskola både här och där. Ja, det är fint och gulligt alltsammans.

Samtidigt kan man läsa om att det fattas förskollärare. Det finns inte tillräckligt många helt enkelt. Förskolorna får inte tag på tillräckligt många förskollärare och får anställa vikarier utan relevant utbildning istället. Det är inte bara brist på förskollärare utan även på barnskötare. Tydligen är det hela 30 % av de anställda inom förskolan som helt saknar utbildning för att jobba med barn. Och det räcker inte med detta. Förskolepersonalen är dessutom sjuk. I Uppsala är 10% av förskolepersonalen sjukskriven. Förskolepersonalen tillhör den yrkesgrupp som är sjukast i landet. Man undrar lite över prinsarna och prinsessorna...hur drabbas de? Möter de utbildad personal eller får de möta olika vikarier i stället. Hur mår personalen på deras förskolor? 

Det är en kluven bild. Den romantiska bilden av förskolan... å ena sidan en verklighet där barnen dansar in i ljusblå klänningar i motljus och får en massa (de rätta) kompisarna...och å andra sidan en verksamhet de vuxna verkar försöka hålla sig ifrån. En verksamhet fler och fler outbildade vikarier får ta sig an. Ramverket kring de två verkligheterna är lika (eller man antar det i alla fall)...maxtaxan gäller. Få i den verkliga världen är det förunnat att kunna välja. Man får ta det man får. De som jobbar där jobbar där...vilka de är? Vad spelar det för roll. Verklighetens folk får lov att acceptera att de som är anställda per automatik också är lämpliga att ta hand om barnen. Utbildade eller inte. 

Tja, pusselbitarna passar inte alltid ihop. Men det är inte meningen heller. Fast det är ju tur att prinsarna och prinsessorna i landet är nästan likadana som alla de vanliga barnen. Det hela verkar ju så mycket mer normalt och vanligt. I alla fall på ytan. Alla är med och drar sitt strå till stacken när det ska byggas nya normer. 



måndag 28 augusti 2017

Måndag!

Måndagen har kommit och gått! Den första vardagen denna vecka! Skolbarnen är inne i rutinerna igen. Vi går upp klockan 7.10. De två grundskolebarnen äter frukost framför tv:n...läkardokumentärer, djurprogram, gumball...eller något brukar det bli. De stora barnen sköter sig själva. Den minste sover så länge han vill...vaknar oftast lite efter 8. Jag fixar och donar...stoppar i böcker i ryggsäckar, hämtar gympakläder, tömmer diskmaskinen, bäddar någon säng...Och så troppar de av...jag kramar och vinkar! Jag gillar det...att kunna säga hej då, vinka av, se till att allt är med...Och sen blir det lugnt...jag ger minstingen frukost. Vi sitter framför tv:n också. Slött...jag vet! Men såna är vi! Det är trevligt att äta frukost framför tv:n och då gör vi det. Sen rustar jag undan grovjobbet...bädda färdigt, diska upp, ut och hänga en tvätt jag drog på kvällen innan, vika tvätt, lägga in i garderober (det blir en hel del med åtta i huset), gå ett varv med dammsugaren, torka lite här och där...Och sen tar jag min frukost...läser tidningen, kollar på datorn...Det är trevligt. Avslappnande. 6-åringen roar sig själv. Eller kommer och vill något. Pratar lite. Tar fram papper och pennor. Sitter bredvid och grejar.

Och så har vi ju vår mammaskola numera. Och det fortsätter att vara kul. Nu har vi hittat en gammeldags pingelklocka också som förhöjer roligheten. N gillar att pingla när lektionen börjar och vid varje ämnesbyte! Jag håller mig till planen...lite läsning, skrivning och så matte. Vi går framåt i matteboken...det är lätt, för lätt...vi får hoppa över det barnsligaste och 2:ans mattebok är redan beställd...jag tror att vi kommer behöva den snart! Idag ville N titta i en bok om djur. Storebror hade lånat en bok om däggdjur och den läste vi i. Det var roligt.

Efter lunch tog vi cyklarna ner till vår lilla fågelsjö! Det var nästan tomt på fåglar. De har väl dragit vidare. Men svanarna var kvar. Men bara en vuxen och fyra ungar. När vi var här sist var båda föräldrarna där och fem ungar. Vi blev oroliga och ledsna...bara inget har hänt? Är en förälder och ett barn borta? Döda? Vi måste cykla hit snart igen och se efter om de är tillbaka då. 
Vi promenerade på rälsen...det är ingen fara...vi vet när tågen kommer...godståg som kör mycket långsamt...och inte när vi går här. 
Fågelsjön har nästan växt igen helt och korna har utökat sitt territorium. Nio fina kor, eller tjurar, stutar eller vad man nu säger, betade borta vid fågeltornet! 



Sen mötte vi närmsta storebror vid skolan. Då var klockan halv tre och vi tyckte lite synd om 11-årigen som måste vara borta så länge. Vi cyklade hem och städade lite i trädgården och sen blev det fika...bröd och fil. Det var bara jag och de två barnen vid bordet...ingen idé att vänta på resten av barnaskaran. Nästa droppade in vid 15.45 och ytterligare en vid 16.15 och den sista vid 16.45. De tog sig lite mat och gick upp på sina rum, trötta och inte direkt sugna på att prata. 

En fin dag hade vi...jag och min minsta. Jag gläder mig åt varje sån här dag...tänk att jag kan ha det så här! Att kunna, att få...ta hand om mitt hem, mina barn, göra det jag kan för dem, vara tillsammans med mitt minsta hela dagarna...att jag kan och får ha det så här bra...kunna gå ut i naturen när jag vill, göra det jag vill, planera som jag vill, hinna tänka, skriva, ta hand om min trädgård, läsa, röra mig...arbeta med allt det som rör mig och min familj. Lycka! 

Normer

Nu är det vardag igen. Och som ett brev på posten dyker de där inläggen upp på de sociala medierna. De som konstaterar att det är så skönt att vardagen startar igen och man får lämna in sina ungar till förskolan. För man har haft det så jobbigt att under de lediga veckorna.

Det är ju bara en skitsak egentligen. Inget att bry sig om. Det är ju bara något man säger. Det vet jag ju. Alla mammor och pappor älskar sina barn. Och tycker om att vara tillsammans med dem. Det är ju inte så att man menar att det är skönt att bli av med själva ungen. Det fattar jag med. Och samtidigt är barn jobbiga. Så är det ju. Och att de är jobbiga emellanåt betyder ju inte att man inte älskar dem. Självklarheter.

Men det är ändå något som stör mig när de där fraserna dyker upp alltför ofta. I skrift. Ut till "alla andra". Budskapet forslas ut. Tas emot. Integreras. Och blir en norm. Det kanske är snitsigt på något sätt. Så där som hemmafruarna förr i tiden sa att det var så skönt när semestern var slut och de blev av med karln igen. Saker återgick till det normala.

Det är ju så med normer. Att normer uppstår när alla gör likadant. Det glider iväg och så ändras en norm. Och fler vill göra som normen. Det är ju normalt.

Nu är förskola norm. Det är normalt att barn är där. Det är normalare än att de är hemma i sina egna hem tillsammans med sin egen mamma. Det är normalt att barn fostras utanför hemmen och onormalt att de fostras i dem. En ny norm har uppstått. Och i den normen ingår liksom att det är jobbigt att ta hand om sina egna barn och att det är skönt att ha barnen i förskola.

Det ÄR jobbigt att ta hand om barn. Det vet väl alla som har barn. Och det är särskilt jobbigt att ta hand om barn de första åren man är förälder. Man är ju inte van. Man har inte gjort det så länge. Det är som att få ett ganska komplicerat jobb. Det är inte lätt i början. Men får man träna så. Ja, då går det förstås lättare. Om man skaffar ett ganska komplicerat jobb är förmodligen inte reaktionen att man vill slippa undan jobbiga bitar. Kanske är de jobbiga bitarna till och med de mest utvecklande. De man lär sig mest av. De som gör att man till slut blir bra på sitt jobb. Det kan vara så med barn också.

Men normen är inte sådan. Att vara förälder är inte något man ska liksom ägna sig åt. Det är en bisyssla. Och samtidigt en heltidssyssla. På ett ytterst intrikat sätt. Barn är något som föräldrar inte ska ägna sig onödigt mycket åt. Samtidigt utgör barnen råmaterialet för heltidstjänster åt en hel yrkeskår. Det är lite lustigt egentligen. Eller olustigt. Eller helt normalt. Hur man nu vill se det. Beroende på vilka glasögon man sätter på sig.

Det allra mest märkliga i det hela är att föräldrar så lättvindigt vräker ur sig den där obligatoriska frasen när sommarlovet närmar sig slutet och när vardagen står för dörren...att för en förälder kan det vara fruktansvärt att vara tillsammans med sitt eget barn i 4,5,6 eller fler veckor på heltid medan det för förskollärare och barnskötare inte är jobbigt alls. Men de kanske är en särskild sorts människor. Eller så är många främmande barn lättare att ta hand om än få egna. Man kunde ju annars leka lite med tanken på hur en förskollärare som också är småbarnsmamma har det. Först alla vardagar tillsammans med ett gäng förskolebarn inramat av samvaro med egna barn på morgnar och kvällar och helger. Och sen, som en extra bonus, flera semesterveckor tillsammans med de egna barnen. Undrar hur de har det? Det hör man inte så mycket om.

Om man nu till äventyrs skulle få för sig att framföra lite försiktig normkritik...visa på att det finns andra sätt att se det...till exempel att det kan vara roligt att vara tillsammans med sina barn på heltid...ja, då blir det inte roligt. Då gör man andra ledsna. Man ska inte tro att folk har sina barn i förskola för att det är roligt. (fast det är roligare än att ha dem hemma förmodar jag). Man är präktig. Man vill ha en gloria. Man har ägnat hela sitt liv åt sina barn och har följaktligen inte något eget liv.

Men det är väl så med normer och strukturer. Det är inte lätt att se dem när man lever i dem.

lördag 26 augusti 2017

Mammaskolan har börjat!

Vår 6-åring utgör en liten del av de 2 % barn som inte går i förskoleklassen. Vi har valt att hålla honom utanför den verksamheten eftersom vi anser att det är bättre för honom att få mogna och utvecklas i fred. Att slippa färdas varje morgon till en skola där man ändå inte lär sig något särskilt. Att slippa få dagen uppstyckad i små bitar. Att slippa vara tillsammans med en mängd barn varje vardag. Vi tycker att det är bättre för honom att få ett extra år av frihet och lugn och ro. Ett extra år att passa på att lära sig massa nya saker...att få behålla lusten att lära...den egna drivkraften.

Jag och N har bestämt att vi har en egen skola...N kallar den hans mammaskola. Och nu har han gått i den i en vecka. (eller hela sitt liv egentligen) Och han gillar den! Skolan pågår ju hela dagen egentligen...på sitt sätt...men den organiserade delen pågår under en timme varje vardag. 

Vi har tänkt att han ska lära sig gå vidare i sin läsning, skrivning och räkning. Han kan ju en hel del redan men har ju förstås massor kvar att lära. Förutom basfärdigheterna - skriva, läsa, räkna - är det så mycket mer han vill lära och som jag vill berätta om. Den här veckan har han varit intresserad av svampar, rovdjur, runor och vikingar och kartor. Och då har vi spanat in sånt i olika böcker, pratat om det, ritat egna djur och svampar och kartor...Och klockan har börjat bli intressant på riktigt. Och början är ju lätt...hel och halv timme går som en dans redan! 

Kul att räkna matte! 1:ans mattebok är införskaffad och den erbjuder inga problem än så länge! 
En klocka från Netto går bra att träna klockan med!
Vika pappersflygplan är kul! Kanske är det nyttigt också...förmodligen...men inte så viktigt för oss egentligen...finmotorik, förmåga att läsa och förstå instruktioner, noggrannhet kommer på köpet..men mest är det kul!
 Efter "lektionen" kan det vara skönt att röra på sig...en cykeltur på cykelvägarna runt huset kan det bli då...luft, vind, massa prat...roligt
Och ett stopp i en lekpark kan man göra. En av de tomma som finns lite här och där. Där kan man testa lite allt möjligt...snurra på räck, gå balans, åka rutschkana...

Så har en vecka gått i mammaskolan. Det var en bra vecka och vi räknar med att alla våra veckor blir bra. De fem storebröderna går i sina skolor. Det ser lite olika ut i de olika stadierna. De trivs bra allesammans. Men jag ser vad jag ser. Jag ser långa dagar. 6 timmar varje dag för 11-åringen. 7-8 timmar för gymnasieeleverna. Jag ser plattor som ersätter böcker. Jag hör att läsförståelse får man genom att läsa romaner...på skoltid...27 elever i ett rum som sitter och läser när en lärare tittar på...varför? Jag märker av det låga tempot redan...snigelfarten...Jag ser ineffektiviteten som äter barnens tid...lektioner på 1,5 timme när det ändå inte blir gjort något mer än under en gammal hederlig 40-minuterslektion...hälften av tiden slösas bara bort. Men man får vara glad över att barnen trivs och får bra vänner och har det kul. Fast det är väl egentligen inte det primära målet med skolan? 

fredag 25 augusti 2017

Förmiddagsnöjen!

I går åkte jag och 6-åringen på stan en stund på förmiddagen! Mina föräldrar följde också med. Vi hade lite ärenden att uträtta. Det var böcker som skulle lämnas tillbaka och de stora skolbarnen behövde mappar och pennor. Schampo behövdes också fyllas på. Och så är det ju trevligt att göra något roligt förstås! 

N är en fullfjädrad 6-åring numera. Han är klok och förståndig. Har minne som en häst och vet hur saker och ting fungerar. Och så älskar han att prata! Han berättar och funderar och förklarar. Och resonerar. Diskuterar. Frågeåldern är ersatt av konversationsåldern. Han vill inte bara veta. Han vill berätta också. Och han vill samtala. Två personer som bollar samtalet mellan sig...det är bra. På stan höll han sig till morfar. Han blev lite sur på mig när jag ville titta på saker och diskutera med min mamma om kläder och porslin och annat vi tittade på. Men då var morfar bättre! En bra pratkompis och de hängde ihop och uträttade sina ärenden tillsammans. Under en hel del prat om allt möjligt! 

De hade tagit sig en tur in till konsthallen. Och så hämtade de mig och mormor...vi skulle också få se allt det fina! För de hade en utställning med keramik, glas, silver, trä och tovat av konstnärer från Sverige, England och Estland! Det var roligt att titta på allt fint. Och så fanns en av konstnärerna i lokalen också. Och vi kom i samspråk och pratade om konst och olika tekniker och så kom vi in på skolan och konstnären tyckte att det var så synd att man inte längre värnade om de estetiska ämnena på rätt sätt i skolan...ja, och att man inte längre lärde sig skriva fint...vilket förstås är bra att kunna om man vill få fin motorik...bra att ha om man vill kunna teckna och slöjda och sånt. 
Det var en trevlig förmiddag. Jag tänker att det är så viktigt och bra och roligt för 6-åringen att få vara med om allt det vi vuxna håller på med. Få vara med. Hade han varit i förskoleklassen hade han suttit i ett klassrum den här förmiddagen. Nu var han ute i livet...fick nya intryck, nya idéer, träffa människor han inte hade mött annars, fått prata mycket, höra mycket...Jag är tacksam över att han får det här extra året i frihet och utveckling. 



torsdag 24 augusti 2017

Bäbisar i stordriften

Ett inlägg från någon förskolesida flimrar förbi i mitt fb-flöde. Jag stannar till. 

En mamma undrar över hur många barn man får inskola på en gång. Hennes barn har hamnat i en grupp där 8 stycken 1-1,5-åringar skolas in på samma gång av två pedagoger. Mamman skriver att det är rätt kaotiskt och undrar om det här är normalt. Hon skriver att det känns jobbigt när det är  barn som står och bara gråter i över en timme. 

Och förskollärarna svarar. Svaren är spretiga. Några tycker att det är förfärligt. Några är bara konstaterande. Det är normalt. Så ser det ut. Oroväckande många tycker att det är helt ok. Till och med bra. Det kan vara jättebra att ha en massinskolning eftersom barnen lär sig av varandra. Gruppen blir starkare av en sån erfarenhet. Någon skriver att barnen finner kraft i varandra och blir mer lyhörda för varandra efter en sådan erfarenhet.

Jag försöker se dem framför mig. De åtta barnen (någon hade till och med varit med och skolat in 12 stycken 1-åringar på en och samma gång och det gick minsann väldigt bra) som hamnat i en främmande miljö, utan mamma, utan någon som känner dem, borta från allt det kända och trygga. Och så ska barnen hämta kraft ur varandra, gå stärkta ur upplevelsen eftersom de delar den med andra olycksbröder och olyckssystrar. 

Och detta är väl paradoxen. Barnen har aldrig varit mer barn än nu...totalt skilda från vuxenvärlden den största delen av barndomens vakna timmar. Fostrade i en speciell barnmiljö. Men ändå har liksom barndomen avvecklats. Den har upphört att finnas till. Man kan prata om barn, 1-åringar, som om de vore vuxna...som kan stötta varandra, hämta kraft ur varandra, bli lyhörda inför varandra...tack vare ett hårt öde. Som någon slags lägerfångar kanske. Som överlever tack vare att de har varandra. 





tisdag 22 augusti 2017

Vardag igen!

Nu har skolorna börjat här igen och vardagen har gjort sitt intåg. Sommarlovet är slut för i år och skoldagarna ligger framför barnen i ett långt pärlband ända fram till jul. I år känns det extra tydligt att tyngdpunkten har skiftat i familjen. Vi har nu ett barn i mellanstadiet, ett i högstadiet, två på gymnasiet och det äldsta har börjat på universitetet. Det känns märkligt på något sätt. Det gick liksom fort. På något sätt kändes det evigt att ha många små barn...fyra stycken på låg- och mellanstadieskolan på en gång hade vi som mest...och så droppade en av till högstadiet och en annan in på låg...men nu välter det liksom över...de blir stora allesammans. Det är roligt och spännande...men ovant på något sätt.

Det gick bra att börja skolan. Barnen trivs i skolan. Det är roligt att träffa vännerna och det är roligt att lära sig nytt. Universitetsstudenten är särskilt glad! Det är spännande och roligt och intressant att börja studera på riktigt, påbörja sitt framtida yrkesliv, lära känna en helt ny miljö, få nya vänner, uppleva ett nytt allvar... För de av barnen som fortfarande går i grundskola och gymnasium är det inte bara roligheter utan också tråkigt att ha långa, långa dagar när man kanske inte lär sig särskilt mycket alls. Det är tröttande. Och skoldagarna verkar bli längre och längre. Sonen i 5:an slutar 15.30 tre dagar i veckan och 14.00 de två resterande. I 7:an går de till 16.30 två dagar i veckan och mellan 14.30 och 15.00 de övriga tre. I 1:an på gymnasiet håller de på till mellan 15.00 och 16.30 varje dag. Det är länge att vara i skolan. Och på det ska eleven hinna läsa läxor och förbereda sig inför prov. Det känns lite konstigt att så liten hänsyn tas till att eleverna har ett liv utanför skolan...med vänner, intressen, behov av vila och repetition och studier. Skolan tar liksom allt. Slukar barnens och elevernas tid och ger inte alltid särskilt mycket tillbaka i form av chans till inhämtande av kunskaper. Det känns sorgligt. 

Vårt yngsta barn är nu 6,5 år gammal. Han borde ha börjat i förskoleklassen men vi avstod. De fem äldre barnen har gått. Det var inte ens något vi funderade över att skippa. Det fanns inte på kartan. "Alla andra" gick ju. Klart att barnen skulle gå. Ändå tänkte jag på det ibland...att det var onödigt...barnen lärde sig inget, det var inte särskilt roligt, det var jobbigt att gå upp tidigt varje morgon , dagarna blev stympade av leveranser och bortavaro, en stress infann sig som ju var helt onödig. Så nu struntade vi i det. Och det känns väldigt bra. Vi är fria...ett år till! N kan sova ut på morgnarna. Han kan fortsätta att göra det han tycker är roligt. Jag har ett år till på mig att lära honom sånt jag tycker är bra att kunna. Han är fri att kunna styra mig för att få reda på vad han vill veta. Han har många ostörda timmar där han kan ägna sig åt sånt som faller honom in. Det är bra! 

Idag sov N till halv 9. Sen åt han frukost framför tv:n. Jag läste tidningen i soffan bredvid honom och hjälpte honom med gröten och ägget som han fick till frukost. Sen städade jag lite och N tittade på något program han tyckte om. Och så fixade jag med lite papper vid köksbordet och då blev N sugen på att greja han också. Han ritade en teckning och sen frågade han om vi skulle ha vår skola idag. För vi har bestämt att vi ska ha lite egen skola varje förmiddag. Jag hade inte tänkt att göra någon skola idag eftersom vi skulle ut och plocka bär med mormor och morfar men när han nu frågade så...Vi läste i en läsebok och trots att han inte velat läsa något på hela sommaren så satt allt kvar...och var till och med bättre än i våras! Han kunde läsa "tyst"...inte ljuda högt längre utan titta på orden och säga det bara direkt. Inte med långa ord ännu men med korta! Saker och ting mognar tydligen i det tysta...inne i hjärnan...det är väl mognad. Och i läseboken kom en bild av en björn och då blev han intresserad av björnar. Då kom jag på att jag läst en tidningsartikel om en farbror som hade stött på en björn i skogen. Den läste jag högt och N lyssnade intresserat och ställde frågor och kom med egna funderingar. Sen var det dags att packa lite inför skogsturen och så kom mormor och morfar och så åkte vi! 



I skogen var det roligt...N plockade lite bär och tittade efter svampar och tittade noga under om det var skivlingar eller rörsvampar. Och så såg vi björnbajs...och då pratade vi om björnar igen och om andra djur...rävar och ekorrar och igelkottar. Och så hittade han odon och frågade om vad det var...smakade, jämförde. Morfar berättade om kråkbär. Och så såg vi flugsvampar och pratade om det..om att njurarna kan ta stryk av giftiga svampar. Ja, mycket prat blev det...och mycket inhämtande av kunskap...på det där sättet som passar små barn...i samtal, av eget initiativ...Och så kroppen...den fick också sitt...springa, gå, klättra, hoppa, skutta...andas frisk luft, få sol på kinderna, vind i håret...Frihet! 

lördag 19 augusti 2017

Äntligen börjar vi...

...komma i ordning lite efter att ha kommit hem från årets semesterresa! I år gjorde vi en riktig långresa! Vi gav oss ända bort till Florida i USA! Vi bokade hus och hyrbilar på nätet och sen fixade vi flygbiljetter och så kunde äventyret börja! Vi som åkte var jag, min make och fem av våra barn samt mina föräldrar! I år valde vår äldsta son att stanna hemma! Han ville rå sig själv och träffa sina vänner och ha kul! Det kändes ovant och lite oroligt men det gick bra! Han fixade att ta hand om sig själv (som jag i och för sig var rätt säker på) och han hade haft det bra och haft roligt! 

Resan dit gick jättebra! Lite segt att sitta i flygplanet så länge men man kunde titta på film och sova lite. Barnen hade svårt att somna och avverkade film efter film! Sex stycken filmer kom den piggaste och mest aktiva av oss upp i! Själv såg jag Sameblod...jättebra! Och så såg jag en kinesisk film som hette Duckweed som också var riktigt rolig! 
När vi väl kom fram till Miami fick vi registrera oss med fingeravtryck och fotografering i en automat och sen fick vi passera en kontrollant som ställde lite frågor om varför vi var där och vad vi skulle göra i USA...och sen var vi klara för att hämta ut väskorna, ta en shuttle till biluthyrningsfirman, packa in vårt bagage, köra ut ur parkeringshuset och ta sig fram genom den brusande trafiken ut ur Miami och ut på väg 75 mot Naples där vårt hus fanns! Barnen var helt slut och däckade innan vi lämnade Miami bakom oss och sen sov de sig genom hela den två timmar långa resan genom träsket Everglades och fram till en McDonald's precis i början av Naples där vi stannade och väckte barnen och åt sen kvällsmat! 


Sedan åkte vi den korta biten till vårt hus! Vi blev positivt överraskade redan vid första anblicken...det såg så fint ut! Och det var det också...både utanpå och inuti...och läget var helt perfekt! Bara 5 min i bil till stranden och nära flera olika mataffärer! 
Två barncyklar och två vuxencyklar fanns i ett skjul! 
Till huset hörde också en pool! Den var rätt stor och riktigt djup i ena änden så att barnen kunde dyka! Det var kul! 
                                         
Vad gjorde vi då under de tre veckor vi var bortresta? Jo, det blev lite av varje! En del tid gick förstås åt till att handla mat och laga mat. För vi lagade den mesta maten själva. Det blir billigare så! Vi handlade på Walmart ungefär varannan dag! Det var en jätteaffär med massor av mat och annat! Mat i USA var inte riktigt som hemma och definitivt inte som i Frankrike där vi semestrat ofta och där det är en glädje att gå i mataffärer! Här var det mesta förpackat i plast och kartonger...färdigmat, halvfabrikat, konstiga söta saker, puddingar, geléer, snacks i alla möjliga och omöjliga former och färger...och bröd...det gick inte att hitta något gott överhuvudtaget...bara svampiga fyrkantiga saker i olika nyanser av beige. Tur jag hade slängt ner ett paket rågrut i resväskan! Men vi åt bra ändå...bacon och ägg, korvar av olika slag, sallad och tomater, melon och pasta, grekisk yoghurt och granola, oreokex och lite chips! 

Det vi gjorde allra mest var att BADA! Och det var härligt! Riktigt härligt! Vattnet i Mexikanska Gulfen var turkost och varmt och skönt och sanden var vit och finkornig! Det var väldigt varmt hela tiden så man fick planera sitt badande lite grand! Vi begav oss till stranden vid tiotiden på morgonen och sen var det lagom att ge sig hem vid senast 13. Sen blev det så varmt att det blev jobbigt att vara i solen! Då var det skönt att vara inne i huset, eller i skuggan under altantaket eller i ena hörnet av uteplatsen där palmer svalkade, eller i poolen! Eller så kunde vi ju åka till någon mall eller outlet och svalka oss i de luftkonditionerade affärerna! Ofta tog vi en badtur till lite senare på eftermiddagen! 

Vi badade mest vid den strand som låg närmast vårt hus, Vanderbilt Beach! 
Två gånger åkte vi till Barefoot Beach, en strand/naturpark. Vi fick åka en liten stund till Bonita Springs och sedan genom ett flott gated community för att komma dit. 8 dollar kostade parkeringen men då kunde man komma och gå som man ville under dagen. Båda gångerna åkte vi dit på morgonen och sedan hem för vila och lunch och så tillbaka en sväng till under den sena eftermiddagen/kvällen. Det var en helt underbar strand! Den var lång och smal och man kände sig som om man var på en öde ö ungefär...ända tills man tittade åt sidorna och såg höghus borta i fjärran...Naples på vänster hand och Fort Myers på höger! Nästan lite surrealistiskt! Här fanns både landsköldpaddor och havssköldpaddor. Landsköldpaddor såg vi traska omkring lite här och där en bit upp på land. Havssköldpaddorna såg vi inte till...de var väl ute till havs...men deras reden var utmärkta med plastband.
Vägen ner till Barefoot Beach!
                               
Pelikaner! 

                               
En dag åkte vi till Marco Island och solade och badade på Tigertail Beach! En helt otroligt vacker strand där det kryllade av massa olika snäckor! Vi fick parkera en bit ifrån havet och sedan promenera en bit på träbroar genom en mangroveskog!
Sedan fick vi gå en lång, lång bit förbi en lagun där man kunde hyra kajaker och fiska och här var det mycket mygg som försökte bita oss samt många landkrabbor som kilade omkring upp och ner ur sina hålor i sanden! Sen fick vi gå och gå på vit sand under brännande sol! Det var jobbigt och svettigt och vi misströstade lite ett tag...ända tills vi såg havet framför oss! En underbar strand bredde ut sig framför oss och så långt vi kunde se åt höger. På vänstra sidan tornade höghus upp sig! En häftig syn!

Vi hade ingen större lust att sightseea så jättemycket eftersom det var väldigt varmt hela tiden! Men vi gjorde ett par turer till Everglades! Första gången besökte vi Miccosukkee indianby! Vi blev rundguidade och fick höra om hur Miccosukkeestammen hade levt och vad de varit med om när först spanjorerna och sedan amerikanerna kom. Det var väldigt intressant! Sedan fick vi se en alligatorshow! Vi tyckte lite synd om alligatorerna som fick leva sina liv instängda och bli hanterade av människor men det var ändå lite intressant och när vi till slut fick prova att hålla en liten alligator tyckte vi alla att det var fascinerade och spännande! 
Tankar på Miccosukkeeindianernas bensinmack i Everglades!
Matlagnings"chikkee" - här fick vi smaka på indianskt friterat majsbröd! Jättegott! Chikkeen var kvinnornas territorium och där såg de till att elden aldrig slocknade. Gräset som taket är gjort av räckte egentligen ända ner till marken och var praktiskt både mot sol, regn och blåst...huset blåste inte sönder utan vinden ven bara rakt igenom. 

Andra gången vi åkte till Everglades tog vi en tur med airboat! Det var verkligen jättehäftigt. Hela familjen fick plats i en båt och så åkte en båtförare runt med oss i mangroveträsket genom trädtunnlar och in på öppna ytor. Han stannade till då och då för att vi skulle få se alligatorer och så berättade han lite om hur de levde. Det var roligt att se alligatorer som levde där de hör hemma och så var det jättekul att få åka runt i träsket. Det var riktigt vackert! Och jättekul när båtföraren drog på lite extra och sladdade runt! 
På väg mot Everglades City!
 
Häger och alligator på var sin sida av landremsan! 
Efter båtturen åkte vi in till Everglades City och körde runt lite! Det var ett häftigt ställe med mobile homes, stora villor, små halvtaffliga villor, en gammal fin vit träkyrka, ett pampigt rådhus! Och överallt stod båtar...under husen som ofta hade någon slags öppna ytor undertill, på trailrar, i de kanaler som gick in från havet...I båtturen ingick en promenad på träbroar i träsket! Det var en liten slinga in i mangroveskogen och där såg vi ormar och spindlar och fåglar och krabbor...och så mangroveträdens märkliga sätt att växa! Det var häftigt. Och vi var ordentligt preparerade med myggsprej! När vi var i indianbyn missade vi det och kom därifrån med mängder av kliande myggbett! 
    
Luftrötter som söker sig nedåt!

I Naples finns en pir och den ville vi se så en eftermiddag tog vi bilarna in till downtown och körde runt lite där. Vi tittade på 5th Avenue som är den finaste gatan med restauranger och konstgallerier! Det var fint men vi hade ingen lust att promenera omkring i 35 graders värme så vi åkte vidare med bil...tittade på historical centre och njöt av alla fina gamla trähus i olika modeller och storlekar! 

Och så parkerade vi bilarna och promenerade till piren! Den var fin..som pirar brukar vara... och det var kul att gå ut på den och kunna se kustlinjen bakom sig och strosa runt bland folk som åt glass, pratade, stod och fiskade...
                            
En massa fåglar fikade efter renset som de som fiskat slängde bort. Det fick inte slängas i vattnet utan i en speciell behållare men en listig häger av något slag bevakade pågående rensning och lyckades knipa åt sig en liten bit då och då! 

Vi tog några promenader i kvarteren kring vårt hus. Det var roligt att spana in olika hus och trädgårdar! Minstingen tyckte det var tråkigt att promenera och valde cykel istället! Bara ett kvarter från vårt hus började de kanaler som Naples genomskärs av i utkanterna! Där ligger stora lyxvillor med egen båtplats! Bara att åka ut till havet direkt från huset! 
Mangoträd i en trädgård! Med uppmaning om att inte plocka mangosarna!
Vi handlade lite kläder också! Vi åkte till Miromar Outlets ett par gånger och fyndade! Själva outleten var väldigt vacker...byggd i italiensk stil och allt var liksom utomhus och inte i en stor byggnad. Det var trevligt och vackert...man kunde gå under tak så man fick skugga och i alla "korsningar" fanns vackra fontäner och bassänger...några med fiskar eller sköldpaddor i! Alla hittade något att köpa...byxor från Ralph Lauren, tröjor från Us Polo Assn, t-shirts från Gap och Hilfiger och Calvin Klein, en ny ryggsäck från North bend, hoodies från Abercrombie! Det var roligt att kunna köpa fina saker till bra priser inför skolstarten! 
Vi lagade som sagt den mesta maten själva men lite utemat blev det också! En gång åt vi på outleten...på en mexikansk restaurang som hette La Bamba. Vi åt burritos, enchiladas, tacos...det var väldigt gott men rätt annorlunda smaker jämfört med hemma! Sen åt vi på en food court på den mall vi åkte till några gånger! Det var smidigt och billigt och bra...och god mat! Vi testade japanskt, kinesiskt, thai, mexikanskt, subway, philly steaks och så vanliga hederliga hamburgare! Barnen ville testa massa snabbmat...det blev inte så mycket mer än McDonald's och KFC och Dunkin donuts men alla var nöjda ändå! Och så beställde vi hem pizza ett par gånger!
Vädret var som sagt bra...varmt och varmt och varmt! Man vande sig faktiskt lite...tålde värmen lite bättre efter ett tag! Man ändrade lite utgångspunkt! Efter ett tag började man betrakta 29 grader som svalt! Trots värmen var vädret rätt omväxlande! Strålande sol och klar himmel ofta men lika ofta mulet och grå himmel! Det gjorde inget...tvärtom...det blev lite svalare och vattnet var ju precis lika varmt oavsett vädret! Och så kom det regn! Andra dagen ett riktigt skyfall! Det var häftigt att se! Vi blev lite ledsna först och trodde att semestern skulle vara förstörd när regnet fortsatte på tredje dagen också...men det skulle vi inte ha trott för sedan blev det blå himmel igen och luften var friskare och lättare! Och sen kom det duggregn och häftigare regn då och då som satt i ett par timmar! Vi tog tacksamt emot! Och gladde oss när regnet upphörde igen! Åska fick vi också vara med om! Det mullrade titt som tätt i  fjärran men en kväll kom det riktigt nära och när det small till precis i närheten...en smäll vars like vi aldrig varit med om förut...sprang vi in och stannade inne resten av kvällen. Den natten small det och dundrade i timmar...åskan rullade över oss och himlen blev vit av blixtar!
  
En eftermiddag när det var lite halvtaskigt väder tänkte vi promerera lite på stranden. Det är ju så härligt att vara vid havet även när det är lite duggregn och blåst! Barnen hade badbyxor på sig och när de såg vågorna blev de ordentligt badsugna! Det blev ett härligt bad med stora vågor!
Efter tre veckor blev det så dags att bege sig hemåt igen! Det kändes lite vemodigt för vi hade haft det riktigt bra och roligt! Men samtidigt var det förstås skönt att få komma hem igen! Särskilt roligt skulle det bli att äntligen få träffa vårt äldsta barn igen! Det gick fort att packa ihop våra saker och sen var det bara att åka den långa raka vägen mot Miami igen, hitta ett tankställe inom minimigränsen innan bilarna skulle lämnas tillbaka och sen ta tåget till flygplatsen igen och gå genom kontrollerna, checka in och vänta på planet! Allt gick bra men när vi många, många timmar senare äntligen landade i Stockholm var vi riktigt trötta och stela! Alla ville bara hem, hem, hem och det var underbart att svänga in på vår egen gata, se huset närma sig, floxen lysa i rabatterna, den gröna frodiga måbärshäcken och så äldste sonen som kom ut på uppfarten när han hörde bilarna komma! 
                              
Hej då Florida!