måndag 29 januari 2018

#mödraupproret

I helgen kunde man läsa en insändare som handlade om moderskap. En kvinna tycker att det vore dags för ett #mödrauppror. Hon menar att modersrollen borde uppvärderas och att det borde underlättas för mammor att kunna vara hemma och ta hand om sina barn under uppväxten istället för att tvingas ut på arbetsmarknaden. Hon menar att den sk svenska jämställdheten inte tar hänsyn till kvinnors och barns biologiska förutsättningar och behov utan istället tvingar alla till att leva efter en mansnorm. Hon menar att vi måste tala om modersrollens betydelse för våra barns utveckling och hälsa och även för kvinnornas eget självbefinnande. Hon menar att att vara mamma är det viktigaste jobb en kvinna kan ha och att ingen kan ersätta oss i denna roll.

Skribenten inleder sin insändare med att fråga sig varför inte ett mödrauppror inte kommit igång och svara själv...dessa tankar är inte politiskt korrekta.

Och det är de ju inte. Man får inte säga att mammor kanske skulle vilja ta hand om sina barn. Man får inte säga att mammor kanske har denna instinkt på ett helt annat sätt än pappor. Vilket inte betyder att pappor skulle vara ointresserade av sina barn eller att pappor inte skulle vara viktiga för sina barn. Man får inte säga att kvinnor mår dåligt av att inte få ta hand om sina barn. Man får inte andas om att mammor är mammor helt enkelt. Mammor är helt enkelt en människa som råkar vara behållare till ett foster och som så småningom barnet ska trilla ut ur. Men mycket mer är det inte. Mammor är inte annorlunda än pappor. Mammor och pappor ska vara lika och utbytbara. Detta vet alla är makthavarnas och medias syn på det hela. Inget konstigt med det. Men det konstiga är att inte ens kvinnor, mammor, som faktiskt vill vara hemma med barnen, som har kämpat med näbbar och klor för att kunna vara det, vågar erkänna det. Man FÅR helt enkelt inte säga att mammor är annorlunda än pappor. Trots att det är helt uppenbart att det är så. Mammor tar mest av alla föräldradagar. Varför? För att papporna är elaka och inte vill hjälpa till i föräldraskapet? Eller för att mammor helt enkelt tar för sig av dem...för att de vill det? Varför är det i princip bara mammor som är med i grupper i sociala medier som handlar om föräldraskap och barn? Är det för att papporna är jättejätteintresserade men inte kommer sig för att gå med i grupperna? Eller är det för att mammor har ett särskilt intresse och en särskild drift när det gäller det där med bäbisar, småbarn, det omsorgsgivande föräldraskapet? Varför är det i princip bara kvinnor som blir förskollärare? Är det för att män egentligen är jättejättesugna på att ta hand om småbarn i år efter år men av någon anledning inte kommer sig för? Eller är det i sjävla verket så att kvinnor av någon outgrundlig (eller ganska grundlig) anledning dras till småbarn och ser det som ett yrke som kan kombinera deras inneboende intressen med det oundvikliga behovet av att skaffa mat på bordet? Tja, man vet inte. Ingen vet säkert hur det ligger till. Och så länge mammor inte vågar slå näven i bordet och erkänna både för sig själva och för omvärlden att vi faktiskt VILL och KRÄVER rätten att ta hand om våra barn, bara av den anledningen att vi är just mammor, kan inget förändras. Och staten kan fortsätta sin styrning. Vi tillåter det ju. Lol.









fredag 26 januari 2018

Kunskapsskola?

I skolan har man inte bara vanliga ämnen längre. Man har också någon slags kringämnen. Elevens val. IUP. Mentorstid. Min son i 7:an har valt film- och litteraturkunskap i elevens val. 2 timmar och 10 minuter i veckan ska han få lära sig saker om film och litteratur. Vi hade inga höga förväntningar när han valde det. Vi har ju sett hur det ser ut när våra 3 äldre barn har dragit sig igenom högstadiet. Och hittills har vi inte blivit förvånade...det är som förväntat. Intet.

Sonen fick denna vecka titta på Sherlock Holmes. Inga instruktioner innan. Inga uppgifter. Titta på film. Jag klandrar inte lärarna. Vad ska det göra liksom? De ska undervisa i extraämnen. Egentligen krävs det av dem att de lägger upp en lektionsplan och genomför denna med en sammansättning elever. Hitta på lektioner. Hitta på uppgifter. Bearbeta det som kommer ut av det. I ett ämne man kanske inte ens har utbildning för. Ett ämne som inte resluterar i något betyg.

Så...film...ingen dum idé. Det är trevligt. Det får tiden att gå.

Och där sitter ungarna. Och slösar bort sin tid. Sin barndom. På att se på film i en institutionslokal. Och där står läraren. Eller sitter. Och ger bort av sin tid till något som inte är meningsfullt för någon. Och det allvarligaste av allt är den signal som sänds ut. Skola är inte på riktigt. Skola är slöseri med tid. Respekten för människor finns inte. Skola kan lika gärna vara tidsfördriv som förmedling av kunskaper. Respekt för kunskaper och vuxenvärld urholkas.


torsdag 25 januari 2018

Teknik

En förskollärare frågar på ett sånt där forum för förskollärare om hur man kan jobba med teknik med 1-2-åringar. Någon svarar att man kan jobba med klossar eller bara släppa saker från handen ner i golvet. Då jobbar man med hållfasthet och gravitation.

Haha! Vad säger man? Jag tror vi har gått och blivit tokiga lite till mans i våra dagar. Jobba med teknik? Klossar och släppa saker...Det har väl småbarn och mammor och pappor ägnat sig åt sen hedenhös dagar utan att kalla det nåt.

Men idag...i den upplysta tiden...då blir det här märkvärdigt. Att bygga klossar och släppa saker kallas teknik och att undersöka gravitiation....då jobbar man enligt en läroplan...och det måste förstås proffs till...och de måste hålla till i en för ändamålet avsed institution.

Trams säger jag. Kejsaren vandrar vidare. Spritt naken men ingen verkar se't. Eller också ser varenda kotte hur det ligger till...men orkar eller vill inte bry sig.

onsdag 24 januari 2018

Tapet!

Vi jobbar på med vår renovering! Vardagsrum och sovrum ska bli större! Det går sakta framåt och nu börjar vi nosa lite, lite på det färdiga resultatet, i alla fall i sovrummet som ska bli färdigt först är det tänkt! Vi har beställt tapeter! Och jag är så glad! En Morristapet, Pimpernel, i grönt och beigerosa ska vi ha på den längsta väggen! Kan inte se mig mätt på det vackra mönstret coh de milda fina färgerna! 

Att bygga ett starkt samhälle

I Stockholm införde man ju rätt till heltid på dagis för alla barn. Alla barn har nu fått rättighet att gå på dagis i upp till 60 timmar i veckan oberoende av vad föräldrarna har för sig. Ja, det är ju inte liksom egentligen barnen som fått den här rättigheten. För de kan ju inte riktigt berätta vad de vill ha. Och om de nu skulle kunna berätta så har de ändå inte rätt att bestämma. Så, i Stockholm har föräldrarna fått rätten låta sina barn gå på dagis i upp emot 60 timmar i veckan.

Hursomhelst. Föräldrar är oroliga. Barngrupperna har blivit större. Ingen personal har tillkommit. Det är brist på utbildad personal i Stockholm. Ja, det är det väl överallt verkar det som. Föräldrarna är alltså oroliga.

Men Karin Wanngård, finansborgarrådet i Stockholm, hon tycker inte att det är nåt att oroa sig för. Hon är stolt över den här reformen. Det som är viktigt i reformen är "barnens rätt till förskola. Det är självklart att alla barn ska ha rätt till heltid. Förskolan är vikti för alla barn, både för den sociala gemenskapen och den pedagogiska utvecklingen." 

Så själva heltiden är inget problem. Och finansieringen är också helt ok. Men det är för få förskollärare. Det behövs fler. Och fler. Och för att få fler måste Stockholm växa. Alla som vill flytta dit är välkomna. Det byggs som aldrig förr för att kunna husera allt folk som har lust att komma dit. Och man får väl då hoppas på att ett helt gäng av dem är förskollärare, eller har lust att bli...eller vill jobba som outbildad personal...och att de inte har en massa egna ungar...för då måste det ju också bli fler förskoleplatser förstås. Men det har nog inte Wanngård tänkt på. Hon säger bara att "för att upprätthålla barnomsorgen behöver vi vara många." Och glömmer bort att är man många ökar också behovet av barnomsorg...en aldrig upphörande spiral alltså...det ena ger det andra som ger det tredje. Mer mer mer.

Det kvittar egentligen hur det är. Wanngård vet hur det ska vara. ALLA BARN HAR RÄTT TILL HELTID I FÖRSKOLAN. DET ÄR SÅ VI BYGGER DET STARKA SAMHÄLLET. Mja, är det så vi bygger det starka samhället? Verkligen?





tisdag 23 januari 2018

Igår var det måndag! Första vardagen på veckan! Jag gillar vardagar! De är roliga! Meningsfulla! Vanliga och vardagliga men bjuder alltid på något nytt! 

Vi gjorde exakt som vanligt! 

Förmiddagsstädning. Inte mycket att orda om. Exakt detsamma som vanligt som behövde åtgärdas och fixas med. Och så hann jag med att torka av köksluckor och diskbänken ordentligt. Skönt.

Förmiddagsskola! Inte mycket att orda om heller. Vi kör samma. 

Matte! Vi började i 1:ans andra mattebok. Den var lika luftig och pysselaktig och full av onödigt jobb som den andra. Men vi jobbar på. Hoppar över det som är för fånigt. 
Läsning. Det går bra. 
Sen började vi med en ny bok från 50-talet. Den handlar om att lära sig skriva och stava och berätta i skrift. Den är toppenbra! Idén förr var att barnen under första terminen i 1:an skulle lära sig läsa och skriva bokstäverna. Andra terminen drog man igång själva skrivandet. Och det var hänsynsfullt...lite i taget och en ständig framåtrörelse. Ett bygge. Första lektionen handlade om att skriva av ett antal enkla ord. Det gick riktigt bra.
Emellan varje "lektion" sprang sexåringen ifrån och tog en trudelutt på pianot! Han är så förtjust i att spela! Han tränar på sånt han kan och försöker lära in ett par nya låtar och har börjat hitta på en egen låt som jag får skriva ner noterna till! Han är lekfull men klarar ändå av att lära sig på ett systematiskt sätt. Han har tränat lite på att spela skalan c-c och det har varit lite lurigt att få till hur man gör med fingrarna för att få dem att räcka till för hela skalan - det finns ju ett givet sätt att göra det - och till slut satt det! Nu är nästa mål att klara det med båda händerna på samma gång! Och det är inte så lätt! Jag vet, för jag kommer ihåg hur krångligt det var att få till det när jag var barn. 
Efter lunchen tog vi skrillorna och gick till isbanan! Mina föräldrar var ute och gick och fick syn på oss och kom och pratade lite! Morfar spelade lite hockey med N och det var förstås kul! Det är härligt att kunna gå ut och röra på sig mitt på dan! Njuta av frisk luft och vila ögonen på allt vackert vintern bjuder på. På planen var det tomt. Inte en kotte i sikte förutom några vuxna, pensionärer, som åkte skidor eller promenerade. Några barn fanns inte så långt ögat kunde nå. Det är trist. Att vardagen blivit så tom på folk. Alla på sin plats.
 N njöt av att åka fort...han älskar verkligen skridskor! Han åkte flera varv och vi fick ta tid på honom! 
Sen fick vi ge oss hem...bröderna skulle komma från skolan! Varm choklad och mackor framför Harry Potter! Mysigt! Skönt att vila lite när man kommit hem från skolan! En stund...för sen fick vi dra igång med eftermiddagsjobbet...fiol med 11-åringen och religion med 13-åringen! Vi hade fullt jobb ända fram till kvällsmaten! Det är tur att jag finns i huset så att jag kan hjälpa till! 



Engelska

I engelskan i 5:an är nu eleverna färdiga med sina brev till en brevvän i en annan stad. Det tog sin tid...om jag räknat rätt 8-9 lektioner. Jag har försökt utröna hur det går till. Om barnen sitter och skriver på egen hand varje lektion. Sonen är lite ute i det blå. Han kan inte minnas några direkta genomgångar. Jag har frågat om det är några gemensamma ord som tagit upp, om det är någon grammatik, något annat...men nej, sonen har inte märkt av något sådant. Jag tänker att det är konstigt. Att lägga så många lektioner på att få ihop ett brev. Man satsar så mycket tid. Och vad får man ut? Vad har barnen lärt sig under dessa drygt två veckor? Något de inte kunde innan? Jag tvivlar. Om det hade varit någon ordning på torpet hade läraren kunnat låta eleverna jobba med brevet i två lektioner och sedan gett läxa...bli färdig till nästa gång. Hur svårt kan det vara liksom? Jag och sonen gjorde färdigt brevet efter ett par lektioner. Det tog inte mer än en halvtimme eller nåt för honom att snickra ihop det med min hjälp. Och då hann jag också gå igenom lite stavning, genitiv och ett par andra saker han hade problem med. Eftersom sonen var färdig med brevet behövde han extramaterial att jobba med. Han fick läsa texter och svara på frågor till texterna. Bra idé. Men ändå. Sitta i skolan och läsa en text på egen hand och svara på frågor på egen hand. Och det allvarligaste av allt...läraren var inte ens intresserad av att försäkra sig om att han förstod, hade svarat på frågorna, eller hade svarat rätt på frågorna, eller om hans språk var korrekt, eller om den borde ha förklarat något sonen inte kunde i språkväg. Texterna lästes och bearbetades i blindo. Det var alltså bara en nödlösning för att få sonens tid att gå.

Tänk om alla barn hade fått läsa texterna, tillsammans. Om läraren hade gått igenom orden. Tillsammans. Gett orden i läxa. Om barnen hade svarat på frågorna och läraren hade gått igenom svaren. Tillsammans. Om det hade funnits något grammatiskt moment som texterna hade koncentrerat sig på som läraren hade kunnat gå igenom med klassen. Och om översättningsmeningar eller andra övningar som gav eleverna en chans att nöta in den nya, eller en aning svårare, grammatiken, hade getts. Då hade det hänt något. Då hade eleverna tagit ett eller ett par steg framåt...lagt ännu en tegelsten på engelskbygget.

Men så går det inte till i skolans värld längre. Arbetet sker i blindo. Utan riktning och mål. Och det slutar oftast med att det är eleverna som har blivit ansvariga för sitt eget lärande. Smart? Inte om du frågar mig. 

Skoljobb...

...digitaliseringen är i full gång i högstadieskolan här i stan! Inte en bok finns inom sikte (utom i tyskan...fast den används inte nåt särskilt tyvärr). Sonen har den här veckan religionsprov och i snart tre veckor har de studerat judendomen. Läraren berättar på lektionerna om judendomen och så får eleverna jobba på plattan. Där finns läroboken och där finns frågor som ska besvaras...det är långa faktafrågor, korta faktafrågor, ordkunskap och reflektionsfrågor. Ibland finns länkar till matnyttiga artiklar. Tanken är god...

Till sin  hjälp har barnen fått ett papper (utdraget från Gleerups digitala läromedel). Jag studsade till en aning när jag läste igenom det. Det är stort...löst...luddigt. Och barnen...vad tycker de? Förstår de något av detta? Men det är förmodligen inte så intressant. Huvudsaken är att alla dessa ord vräks ut i etern. 
I alla fall...sonen jobbar på. Han vill lära sig och han vill ha bra betyg. Han jobbar hårt. Han läser och försöker fylla i alla uppgifter så gott han kan. Det är mycket att läsa och läraren har enligt sonen inte berört så värst mycket av vad som finns på plattan. Det digitala förbryllar. Vi vill ju vara digitala i detta land. Regeringen har fastslagit den digitala kursen. Den gäller. Men frågan är vad det ger? Är det bättre att läsa på plattan än i en bok? Är det bättre att skriva på plattan än på ett papper? Får man mer kunskaper? Utvecklas tänkandet? Underlättar det? Svar nej. På alla frågor. En fysisk lärobok är enligt mig överlägsen. Den är en fysisk produkt där man kan orientera sig på ett verklighetsanpassat sätt...bläddra, se två sidor på samma gång, överblicka materialet rent fysiskt. På en platta blir det ogripbart...man blippar...man scrollar...man ser bara små bitar här och där...det flyter ut...blir luddigt...även om innehållet är bra. Till slut har man blippat och scrollat sig hit och dit och vet knappt var man håller hus. Och när man ska svara på frågor...med fysiska material kan man ha boken liggande framför sig och skrivblocket bredvid...läsa, anteckna, låta blicken vandra mellan de olika fysiska medierna. På plattan blir det inte så. Endera får man blippa hit och dit...eller göra små, små rutor...en med den lilla lilla biten av text och en med tangentbordet och en med rutan att skriva i. Man blir trött. Nacken värker. Handlederna tar stryk. Det ger inte mer än analogt jobb...utan mindre. Det är sämre. 
Digitaliseringen är allvarlig på andra sätt också. Den fjärmar inte bara eleven från materialet utan också läraren från eleven. Allt finns så prydligt presenterat på plattan. Man kan jobba där på egen hand. Läraren behöver inte lägga sig i. Stora diskussionsfrågor finns där i etermaterialet. Läraren (inte i min sons klass i alla fall) verkar inte intresserad. Ändå finns frågorna i läromedlet. Ska man svara? Sonen tyckte inte det. Läraren hade inte ens berört det. Men jag är tveksam. I det centrala innehållet står angivet att eleverna ska tillägna sig etiska förhållningssätt och jobba med källkritik. Rent hyoptetiskt kan läraren hävda att eleven borde ha gjort det också...även om läraren själv inte har lust att ta hand om jobbet. Så en så stor fråga om nedanstående...som handlar om etik, jämställdhet och det svenska paradämnet källkritik...lämnas alltså därhän av läraren. Och rent hypotetiskt kan läraren vid betygssättning slå ner på att eleven inte gjort detta. Materialet finns ju där. Så sonen får göra det. Det bestämmer jag. Han får diskutera med mig istället för med läraren. 
Frågorna på plattan ska skickas in. De ska klickas in för granskning av läraren. Om läraren bedömer att svaret är rätt genererar det poäng. Förra terminen, i geografin, tolkade sonen materialet som att det var en hjälp för att klarar det avslutande provet. Han var inte jättenoga med att svara. Svarade kortfattat och lämnade stora frågor därhän och nöjde sig med att diskutera dem hemma, med mig, och göra analoga anteckningar för att kunna läsa på till provet. Men vid betygssättningen fick han anmärkning på att han inte jobbat i läromedlet tillräckligt. Så nu vet vi. Arbetet på plattan är avgörande. Barnen studerar alltså på i mångt och mycket egen hand och läraren kontrollerar efteråt vad som är gjort. I religionen har nu sonen alltså svarat på allt. Han har klickat in sina svar (som inte går att ändra efteråt även om man kommer på något mer att skriva....ändrar man försvinner allt och man får börja om...smart va? Främjande av studieteknik va?). Något som är intressant är att läraren än så länge inte har öppnat svaren och inte har rättat dem. Tre dagar innan provet. Är inte idén med att plugga att lära sig? Borde inte läraren kolla så att barnen har fattat rätt innan provet görs? Men så är det inte i skolans värld längre. Det handlar mer och mer om att barnen sköter undervisningen av sig själva på egen hand och att läraren kontrollerar resultatet efteråt.

Det är rätt absurt. I ett land där skolplikten innebär närvaroplikt...inte som i andra länder läroplikt. I ett land där hemskolning är förbjudet...där har det alltmer kommit att likna hemskolning...fast inom skolans lokaler...och utan en vuxen, tex förälder, som kan hjälpa till och styra undervisningen i rätt riktning. Jag skrattar när jag tänker på det. När det gäller just det här arbetet, judendomen, i 7:an, ser jag att detta är ett alldeles för stort jobb för en 13-åring att klara på egen hand. Barnet behöver hjälp av en vuxen person bara för att kunna överblicka materialet och reda ut alla långa frågor som ställts av Gleerups. Och läraren har abdikerat. Och barnet måste befinna sig i skolans lokaler i ca 7 timmar varje dag. OCH för att det säkert ska gå bra för barnent...måste en förälder hemskola efter skolans slut.

Bra jobbat av skolan! Not. 


söndag 21 januari 2018

Helgen...

...går mot sitt slut! En vanlig vardagshelg fast med ovanligt vackert vinterväder! Vi har jobbat och jobbat...bygge och hemmet och läxor...men vi har gjort en hel del roligt också! 

Vi har sett på en och en halv Harry Potter film! 

Vi har lagat och ätit god mat...gulasch idag och hemgjorda hamburgare med goda tillbehör i går och lövbiff och hemgjord bea i fredags!

Vi har åkt pulka! Jag och de tre yngsta gick till backen i närheten i går eftermiddag! Det var kul! Och så vackert med rosa skymningsljus! 13-åringen hade inte riktigt lust att åka men sen blev 6-åringen av någon anledning sur och då ville storebror muntra upp och erbjöd sig att åka med ett åk! Och sen var korken ur...det var ju kul att åka pulka fastän man var tonåring! 
 Och sent på eftermiddagen idag gick vi till skridskobanan! Jag och maken som hade avslutat sitt byggjobbande och de två yngsta stack iväg en liten tur! 
Det var nästan magiskt vackert! Silver i träden och härlig luft och en klar mörk blå färg på himlen! 
 Det fanns två killar till på isen och våra pojkar frågade om de skulle vara med och spela hockey! Det ville de! Maken var också med och spelade lite här och där och det blev många roliga matcher! Det var roligt att se att sexåringen är så social och bra på att vara tillsammans med andra barn...det visste jag i och för sig redan...för jag har sett det så många gånger nu. Men jag kan ändå inte låta bli att skratta lite för mig själv! Det sägs ju så ofta att förskola är av nöden för att barn ska lära sig bli sociala och samspela med andra barn. Det verkar inte riktigt som att det är på det sättet på riktigt. 
Och nu är det sent på kvällen och snart dags för alla stora i huset att dra sig till sängs! Det ska bli skönt att sträcka ut kroppen och dra över täcket och somna! God natt! 

fredag 19 januari 2018

Fredagskväll!

Fredagskvällen är här! Det är skönt! Bordet är dukat, maten sköter sig självt en stund till! Stekt potatis, lövbiff, hemgjord bearnaise och haricot verts! Päron och brie till efterrätt. På spåret och Skavlan som det ska vara på fredagen! Ett barn är skjutsat på fest och ett barn är på väg hem! Resten roar sig med tv-spel eller tv-serie. 
Dagen var bra...fredagsstädning och skola på förmiddagen och ett besök hos mina föräldrar på eftermiddagen...jag och de två yngsta barnen. Det var så vackert ute idag! Så vitt och snöigt och mjukt och luddigt att man blev alldeles betagen! Och när vi gick hem var det mörkt men snön på alla grenar och på marken lyste upp det och vid isbanan var belysningen tänd och skapade guldskimmer över is och bland träd! Vackert som en saga! 



Musik!

Jag har tänkt mycket på skolan på senste tiden. Jag har funderat på det där med struktur...vanor, repetition, nötning...det där med att göra samma saker många gånger och få in någon slags arbetsmodell som alla känner igen och som blir ett ramverk kring inlärningen. Det har legat och gnagt i mig att det här nya...det har fått så stort genomslag överallt. Mina barn har alla tagit musiklektioner...flöjt, piano, fiol. Jag gjorde också det som barn...höll på i många år med fiol och piano. Jag känner inte riktigt igen mig i dagens musikundervisning. Det här lösa ramverket med ett ganska tunt innehåll har spridit sig dit också. 

När jag spelade var det självklart att man när man lärt sig de första grunderna skulle börja träna in skalor, fingersättnigar, olika takter, höjningar och sänkningar...kunna alla namn för det man skulle prata om, tex noternas namn (något som inte alls är självklart att någon har lust att lära ut idag). Lektionerna var upplagda efter ett mönster. Fiolen...en ny låt i veckan och en etyd...som skulle finputsa teknikerna. I piano...först höger hand, sen vänster hand...räkna högt för att få in hur de båda händerna skulle förhålla sig till takten...sen båda händerna. En etyd i veckan för att finslipa fingersättningar och annat. Etyderna fungerar som musikens grammatiklektioner...här får man träna på alla olika varianter som finns vad gäller tonarter, takter, fingersättningar...Och så orkester...andra låtar...som man fick träna på hemma mellan varje orkestertillfälle. 

Så här är det inte längre. Det går långsamt. Det finns ingen systematik i det hela. Man spelar bara...det går liksom inte direkt framåt. Inga etyder. I fiolen väntar vi på att något ska hända...tredje läget borde väl tränas in, vibrato...låtar med fler sänkningstecken...och orkesterlåtarna får ta sig otroligt stora proportioner...lektionerna går åt till att lära sig orkesterlåtarna. Det blir inte mycket annat. 
Här är min första etydbok och den första etyden. Den startade jag väl med efter första året har jag för mig.
 Lite senare...
 Och de två första pianoetydböckerna...andra och tredje året har jag för mig. Eller kanske tredje och fjärde...minns inte riktigt.
Det finns kanske många anledningar till det långsammare tempot och det magrare innehållet. Inte vet jag...men jag tänker att det har kommit ur modet att träna på ett systematiskt sätt. Det ska vara "roligt" och då går det ut över tragglandet och det stegvisa, långsamma men aldrig upphörande tränandet. Och så är det väl kanske det där med att ingen finns hemma längre. Vem ska lyssna när barnen tränar? Vem ska be dem träna? Och barnen...de hamnar vid tv-spelen istället. Där är det lustfyllt att traggla. Där går man framåt. Men musik och språk och matte...där finns inte det där lustfyllda...där behöver man en ram, en vuxen som driver barnen framåt inom ramen, eller uppför trappan. Det lustfyllda väntar...det kommer i takt med ökade kunskaper. 

torsdag 18 januari 2018

Vintervardag!

Torsdagen gick fort...sysslor från morgon till kväll...men trevliga sådana! Vakna, ge barn frukost, vinka av, diska, tvätta, dammsuga...allt det vanliga morgonjobbet!

Och så min och sexåringens skola! Det flyter på bra! Vi har en så bra skola! Precis lagom för en sexåring! Matte och läsning och lite skrivning! Inte mycket av något men lite och det blir ju mycket gjort till slut...nu har N räknat ut den första matteboken - som ska vara under höstterminen i 1:an. Och i morgon startar vi i del två. Just nu är det allra roligaste i vår skola pianospelet! N VILL spela och sätter sig många gånger varje dag vid pianot. Han njuter av att kunna ta ut låtarna och idag försökte han få ihop en ny låt med båda händerna utan min hjälp! Det gick faktiskt ganska bra! 
Matteboken är så där. Den är lite väl barnslig. Och det är så mycket kringsaker...sånt som tar tid men ger väldigt lite. Idag var det tex en bild som skulle färgläggas...varje färgfält var märkt med ett mattetal som skulle lösas och svaret var liksom värt en särskild färg. Räkna ut uppgifterna gick som en dans...men sen skulle det ju färgläggas. Rätt vad det var frågade N varför han gjorde det här egentligen. Jag svarade att det nog var för att barn tycker att matten blir lite roligare om de får färglägga. N svarade att det gör de inte. Barn gillar ju spel bättre än målarböcker...underförstått tv-spel alltså...ja, han påstod till och med att barn är spelgalna nuförtiden....(han älskar tv-spel själv så han vet!). Men så kom han på hur det måste hänga ihop...de vuxna vill hålla barnen från tv-spelen och det är därför de har hittat på såna här målargrejer! 
Efter maten gick vi ut! N  längtade till pulkabacken igen! Det är så underbart vinterväder att man blir glad bara man tittar ut och ännu mer när man väl kommer ut i allt det vita! Skatorna verkar också njuta av vintern och hoppade runt i snön på vår baksida som om de lekte. Fast de kanske bara letade efter något att äta under all snö! 
Idag hade N med sig en slags snowskate han ärvt av en storebror! Den var kul! Det var andra gången han provade och det gick riktigt bra! Nästan hela backen klarade han innan han rullade av! 
Bobben var också med och det är ju alltid kul! 
Sen var det bara att fixa mellanmål...utrusta fiolkillarna med noter och fioler och skicka iväg dem den ena efter den andra på sina lektioner. Och så skulle maten förberedas...wok...smidigt att kunna hacka allt och ha färdigt...så vi skulle hinna till barngymnastiken! Det var så snöigt ute att vi inte kunde cykla idag men min pappa skjutsade oss...och så sprang jag över till affären och handlade lite till helgen och sen tillbaka och titta och hjälpa till lite på gympan. Sen kom maken och hämtade oss! Hem och woka allt. Äta mat. Hjälpa till med en läxa. Tvätten. Mästerkocken och te med de små barnen! Saga. God natt. En läxa till. Tvätten. Och nu är jag här! Vid datorn en stund innan jag sätter mig en stund till vid tv:n och slappnar av lite med min stickning! 

En bra dag har vi haft! Full av meningsfulla och roliga sysslor! Samma som de flesta andra dagar...om och om igen...men precis det jag vill göra! Jag är så innerligt glad över att kunna göra allt jag gör på dagtid, att jag kan hinna med allt som behöver göras och orka med det, inte bli stressad och utsliten. Jag är så innerligt glad över att jag får vara med till 100 procent i mitt eget liv...vara med barnen när de är här hemma hos oss, kunna vara ute i det underbara snövädret på dagtid med mitt lilla barn, kunna ägna tid åt honom...hjälpa honom utvecklas i det han gillar...Jag är så innerligt glad över att jag och maken är överens om att det här är bra för oss och att mitt arbete ger oss livskvalitet. 





Lita på mig!

Ibland tycker mina tonåringar att jag inte litar på dem. De kan bli riktigt ilskna och säga hårt "Du litar ju aldrig på mig! Om du kunde lita på  mig för en gångs skull!" Det kan gälla studier, läggtider, hemkomsttider...Jag brukar försöka förklara att det där med att lita på går i två riktningar. Att lita på någon gör man när man kan lita på någon. Märker man att barnet lägger sig för sent blir man tjatig...drar man ur sladden till internetanslutningen...Märker man att barnet inte läser tillräckligt mycket...ja, då blir man tjatig igen, man kanske rentav blir riktigt arg...inte på att barnet gjort något dumt mot mig...utan att barnet inte tar vara på sig själv...Så mitt tips till den som vill bli litad på är att uppföra sig så att man kan lita på den. Och det är inte helt lätt att ta in att det kan hänga på en själv...att tillit inte kan komma först utan att uppförande och mognad måste gå före. Och inte är det lätt när tonårshjärnan verkar var lite luddig...det verkar vara ganska mycket som ännu inte fallit på plats...konsekvenstänk, disciplin, självkontroll, planeringsförmåga...Mognad kommer ofta av sig själv, när tiden är mogen...men kanske att tjat, diskussioner, konfrontation, försoning...är med och lägger bitarna på plats? Man får se...det är en spännande och okänd resa att vara förälder till barn i alla åldrar får man konstatera.

onsdag 17 januari 2018

Sagovinter!

Idag kom vintern på riktigt hit till oss! Hela natten snöade det och i morse var världen utanför inbäddad i ren vit fluffig snö! Och mer kom det under dagen...små, små, glittrande flingor som föll i ett fint puder! Vi stökade på som vanligt på förmiddagen...diska, tvätta, dammsuga, stryka, matte och läsning för sexåringen och så pianospel! Det är så roligt att N har fastnat för pianot och går stadigt framåt! Nu kan han själv ta ut en melodi med höger hand genom att läsa noterna...c, d, e, f och g kan han på höger hand nu och på vänster hand sitter c och g fast i hjärnan utan någon hjälp från mig! 

Efter lunch längtade vi ut i snön! Pulka och bob hämtades fram och så gick vi till backen i närheten! Det var så fint med alla träd i vitt och den vita himlen och farten i backen! Vi blev glada och svettiga och fick röda kinder! Härligt! 
Efter en timme fick vi ge oss hemåt...skolbarnen var på ingång! Det är så synd om dem som gått i skolan hela dagen en sån här dag! Och läxor hade de att göra...elvaåringen hade matteläxa och den tog nästan en timme att göra...och trettonåringen som inte kom hem förrän kvart i fyra hade religion och engelska att beta av. Matte ville han göra men hjärnan orkade inte så det får bli en annan dag. Efter fika och vila och läxor var det inte så mycket kvar av dagen...bara kvällsmat och lite tv och en saga och freerunningträning för trettonåringen! Sen god natt! Därute ligger snön kvar i tjocka sjok på häckar och i träd och som ett tjockt vitt täcke på gräsmattan...det lyser så fint i mörkret...

Tyska

Tyskan för en tynande tillvaro i skolan. Det händer inte mycket. Sonen har efter ett och ett halvt års studier haft kanske 10 glosläxor och ett par tre läxor med fraser. Han har fått lära sig att böja svaga verb i presens. De har haft några lektioner om substantivens genus (som om det skulle hjälpa att prata om genus!!! Man måste väl träna in varje ords genus...men det är inte på modet längre). Det är väl ungefär det hela.

Vi jobbar hemma. Inte mycket för det hinner vi inte. Men vi gör lite varje vecka. Jag har skaffat mig en lärobok från 1950-talet. Den är gjord för studenter som vill lära sig tyska på egen hand eller som vill repetera första årets tyska...alltså första året på realskolan...motsvarande 7:an i år alltså.

Det är chockerande att läsa listan på den grammatik som ska läras in under det första året av tyskstudier:

- Presens av verbet sein
- Presens av verbet haben
- Presens av svaga verb
- Presens av svaga verb; ändelserna -est och -et
- Substantivens sex deklinationer
- Personliga pronomen i nominativ och ackusativ
- Possessiva pronomen
- Dativ
- När skall dativen användas?
- Presens av modala hjälpverb
- Verbet werden
- Imperativ
- Imperfektum av svaga verb
- Imperfektum av haben, sein och werden
- Reflexiva verb
- Imperfektum av modala hjälpverb och wissen
- Prepositioner med ackusativ
- Prepositioner med dativ
- Perfektum
- Perfekt particip utan -ge
- Pluskvamperfektum
- Oregelbundna verb
- Prepositioner med dativ och ackusativ
- Genitiv
- Starka verb
- Hjälpverbet sein
- Adjektivets starka böjning
- Adjektivets svaga böjning
- Adjektivets komparation

Tja, vad säger man!? Man får väl konstatera att efter detta är man redo att börja skriva eget. Man har fått verktygen för att klara av det. Man har börjat i rätt ände.

En ny pedagogik?

Det där med egen produktion i språkundervisningen i skolan verkar vara det nya, det som liksom gäller.

Sonen i 7:an skriver i både engelska och tyska. Det är uppsatser som ska skrivas och det skrivna ska spelas in och vloggas om i engelskan. Lektion efter lektion går. I tyskan är det också uppsats. Det är extra svårt att skriva på tyska...det är ju så lite de kan av själva språket.

Orden...genus...kasus...verbböjning...tempus...adjektivböjning...pronomen...och allt ska böjas. Inte är det lätt. Men det blir väl som det blir...uppsatser med massor av fel. Fattar faktiskt inte...vad är vitsen? Varför ska man behöva skriva på ett språk som inte behärskas? Varför inte köra hårt med ord, grammatik och läxor...nöta, nöta, nöta...skapa ett språk och använda det språk man har...bygga lite mer...utöka territoriet gradvis och använda det språk man har...inte det man inte har. Inte ge sig ut i ett oändligt stort territorium utan karta utan erövra någon meter i taget...läsa kartan, fylla i detaljerna, bana väg och spåra...så småningom asfaltera och bygga motorvägar där trafiken...språket...löper lätt och smidigt.

tisdag 16 januari 2018

Jag har tänkt lite mer på det där med att skriva brev...

...på ett främmande språk kan vara roligt! Det kan också vara bra att lära sig hur man skriver ett brev med inledande artighetsfraser, datum, styckeindelning och avslutande artighetsfraser. Det kan vara bra att försöka formulera ett brev på ett främmande språk. Kanske upptäcker man att man vill använda något ord man inte vet vad det heter på engelska. Kanske frågar man sin lärare om hjälp eller slår upp ordet i en ordbok...om man använder såna numera...är lite tveksam till det.

Så, att skriva brev på ett främmande språk när man inte har kommit jättelångt i sin grammatiska utveckling kan vara en kul grej...men jag tror inte att man ska inbilla sig att eleverna lär sig något särskilt på det.

Mitt barn hade efter fyra lektioner fått ihop kanske fem meningar. De var trassliga och snåriga eftersom sonen ville använda ett språk han inte behärskade. Han tyckte att han inte fick ihop det och att det hade låst sig.

Vi tog itu med det hemma. Han fick berätta vad han ville få sagt på svenska. Jag skrev ner meningarna han ville skriva och han fick översätta dem. Jag gjorde om hans svenska meningar lite så att de skulle gå lätt att översätta. Han översatte. Jag strök under sånt som var fel. Det var ett par stavfel, ett verbböjningsfel och en missad genitivapostrof. Jag berättade också om ing-form i perfekt och han fick försöka få ihop en mening som innehöll en sådan konstruktion. Det gick bra med lite hjälp.

Vad lärde han sig då? Jo, han fick höra mig berätta om genitiv. Det har jag gått igenom förut och han har hört det av läraren också. Men det hade inte fastnat riktigt än alltså. Annars var det inte något särskilt faktiskt. När han inte fick någon hjälp med styrning av innehållet valde han ett alltför svårt språk och det blev inte något av det. När jag hjälpte honom med innehållet kunde han skriva ett brev där höll vi oss till ett språk han redan bemästrade. Jag borde kanske ha försökt hitta en nivå som var precis över den han ligger på för att kunna höja honom. Men det är inte så lätt att hitta den bara så där.

Brevet har alltså inte hjälpt honom framåt i engelskan. Det har låtit honom stå kvar och stampa på samma nivå han redan befinner sig på.

Och det är helt ok...att göra sånt här då och då...varenda moment behöver inte leda framåt. Men när skolan i stort sett bara består av sånt-här-då-och-då-stoff...ja, då blir det ju inte så värst med inlärningen.

Hur ska det vara då?
Jag anser att språkundervisning (och annan undervisning också) bör följa en struktur med få avvikelser. Strukturen ska vara så fast att den känns som en struktur. Den bör bestå av:
- Textstudier - översättning, uppmärksamhet på idiom och uttryck, grammatiska nyheter samt frågor och samtal om texten.
- Ordstudier
- Grammatikgenomgångar
- Övningar till den grammatik som tagits upp. Översättning och annat.
- Läxor och uppföljning.
- Prov med jämna mellanrum på det instuderade.

Stoffet i undervisningen bör bygga på det föregående. Repetition är av nöden.

Inom denna ram kan man göra små "utflykter" av roligheter och sånt som kan vara matnyttigt. Tex skriva små brev, hålla små föredrag, leka lekar, sjunga, spela teatersketcher...

En bra lärobok hjälper till att hålla strukturen. Så som det var förr.

Någon kanske invänder att det inte var "roligt" förr. Och att det är "roligt" nu. Och att det måste vara "roligt" för att man ska lära sig. Jag köper det inte. Att ha en struktur betyder inte att det måste vara tråkigt. Att träna och repetera mycket är visserligen till en början arbetsamt men det måste ju vara så. Hur kan man annars lära sig? Och något som är bra med att lära sig jobba...det är att man blir bra på att jobba och anstränga sig...precis vad man behöver kunna för att klara av det mesta i livet. Nivå och grad av ansträngning avpassas förstås efter barnens ålder. Det nya "roliga" sättet att jobba behöver inte heller vara särskilt "roligt" för barnen. Frågar man efter kan man få höra att det är "segt", "trist", "obegripligt"...långsamt. Det händer inget. För mycket ansvar läggs på barnen som tappar fart. Då börjar barnen pyssla med annat, tänka på annat, greja och prata och kolla på roligare saker på plattan. Det blir inget av det helt enkelt. Varken när det gäller inlärning eller rolighet. Det blir tidsfördriv.


måndag 15 januari 2018

Måndagsnöjen!

En trevlig måndag går mot sitt slut! Det är skönt att slippa den omtalade söndagsångesten inför måndagen och skönt att kunna njuta av en vanlig grå måndag...en sån som det var idag! Förmiddagen gick i rasande fart...frukost till barnen...varm choklad och mackor framför tv:n ...för där brukar vi äta frukost! Det har blivit så...det passar bra helt enkelt! Ett halvt avsnitt av Akuten hann vi med idag! Och sen det vanliga...disk och tvätt och plock. Sen var det dags för skola för sexåringen...piano..vi tränade på Till Paris rätt länge och den sitter snart! Och så matte och läsning och lite handstående. Sen var skolan slut! En bröddeg hann vi sätta i rasten mellan pianot och matten och när vi hade läst färdigt var det dags att baka ut! N var med och rullade små baguetter och hjälpte till att laga broccolisoppa! 

Efter lunchen gick vi till isbanan igen! Det var nyspolat och isen var mycket bättre idag! Jag hade också med mig mina skridskor och åkte lite jag också! Härligt! 
Vi avbröt skridskoåkningen lagom för att hinna möta storebror. Sen blev det eftermiddagskaffe framför Harry Potter...den fjärde filmen...vi kör på och vill se allt när vi ändå håller på!

Lite fiol spelade hann vi med och så hjälpte jag trettonåringen med ett stort, stort arbete i religion. Vi får ta lite i taget för att han ska klara av att bli färdig! 

Sen kom kvällen...raggmunkar och bacon och lingon blev det idag! Det går hem hos alla och är billigt och gott! Bamse och Beatrix Potter och en kapitelbok om vikingatiden i sängen och så god natt till de små! Denna dagen...ett liv! 

söndag 14 januari 2018

Transportfrågor

Ja, nu har det forskats igen. Det finns ju så mycket att forska om. Den här gången handlar det om hur barnen tar sig till skolan. Det har visat sig att barn som tar sig på egen hand till skolan blir liksom bättre.

Det är allt möjligt som blir bättre om barnen får ta sig själva till skolan.

Om barnen får skjuts eller blir följda till skolan kan:

- barnen inte utforska sin närmiljö.
- barnen inte interagera på egen hand med kompisar.

Och det här är allvarliga saker. Barnen blir MINDRE SJÄLVSTÄNDIGA och TRYGGA I SIN SKOLMILJÖ.

Om barnen får skjuts med bil är det extra farligt. De kan få problem med den psykiska hälsan då. Det har visat sig.

Den här nya forskningen visar att:

- Barn som får gå, cykla eller åka buss (alltså utan föräldrar) mår bättre och till och med PRESTERAR bättre.

Den här forskaren tycker att detta är mycket bekymmersamt och hoppas att hennes forskning kan öppna ögonen på föräldrar.

Skolresorna måste omvärderas. Skolresorna är möjligheter för barn och ungdomar att ägna sig åt aktiviteter som gör dem glada och pigga...prata och umgås med vänner eller surfa på mobilen. Om de stackars barnen bara får sitta och slumra i en bil...ja då blir de inte glada och nöjda. Det är lite oklart varför de inte kan surfa på mobilen under bilresan...eller kanske växla ett ord med chauffören...men äh. De är i alla fall inte glada och nöjda och inte aktiva...de där barnen som skjutsas. Och det vet ju alla att aktiva och glada och nöjda barn presterar bättre än trötta och uttråkade barn. Det allra bästa är att resa tillsammans med kamrater. Då blir barnen glada och nöjda.

Men det är inte helt kört om man nu måste skjutsa barnen. Om det nu ligger till på det sättet får man försöka göra bilresan till en rolig stund.

Tja, vad säger man?

För min del blir jag lite beklämd. Det känns märkligt att inse att den korta tid det för de flesta tar att åka till skolan har blivit avgörande. Det är liksom vad som blev kvar av barndomens fria härliga tid. Eller? Så måste det väl vara. Det är under vägen till skolan barnen kan få utforska sin närmiljö, umgås på egen hand med kompisar, slappna av och ha kul. På något sätt borde väl det vara utgångspunkten för forskningen. Är det rätt att barnen har berövats sin frihet? Men det blir jobbigt förstås. Det går inte att prata om det. Nä, man får börja liksom i mitten av problemet. Och då blir skoltransporten avgörande.

Men hur ska det gå till då? Ska föräldrar som ändå ska iväg till sitt sticka från hemmet och låta yngre skolbarn ta sig själva till skolan. Ingen vet om de gick? Om de låste? Om de kom fram? Och blir det förresten inte lite dumt om man nu som förälder ändå ska åka bil och inte tar med barnet på vägen? För det är ju inte som förr längre...när mammorna vinkade av sina barn. Såg dem gå. Tog emot dem när de kom hem. Och framför allt...det finns inte längre något bemannat hem vilket gör att barn inte längre kan röra sig fritt ut och in som förr i tiden. Det är ju inga hemma. Ingen som ser något. Ingen som vet vad som händer. Att gå i ett villakvarter eller hyreshusområde i våra dagar är som att gå på en öde planet. Det är stilla och tyst. Och då kan väl inte barn röra sig fritt och utforska närmiljön. Det vet man väl om. Och då ska det alltså ske under vägen till och från skolan.

Jaja, det blir nog bra. Man får forska på. Undersöka hur det är och snickra ihop små teorier. Ingen bryr sig väl ändå. Barn ska fraktas till skolor och dagis och tar man bilen tar man väl med ungarna förstås. Nåt annat vore väl knasigt. Någon gång kanske någon får för sig att forska om ifall vår moderna livsstil verkligen är nåt att ha. Är den hållbar? Är den bra för barnen? Är den bra för föräldrarna? Mår vi bra av den?

Helgen...

...går mot sitt slut! Snart är måndagen här igen! Helgen gick fort...som den brukar!

Fredag...maken kom hem strax innan lunch! Vi pratade och åt lite lunch och promenerade till mellanstadieskolan för att möta 11-åringen. Sen drog maken igång med lite renoveringsfix och jag umgicks med barnen och städade en garderob och fixade fika och ordnade med kvällsmaten sen.

Lördag...läxplugg...eget och skolans. Lunch och tvätt och sen upp på vinden och letade skridskor. Och sen gick jag och de två yngsta till fotbollsplanen där de brukar spola is...och det var is att åka på...inte jättebra men ändå helt ok! Och barnen tyckte det var härligt att åka i mörkret!
Sen hem och fundera ut lite mat...hemgjord pizza...sätta det, kolla vad som fanns i kylen...iväg till affären och köpa skinka och ananas...hem och hacka och som tur var var maken färdig med byggande och dusch och kunde kavla ut. Sen åkte maken och äldste sonen på revy tillsammans! Roligt för dem att få lite egentid! Och jag och barnen fixade färdigt pizzorna och åt tillsammans. Sen blev det Harry Potter framför tv:n.! Mysigt! Det var länge sen jag såg Harry Potter och för sexåringen var det första gången...och han älskade det! 

Söndag...plugg med elvaåringen och trettonåringen...matte och engelska och tyska och religion...Maken snickrade och sågade...Skjuts till freerunning...fram och tillbaka och sätta ett par av barnen att fixa stuvade makaroner och korv! Det skötte de bra! Äta och iväg igen! Hem och plugga lite mer! Tvätten och disken! Och en kladdkaka in i ugnen: Min pappa tog sista hämtningen...skönt att slippa åka igen! Och så fika och lite snack med de stora barnen. Kvällsmaten skulle förberedas. De yngsta tre gav sig ut i trädgården och höll på med sina airsoftpistoler...härligt att se dem smyga förbi och höra glada röster... och sen kvällsbad för minstingen! Och sen kunde friden lägra sig lite...potatissallad och köttbullar och korv (igen) framför tv:n...Harry Potter igen! Och N är som förtrollad!

Ja, så har helgen kommit och nästan gått! Och vardagsveckan kan börja igen! 





lördag 13 januari 2018

Vad var det jag sa?

Jag säger det igen. Vad var det jag sa? När det gäller skolan och dess kvalitet anser jag mig ha rätt. Min nattsvarta syn stämmer. Och idag när jag slog upp tidningen fick jag återigen bevis på att jag inte är galen. Det handlar om att 7 av 10 företag i Sverige vill växa men att de inte kan hitta kompetent personal. Vi skulle behöva importera högutbildad arbetskraft men vi är inte tillräckligt attraktiva som land för att det ska vara möjligt. (Ett annat av alla de problem vi brottas med här i Stormaktssverige. Vi har en sjuk bostadsmarknad och ett oproportionerligt högt skattetryck. Så står det. Och jag tror det. Men jag lämnar det därhän just nu.) Så här skriver ledarskribenten Cecilia Blomberg: "Sverige lyckas inte på egen hand få fram högutbildade personer i tillräcklig grad. Den skolkris som tillåtits pågå allt för länge har nu nått universiteten. Situationen är så prekär att lärare har varnat för att nivån på landets högskoleutbildningar måste sänkas då studenterna saknar grundläggande förkunskaper för att klara studierna."

Ja, så står det. Och detta innebär förstås att hela skolsverige har problem Det är inte bara någon skola här och där som inte lär ut tillräckligt. Det är ett NATIONELLT PROBLEM.

Hur står det till?

Att prata skola är känsligt. Jag trodde förskola var det allra känsligaste man kunde ta upp i det här landet men jag inser att skolan är ett ännu känsligare kapitel. Det är som att trampa på ömma tår när man kritiserar skolan. Och jag fattar...man vill ju så gärna att ens barn ska gå i en bra skola, man vill lita på att barnen kommer att få sig allt de behöver till livs, man vill att det ska gå bra. Och man är ju tvungen att skicka barnen till skolan. Man har inget val. Hur det än är i verksamheten måste barnen dit. Då är det lugnast att tycka att skolan ändå är bra. Om någon klagar uppstår en tävling...men hos OSS är det bra, men det är ändå lite bättre i VÅR skola, och för MINA barn går det bra...Och jag fattar...det är klart att det finns olika bra skolor och olika bra lärare. Så har det väl alltid varit...i varierande grad. Men nu har jag en känsla av variationerna är för stora och att det oftast varierar åt fel håll. Alltså att det oftare är sämre än bättre. Hur kan jag då ha mage att säga det? Tja, allt tyder ju på det. PISA-ras, andra undersökningar, larm från högskolor, larm från näringsliv...Allt tyder på att skolan har allvarliga problem. Och som jag tolkar det är problemen på en djup nivå...det duger inte att komma och säga att...på MINA barns skola är det ändå bra, eller DEN läraren är ändå bra...Så kan det förstås vara...men det räcker inte...inte om basen i hela skolsystemet är fel. Och det tror jag att den är.

Läroplaner och kursplaner är luddiga och ger inga ordentliga riktlinjer om vad man ska göra, vad barnen ska lära sig. Detta öppnar upp för den här stora variationen vi tydligen ser ute i skolorna. Vissa tolkar så och andra tolkar si.

Betygskriterier är luddiga och öppnar upp för godtycklig betygsättning. Det läraren tycker kan alltid rättfärdigas på något sätt genom någon av alla de luddiga fraser betygskriterierna anger.

Skolan styrs av kommunpolitiker som alltså inte är experter på skola och utbildning.

Det finns alltså inget fast ramverk kring skolan och vad den egentligen är till för. Och vad är skolan till för då? Rimligtvis borde den vara till för att se till att barnen får vissa kunskaper de annars inte skulle tillägna sig. Men så ser det inte ut. Skolan är till för så väldigt många andra saker...det är en social inrättning, demokrati ska läras ut, jämställdhetsfrågor ska behandlas, barnens personligheter dras in i det hela...har du varit aktiv nog? Har du upplåtit din stämma? Om icke...då har du inte bidragit till att föra diskussionen vidare...och då håller du inte måttet. Kan du fakta? Spelar ingen roll...du har inte fört väl utvecklade resonemang och du har inte jämfört eller dragit några utvecklade eller väl utvecklade slutsatser. Skolan har blivit som en labyrint där vägarna oftast leder vilse.

Och jag påstår bestämt att jag inte är ensam om att tycka på det här sättet. Och visst...jag är nattsvart i min syn på skolan. Det är jag eftersom jag anser att det ser nattsvart ut helt enkelt. Jag ser det jag ser i mina barns skolor. Och jag ser skillnaden och den negativa utvecklingen...mina 14 år som skolförälder har låtit mig få en viss inblick i de spår skolan lämnar efter sig som är möjliga att spåra utanför skolans lokaler. Det jag ser är inte en positiv utveckling. Det går inte åt rätt håll. Det går åt fel håll. De strukturer som fanns för 14 år sedan, 12 år sedan, 10 år sedan...är på väg bort...och ersätts av googlande, pratande, planlöst skrivande, fler och fler lekbetonade aktiviteter, och digitaliseringen...bara den är värd många många blogginlägg...allt åtföljt av en allt mer sluten värld där föräldrar icke göre sig besvär. Vi har icke med saken att göra.

Men mina egna iakttagelser är bara en del min nattsvarta syn. Om allt omkring mig hade varit frid och fröjd och det bara var jag som var missnöjd skulle jag nog få ta in att det var jag som var konstig och oresonlig. Men så är det ju inte...det finns många tecken och signaler och larm som styrker min syn på det hela.

Lärarstudenter har tydligen svårt med det svenska språket. Och därför föreslår en universitetslektor ett basår i det svenska språket. Den här lektorn påstår att 20 % av lärarstudenterna har svårt med grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Ett av skälen till detta kan vara de låga antagningskraven till lärarutbildningarna.

Det studenterna har svårt för är:
-svårighet att förstå vad uppgifter går ut på.
-svårt att skriva fullständiga meningar.
-syftningsfel.
-små och stora bokstäver, sätta punkt.
Studenterna har brister på alla möjliga nivåer helt enkelt. Lektorn säger att hon inte kan bedöma om innehållet i en tenta är tillräckligt bra eftersom hon inte kan utläsa det i svaret från studenterna.

Man kan också läsa om att språkkunskaperna hos studenterna har sjunkit. I juli 2017 kunde man läsa om att elever med godkända gymnasiebetyg i till exempel franska saknar elementära förkunskaper. Det har också framkommit att gymnasieskolor fuskar med betyg i stor skala. Kommuner, rektorer, elever och föräldrar trycker på och tjänar på manipulationer. I den här artikeln förs också den mycket viktiga tanken upp: SKOLGÅNG ÄR INTE DETSAMMA SOM LÄRANDE.

Dick Harrison har skrivit en hel del om studenters försämrade kunskaper i historia. I SvD finns en hel del att läsa om man är prenumerant. Han säger att som universitetslärare kan han se att kunskaper han lärde sig på mellanstadiet måste han numera lära ut på universitetet. Och då undervisar han alltså studenter som har valt att studera historia på akademisk nivå. Han säger att vi har en allmän förflackning när det gäller bildningen i Sverige.

Inger Enkvists, Martin Ingvars och Magnus Henrekssons bok Pedagogiken och kunskapssynengör en fullständig genomgång av hur dagens skola fungerar och vilken kunskapssyn den har. I boken får man tydlig information om vilka problemen är, varför de är problem och vad man bör göra för att vända skutan.

Martin Ingvar skriver att internationella undersökningar gång efter annan visar att svenska elever presterar avsevärt sämre i dag än tidigare. Han anser att den negativa utvecklingen delvis kan förklaras av att dagens undervisning inte är anpassad efter hur elever tillgodogör sig nya kunskaper. Modern forskning visar att NÖTNING, FLIT OCH TRÄNING är de studietekniker som får elever att tillägna sig bestående kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Och här vill jag lägga till att detta måste gälla språk också. "Repetition är den breda vägen till kunskaper." Det finns inget annat sätt att lära sig och utvecklas inom ett ämne än ständig repetition och att målmedvetet bygga färdigheter som stödjer inlärning. Man måste uppnå en automatik i räkning, skrivande och läsning för att kunna ta till sig fler och mer avancerade kunskaper.

Lärarledda lektioner är viktiga för att det hela ska fungera men i Sverige har vi valt en annan väg. En väg som stakades upp genom 1946 års skolkommission. Där spelade Alva Myrdal en nyckelroll och hon var influerad den amerikanske pedagogen John Deweys idéer. Där spelade eget arbete stor roll. Undervisningen skulle inte förmedla konkreta kunskaper utan forma den växande människan och väcka hennes inneboende kreativa förmågor. Barnen skulle arbeta och upptäcka på egen hand. Fler idéer som smugit sig in i Sverige genom att man förvrängt pedagogers och psykologers budskap är att läraren ska vara handledare och att eleverna ska ta eget ansvar.

Martin Ingvar skriver att en undervisning med stort fokus på eget arbete inte stämmer överens med hur barn och unga utvecklas. Pannloberna, de delar av hjärnan som styr moral, kontroll och planering, är inte fullt utvecklade förrän långt upp i ungdomsåren. Barn och ungdomar är alltså inte mogna att ta stort ansvar för sitt arbete. De behöver normer och förväntningar. De behöver lära sig självdisciplin och studietekniker av vuxna. Och det var detta som skedde i den traditionella undervisningen och skolan. Det har visat sig att traditionella undervisningmetoder  ger goda resultat och att en för stor betoning på eget arbete kan vara rent skadligt för elevers möjligheter att förvärva bestående kunskaper. Och det är inte bara kunskaperna som blir lidande. När eleverna får ta för stort ansvar för sitt eget lärande ökar också elevernas ångest, hyperaktivitet, nedstämdhet och antisociala beteenden. Elever, särskilt pojkar, fick sämre självförtroende och blir illa rustade att gå vidare till högre årskurser.

Inger Enkvist skriver om den kunskapssyn som finns i skolan. Hon menar att sedan 1970-talet har skolans uppgift förändrats från att vara en förmedlare av kunskap till att i första hand fungera som en institution för social utjämning. Detta har försvagat inlärningen. Lärarens roll har kommit att handla om att "se till hela eleven" istället för att ägna sig åt ämnesundervisning. Det hela landar i att eleverna ska söka kunskap på egen hand och därmed hamnar alltså ansvaret på eleverna själva. Eleverna ska arbeta på egen hand...kunskaper är subjektiva och eleverna ska utarbeta sina egna kunskaper. Eleverna ska kunna leda och bedöma sitt eget arbete.

Inger Enkvist berättar att studier brukade innebära att läsa och lyssna till vad vuxna intellektuella som hade studerat kunde förmedla till unga personer som på grund av sin ålder inte hade hunnit se och förstå så mycket av världen. Att studera var i koncentrerad form att få del av väsentlig kunskap från tidigare generationer.

Kunskap finns och den kan och bör läras ut till eleverna. Enkvist säger att länder som har bra resultat har fokus på kunskaper. Och att det inte finns ett enda land med ett framgångsrikt utbildningssystem där elever på egen hand ska söka kunskap (och att låta 11-åringar skriva brev i engelska, skriva uppsats efter uppsats, prata och prata och prata...i engelska eller tyska eller franska..istället för att studera texter, ord och grammatik och nöta och träna in detta....det är att låta elever söka sin egen kunskap).

Inger Enkvist låter dessa ord falla som tunga stenar över oss...Människan har med kunskap, inte minst i teknik, lyckats forma världen efter sina behov och önskemål men vissa har i övermod och okunnighet trott att hon kan sluta att överföra den kunskap som ligger till grund för framstegen, varmed hon förstås förbereder slutet på den era hon har skapat. Om Sverige och andra västländer fortsätter att acceptera de här kunskapsfientliga trenderna, innebär detta att en 2500 år lång utveckling bryts.

Ja, orden faller tungt. Och jag tror på vartenda ett av dem. Men ingen lyssnar. Ingen vill förstå. De som bestämmer vill ha det som vi har det. Och lärarna är för dumma eller för hjärntvättade för att protestera eller kämpa emot. Och föräldrar, ja, de är för inriktade på att försvara sitt eget, förmodligen av rädsla för sina barns skull. Det måste vara bra! Annars är det ju hemskt. Och det vill man ju inte att det ska vara. Och barnen...ja, det är de som drabbas. Och med dem drabbas hela vår kultur.














torsdag 11 januari 2018

Torsdagslyx!

Torsdag idag...en vacker dag när allt var vitt och ljusgrått och naturens skulpturer ritade svarta streck i allt det ljusa! Kallt var det så det bet i kinderna men ändå skönt och uppfriskande! Jag har varit ensam med mina barn den här vardagsveckan och det går bra. Barnen är stora och jag är van vid att jobba mycket. Men jag blir lite trött. Det är mer att göra och det tär lite på en att vara ensam förälder så pass ofta som jag varit senaste halvåret. Men i morgon kommer far i huset hem igen...det blir skönt! Och idag bestämde vi oss för att lyxa till det lite! Jag och N och mina föräldrar åkte till vår vanliga lilla stamherrgård...där de har så god mat! Och maten var precis lika god som vanligt...om inte godare...salladsbuffé, nybakt bröd, champinjonsoppa, gulaschsoppa med smetana, fiskgratäng med räkor och dillmos, pastagratäng, pannkakor och sylt och grädde, chokladkaka med chokladfrosting och kaffe! Det gäller att äta lite av varje rätt så man får smaka på allt! Men mätta lite i överkant var vi när vi var färdiga! Det är så mysigt i den där herrgården...matsalen i en utbyggnad med stora fönster som vetter ut mot sjön...en brasa i en kamin brann och spred go värme! När jag släktforskade i julas stötte jag på två av mina anfäder i en kyrkbok...en anteckning i en lista med giftermål...Eric och Catharina...de arbetade på den här herrgården och träffade väl varandra här och gifte sig och satte eget bo! Det känns fint att veta...så många gånger som jag varit här och inte vetat..och nu kan jag föreställa mig att de varit här, gått här på backarna...Det känns vackert på något sätt...
N fick stå ut med att vara ensamt barn med tre vuxna omkring sig...han är ju van vid att mest umgås med vuxna människor så det gick bra! Han är bra på att föra sig och van vid att äta ute...gillar att smaka på olika saker, att hämta grejer själv, att spana runt lite, att prata och konversera och smälter in bra i vuxensällskap...han är ett trevligt sällskap helt enkelt. Men han är ju ett barn...och ett barn som vet hur man utnyttjar varje stund att njuta av sin kropp och det omgivningarna erbjuder! Klättra i träd är aldrig fel! Och  har man en morfar som är villig att hiva upp en i ett riktigt högt träd som man inte själv har en chans att komma upp i är det ännu bättre!
Att springa är kul! Och att springa i backar ännu mer kul! Och om det dessutom ligger löst grus i backen som man kan "åka skridskor" på blir det ju toppen! Det blev ganska många vändor upp och ner medan vi andra gick som vanliga tråkiga vuxna i sakta mak och studerade namn och häckar och annat medan vi promenerade på kyrkogården en stund efter maten! 
Spana och smyga är alltid roligt! Rätt som det var fanns ingen N inom synhåll! Men så kunde man se något röra sig bakom ett snår...smita iväg och hamna bakom ett träd! Han var duktig på att gömma sig och det var inte alltid lätt att hitta honom på direkten! 
Mormor kommenterade alla fina bergsknallar och stenar och hällar som finns på den här kyrkogården! "Det är ju som rena fjällen!" sa hon på skoj och det nappade N på! Fjäll...det är ju kul! Och att klättra i fjäll är ju toppen! 

Ja, så gick några timmar mitt på torsdagen och det blev dags att åka hem. Skolbarnen skulle ju komma från skolan snart. Eftermiddagen gick i ett huj! Kaffe och disk och förberedelse av kvällsmat och fiollektioner och så blev det dags för första barngymnastiklektionen för terminen! N ropade "yes"...gymnastik är kul! Hem och äta och diska igen och prata med äldste sonen som kom hem från högskolan och lite memoryspel och tv...mästerkocken! Och så sängen för barnen! Och i morgon är det fredag! Familjen blir fulltalig igen och det är fredagskväll och sovmorgon dagen därpå! Det blir bra!  

Engelska nu och då


 Skolan är igång igen efter jullovet. När grundskolebarnen kommer hem från skolan och har vilat sig lite grand frågar jag vad de gjort på de olika lektionerna. Det är svårt att komma ihåg. Det pratas mycket. Men jag försöker lyssna och ställa följdfrågor för att få lite information. I engelskan i 5:an verkar det vara brevskrivning på g. Första lektionen hade det pratats om brevet...eller om någon slags beskrivning. Det var lite oklart. Men det hade pratats i alla fall. Andra lektionen, igår, hade det pratats mer...och barnen hade börjat få skriva sitt brev. Det blev inte klart. Så idag antar jag att de ska skriva mer på det där brevet. Jag blir lite ledsen. Och besviken. Visst...man kan skriva brev. Men det blir så väldigt väldigt mycket sånt här i skolan verkar det som. Prat och egen produktion...som verkar sluta i ingenting. För vad ska brevet liksom bidra med? Vad exakt är det eleverna kommer att lära sig på det? Att återupprepa sitt eget outvecklade engelska skriftspråk? Eller tror läraren att barnen lär sig mer engelska, fler ord, bättre grammatik, fler idiom...av att enbart på egen hand använda sig av det språk de redan har? Hur ser läraren till att barnens språk går framåt, utvecklas, blir gradvis allt mer avancerat och korrekt? 

Det blir nog inte så värst mycket med det hela. Det är tur att eleverna tittar på youtubefilmer där man pratar engelska och att de spelar tv-spel och datorspel där det pratas engelska och där skriftlig information förmedlas på engelska. Det är ju bra. Men det är inte tillräckligt. Den typen av språk är en viss slags språk...vardagligt, kortfattat eller otroligt pratigt, späckat med ungdomsuttryck och slang men inte av språk man kan hitta i mer formellt språk. Men det kamouflerar ändå...gömmer lärarens dåliga jobb under en yta av skenbar behärskning av det engelska språket. Det är värre med de andra moderna språken... tex tyska. Där finns inget som kamouflerar obefintlig eller bristfällig eller felriktad undervisning. Där blir det inget kvar. Där kan man lätt konstatera att efter 4 års tyskstudier på grundskolan har eleverna kommit...ingenstans. Och det är tragiskt. Lika tragiskt som att barnen får sitta i skolan och sitta av 5 engelsklektioner i veckan i 4 år med en undervisning som inte ger ens i närheten av vad 3 lektionstimmar under 2 år gav förr i tiden. 


Jag slår upp engelskboken från 1955. Den använder jag hemma till mitt barn i 5:an nu och den har jag använt till ett par av mina äldre barn också. Jag slår upp stycket vi ska börja arbeta med till helgen...när den riktiga engelskinlärningen sker för min 11-åring. Vi har kommit till stycke 45. Det är en text som handlar om en fisketur och är finns många bra uttryck...uttryck som är bra att kunna..."at once", "last summer", "seem to be", "in a few minutes", "broad daylight"...osv. Här bakas in grammatikmoment som redan gåtts igenom men som nu får repeteras...ing-form, vissa verb som styr ing-form, who, adverb...Och så kommer en genomgång av den tredje temaformen och hur den används. Två korta översättningsövningar kommer direkt i anslutning till texten. Och så en rolig historia! Den har vi redan läst...vi kunde inte vänta! Och vi skrattade gott åt den typiskt engelska, krassa humorn! Texten är förstås fullproppad av ord och en gloslista längst bak. 



I övningsboken finns två bra övningar. I den första ska man förvandla predikatet från presens till perfekt. På den tiden fick barn lära sig både ordklasser och satsdelar och också alla ord som behövs för att beskriva tex tempus. En annan skillnad. En som verkar bagatellartad men verkligen inte är det. När man får orden, verktygen och kan dem väl när man gått ur grundskolan (förr folkskolan) var man redo att börja läsa tyska (på realskolan förr) högstadiet nu. Då kunde läraren börja tyskstudierna på en helt annan nivå och med en helt annan fart än nu när barnen inte har några ord eller någon förståelse av hur orden fungerar allt efter deras funktion i satserna. Då blir det svårt att börja prata om och lära sig hur de olika satsdelarnas artiklar och bestämningar böjs och hur de olika tempusen konstrueras. Och då får man vänta, och vänta, och vänta...på att ingenting kommer att hända. 
Och så kommer det 20 översättningsmeningar till slut där perfekt övas ytterligare. Och översättning är väl något som är toppen när man lär sig språk. Översättning tvingar studenten att attackera det som är nytt och läraren/läroboksförfattaren kan styra elevernas träning så att alla lär sig det de ska och behöver lära sig. Inte som när man skriver ett brev...när barnens eget språk reproduceras och reproduceras utan riktning och utan mål. Man upprepar sitt eget outvecklade språk om och om igen. Jag saknar den gamla skolan.