Musik!

Jag har tänkt mycket på skolan på senste tiden. Jag har funderat på det där med struktur...vanor, repetition, nötning...det där med att göra samma saker många gånger och få in någon slags arbetsmodell som alla känner igen och som blir ett ramverk kring inlärningen. Det har legat och gnagt i mig att det här nya...det har fått så stort genomslag överallt. Mina barn har alla tagit musiklektioner...flöjt, piano, fiol. Jag gjorde också det som barn...höll på i många år med fiol och piano. Jag känner inte riktigt igen mig i dagens musikundervisning. Det här lösa ramverket med ett ganska tunt innehåll har spridit sig dit också. 

När jag spelade var det självklart att man när man lärt sig de första grunderna skulle börja träna in skalor, fingersättnigar, olika takter, höjningar och sänkningar...kunna alla namn för det man skulle prata om, tex noternas namn (något som inte alls är självklart att någon har lust att lära ut idag). Lektionerna var upplagda efter ett mönster. Fiolen...en ny låt i veckan och en etyd...som skulle finputsa teknikerna. I piano...först höger hand, sen vänster hand...räkna högt för att få in hur de båda händerna skulle förhålla sig till takten...sen båda händerna. En etyd i veckan för att finslipa fingersättningar och annat. Etyderna fungerar som musikens grammatiklektioner...här får man träna på alla olika varianter som finns vad gäller tonarter, takter, fingersättningar...Och så orkester...andra låtar...som man fick träna på hemma mellan varje orkestertillfälle. 

Så här är det inte längre. Det går långsamt. Det finns ingen systematik i det hela. Man spelar bara...det går liksom inte direkt framåt. Inga etyder. I fiolen väntar vi på att något ska hända...tredje läget borde väl tränas in, vibrato...låtar med fler sänkningstecken...och orkesterlåtarna får ta sig otroligt stora proportioner...lektionerna går åt till att lära sig orkesterlåtarna. Det blir inte mycket annat. 

Här är min första etydbok och den första etyden. Den startade jag väl med efter första året har jag för mig.

 Lite senare...

 Och de två första pianoetydböckerna...andra och tredje året har jag för mig. Eller kanske tredje och fjärde...minns inte riktigt.

Det finns kanske många anledningar till det långsammare tempot och det magrare innehållet. Inte vet jag...men jag tänker att det har kommit ur modet att träna på ett systematiskt sätt. Det ska vara "roligt" och då går det ut över tragglandet och det stegvisa, långsamma men aldrig upphörande tränandet. Och så är det väl kanske det där med att ingen finns hemma längre. Vem ska lyssna när barnen tränar? Vem ska be dem träna? Och barnen...de hamnar vid tv-spelen istället. Där är det lustfyllt att traggla. Där går man framåt. Men musik och språk och matte...där finns inte det där lustfyllda...där behöver man en ram, en vuxen som driver barnen framåt inom ramen, eller uppför trappan. Det lustfyllda väntar...det kommer i takt med ökade kunskaper.