onsdag 10 januari 2018

Det är skönt att kunna...

...njuta av årstidernas växlingar och naturen även i vardagslag. Och det är skönt att kunna träffa sina föräldrar mitt i veckan, särskilt om ens make är bortrest! Och det är fint att bi bjuden på lunch just en sådan dag! Och idag hände allt det där. Skolbarnen har ju sin vardag igen nu när lovet är slut. Men jag och sexåringen är fria andar...ett tag till. Vi städade och gjorde lite skoljobb (matte, läsning och pianospel samt lade ett rymdpussel och pratade om planeter och stjärnbilder) på förmiddagen och sen promenerade vi hem till mina föräldrar! Vi fick köttbullar och mos och smörstekt brysselkål! Jättegott! Och sen gick vi en tur ner till vår lilla fågelsjö! Det var kallt men skönt! Luften var frisk och uppiggande och naturen bjöd på så vackra färger...silver och ljusblått och rosa och guld och ett stråk av åskblått längs horisonten! 
Sexåringen är en riktig tvättäkta sexåring på väg mot sjuåring! Han är tuff och bestämd och riktigt, riktigt envis! Och ibland blir det krockar! Han vill inte! Vill inte gå hit eller dit eller lägga sig eller komma och äta...Han tar absolut ingen skit. Syskon som så mycket som ens antyder att han inte borde göra si eller så får sig en rejäl skrapa eller en spark på smalbenet! Ibland är det tufft! Idag var det en sån dag! Vi ville olika saker helt enkelt. Promenad var ingen bra idé alls tyckte han. Men det blev så ändå och inget fjäsk eller uppmuntrande ord kunde få honom att ändra sig. Inte förrän vi kom till järnvägen. För då blev det roligt och sen blev det trots allt en riktigt bra promenad! Jag tänker att han håller på att bli stor. Han måste sparka från mot de han står nära. Och jag tänker att det är bra att han gör så här och att våra viljor kan krocka och kämpa mot varandras då och då. Han måste bli sin egen. Han måste säga ifrån och stå på sig helt enkelt. Han måste tycka jag är dum ibland. Och jag är glad över att han inte går i skolan än utan kan få tid och möjlighet att släppa fram sitt motstånd. Det gör man ju bäst mot någon man står nära. Kanske händer det inte ens när man är med främlingar. Förmodligen händer det inte. Och jag är glad att vi har hela dagarna, alla dagar, på oss att ha det bra och trevligt att det inte gör något om det någon gång blir dumt och bråkigt. 





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar