Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

måndag 28 september 2020

Stora barngrupper...

 ...verkar vara ett ett stort problem i förskolan. Varje år poppar artiklarna upp. Det larmas. Förskollärarna orkar ej. Det är kris. Varje år. 

I år kan man läsa att:

i Västra Götaland är 49 % av de åldersindelade barngrupperna större än de borde vara.

I Skövde kommun är siffran 70 %

i Tibro är den 73 %

I Västerbotten är 8 av 10 barngrupper för stora.

I Värmland är barngrupperna för stora.

I Stockholm är en majoritet av barngrupperna för stora. I Nykvarn gällde det alla barngrupper. Alltså alla barngrupper var för stora.

De stora barngrupperna får konsekvenser. Hälften av förskollärarna säger att de inte hinner med sitt jobb. Tydligen stämmer inte det Skolverket säger om barngrupperna med verkligheten. Skolverket säger nämligen att barngrupperna inte varit så små sedan 19912. Men Lärarförbundets egna undersökningar visar att bara 262 av 1306 svarande förskollärare arbetar i en barngrupp där riktlinjerna följs. Detta var i oktober förra året. I februari ska förutsättningarna ha förvärrats. Inte nog med att barngrupperna är för stora, det är också brist på personal. Detta leder till stress och press och förskollärarna mår dåligt. De sjukskriver sig. Och i slutändan drabbas förstås barnen.

Googlar man hittar man samma information varje år. Samma saker sägs. Förskoleupproret fortsätter att göra uppror. Inget händer. För vad ska hända liksom? Var ska pengarna komma ifrån? Redan nu, när alltså barngrupperna är alldeles för stora och när personalstyrkan är för liten, kostar en förskoleplats ca 150 000 kr per barn och år...och då får vi alltså inte bättre kvalitet än den som är nu. Och tillräckligt många människor har visst ingen lust att bli förskollärare. Det är brist på dem. Och de som är förskollärare blir ofta sjuka och är hemma från jobbet. Man får försöka få tag i vikarier. Och det är också svårt tydligen. Så det verkar som om det blir svårt att få till någon förbättring.

Och det är väl just därför det är så tyst från politikerhåll. Det finns inte mycket de kan göra. Det faktum att barnen är utrustade med ett par föräldrar är inget man heller vill kännas vid. För om man gjorde det skulle ju en tänkbar lösning på problemet kunna tänkas möjligtvis vara att hugade föräldrar fick chansen att hjälpa till lite. Kanske nån hade lust att mot en rimlig ekonomisk ersättning, eller ännu hellre genom ett skatteavdrag, ta hand om sin egen avkomma några år. Men det blir nog aldrig aktuellt.




fredag 25 september 2020

Skogen...

Ett par dagar denna vecka har vi varit ute i skogen. Vi har åkt till en skog som genomfars av gamla grusvägar...som leder till torp och torpställen från förr. Vissa står kvar...andra är borta...bara namnen kvar på kartan. Vi har promenerat, plockat blåbär, ätit lunch...andats skogsluft. 

Jag älskar de här vägarna...smala och grusbelagda...som slingrar sig fram genom skogarna...tänker på hur länge de har funnits här...att de som kommit innan mig har färdats här...tänker på att mamma berättar om människor hon känt bott just här eller där. 
Just den här skogen är så vacker...träden står så fint och undervegetationen är torr och liksom välstädad. 
Det är så mycket blåbär i år! Och även om det är sent går det att plocka dem fortfarande. Några liter fick vi med oss hem. 
En av dagarna passade det att den yngste sonen följde med. Han njöt av skogen och spanade länge på fåglar i trädkronorna. 
Äggsmörgås och kaffe är perfekt lunch i skogen.
Här låg ett torp inte för så länge sen. Man ser det tydligt...äppelträd finns kvar, någon brädhög, en annan växtlighet...
...och en jordkällare finns kvar. 

Ett vackert välrustat torp mitt i skogen...här bodde folk min gammelmormor kände...som hälsade på i hennes torpstuga för en kopp kaffe emellanåt...min mamma minns honon..

En liten sjö låg precis intill...
Och min mammas mosters torp...nu rustas det. Det är roligt att husen tas om hand...att allt går vidare..
Överallt här i skogarna, längs vägarna finns rester...mer eller mindre synliga...som minner om en annan tid. Det är fint tycker jag. 



 

onsdag 23 september 2020

Den där läsningen...

Det är mycket prat om läsningen nuförtiden. Barna läser för lite. Och då menar man romaner. Barna måste lära sig att tycka om att läsa romaner. För då kommer de att få ett bättre ordförråd, lära sig skriva bättre och ja, bli allmänt smartare. Romaner är själva grejen. Får några år sen bytte höstlovet namn till läslov. Barna skulle ägna dagarna åt att sluka romaner. Det blev nog inte ens lite småätande. Regeringen satsar nu pengar på ett nytt läsråd och mer pengar till biblioteken. Förskollärare och lågstadielärare ska få gå särskilda kurser i hur barna ska kunna knäcka läskoden så tidigt som möjligt för att så fort som möjligt komma igång med nöjesläsningen. Det pratas till och med om att man måste börja tvinga barnen att läsa romaner. Så gör Jens Liljestrand berättas det om i Svt nyheter. Han tycker att det är föräldrarnas ansvar att se till att barna läser.  Föräldrar ska högläsa för sina barn. Det har de tydligen slutat med...särskilt papporna. Det är ju synd...men å andra sidan tror jag att man högläser en hel del för barnen i förskolan. Men det måste kanske vara mer. Jens tycker att föräldrar ska sitta och läsa tillsammans hemma...införa obligatorisk läsning helt enkelt. 

Visst, ja, jo...det kan nog vara bra. men ett annat sätt som jag tror kan vara bra skulle vara att börja läsa mer i skolan...och då menar jag inte nöjesläsning utan läsning i de sk läsämnena. 

Jag har tittat i de läroböcker som användes i de fyra läsämnena under folkskolan...alltså från åk 3...på 50-talet. Man hade en bok i naturlära, en i kristendom, en i geografi och en i historia. Nedan finns bilder på dessa böcker. Dessa fyra böcker täcker 2 år vardera. Alltså åk 3 och 4. Sen kom andra böcker, med mer texter. 



Dessa böcker är fyllda med texter...som alla håller en rätt hög nivå med tanke på den åldersgrupp de vänder sig till. Det är fina texter, många ord som kan ta sig in i barnens hjärnor, många typer av meningar som kan få bilda mönster för egna skriverier...och på samma gång mycket fakta som gör att barnen blir kunniga och bildade. 

Så här börjar naturkunskapsboken:
Texten har lästs...kanske som högläsning där varje elev har fått läsa en bit var...läraren har förmodligen muntligt arbetat med texten...
...och så kommer uppgifter till texten...Man sa att det var pluggskola förr...trist och fantasilöst...bara fakta...men jag vet inte ja...jag tycker att övningarna är barnanpassade, fantasifulla och roliga...OCH bildande. Man får ihop många olika ämnen på samma gång...teckning, sk forskning och laboration, allmänbildning och skrivande. Kanske gavs en läxa? Mer input alltså. Och så får man tänka att man varje vecka jobbar med en sån här text...i fyra ämnen. Och dessutom hade barnen modersmålsundervisning, matematik, teckning, sång och gymnastik. Det blir mycket textmassa in. 
Alla frukter och blommor och grönsaker och husdjur och vilda djur i Sverige, om prydnadsväxter och om jordbruk om träd och bergarter...avhandlas i stycke för stycke. Bara det kan jag bli avundsjuk på...att barn fick lära sig om det de har omkring sig istället för att tex titta på Lilla Aktuellt, prata rasism, könsroller etc...Senare i boken kommer ett avsnitt om bin...hur kroppen är uppbyggd, hur den bor, hur människan tar hand om bin, hur de bygger sina vaxkakor, hur de samlar nektar och gör honung, hur de utvecklas från larv till färdigt bi...


Det är så mycket...bara i naturkunskapsboken...vanliga vilda växter avhandlas...


Vilda djur...


Olika sorters fåglar...



Och så här är det i alla de fyra läsämnena...Det är text på text...det lästes...bearbetades...svarades på frågor...skrevs texter...vecka efter vecka...år efter år. Det blir nåt av det. 
Mitt lågstadiebarn ska ha prov snart. Det handlar om asatron. Ett häfte är utdelat. Det är kortfattade texter om några gudar. En bild med ett namn på varje boning i asken Yggdrasil. 
Träningen inför provet ska ske genom att eleven läser en fråga på ett inplastat kort och kontrollerar att den kan svaret genom att vända på kortet och läsa på baksidan. 


Ingen lärobok finns. Inga texter har lästs. Det skriftliga stoffet är magert. Detta är bara ett exempel men det säger något...När man har avvecklat läroböckerna och de arbetsmetoder man använde när det gäller läsämnena har man också försämrat elevernas möjligheter att bli läsvana. Jag tycker att man ska börja där i skolans värld. Romanläsningen...nöjesläsningen kan man fokusera mindre på tycker jag. Det är som med mat...husmanskosten kommer först...sen kan man hugga in på efterrätten. Tycker jag i alla fall. 



 

tisdag 22 september 2020

Responsibility

Ruth Bader Ginsburg är död. Jag vet inget om henne. Jag har inget att säga. Utom en sak...vilket rör ett citat av henne som svävar runt här och där. Jag läste det på Birgitta Olssons facebooksida.

"Women will only have true equalite when men share with them the responsibility of bringing up the next generation."

Det är ett bedrägligt konstaterande. Meningen är kort men innehåller ändå många oklarheter. Vad är äkta jämställdhet? Hur delar man ansvaret? Vad betyder uppfostran?

Allt hänger på dessa vad svaren på dessa frågor blir.

Äkta jämställdhet kan betyda att kvinnor och män gör samma saker. Både kvinnor och män gör karriär. Men går det att åstadkomma äkta jämställdhet? Någonsin? Kan alla kvinnor och alla män göra karriär? Vissa jobb är inte karriärjobb. De är bara jobb. Hur tänker man kring dem? Ska kvinnor vara avundsjuka på att män jobbar som asfaltsläggare? Sophämtare? Betongarbetare? Snickare? Rörmokare? Eller ska kvinnor bara vara avundsjuka på ingenjörer, jurister, läkare? Chefer? Det finns många kvinnor som inte strävar efter karriär. De strävar efter något annat...att sköta om en familj, ett hem...precis som en kvinna drömmer om att jobba på förskola för att hon älskar små söta barn finns det kvinnor som drömmer om egna barn...inte för att lämna bort dem, outsourca ansvaret till andra, utan att ta hand om dem själv. De drömmer inte om att bli domare. Äkta jämställdhet kan också betyda att kvinnor och män har samma chanser till att göra samma saker. Det betyder däremot inte att kvinnor och män måste göra samma saker...eller att alla kvinnor måste göra samma saker som alla andra kvinnor.

Vad betyder det att ta ansvar för att dra upp nästa generation? I Sverige betyder det att dela lika på föräldraledigheten och att sedan lämpa in ungarna på förskola. Det är själva fundamentet för att ta ansvar. Men ansvar är mycket mer än så. Ansvar är allt det praktiska som kommer med barnen. Det är också alla tankar som kommer med barnen. All planering, alla oro, alla funderingar, allt konsekvenstänk...Det är också allt som rör ekonomin kring barnen...att få in pengar som behövs för att garantera det som behövs för att ordna barnens materiella liv. Hur delar man på allt detta? Delar man upp allt i lika delar...alla ingredienser i två delar...eller tar man varsin pusselbit...varsin dag...varsitt barn...varsitt år...?

Det är svårt med barn. Barn måste tas om hand. I många år. På heltid de första åren...av någon...och är det inte av mamma och/eller pappa så blir det andra barns mammor (för det rör sig alltid om kvinnor)...förskollärare, barnsköterskor, kvinnliga vikarier, fritidspedagoger.

Jag undrar om Ruth Bader Ginsburg tänkte på det. Det gjorde hon nog inte. Hon tänkte nog bara på sig själv och de som gör karriär. Hon tänkte nog inte på att precis som förr när en hemmafru var själva förutsättningen för att en familj skulle fungera så är fortfarande kvinnor förutsättningen för att familjerna fungerar. Bara det att det är anställda kvinnor som driver runt markservicen. Äkta jämställdhet.




I Sverige betyder ett sånt här yttrande att både mamma och pappa ska ta hand om småbarn. Alltså turas om. Och då brukar det betyda att mamma tar hand om barnet första tiden och att pappa avlöser efter en lämplig tidsrymd. Sen brukar man lämna bort barnet till förskolan för kollektiv fostran under veckorna. Både mamma och pappa slipper då ta ansvar för uppfostran under många timmar varje dag. Men det blir timmar över. Och dessa timmar skall också fördelas lika. Både mamma och pappa ska tänka på barnet...på kläderna som ska införskaffas och tvättas och vikas, och på nattningen och på matintaget och på alla framtida gympapåsar som ska packas och alla läxor som ska förhöras och så där.

Kanske det säger jag. För det beror på vad man gör med ungarna

söndag 20 september 2020

Kolarvecka

Igår åkte vi till en liten ort i närheten, Granbergsdal, där det finns en gammal hytta från 1600-talet. Här bygger de upp en kolmila varje år och i september har de kolarvecka! Vi har aldrig varit där förut men i år tyckte jag att det var dags! Och det är inget vi ångrar...det var väldigt trevligt! 
Det var roligt att se en riktig mila på riktigt! Vi har en del kolare i släkten bakåt i tiden och det är spännande att tänka på hur de hade det. Hårt förstås. 
Det är fantastiskt att själva hyttan är kvar tycker jag...så enorm och häftig ligger den där i dalen med ett litet vattendrag som förmodligen har en enorm kraft i sig när den däms upp och när vattenhjulen snurrar...
Man kunde gå omkring inne i hyttan på gamla brädgolv...läskigt på övervåningen där man såg rakt ner genom springorna! Och det var roligt att läsa på alla skyltar som fanns uppsatta om hur malen blir till järn i en hytta.
I en liten smedja var en smed i full gång att tillverka något och sånt är alltid fascinerande att titta på. 
Klockan 3 blev det underhållning. Några damer från Nora, Fruntimmerz spelade och sjöng...de var jättebra! Och låtet av musik var också jättebra...svenskt och utländskt...visor och pop...Jag väntar vid min mila och King of the road...
Det är nästan nåt magiskt med en mila i granskog...den svarta högen med sina stöttor...röken som stiger genom sol och strimmor av dis som svävar genom skogens gröna och guldiga toner...
Vi hade med eget kaffe och doppa och det var så mycket folk vid hyttan (trots Corona) att vi åkte vidare för att dricka vårt eftermiddagskaffe! Vi hamnade i Karlsdal...en pytteliten ort med (2015) 58 invånare. Här fanns också en hytta förr i tiden men inte mycket finns kvar av den...några slaggstenshus, en enorm sinnerstenshög, en mängd enorma sinnerstensfundament, reste av upphöjda järnvägsspår för att frakta kol och malm...
En vacker gul herrgård skymtar bakom stenfundamenten...
Färden avslutades med en titt på Karlsdals kapell..det var låst förstås men själva kapellet är vackert utanpå så att det räcker och gravplatsen också. 
En trevlig och vacker lördagseftermiddag fick vi tillsammans!