söndag 30 mars 2014

Kalas!

I lördags hade vi kalas för ett av barnen. En härlig dag med familjen och barnens mormor, morfar och farmor. Den riktiga vårvärmen kom och vi var ute länge mellan kaffet och kvällsmaten. Barnen spelade fotboll, gjorde gymnastik och hoppade studsmatta. Vi damer passade på att fixa iordning pelargonerna - klippte bort gammalt visset och glesade ur och beskar. Skönt att ha det gjort.
En vanlig gräddtårta fick det bli till kaffet. Den fylldes med ett tunt lager hallonsylt och vaniljkräm blandad med vispad grädde. Ovanpå mer grädde, konserverade mandariner och noblesseplattor.
Till kvällsmat blev det Flygande Jakob. Det var många år sedan jag gjorde det. Barnen fick det i skolan häromveckan och de tyckte den var riktigt otäck. Själv blev jag sugen på att äta den igen och min variant fick mer än godkänt av barnen.
 
4 p
 
1 grillad kyckling
2 bananer
3 dl vispgrädde
1 dl chilisås
 
jordnötter
bacon
 
Strimla kycklingen och lägg bitarna i en ugnsfast form.
Skiva bananerna och lägg över kycklingen.
Blanda vispad grädde med chilisås och bred över kycklingen.
Grädda i ugnen i 225 grader i ca 20 minuter.
Knaperstek under tiden bacon i småbitar.
Strö över bacon och jordnötter.
Servera med jasmineris.

onsdag 26 mars 2014

Att vara någons minnesbank

Häromdagen funderade jag på hur det ligger till med minnet. Vad minns jag egentligen? Hur tidigt minns jag? När minns jag mer än glimtvisa detaljer? Från mina första år minns jag inte så mycket. Det är korta bilder, glimtar. Kanske är de riktiga minnen, kanske är det från foton, filmer, mammas och pappas berättelser. Bilderna är dunkla och magiska...som avlägsna drömmar. Jag kommer ihåg en orange stickig filt som jag ligger under när vi åker bil. Det är mörkt och gatljusena glider över filten och mörkret kommer tillbaka, sen om igen. Jag minns en lång korridor med en barnvagn i. Jag vet att mitt ofödda syskon ska ligga i den där vagnen och det känns bittert. Jag minns vagnen som brun men jag vet att den egentligen var beige. Jag kommer ihåg stygnet av svartsjuka men kommer också ihåg hur jag älskade min lillebror när han väl kom. Minnena blir fler och fler ju äldre jag blir och från 7-8-9 års ålder kan jag minnas hur det var på dagarna, i alla fall tror jag det. Jag minns vad vi åt till frukost och hur det var i skolan och vad vi gjorde på helgerna. Jag kan rekonstruera min vardag.

Jag tänker på att de första åren i en människas liv inte lämnar några tydliga minnesspår. Man kan inte veta vad som hände en. Dagarna är dunkla och outgrundliga. Det är föräldrarna och andra nära personer som bär nycklarna till vad som hände, hur dagarna gick, hur man själv var, vad man gjorde, vad man sa...Om ingen berättar vet man inte...Ändå finns ju förstås alla upplevelser, alla dagar kvar därinne. Längst inne i de allra innersta lagren av en själv. Allt man är med om finns kvar hos en på något sätt och påverkar säkert vem man är, hur man tänker...

Sen tänker jag på hur det blir när det lilla barnet lämnas till förskolan och är där många timmar varje dag. Så stor del av barnets liv som pågår utan några varaktiga vittnen. Förskollärarna kommer inte finnas kvar i barnets liv mer än de där förskoleåren. Ingen finns som kommer att kunna berätta vad som hände. Hur barnet var. Vad det sa. Det blir som ett stort svart hål i barnets liv. En period som inte lämnar några speciella spår i minnet eftersom man är för liten för att minnas. En period som ändå finns där och lämnar spår. Jag tänker på att barn är beroende av vuxna av så många anledningar. De behöver fysisk hjälp, någon som läser av signalerna de sänder ut, någon som skyddar, någon som sätter gränser, någon som tar i och kramar och ser i ögonen, någon som skojar och skrattar...Och någon som bevarar barnets minnen och upplevelser. Någon som är ett vittne till det som hände barnet och kan föra det vidare. Som är barnets minnesbank. Ger tillbaka barnet dess barndom, sätter ord på det som hände...

Kanske är inte barnen riktigt mogna för att lämna sina föräldrar en lagom lång stund varje dag förrän barnet har utvecklat sitt minne så pass att det som händer sätter varaktiga spår i hjärnan. Förrän barnet har den intellektuella kapaciteten att komma ihåg det som händer och berätta det för de som inte är med.

måndag 24 mars 2014

Ordklasser för 13-åringar

Barnet som går i 6:an har snart prov på ordklasserna. Det är första gången på mellanstadiet som eleverna får läsa om ordklasserna. Det är andra gången totalt sett de gör det. De läste om substantiv, adjektiv och verb i lågstadiet. Nu ska de läsa om alla nio ordklasserna. Jag tycker att det är märkligt. Det är konstigt att eleverna inte får träna på ordklasserna lite mer kontinuerligt. Det blir så svårt att komma ihåg så mycket nytt på en gång. Hellre lite i taget och oftare. Kanske tycker lärarna att ordklasserna är onödiga att lära sig. Kanske vill man bara stöka över det så det blir gjort. För det står ju ändå i läroplanen i svenska att eleverna ska få arbeta med ordklasserna.  
 
 
Vi tänkte börja i god tid innan provet så vi läser lite varje dag för att det ska hinna sjunka in och kanske fastna lite bättre. Jag tog fram läroböcker som är gjorda för klass 7 - Ess i Svenska. De köpte jag för några år sedan när jag insåg att högstadielärarna inte gör nästan något av vad som står i läroplanen och därför ville jag försöka fylla i några luckor tillsammans med mina barn.
 
Boken är riktigt bra. Den innehåller massor av bra fakta och många bra övningar - det handlar om litteratur, språkhistoria, språkriktighet, ordkunskap, skrivövningar, muntlig framställning. Och så innehåller boken ett avsnitt med ordklasserna. Avsnittet är bra. Det är lättläst och övningarna är genomtänkta och bra. Vi gör en ordklass i taget och barnet lär sig lätt och fort även om det är många svåra ord att komma ihåg och som är lätta att blanda i hop.
 
 
 Sen plockar jag fram mina gamla böcker. En av dem heter Övningar i satsanalys och interpunktion och är från realskolans första år. Eleverna är alltså också 13 år och kommer från den allmänna folkskolan. De har alltså bakgrundskunskaper som de delar med alla andra skolbarn, har inte läst något som är mer avancerat än någon annan. Det är roligt att jämföra. Man förstår att eleverna kunde så mycket mer. De förutsätts kunna alla de grammatiska orden och kunna göra flera saker på en gång. Inte bara leta ut substantiv i en text utan också på samma gång ange genus, numerus, deklination, form och kasus. De ska också sortera orden efter sin betydelse. I de nya böckerna gör man en sak i taget. Texterna i den nya boken är luftigt skriven med mycket mindre information på varje sida och övningarna signalerar "rolighet". Det ska se roligt och lite barnsligt ut. Förväntningarna är helt annorlunda jämfört med i den gamla boken.
Frågan är vad som är "rätt"? Var det får hårt förr? De barn som inte läste vidare på realskola var inte tvungna att göra detta men de hade bakgrundskunskaperna för att kunna göra det. Är det för hårt? Jag har studerat läroböckerna som kom innan och vet att man gick mycket långsamt fram. Man lärde sig lite i taget. Man började nästan från början och lade bara till en liten del i taget. Man fortsatte däremot att öva hela tiden. Nu gör man ingenting under lång tid och sen plötsligt kommer det en alldeles för stor uppgift. Bakgrundskunskaperna finns inte. De som har hjälp hemma och de som har lätt för sig kommer att klara det. De som får kämpa mer eller inte har lätt för sig kommer inte att klara det. Chansen att alla lär sig tror jag var större förr.

Man kan ju också fråga sig om det är nödvändigt. Varför ska man lära sig grammatik? Svenska kan vi ju prata ändå. Vad ska det vara bra för? Många lärare verkar inte heller tycka att det är någon särskild nytta med det. Jag tycker att det är viktigt. Jag tycker det av flera anledningar. Det är mycket bra hjärnträning. Man lär sig tänka abstrakt och se mönster. Man blir medveten om språket utifrån. Inte bara som någon som talar ett språk utan som en som kan se hur språket är uppbyggt. Man kan jämföra med andra språk. Man blir medveten om vad som är korrekt och vad som inte stämmer. Man får enorma fördelar när man läser andra språk. Man har orden som beskriver språket. Precis som en snickare behöver veta vad alla verktyg och tekniker heter, behöver någon som arbetar med språk ha orden för att kunna prata om språket.
 

söndag 23 mars 2014

Chokladmousse

Ett av barnen blev suget på efterrätt i går kväll. Choklad, grädde och ägg fanns hemma så chokladmousse fick det bli. Jordgubbar fanns det med eftersom vi skulle ha haft lite kalas för ett av barnen men lite magsjuka kom i vägen. En smördegsplatta låg i frysen och kavlades ut i socker och gräddades tills de blev puffiga och gyllenbruna.

8 p

Smält 200 g mörk choklad och rör ner 2 äggulor i smeten.
Vispa 4 dl grädda och vänd försiktigt ner i chokladsmeten.
Häll upp i koppar eller glas.
Låt stå kallt någon timme innan servering.

tisdag 18 mars 2014

Att skydda ett system!

Jag läser ibland på fb-sidor där förskolepersonal skriver om sin situation i förskolan. En mamma frågade vad förskollärare tycker att barn som är hemma missar om de inte går i förskolan. Hon frågade vad exakt det är som barnen lär sig i förskolan som inte barn som är hemma lär sig. Svaren var mycket förvånande. Många förskollärare yttrade sig. De allra flesta svarade "ingenting". Barnen i förskolan lär sig inte något mer än barn som är hemma. Några var lite ilskna och ironiska och sa att barnen i förskolan lär sig att strida, kämpa och slå sig fram bland andra barn. De lär sig att ingen ser deras behov. Många skrev att mamman skulle glädja sig åt att kunna vara hemma med barnen och att det var synd att inte fler kan vara det, att de själva skulle vilja det. Ingen kastade skit på förskolan och folk ville att den ska bli bättre men många tyckte ändå att föräldrar är bättre än förskolan, även om den är bra. Några få hävdade envist att barnen lär sig mycket mer på förskolan eftersom det finns en läroplan och pedagogerna är utbildade. Någon skrev att när föräldrar har gått 3,5 år på förskola så kan de komma igen och säga att de har lika mycket att ge som pedagogerna. De hävdade att det är barnens rättighet att gå på förskolan.

Tråden var mycket intressant men det allra mest intressanta var att den togs bort efter några dagar. Kanske får man inte säga att föräldrar duger lika bra som förskolan. Kanske får inte pedagoger tycka att det kan vara skönt för barnen att vara med sina föräldrar, att det kan vara skönt för föräldrarna att få ta hand om sina egna barn? Förskolan är på något sätt oantastlig. Systemet måste upprätthållas och försvaras. Vi kan inte prata på ett neutralt sätt om förskolan. Bara diskutera hur vi känner och vad vi tycker. Det är märkligt. På samma sida kan man läsa om hur tufft det är i förskolan. Grupperna är stora. Personalstyrkan är för liten. Personalen har i många fall inte tid att ta rast. En pedagog kan plötsligt vara ensam med upp till 19 barn. Man kan läsa om små 1-åringar som ingen har tid att trösta. Man kan läsa om små, små barn som lämnas bort 55 timmar i veckan. Man kan läsa om att många pedagoger inte kommer att orka fram till pension. Det verkar hårt. Det verkar som om förskolan inte kan klara av sitt uppdrag. Och att tro att politiker ska kunna pumpa in så mycket pengar i förskolan att kvaliteten blir så bra som den behöver vara är nog inte särskilt troligt.

Sen kan man ju fundera över kvalitet. Vi pratar om kvalitet. Men för barn kanske det inte räcker med en verksamhet av god kvalitet. De där pedagogerna som skrev att barnen inte missar någonting och att föräldrar är bättre än tom en bra förskola kanske har något...Barn kanske behöver sitt hem, sin naturliga miljö, sina föräldrar i första hand. Kanske är det verkligen sanningen och om vi ser den i vitögat då blir det så hemskt. Vad ska vi göra då? Kanske är det bästa att radera trådarna. Kanske är det ändå säkrast att skydda systemet.

Jag kommer att tänka på en film jag såg nyss, Django. Den handlar om slaveriet i USA strax före inbördeskriget. Man får se hur sjukt slaverisystemet är. Man får följa med till en plantage där det finns ett otal slavar. Ägaren verkar tycka om sina slavar (förutom några som han håller för sig och som ska brottas på liv och död för att vinna pengar åt sin husbonde). Ägaren frågar slavarna om råd i olika frågor men är ju ändå den som bestämmer. I huset finns en svart man som är chef över alla de andra slavarna. Han verkar vara den som bestämmer det mesta på något underligt sätt. Han känner ägaren ända sedan han var litet barn och har stort inflytande på honom samtidigt som han förstås är underlydande. Jag vet inte om Tarantino är ute efter det jag kommer att tänka på men så här tänker jag: ett sjukt system gör saker med folk. Man kan reagera på en mängd olika sätt. De som är offer kan också verka inom systemet och försvara det. De kämpar för att behålla något de själva är offer för.

Jag kan inte låta bli att tänka på situationen i förskolan. När ett system har hållit på länge och allt som var innan är borta och glömt då blir systemet självgående. Alla är med och driver det. "Förövare" som "offer" - alla strävar efter att upprätthålla det som är.

onsdag 12 mars 2014

Ofostran!

Jag tänker lite på det där med att barn ska tränas att bli sociala och demokratiska på förskolan. Och att de ska förberedas för att kunna gå i skolan. Jag tror inte alls på det där. Jag tror inte att det funkar så helt enkelt. Det slog mig igår kväll hur barn lär sig att "uppföra" sig alldeles av sig själva - i samspel med andra människor - förslagsvis föräldrar, syskon och andra närstående personer. Vi var på orkesteruppspelning i går kväll. En av sönerna var med och kompade på piano. Det var några månader sedan vi var på ett liknande evenemang och den gången var vår minsting lite rörig. Han tyckte att det var tråkigt att sitta stilla så länge. Han vill klättra upp och ner på stolen. Han ville gå ur rummet och hoppa i trapporna i stället. Han pratade för högt. Det krävde en hel del arbete av oss vuxna för att få det hela att fungera. Jag tänkte först att det var bäst att låta honom vara hemma hos sin pappa och åka själv med de andra barnen men så ändrade jag mig. Varför skulle han inte få åka med? Han älskar ju att vara med på allt roligt som händer. Jag tycker också att det är kul att ha med honom. Jag plockade med en kexchoklad och en rolig flaska med vatten om det skulle börja krisa till sig men det krisade inte till sig.
 

Han satte sig på en egen stol mitt bland oss andra som var med - jag, pappan, några syskon och hans mormor och morfar. Han hängde upp sin jacka precis som vi andra gjorde. Han tittade sig noga omkring hela tiden. Studerade hur vi satt, hur vi höll händerna, när vi applåderade och när vi slutade. Han kommenterade låtarna. Han tyckte att allt var vackert. Han nämnde att han också ska spela där framme när han blir stor.
 
Jag förstår att en ny tid har inletts. Han har vänt sin uppmärksamhet utanför sig själv. Det verkar som om hävdandet av jaget - för allt är fortfarande hans, han kan allt, han vill allt - hänger ihop med att kunna gå utanför jaget också. Kanske har han förstått gränserna för sin person. Han förstår att han hör samman med oss men är en annan person. Han vill vara som oss samtidigt som han är sin egen.
 
Alltså behöver man inte träna på sociala färdigheter i en grupp med andra barn för att de ska utvecklas. Kanske utvecklas de till och med sämre, eller i alla fall inte bättre, i en grupp av bara barn. Det verkar som om färdigheterna kommer i samvaron med vuxna, med mamma och pappa. Att bara få vara med och delta i allt som händer. Att äta tillsammans med vuxna som vet hur man gör, hur man konverserar, vilket bordsskick man har...Att få veta hur man uppför sig i en affär...Att få höra hur man pratar med grannar... Allt det där vanliga, livet helt enkelt. Det handlar om att få modeller, att ha något att härma. Då kommer det av sig själv och barnet är helt plötsligt förberett för att klara av skolan när det börjar om några år.
 
Jag jämför tanken lite med tanken på unschooling - där barnet styr sin egen inlärning. Det är barnets intressen och förmågor som styr vad man som vuxen hjälper barnet att lära sig. Jag är inte någon unschoolingfantast men metoden verkar ha sina fördelar. Jag är däremot helt för metoden när det gäller vanlig fostran. Man behöver inte styra barnet, fostra barnet, det räcker att få vara med, lösa problemen längs vägen, ge barnet möjligheter, lotsa förbi det jobbiga...jag tror att man kan ofostra barn! 

måndag 10 mars 2014

Lax med saffranssmör och vårsysslor!

Våren är här och det känns alldeles fantastiskt! Det är skönt att vara ute och det är härligt att komma igång med sysslorna i trädgården, att städa undan vintern! Barnen njuter av att vara ute i timmavis. De hoppar på studsmattan, spelar hockey, cyklar. gräver i sandlådan...Det är en fröjd att se dem!
 Det har varit extrapris på färsk lax och eftersom det var billigare än de där trista frysta portionsfiléerna så köpte vi på oss några hela laxsidor och frös in. I söndags provade jag ett nytt recept. Det var mycket gott och uppskattat av alla!
 
4 p
500-600 g lax i 2 cm tjocka skivor
2 morötter
1 purjolök
1/2 fänkål
lite vermouth
salt och peppar
 
Strimla rotsakerna i så tunna strimlor du kan.
Lägg dem på ett ugnssäkert fat, salta och peppra och stänk över lite vermouth.
Lägg laxskivorna över och salta och peppra dem också.
Täck med ugnsfolie och låt stå i 225 grader i ca 15 minuter - kolla emellanåt så den inte blir för färdig.
 
Saffranssmör:
150 g rumsvarmt smör
1/2 pkt saffran
1 msk pressad citronsaft
salt och peppar
 
Mortla saffran och salt och tillsätt sedan citronsaften.
Mosa ihop saffransröran med smöret.
 
Servera laxen med saffranssmöret och hasselbackspotatis.
 
 Det har börjat hända saker i trädgården och man ser dag för dag hur allt sätter fart.
Det är skönt att börja städa undan allt gammalt och torrt och glädjas åt allt det nya och spirande!
Krokusar i glada färger gör mig glad! 

lördag 8 mars 2014

Kvinnodagen!

Idag är det internationella kvinnodagen! Vi ska fira och vi ska kämpa! Men vad ska vi kämpa för? De två största frågorna i år verkar vara lika lön för lika arbete och rätten att få arbeta lika mycket som männen. I dagens lokaltidning står det att fastän kvinnor är mer välutbildade än männen så arbetar de mindre. Det presenteras som något negativt för kvinnorna. Som om kvinnorna egentligen vill jobba mer men någon hindrar dem. Och jag antar att det är männen som hindrar dem. Männen hjälper inte till tillräckligt hemma, männen tar inte ut tillräckligt mycket föräldrapenning och männen vabbar inte tillräckligt mycket. Hur helt vanliga kvinnor tänker och vill ha det är inte så intressant att skriva om. Ingen frågar dem.

Själv är jag bara trött. Vad är jämställdhet? Möjligheter eller tvång? Rätten att göra något eller skyldighet till det? Måste vi vara lika? Eller får vi välja att vara oss själva? Rättvisa eller likriktning? Ingen verkar fundera över det.

I Sverige har kvinnor precis samma möjligheter som män. Vi kan utbilda oss till vad vi vill. Vi kan välja det yrke vi vill. Vi kan rösta eller låta bli att rösta. Vi kan gifta oss med en man eller en kvinna eller låta bli. Vi kan skaffa barn eller låta bli. Vi kan skaffa barn på egen hand om vi åker till Danmark och låter inseminera oss. Vi kan lämna våra barn ifrån oss tidigt om vi vill. Vi kan kräva av våra män att de tar hälften av föräldrapenningen eller ännu mer om vi vill det.

En sak är det däremot som vi inte så lätt kan välja. Och den saken har inte med jämställdheten mellan män och kvinnor att göra. För den saken är lika omöjlig för pappor. Det är rätten att ta hand om sina egna barn. Vi har rätten på pappret men inte i realiteten. Det är enormt svårt att klara av att vara hemma med barnen rent ekonomiskt. Det är lika svårt för både män och kvinnor. Attityderna till att ta hand om sina egna barn sätter också upp stora hinder. Det är lite konstigt att vilja det helt enkelt.

Kvinnor har alltså vunnit mycket på kvinnokampen - fast det är klart, redan på 60-talet när feminismen blomstrade för fullt hade vi ju redan en hel massa rättigheter. Kvinnor hade rösträtt, rätt till utbildning, rätt till att söka arbeten...Vad var det som var så angeläget att strida för? Rättigheten att få försörja sig själv? Rättigheten att få lämna barnen ifrån sig? Vem efterfrågade kampen? Var det den vanliga kvinnan? Den vanliga mannen? Nej, det var inte det. Det var en liten grupp intellektuella kvinnor som stod till vänster politiskt. Motståndet var stort. Organisationen Rädda familjen samlade på kort tid in 63 000 namnunderskrifter mot införandet av särbeskattning. Det hjälpte inte. Och nu är den kampen bortglömd. Vi kvinnor har alltså inte vunnit särskilt mycket - men vi har förlorat något viktigt - rätten att ta hand om våra barn! Kanske kan det vara något för en ny generation kvinnokämpar att strida för!?

onsdag 5 mars 2014

Tankar om trots!

Jag har en liten 3-åring och man brukar säga att 3-åringar är i trotsåldern. Han är lite trotsig eller vad man ska säga. Han vill göra själv. Han vill ha det alla andra har. Han vill inte alltid göra det han behöver göra, som att borsta tänder, klä på sig, åka med någonstans, gå tillbaka hem från lekparker, sova...Han jobbar med sin vilja. För det mesta går det bra. Det blir inga större kontroverser. Men ibland får man jobba lite mer för att ta sig ur den arbetsamma situationen.

Jag har funderat lite på det där. Varför man har trotsåldrar och hur man ska bemöta barn som är i trotsåldern. Jag tror att man är i trotsåldern för att man utvecklas helt enkelt. Man lyfts till en ny "nivå". En tre-åring jobbar med sitt jag. Han sätter gränser runt sitt jag. HAN vet allt, HAN kan allt, HAN äger allt...Han utvecklar på samma gång sitt förstånd och sin förståelse. När barnet möter omvärlden krockar hans vilja med andra viljor runtomkring. Jag tror att det är bra om krockarna blir så mjuka som möjligt. Om man går in i hans trotsbeteende och trotsar tillbaka fastnar vi i trotset. Det leder inte framåt. Jag tror inte heller meningen är att man ska undvika alla jobbiga situationer. Man kan inte strunta i allt 3-åringen inte vill göra. Man kan inte gå med på allt han vill.

Hur gör man då - om man inte ska trotsa tillbaka men heller inte ge vika för omöjliga krav? Jag tror att naturen är smart. Barnet som är i trotsåldern behöver mycket vuxenkontakt. En anledning är att barnet överhuvudtaget ska ha någon att nötas mot, som ger anledning till lite trots. En annan anledning är att barnet i samspråk med den vuxne kan slingra sig igenom trotset. På vägen genom konflikterna måste man prata. Man får förhandla, förklara, debattera. Det blir många ord, abstrakta ord som sedan, först, om, kanske, tänker, tycker...Tänk så mycket prat 3-åringen som har en vuxen som tar sig tid får möta. Tänk så mycket både språkförmågan och intellektet får utvecklas.

Trotsåldrarna kommer tillbaka med jämna mellanrum. Varje gång det händer förvånas jag över kraften i det och över den kontakt vi måste ta med varandra för att klura ut hur saker och ting ska vara och gå till. Det blir mer komplicerat med ju äldre barnen blir tycker jag. Tonåringar håller jag på att vänja mig vid och de erbjuder en helt annan utmaning. Kanske är det bra för mig att möta deras "trots" - deras väg att bli vuxna. Jag måste rannsaka mig själv. Vad tycker jag? Vad står jag för? Var ska jag ge mig? Alla diskussioner och konflikter gör att vi måste kommunicera. Jag måste göra mig tydlig och visa vem jag är. Kanske är det bra?

söndag 2 mars 2014

Lek i skogen!

 Det är så härligt när våren kommer! Man blir glad i hela kroppen. I fredags gick jag och min minsting en sväng i skogen innan vi hämtade storebror från skolan. Lillen tyckte det var så roligt att klättra och hoppa på alla stenar. Det var roligt att titta på vad som hade börjat växa. Vi tittade på lingonris och blåbärsris och harsyran som nog aldrig ens har vissnat ner sen förra året. Vi såg massor av "flarn" från grankottar och pratade om och spanade efter ekorrar. Vi såg inga men hörde plötsligt ett knackande. Efter en stunds spanande såg vi två vackra hackspettar. De var svarta och röda och vita och jag tror att det var spillkråkor.

Hackspettarna sitter någonstans däruppe men de var så snabba att de nog inte kom med på kortet. 
Här har ekorren suttit och festat!
 
 Jag tänker lite på förskolan och att man jobbar så mycket med naturkunskap där. Jag tänker på hur mycket min lille lär sig av att vara med mig. Vi behöver ingen läroplan utan det räcker med att vi är tillsammans. Det ena ger det andra. Sonens nyfikenhet räcker långt. Det känns inte som om jag måste undervisa om allt heller. Det räcker med att vara ute tillsammans, göra olika saker tillsammans...Pojken kommer att fråga om alla möjliga saker, intressera sig för det han ser, ställa frågor, fantisera, förundras, hitta på egna saker han vill göra, njuta av det han är med om... Han gör sina erfarenheter, drar slutsatser...Kunskaperna kommer på köpet.