Snabbhetspremien...

...infördes 1986 som något slags skydd för mammor som fick barn tätt. De skulle inte behöva lida ekonomiskt. Men kvinnor är ju smarta. Och vill de något försöker de få till det. Vi är som spårhundar som ständigt vädrar efter nåt som kan vara till nytta för oss själva och våra barn. Snabbhetspremien var en sån där godbit. Ett kryphål i det strängt reglerade ramverket som styr över vår reproduktion och våra möjligheter att ta hand om vår avkomma. Kryphålet upptäcktes snabbt och vips...började kvinnor skaffa barn med ca 2 års mellanrum. En hel befolkning anpassade sig efter regelverket. Snabbhetspremien gjorde att vi kunde dra ut på hemmavaron...skaffade man två barn kunde man bli hemma i lite drygt 4 år om man snålade med dagarna. Och om man inte kunde det kunde man ju gå tillbaka på deltid och ändå få samma föräldrapenning som med första barnet. Skaffade man tre barn tätt kunde man dra ut på heltidsmammaskapet i kanske hela 7 år. Så var det för mig när vi fick vårt tredje barn tätt...jag var inte ensam...många mammor på öppna förskolan nappade på det här generösa erbjudandet och anpassade sig...tre barn tätt! En hit!

Politiker är inte så smarta. Ibland är de riktigt korkade. De fattade tydligen inte att mammor vill vara hemma och ta hand om sina små. Och att de kommer ta varje chans som erbjuds. Men till slut trillar polletten ner. Det har den gjort nu. De senaste åren har det hörts röster lite då och då och från lite varstans att man borde göra något åt det här ofoget.

En sosse - Azadeh Rojhan Gustafsson - har motionerat om det här ofoget och vill försöka få stopp på det. Han låtsas vara en sån där hyvens kille som värnar om oss kvinnor. Men alla fattar väl egentligen vad det är frågan om. Det handlar om att stävja den osunda lusten mammor har att ta hand om sin avkomma.

Azadeh menar att det blir synd om kvinnorna som utsätts för den här snabbhetspremien eftersom de kommer att få en minskad inkomst på sikt eftersom de får ett minskat arbetskraftsdeltagande och en minskad arbetserfarenhet. Han vill alltså ändra på reglerna så att kvinnorna börjar föda barn med glesare mellanrum. Och det är ju jättefint att man inte ska behöva skynda på som en liten kanin med att skaffa barn. Fast det är ju det där med ekonomin förstås. Var och en som har haft om ett litet småbarn, särskilt om man är mamma och råkar älska sitt barn och känner en knäpp anknytning till den lilla ungen som gör att man till varje pris vill vara tillsammans med den och ta hand om den och bry sig om den förstår att det är jobbigt att vänta barn, föda barn, amma barn, ta hand om bäbis, gå ut och jobba och lämna över till pappan med allt vad det innebär i separationsångest både för mor och barn, jobba heltid, bli med barn så småningom  och göra om hela manövern. För att få en dräglig ersättning.

Men Azadeh är snäll. Han har fått höra av forskare att barn som fått syskon tätt blir sämre i skolan. Och det är ju dumt. Hur det blir med barnen när mammorna är ännu mer utslitna än vad de redan är vet ju ingen. Men det är väl bra med lite nytt forskningsunderlag på sikt. Så forskarna har nåt att göra. Nåt nytt att mäta.

Och Azadeh tänker även på de stackars kvinnornas kroppar. De hinner inte återhämta sig ordentligt och de riskerar förlossningsskador pga av det. Och det är ju synd om avelsdjuren drabbas av skador. Det blir störningar i produktionen och ökade kostnader. Då förstår man att det är bättre om mammorna föder barn, jobbar heltid och föder ytterligare ett barn till inom en mer rimlig tid.

Det hela landar förstås i jämställdheten. Om kvinnorna inte får tillfälle att vara hemma så länge med barnen ökar jämställdheten. Amen.

Psykisk ohälsa

Jag tittar på Ekdal och Ekdal. De pratar om psykisk ohälsa. En psykolog uttalar sig. Hon menar att man inte kan behandla normala reaktioner som sjukliga. Alltså är man stressad till den grad att man mår dåligt är det inte sjukt utan normalt. Man måste då ta eget ansvar och ändra på något. Hon berättar att vi har 8 timmars arbetstid och alla de andra 16 timmarna är våra egna. De där 16 timmarna måste man använda för att hantera sin stress. Hon menar alltså att man ska utföra sitt arbete...som förresten tar mer än 8 timmar...det ingår ju lunch och restid samt förberedelse inför att åka dit samt en viss nedvarvning efteråt...och SEDAN ska vi vila för att inte bli stressade eller utveckla psykisk ohälsa. Men alltså...jag fattar inte...vi ska alltså ta av vår fritid för att bara vila för att orka lönearbeta? Allt det arbete (politiker talar om att mammor har dubbelarbete...man erkänner alltså att hemarbete är arbete) som måste utföras i ett hem ska vi minimera för att orka lönearbeta? Det låter märkligt för mig...det är ju en hel del som måste göras i ett hem. Många saker måste göras helt enkelt...man måste handla, betala räkningar, hjälpa barn med läxor, laga mat, diska, sortera tvätt, ladda maskinen, ta ut tvätten och torka den på något sätt, vika ihop den, lägga in allt i garderober och byråer, dammsuga, damma, torka diskbänkar, torka golv, städa toaletter, bädda sängar, bädda rent, sköta vår hygien...Och sen kommer många andra saker till...sånt som sker lite mer sällan men är desto mer arbetsamt...städa kylskåp och garderober, göra rent spisen, städa förråd, gå igenom kläder inför den nya säsongen, städa ur köksskåp, byta gardiner, skaka mattor...ja, det finns mer, mycket mer...Och sen har vi ju själva familjen...den ska tas om hand...man ska prata, fika tillsammans, se på tv, göra något trevligt då och då...är det små barn i huset behöver de mycket, mycket kontakt med oss vuxna. Hur i hela friden ska det gå till? Nä, människan är nog inte konstruerad för att klara av så många uppgifter och så mycket arbete. Hela diskussionen är rätt meningslös. Varför den psykiska ohälsan ökar är inte konstigt. Bara naturligt.

Sportlovet...

...är slut...och det är ju förstås lite trist att gå i selen igen för skolbarnen. Men lovet var trevligt så vi får vara nöjda! Vi har inte gjort något storslaget utan bara småsaker...små roliga saker...och en trist...ett av barnen fick magsjukan och var sängliggande i tre dagar. Men annars har vi...

...spelat några roliga spel tillsammans! 

...varit och handlat mat (och drömt om roliga saker att köpa någon annan gång!) Och efteråt åkte vi till Burgarkungen och lyxade oss med snabbmat! Gott någon gång ibland! 

Och vi har varit på stan en sväng med mormor och morfar...köpt gympaskor till ett av barnen vars fötter växt under vintern, och hittat mössor och vantar på rean och varit på biblioteket och lånat roliga böcker! Och så fikade vi hemma hos mormor och morfar efteråt! 

Snön var nästan borta i början av lovet men sen snöade det en hel dag...så vi fick skotta snö...det är kul ibland! 

Och så gick vi en härlig promenad i skogen! Det var halt och vi gjorde varsin vurpa allesammans innan vi förstod att hålla oss på kanterna...men det var också kall, klar, härlig luft som gjorde oss pigga och glada! 

Sidensvansar svirrade runt och försåg sig av enbär och några röda bär som vi inte ens vet vad det är! 

Och så kände vi oss plötsligt iakttagna...två rådjur stod och betraktade oss på ett gärde på andra sidan en brant dal! 

Isen var inte bara farlig utan rolig också! I backarna låg tjocka blanka ismattor dolda av mjuk nysnö...perfekt att åka kana på! 

Badhuset åkte vi till en dag! Det var kul! Vi simmade och hoppade och dök och så fanns där en stor uppblåsbar badboll barnen kunde få rulla runt i! Tydligen jättekul! 

Och vi har latat oss...vi har haft slöa, långa morgnar...suttit i pyjamas lite för länge och läst tidningar och böcker och ritat, spelat piano...tittat på tv för mycket...Vi har sett färdigt nästan hela Borgias! Den har vi sett förut men den tål att ses igen! Det är spännande med själva historian...de italienska furstendömena, konflikterna med Frankrike, Spaniens resor till Nya Världen...och så religionen...15-åringen är intresserad och vi har läst i Bibeln...han är mest inne på Johannesevangeliet...det har varit en spännande och intressant högläsningstext under några eftermiddagar! 

Den näst sista lovdagen lyxade vi till det rejält...vi unnade oss ett pass i ett äventyrshus...Det var jag och maken och de tre yngsta barnen! Och det var kul! Vi klättrade och klängde och ålade och diskuterade hur vi skulle lösa en del problem som behövde lösas för att ta oss ut ur vissa banor! Och så skrattade vi! Mycket! 

I går var det freerunning för fyra av barnen på eftermiddagen! Det tycker de är roligt! Eftermiddagen blir dock lite uppstyckad...men vi hann med en skogspromenad i alla fall...jag, maken och minstingen! Det var så fint ute...som vår nästan...fågelsång och droppande vatten. 8-åringen kollade upp alla sina fyra kojor i en skog...och blev glad när han upptäckte ytterligare en...som några andra barn tydligen hade byggt sedan vi var där senast! 

Ja, så är lovet slut för denna gång...skola igen...prov och föredrag och uppsatser som ska klaras av...en massa hemstudier för att försöka få in sånt som helst ska gå in i långtidsminnet. För mig fortsätter livet sin vanliga lunk...lovet är lustigt för mig...det innebär egentligen lite mer jobb än vanligt...eller jobbet blir lite omorganiserat. Jag får mer matlagning att göra och hemmet blir stökigare eftersom fler är hemma fler timmar och ställer till det mer. Och så vill jag ju inte städa bort lovet utan vara tillsammans med barnen istället...så mycket av jobbet som ska göras blev inte gjort...tvätthögarna har växt, det måste dammsugas och torkas och plockas lite extra här och där eftersom det inte gjordes förra veckan! Det gör mig inget...det är så jag vill ha det...men jag är innerligt glad över att jag är hemmafru...och kan styra över mitt eget arbete som jag vill...njuta av samvaron med barnen när de är hemma och vänta med jobbet till en annan dag! Och jag är glad över att slippa traska iväg till ett förvärvsarbete när arbetet har hopat sig hemma...glad över att slippa strunta i mitt eget helt enkelt! 

Den svenska modellen

I Ungern har ju Orban börjat jobba för att fler ungerska barn ska födas. Det ska införas skattelättnader och förmånliga lån för de som skaffar tre eller fler barn. Detta har retat upp den svenska PK-polisen. Jag har ingen åsikt om den ungerska modellen...jag vet helt enkelt inte tillräckligt om den för att våga mig på en åsikt...men jag har desto fler åsikter om den svenska modellen. För den finns ju. Och den är världens bästa. Det råder ingen tvekan när Annika Strandhäll får berätta om den.

I hennes debattartikel får vi reda på att:

- Sverige har den högsta sysselsättningsgraden för kvinnor som någonsin uppmätts i ett EU-land. Och det är ju jättebra. Eller hur? Åtminstone om man har som mål att skapa ett gigantiskt arbetsläger. Arbeit macht frei.

- Kvinnor och män som inte behöver välja mellan arbete, karriär eller familj, väljer båda. Och det är bra både för individen och samhället. Jepp, det är ju så att när man inte får välja alls så gör man som man blir tillsagd. Och det är ju bra. Om man inte får vara hemma med sina barn så är man inte det. Punkt. Barn, det skaffar man ändå. Det ligger så djupt inne i vår biologi att föröka oss så det ska nog mycket till för att få stopp på den driften. Nativiteten här i riket är däremot inte så jättehög som man vill låta göra gällande. Här kan man läsa att nativiteten minskar i Sverige men att det inte märks i statistiken eftersom många invandrare föder många barn.

- Sverige är så här duktiga eftersom vi har infört den svenska modellen. Det betyder att vi har en generell välfärd, ett jämställt föräldraskap och barnens bästa i fokus. Män och kvinnor i Sverige är självständiga och jämställda, både ekonomiskt och socialt. Detta är så lyckat att det måste spridas över världen. Just det här missionerandet ingår i vår feministiska utrikespolitik. I andra länder får man förmoda att de inte har någon generell välfärd. De har inga skolor, sjukvård, poliser osv i andra EU-länder. Och föräldraskapen ute i världen...usla. Barnens bästa? Ja, det har vi verkligen...här älskar alla att ta hand om barn...alla utom föräldrarna. Redan från 1 års ålder blir barnen omhändertagna på de populära förskolorna, för populära måste de ju vara...de är ju överfulla. Och yrket är så attraktivt..eller hur är det nu? Det är brist på förskollärare va? Svårt att få vikarier? Den mest sjukskrivna yrkesgruppen? Spela roll. Det är bara kvinnor och barn det handlar om. Och de kan inte klaga. Barnen tas om hand av proffs (om det inte är outbildade vikarier förstås) och kvinnorna tjänar ju egna pengar, står på egna ben mitt bland alla barnen så vaddå?

- Hur har vi kommit hit då? Till paradiset. Jo, det är tack vare tre saker som hände redan på 1970-talet. Nämligen, avskaffandet av sambeskattningen, införandet av en individuell föräldraförsäkring och en kraftig utbyggnad av barn- och äldreomsorgen. Det var ju bra att vi fick en massa dagisplatser...så kvinnorna har nånstans att jobba. Andras barn är ju mycket härligare att passa än egna. Och får man lön för det...tja, då är lyckan gjord. Man har fått en karriär. Sambeskattningen i Sverige var dålig...den funkade inte bra. Men den hade ju kunnat ändras. I andra länder går den ju ut på att man delar inkomsterna i familjen och skattar för varsin del. Men, fy, det är ju solidariskt....helt emot socialdemokratiska värderingar.

- Det finns onda krafter både inom och utom rikets gränser. De blickar tillbaka mot en idealiserad historisk tid. Detta är ingen väg framåt. Detta är helt enkelt ett försök att knuffa tillbaka kvinnor in i hemmet, in i passivitet och ekonomiskt oberoende av en man eller en stat.

- Sverige är bäst i världen. Men vi kan bli ännu bättre. Vi kan bli bästbäst i världen. Och ett steg till på den vägen kommer att tas när "familjeveckan" införs. Man har riktningen klar för sig...man håller på att skapa världens bästa land för barnfamiljer. Barna i Sverige har det riktigt bra. De lämnas in på dagis vid 1 års ålder och får vara på institution merparten av alla dygnets vakna timmar fram till 6 års ålder. Sen är det dags för skolan...ett års obligatorisk hopp och lek och sen riktig skola...omramad av fritids i många fall. Stora barngrupper som framlever sina lediga timmar i institutionsmiljö övervakade av barnpassningsproffs. Och när de blir stora nog är det dags att ta eget ansvar...vara ensam hemma. Utvecklande. Trevligt. Psykisk ohälsa bland barn har ökat...men det är nog bara en tillfällighet...går lätt att lösa med fler kuratorer och psykologer...och det är ju också bra för kvinnorna som får fler jobbchanser. Mammorna har det också bra...att de är Europas mest sjukskrivna kvinnor är nog bara en slump. Att det ofta, ofta är stress som gör dem sjuka...äh, det är nog bara inbillningssjuka...och om inte...så ordnar sig allt om pappan är hemma några fler månader och lär sig diska snabbare. Skilsmässor...ja är ju vanligt förekommande i Sverige...men det är väl egentligen bara sunt...självständiga män och kvinnor går sin egen väg.

Och där borta i diset...ganska nära...där glimrar pärleporten...målet...bara vi jobbar på ordentligt och aldrig viker från vår mission...en ständig kamp för att få arbeta, för att få vara jämställda. Snart är vi där...och hela världen ligger framför oss att erövra. Tänk er...en hel värld som är Sverige...ständiga strömmar av bilar, eller om MP får lite mer som de vill, cyklar med barn som levereras hit och dit till förskolor...tusentals miljoner förskolor och fritidshem...mammor som skrattar hela vägen till sina arbeten som gör dem fria både socialt och ekonomiskt...lugna och harmoniska. Paradiset helt enkelt. Hoppas bara att det feministiska fälttåget får ärorika segrar.

Attans också...det faller på jämställdheten...

Man fortsätter att skriva lite om downshifting i allmänhet och Åsa Axelsson i synnerhet. Nu är det två forskare som skriver. De skriver om att antalet downshifters har ökat och om att fler och fler blir medvetna om att vi måste ställa om vår livsstil mot mer hållbara. Dessa val kräver vår tid snarare än våra pengar. De skriver också om att vår livsstil skapar stigande hälsa. Forskarna bemöter också den kritik Åsa Linderborg kom med angående att de som inte förvärvsarbetar tär på välfärden i och med att de inte betalar skatt. Linderborg påstod ju till och med att det var omoraliskt av Axelsson att låna böcker på biblioteket....att det var att snylta på välfärden. Forskarna beskriver att man måste se det från andra håll också. De som blir utslitna, utbrända, upplever psykisk ohälsa riskerar ju att bli sjukskrivna och då ligger man ju också samhället till last. Att frivilligt avstå från heltidsarbete gör ju att man ligger samhället mindre till last än om m

an blir sjukskriven. De som lever ett enklare liv belastar dessutom miljön mindre än de flesta andra. De lagar och lappar, plockar bär och reser mindre. Man sopar gärna miljökostnader och kostnader för psykisk ohälsa under mattan.

I det stora hela är forskarna väldigt positiva till downshifting. Det är bra både när det gäller miljön och människors hälsa. De vänder sig också mot Linderborgs hårda syn på Axelsson...om att hon skulle bli sårbar och att hon blivit hemmafru. De menar att många förstagångsförfattare faktiskt har en heltidsarbetande partner vid sin sida och vad är egentligen en hemmafru? Är man hemmafru när man skriver böcker?

Ja, jag nickar och hummar...det låter ju bra det här. Det förstår väl alla tänkande människor att det är bra för miljön om vi lever lite enklare och lugnare. Och att det är bra för hälsan att leva i lite långsammare tempo behöver man inte heller vara ett geni för att förstå. Fast det där med hemmafrupratet retar mig lite. Det låter så dumt liksom...varför kan man inte bara få vara en hemmafru? Måste man skriva en bok för att rättfärdiga sin tillvaro? Tänk om man som jag då, skriver en massa, som jag inte tänker göra något kommersiellt av...jag skriver bara för att jag behöver formulera mina tankar i skrift, för att jag tycker att det är meningsfullt, för att jag känner att jag utvecklas av det...duger inte det? Vad är egentligen skillnaden? Det är ju pengarna. Jag vet det. Den som tjänar pengar är värd något och den som inte gör det är värdelös.

Men sen kommer det allra dummaste. Artikeln avslutas med en varning...downshifting är bra...men det innebär också en risk för ojämnt fördelade arbetsuppgifter i hemmet. Och därför skulle det vara bättre om man fördelade downshiftingen jämt i familjen. Alltså att båda föräldrarna gick ner i arbetstid får man förmoda. Men duh…blir så trött...det faller alltid på jämställdheten liksom. Många familjer skulle må bra av att bara en av de vuxna förvärvsarbetade. Det är lugnt och skönt om en bemannar hemmet. Är det två som ska fara och åka och göra olika saker blir det ju inte lugnt. Man ska turas om, matcha tiderna med varandra, försöka räcka till både på jobbet och hemma. Och alla har olika typer av jobb...vissa kan lägga upp tider som de vill, andra är helt styrda, vissa reser i jobbet, andra jobbar natt. För vissa går det kanske att dela lika, för andra inte. Så...vad 17 har någon annan med saken att göra ens? Varför inte bara låta folk göra det som är bäst för just dem och deras familj? Hur hamnade vi här? Att jämställdheten totalt styr vårt tankeliv...mot allt sunt förnuft.

Hemmafrun...

...sticker upp sitt fula tryne lite då och då...och då gäller det för pk-maffian att slå till...hårt och omedelbart! Den här gången visade sig hemmafrun i förklädnad...men hon avslöjades snabbt.

Det är den där kvinnan, Åsa Axelsson, som bestämde sig för att hoppa av ekorrhjulet eftersom hon inte orkade längre. Hon hoppade av sitt jobb efter att ha drabbats av utmattningssyndrom. För att klara av att leva på en lön, makens, drog familjen ner på allt som gick att dra ner på...mat, frisörkostnader, prylar, fritidsaktiviteter...Och så blev det en bok också förstås...det blir ju lite mer pengar in då. Och i samband med boklanseringen blev det också intervjuer...och då kommer förstås den där brännande frågan "vad säger du till dem som tycker att du pläderar för hemmafruns återkomst?" För hur bra det än kan vara för familjens välmående om bara en vuxen i den förvärvsarbetar så lurar ändå faran i det...det kan vara en hemmafru som poppat fram. Men Åsa svarar bra..."Jag pläderar för att alla människor ska ha en rimlig arbetsbelastning. Det kanske är orimligt den tiden man har barn hemma, att båda ska jobba heltid. Sedan får man dela upp det som man tycker. Den här lösningen passades oss."

Men det där med att göra som det passar den egna familjen...nä, det är inte så bra. Det kan bli väldigt tokigt om folk gör som det passar dem själva. I alla fall tycker mediakvinnor det. Vad vanliga kvinnor tycker det vet man inte så noga.

Först ut var Jenny Strömstedt. I en ganska förvirrad krönika i Expressen redogör hon för sin syn på den där boken och allt vad den står för. Hon börjar med att hylla alla mammor som kämpar, varje morgon, varje vardag, varje dag full med stress och utmaningar, varje eftermiddag med hämtningar och handling och mat och allt det där och varje kväll när de somnar utmattade i soffan. Hon berättar om mammor som är helt utmattade och redan vid 31 års ålder längtar efter att gå i pension. Och sen ramlar hon in på Åsa, fyrabarnsmamman som hoppat av ekorrhjulet och finansierat det med att spara in på mjölk och hårklippningar. Jenny känner instinktiv oro. Och efter en stund kommer hon på varför. Åsa har blivit hemmafru! Mannen jobbar fortfarande heltid och Åsa är hemma och sköter om fyra barn och hem. Och så har hon mage att slå in öppna dörrar genom att säga det helt självklara...struntar man i förvärvsarbete spar man pengar eftersom man hinner göra mycket själv...och jobbar man kostar det pengar eftersom det är så jobbigt att man måste ta alla genvägar som finns. Sen berättar Jenny att det väl inte finns några två heltidsjobbande föräldrar som klarar sig utan halvfabrikat och bortabakat. Det är självklart. Det som är oroväckande är att när Jenny och många andra drömmer om att stanna hemma (att bli hemmafru alltså) är det inte missnöje med yrket utan med en allmän känsla av otillräcklighet. Det är inga män som känner på det sättet. De drömmer inte om att vara hemma. För kvinnorna gör det mesta jobbet. De utför fem veckor mer obetalt arbete än män varje år. Om man har en mer traditionell arbetsfördelning blir kvinnan inte lika mycket sjukskriven. Men det var ju liksom inte det här kvinnokampen gick ut på. Kvinnokampen gick inte ut på att kvinnor skulle må bra liksom. Kvinnokampen gick ut på att kvinnor skulle befrias från oavlönat hushållsarbete och sin partners försörjning med usel pension som följd. Och med den logiken är det helt fel att hoppa av ekorrhjulet om man är kvinna. Att bli hemmafru är fel väg. Sen kommer själva avslutningen..."i drömmen om en rimligare värd vore det mer lyckat för alla om både män och kvinnor fick sina timmar hemma vid diskbänken." Alltså...det är bättre om båda i ett förhållande blir utarbetade än om båda mår bra. Det är viktigare att göra lika än att få en familj att fungera på ett någorlunda harmoniskt sätt. Och det är bättre för en hel massa kvinnor att ägna sig åt avlönat hushållsarbete (som ju väldigt många gör) och dela lika på det oavlönade hushållsarbetet på kvällarna än att kvinnor får en rimlig arbetsbelastning. Och det är alltid bättre att slita än att ha det bra. Om man kämpar med overaller och lämningar och hämtningar och snitslar sig fram mellan färdigmatsgondolerna med ett par trötta ungar i kölvattnet är man en bättre mamma än en sån där som har det bra och kan se till att resten av familjen också får lite lugn och ro. Det är logiken i vårt moderna jämställda samhälle.

Nästan simultant med Jenny kom i Aftonbladet ut en motsvarande krönika skriven av Åsa Linderborg. Åsa låtsas först vara lite med på den andra Åsas tåg. Det är ju bra för miljön om man hoppar ur ekorrhjulet och struntar i konsumtionshetsen. Men ändå...det är inte bra...hela projektet framstår som "en gigantisk egotripp." För även om Ekorråsa vittnar om att hela familjen mår bättre av ett lugnare tempo är det egentligen väldigt synd om Åsas familj. Jo, för döttrarna får inte gå till frisören. De måste ha hår som Åsa själv kan klippa (hur många flickor finns det inte därute med långt hår som skulle vara klippt av vilken mamma som helst...de verkar gilla't i och för sig). Sonen får inte lika många fiollektioner som förr. Och det allra värsta är kanske det sociala...yngsta dottern får inte gå på fritids. Det är för dyrt. Hon måste gå hem efter skolan och vara med mamma. Hu. Och lika illa är det med maken. Han får inte äta lunch med sina jobbarkompisar och umgås och ha kul med dem. Han måste åka hem till Åsa och äta där. Det är billigare. Stackars karl. Tänk att tvingas umgås med sin fru istället för kompisarna.

Och sen kommer det...det hemskaste av allt. Åsa är försörjd. Av en man. Och inte vilken man som helst. Sin egen man. Urk. Hon är utlämnad åt hans godtycke. Hon får vara hemmafru så länge han godkänner det. Hon har blivit sårbar.

Ja, sen kommer en del snack om orättvisorna mellan vita medelklassfruar och invandrarfruar. De kan minsann inte säga att de vill vara hemmafruar. Om de öppet sa det skulle folk bli arga och ropa: "Du ska fan inte snylta på oss andra!" Och det ligger något i det faktiskt. Det kommer bara upp när det gäller invandrarkvinnor eftersom fler av dem faktiskt verkar vara hemma med barn än vad vita kvinnor är. Och det är ju nåt ingen gillar. Varken vanligt folk eller staten. För de där invandrarkvinnorna som slinker undan utgör ju alltid ett stort problem...de måste ut i arbete. Både av snyltningsskäl men också för deras egen skull förstås. Så att de blir fria och ekonomiskt oberoende.

Åsa, ja Linderborg alltså, inte den andra Åsa...inte snyltåsa. För det är vad Linderborg påstår...att Åsa snyltar. Hon är oförskämd när hon påstår att man kan spara pengar genom att låna gratis på biblioteken. Biblioteken som byggts upp av skattebetalare. Och Åsa har alltså inte bidragit. Hon betalar inte skatt. Det är skattebetalarna som möjliggör sjukvård, utbildning, vägar och allt det andra. Hur skulle det gå om alla kvinnor blev hemmafruar? Hela landet skulle kollapsa direkt.

Sist kommer Linderborgs uppmaning till ekorråsa. Hon borde lägga sin lediga tid på politisk kamp för ett annat samhälle än detta konservativa hemmaprojekt. Alla måste få lov att hoppa av ekorrhjulet, och inte bara en och annan egoist. Åsa borde ha kämpat för sex eller kanske fyra timmars arbetsdag istället.

Ok, då vet vi. Två kvinnor har givit sitt omdöme om en kvinnas val...en kvinna som kände att livet var övermäktigt och bestämde sig för att göra något åt det. För henne och hennes familj funkade det bra att hon slutade förvärvsarbeta. Och med tanke på att kvinnan har fyra barn...och ägnat de senaste 19 åren åt att vänta, föda, kanske amma, ta hand om...barn samt förvärvsarbetat som lärare, skött ett hem och ett äktenskap, ett hus och en trädgård...så förstår man att det kan bli för mycket. Och att inbilla sig att om bara maken diskar mer så blir allt bra...det fattar nog alla att det inte går. Att ta hand om hem och fyra barn är ju ett heltidsarbete i sig. Och att lägga på ytterligare två heltidsarbeten på det...ja, det förstår väl de flesta att det inte är optimalt. Argument 1 faller alltså...det hjälper inte om mannen står vid diskbänken hälften av tiden. Det finns mycket mer som ska göras. Dygnet har bara 24 timmar.

Argument två är att det är egoistiskt att vara hemmafru. Hemmafruar är onda varelser som pådyvlar sina familjer hemska saker bara för att själva få en rejäl egotripp. Ok, undrar hur många barn som på riktigt tycker att det är så jättekul att gå på dagis och fritids. Hur många barn skulle stanna kvar frivilligt på fritids efter skolans slut om de hade ett val. Det får vi inte reda på för ingen frågar. Men många hemmaföräldrar (däribland jag själv) vittnar om att många barn också skulle vilja gå hem efter skolan...det säger de när hemmabarnen blir hämtade efter skolan. Argument 2 är alltså rätt tveksamt.

Sårbarheten...argument tre. Man blir sårbar när man blir försörjd av någon annan. Ja, i vårt samhälle blir man kanske det. Man måste lita på sin man och helt enkelt överlämna sig åt den förtröstan på att mannen är så rejäl och god som man tror. Men egentligen kunde man ju faktiskt bara införa trygghetssystem för familjer som har en försörjare. Det finns i andra länder. Man kan dela pensionspoäng. Man kan införa försörjningsansvar för mannen om han lämnar familjen. Han har ju ändå dragit nytta av sin hemmafru och därmed har han ansvar för hennes försörjning efter en skilsmässa. Man kan återinföra änkepensionen. Man kan införa sambeskattning så att mannen måste dela lika på sin lön och vara solidarisk med sin hemmafru. Så argument 3 är svagt.

Argument 4. Hemmafruar snyltar. De kanske allra mest stötande argumentet. Snylta. Det är att åka snålskjuts på andra. Att ta för sig av sånt som inte är ens eget. Gör hemmafrun det? Ok, hon betalar inte inkomstskatt och därmed undanhåller hon alltså pengar från samhället. Fast kanske ändå inte. Om hon arbetar med ett skattefinansierat jobb kommer ju faktiskt pengarna från andra skattebetalare från början. Och om hon dessutom använder sig av dagis och fritids och vab och sjukskrivningsdagar blir det ju etter värre. Bara skattepengar som snurrar hit och dit. En hemmafru kostar inget för samhället. Inget alls. Tvärtom sparar hon pengar. Och dessutom betalar hon skatt. Hon har kläder på kroppen, mat i magen, bor i ett hus, transporterar sig, köper kläder och mat till sina barn, värmer upp sitt hus osv osv. Det är hennes förvärvsarbetande make som får betala in all denna skatt. Han blir dubbelbeskattad, eller i ekorråsas fall...beskattad sex gånger om...för sig själv och varje familjemedlem. Så är det inte i andra EU-länder. I Tyskland får man göra ett skatteavdrag för varje barn man försörjer samt för sin fru.. 70 000 kr per barn och 80 000 för sig själv och dessutom för frun om hon försörjs av maken. Pengar som ska gå till konsumtion och levnadsomkostnader skall inte beskattas tänker man där. Så argument 4 är idiotiskt. Det är systemet som är fel. Inte konceptet hemmafru.

Ja, så var det med det. En smyghemmafru stack fram nosen och fick direkt två örfilar av två pk-kvinnor, en från högerhåll och en från vänsterhåll...båda rörande eniga i sitt sätt att tänka. Egentligen tror jag bara de är avundsjuka. Och missunnsamma. Och livrädda att vi vanliga kvinnor ska tuffa till oss och kräva rätten att ta hand om hem och barn...att vårt obetalda arbete som i betald regi är värt pengar...ska få den respekt och det ekonomiska värde det är värt.

  

Statssanningen...

...manglas ut...i alla sammanhang som yppar sig. 

Den här gången hittar man den i en historiebok för mellanstadiet. Vi läser på inför ett prov om Frihetstiden. Det är en förvirrande bild som träder fram. På 1700-talet bor de flesta på landet. De arbetar inom lantbruket. Det redovisas i boken...på en annan sida. Folk kan äga jord, de kan arrendera jord, de kan vara drängar och pigor. Man skriver inget om backstugusittare eller nådehjon men berättar om att de som inte äger något får tigga (med tiggarbricka) eller bo i fattighus. Man berättar om barnauktioner och barnhem och barnarbete. Och så berättar man om de första fabrikerna, textilfabrikerna. Där jobbade mest kvinnor. Det var hårt. Å andra sidan var det också hårt att vara förmögen kvinna, tex fru till en köpman. Dessa kvinnor FICK inte ha några yrken. De skulle gå hemma och föda barn och se till med tjänstefolket...underförstått...trist, inte bra, orättvist. 

Till boken hör instuderingsfrågor. En fråga var varför det var mest kvinnor som arbetade i textilindustrin. Svaret...förmodligen dikterat från läraren bliv...män ansågs mer värda och fick alltså förmånligare jobb. 

Ok, undrar vilka jobb det var frågan om. Vilka förmånliga jobb hade männen...de som var på samma nivå i samhället som de där industrikvinnorna? Lantarbetare, skogsarbetare, gruvarbetare, järnbruksarbetare. Förmånliga jobb? 

Nåja, historia handlar ju inte bara om historia. Det handlar om att lägga fast den rådande sanningen. Det var synd om kvinnor...endera fick de jobba jättehårt, med de sämsta jobben...eller så fick de inte jobba alls. Och männen...ja, de har alltid haft det roligt ute i arbetslivet. Statssanningen dikterar detta och då är det så. Och nu är det så mycket bättre, nästan perfekt faktiskt. Nu är alla ute och har det kul i arbetslivet...alla gör karriär och ingen tar hand om några barn eller sköter om några hushåll eller sliter ut sina kroppar i förvärvsarbetets regi. 

Matte och svenska och härlig vinter!

Skoldagarna går en efter en. Minstingen är frisk. Två andra barn har varit hemma denna vecka...feber, hosta, halsont. Jag städar och tvättar och lagar mat...och stickar och målar och plockar. På eftermiddagarna försöker jag göra lite, lite med 8-åringen...lite nyttigt alltså...roligheter hittar han på själv och fyller tiden till bredden med sånt han gillar!

Men vi spelar lite piano nästan varje dag och det går framåt...han läser noterna ganska obehindrat, kan ta ut låtar genom att läsa noterna själv, har rätt bra koll på tonernas längd...och kan träna in en lagom svår låt på ca en vecka. Det är roligt...och särskilt roligt är det när han då och då får sån lust att träna att han helt självmant sätter sig vid pianot och spelar och spelar!

Vi jobbar vidare i skrivträningsboken för småskolan. Nu är det slut med att bara skriva av och istället är det lätta skrivövningar...luckor med ord som fattas. Det ser simpelt ut men är nyttigt...ögat lär sig att vandra mellan texten och listan med ord. Den tysta läsförmågan tränas upp. Och handstilen blir förstås bättre. Och jag tror att meningsbyggnad och stavning går in bakvägen...mönster skapas. Fortfarande är det inga dubbeltecknade ord med och inga konstiga stavningar...det kommer senare. 

I matten jobbar vi mest i räkneboken från åk 2, 50-talets variant alltså. Vi jobbar lite i Favorit 2a också men den är så rörig att vi får hoppa över en del. Så basen är den gamla boken. Nu har man introducerat lästal och det tyckte 8-åringen var roligt! Det var kul att läsa tyst och skriva upp och räkna ut och se min reaktion...var det rätt eller inte! Och det mesta gick att läsa och lösa helt själv...några ord fick han fråga mig om vad de betydde..."fat" tex...och hur läste man ut "tjära"...var "lantbrukare" samma sak som "bonde"? Bra träning inte bara för mattens del utan också när det gäller språkförmågan! 

Men skola hit och skola dit...därute är det ju vinter! Och igår var det extra härligt med en temperatur på strax under nollan och tjock härligt mjuk kramsnö! Länge, länge var N ute och grävde och byggde...först i sällskap med mig och sen ensam! 

Vardagsveckan...

...är snart slut. Fredag. Skönt. Det har varit en seg vecka men helt ok. 7-åringen har fortsatt att vara sjuk. Feber, hosta, halsont. På tisdagen blev det 12-åringens tur. På torsdagen 14-åringens. Och själv har jag också ont i halsen och känner mig lite halvrisig. Men vi har dragit oss fram. 7-åringen är nästan frisk men det känns dumt att släpa ut honom sista dagen på veckan. Det är nog bättre att vänta med att gå till på måndag. 

 

På tisdagen kom äntligen tapetseraren! Tapeten är uppe i vårt matrum! Det känns kul! Och det blev så fint tycker jag! Nu ska det bli roligt att få in möblerna och fundera på var tavlorna ska sitta! 

Jag har haft tid att sitta och sticka en hel del eftersom sjuka barn har varit parkerade i tv-soffan. Vi har tittat på alla avsnitt av Tintin på Netflix och jag hann få färdigt ett par nya vantar till 7-åringen...jag är lite stolt över dem eftersom jag hittat på dem helt själv! Färgerna kunde ha varit finare men vitt och grått var vad som fanns kvar i garnkorgen! 

Jag är ingen tv-spelsfantast men denna vecka har jag faktiskt spelat lite! 7-åringen ville så gärna att jag skulle hålla honom sällskap uppe i tv-rummet och för att locka mig laddade han ner ett spel han trodde att jag skulle gilla! Annars är det mest krigsspel som uppskattas här hemma...men nu fanns det plötsligt ett gulligt spel med mullvadar som gräver sig ner i olika klippor och letar nycklar och stjärnor och sånt! Det var kul! 

Och nu är det fredag och alla barn utom ett är hemma...hemmet är halvstädat...och kvällsmaten är på g redan...lite jobb har jag kvar innan helgfriden kan börja!