Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

tisdag 30 juni 2015

Regnbågsfärger

Helt plötsligt har hela Facebook blivit regnbågsfärgat. Inte hela då kanske men ganska mycket. En stor del av alla profilbilder är numera regnbågsfärgade. Det är fint. Det är fint att man vill stötta en grupp som är utsatt. Jag vet inte exakt hur utsatt den gruppen är nu i Sverige men hur som helst är det ju fint. Sen tänker jag att tänk om vi som kämpar för att vara hemma med våra barn skulle öppna garderobsdörren på vid gavel och skaffa oss en flagga och få stöd från de som inte har de där känslorna och övertygelserna som vi har. Det vore också fint! Och så tänker jag att det ironiskt hur allt är! Förr var det fult att vara homosexuell. De fick smyga och gömma sig, stanna i garderoben. Hemmafrun däremot, hon var fullt accepterad i samhället. Nu, nu är det precis tvärtom. Att vara homosexuell är ok men att vara hemmafru det är något mycket suspekt. Något som är så konstigt att det inte ens går att låtsas om att det finns såna märkliga och osunda människor som faktiskt vill vara det, eller rentav har tagit steget fullt ut och faktiskt blivit det.

måndag 29 juni 2015

Dags för kärringen att vakna!?

Jag läser ett blogginlägg som handlar om det där med föräldrar. Det där med att föräldrar måste fostra sina barn och att de inte lägre har tillräcklig förmåga eller vilja för att göra det. Det går ut på att det behövs kärringar i samhället. Alltså någon som ser och någon som säger till. Bloggskribenten tolkar det som att kärringarna har försvunnit och att ingen längre bryr sig om vad andra gör. Det enda hoppet för Sverige är att kärringarna börjar vakna till och börjar säga ifrån. Som i den här artikeln som jag tidigare skrivit om. Där skribenten frågar vad föräldrarna håller på med och att de måste börja fostra sina barn. Hon är en sån där kärring som säger ifrån.

Kanske är det så att kärringen måste vakna. Att folk måste börja reagera och säga ifrån när de ser tokigheter. Men så tänker jag lite att bara kärringen inte blir en prussiluska. En som bara klagar och vet hur allt ska vara. Jag hoppas att föräldrarna själva vaknar till och börjar fundera på hur det ska gå till när de fostrar barnen och vad det är att fostra barn. Och framför allt att vi föräldrar börjar dissa den syn på barn och "barnuppfostran" som staten står för. Och faktiskt börjar kräva rätten att själva få ta det ansvar som borde vara en rättighet och kanske till och med...ja, får man säga så? en skyldighet. För om man ska vara ärlig så är det väl helkonstigt att man utgår från att barnen tillbringar större delen av sin vakna tid från ca 1 års ålder på förskolan och att det ändå är föräldrarna som antas stå för fostran. Det går ju inte ihop sig alls. Hoppas att det finns fler kärringar ute i landet som säger något om det.

Lata sommardagar!

Sommarlovsdagarna avlöser varandra en efter en. Det är lata dagar. Spel på surfplattor en stund på morgonen tillsammans. Eller lite tv. Eller legobyggande. Eller direkt ut på studsmattan.
Vi cyklade till affären idag och pantade flaskor. Det är alltid lite spännande och se hur mycket pengar man får och vad man ska göra med dem. Den här gången hade vi ovanligt många flaskor för det var längesen vi pantade sist. Så vi fick mycket pengar. Barnen bestämde sig för att offra en guldpeng var för att kunna köpa ett klibbigt djur i en sån där automat. Resten skulle sparas till senare behov.
 Minstingen blev glad när han upptäckte att han nådde upp alldeles själv. Det gjorde han inte förra gången!
 Fingerborgsblommorna har slagit ut. De sprider sig för mycket men är så vackra att de får finnas kvar. Jag tar bort och flyttar om för att få dem på rätt ställen.
 Min mamma har vita fingerborgsblommor och för två år sen tog jag frön från dem. I år tittade de första blommorna fram! Fina tycker jag. Och jag tror att de har blandat sig lite med de rosa för vissa blommor har en lustig rosa/vit färg.

söndag 28 juni 2015

Pizza

Igår bakade vi pizza till kvällsmat! Vi hjälptes åt så det gick rätt smidigt fastän vi är många. Jag gjorde degen och bakade ut. Äldste sonen gjorde tomatsåsen. En ovanligt god tomatsås blev det:
 
1 burk tomatkross
chilipeppar efter smak (0,5 tsk knappt tror jag att han tog)
1 stor finhackad vitlöksklyfta
1 stor finhackad gul lök
3 msk olivolja
1,5 msk oregano
1 krm svartpeppar
0,5 tsk salt
 
Blanda ihop allt och koka sakta i 10 min. Man kan ha såsen som den är men här gillar inte barnen lökbitar så vi mixade den slät.
 
Jag och ett barn hackade det som skulle vara på och två andra barn dukade bordet. Sedan lade vi på allt tillsammans. Skinka, mozzarella och vanlig ost och färsk oregano blev det - enkelt men gott. Och sedan ruccola och vår franska pizzaolja. Den älskar vi alla! Vi köpte två flaskor förra året och nu är den sista nästan slut!
 

Det är lite varmare ute och barnen var ute och lekte både innan och efter kvällsmaten. De här sommarkvällarna är så härliga. Man gör lite som man vill - sitter kvar vid bordet och pratar, barnen som leker med sitt och ändå är man med lite på ett hörn, stora barn som får lust att göra lite gymnastik på gräsmattan nedanför altanen, öppna dörrar och ett friare liv än annars...

fredag 26 juni 2015

Städa, städa varje fredag...

Idag var det gnöligt och grinigt. Vi gick varandra på nerverna allihopa i morse. Jag har väntat lite på att det dåliga humöret skulle komma och det var tydligen dags nu. Vi är väl för vana och gå och dra och behövde ladda ur oss lite. Inte så farligt men lite bråkig stämning blev det. Jag kände mig lite utarbetad också. Det är ju lite mer jobb för mig på loven. Tvärtom mot hur det ska vara - ha ha! Alla är hemma och ska ha mat. Det blir stökigare. Det blir lite mer av allt. Det är roligt  - men mer jobb. I alla fall så är det viktigt att alla hjälps åt. Annars blir det för mycket jobb för den enda som ska jobba. Så vi satte fart - barnen fick städa sina rum. Det behövdes. Sedan fick de baka en kaka till kaffet. En ny slags kladdkaka vi hittade på Baka med Frida. Man har i en kaka mjölkchoklad och har bara 1,5 msk kakao istället för den vanliga mängden. Annars är det samma som vanligt. Tror jag. Och så grädde på toppen och riven choklad. det var jättegott.
 
Efter lunch var vi ute och jobbade lite i trädgården. Barnen fick spruta såpvatten på bladlöss. Jag tror det hamnade en del på lössen. Men kanske lite mer på andra ställen. Fast det gjorde inget.
Den sibiriska ärtväxten har slagit ut. Den är lite trälig för den sprider sig överallt men den är fin ändå.
Ärtorna har tittat upp! Det gjorde mig glad! Hoppas att det blir ärtor på dem också! Minns hur gott det var när jag var barn och var hos mormor och morfar. Att ta en ärtskida och öppna den och så äta ärtorna råa! Mums!
 
Jag tänker på det där med barnuppfostran och att sätta gränser och så där. Hur mycket som kommer av själva samvaron. Det ger sig liksom lite av sig själv när man spenderar tid tillsammans. Man ska ju existera tillsammans. Kraven ökar med åldern. Man säger ifrån när man inte trivs med stilen barnen har. Man ber om hjälp när det blir för tungt. Barnen lär sig under tiden. Det är lika mycket att lära sig för den vuxne som för barnet. Finna ut hur man vill ha det. Det kommer inte gratis. Det är mycket att fundera över när det gäller sitt eget beteende. Och det blir inte lättare ju äldre barnen blir. Och när man spenderar mycket tid tillsammans så ökar risken för sammandrabbningar - mellan alla involverade - föräldrar och syskon. Men man har också gott om tid att göra något åt det. Visa hur man vill att det ska vara. Säga ifrån. Förklara. Lyssna. Förstå varför. Visa hur man känner och tänker. Göra sig tydlig för barnen och inför sig själv.

torsdag 25 juni 2015

Att både ha kakan och äta den

Det är dags igen! En ny krönika om hur värdelösa dagens föräldrar är. Krönikören ger en rad exempel på hur gränslösa och ouppfostrade barnen är och hur lama och tillåtande föräldrarna är. Hon frågar sig sedan när och varför det blev så här. Att barnen dikterar villkoren och de vuxna är flata och bara låter dem hållas. Krönikören funderar vidare. Hon säger att inga djur skulle gå med på det här. De tar kommandot över sina barn och låter inte ungarna ta befälet. De utövar sin kärleksfulla föräldramakt och lär ungarna vett. De visar vägen. Men vi människor har förlorat den instinkten. Sen kommer slutet, som är tänkvärt, men som vanligt landar alldeles innan kärnpunkten. Så här står det: "Vilken tur då, att vi kan skyffla ungarna till dagis och skola och sedan skylla ungarnas respektlöshet på för få anställda och bristande rutiner."

Problemet är alltså att föräldrarna har avsagt sig sin föräldrainstinkt och slutat fostra barnen. De skyfflar in barnen i dagis och skola och skyller barnens dåliga uppförande på personalen och på brister i verksamheten. Så här tänker jag: Om föräldrarna har slutat fostra barnen så måste ju det bero på något. Och det måste väl vara ganska enkelt att räkna ut vad det är. Föräldrar är inte tillsammans med sina barn särskilt mycket längre. Det är på heltid i 1-2 år och då ska det delas mellan mamman och pappan. Och sen är det morgnar och sena eftermiddagar, kvällar och helger. Och så semestern då. Och så fortsätter det. Skolan börjar och då är det för det mesta fritids efter skolan och på loven förutom på semestern. Och sen blir barnen "stora", det är de mellan 10 och 12 år. Och då får barnen vara ensamma på eftermiddagarna och på loven, utom på semestern då. Man blir inte förälder bara för att man får barn. Man fostrar inte barn bara för att man är vårdnadshavare. Att bli förälder och att lära sig "fostra" barn kräver närvaro. Ju  mindre barnet är desto mer närvaro krävs. En djurmamma kan inte fostra sina barn lite då och då. Hon är tillsammans med sina barn hela tiden och hon kommer att reagera när barnen inte uppför sig som de bör. Hon kommer inte bara att tillrättavisa utan hon kommer att vara nära, leka, sköta om. Närheten har två sidor. Kärlek och omvårdnad och så ibland när det blir konflikt - tillrättavisningar. Man kan inte plocka ut den ena delen och strunta i den andra. Utan närvaro kommer inga konflikter uppstå. Det kan det inte eftersom man inte är på samma plats.

Att skylla på föräldrarna tycker jag är svagt och elakt. Föräldrarna har inte valt detta. De måste leva i det system de blivit födda in i. Vårt samhälle vill inte att föräldrar ska ta hand om barn. VI har fått 480 föräldradagar som vi kan ta ut och använda till heltids eller deltidsnärvaro med våra barn. Sedan har vi rätt att gå ner till 80 % till barnet är 8 år. Och så har vi det största erbjudandet - nästan gratis förskola och nästan gratis fritids. Vissa timmar på dagis är gratis. De är det därför att det anses att barnen har rätt till förskola, att den har mer att ge än vad föräldrar någonsin kan. Budskapet är klart och enkelt. Barn hör hemma på förskolan. Punkt slut. Både när det gäller ekonomiska styrmedel och attityder signalerar samhället mycket tydligt hur det ligger till.

Då tycker jag att de som bestämmer ska vara glada och nöjda nu när det har blivit som de vill. Föräldrar  har förstått budskapet. Förskolan är bättre än vad föräldrarna är. Förskolan fostrar barnen och föräldrarna har blivit bifigurer. De där roliga fritidsmänniskorna. Lite som en mormor eller farfar. Kryddan. Inte basen. Men då kommer frågan. Kan främmande människor fostra andras barn? Jag tror faktiskt inte det. Det ligger inte för en att göra det. Fostran är inte något utanförstående man kan koppla på hur som helst Fostran är något som är sammantvinnat och ihopbakat med närhet och samvaro. De följs åt som trådarna i ett rep. Tvinnar man upp repet blir det bara sköra trådar.

Så jag tycker att journalister, tyckare och författare borde tänka ett steg till. Börja titta på familjepolitiken i Sverige. Börja titta på vilken syn de styrande har på föräldraskap. Börja titta på hur det ser ut när det gäller ekonomiska möjligeter att på egen hand ta hand om sina barn, i hemmet. Men då blir det farligt. För då måste vi börja fundera på om det blev så bra det här. Man får fortsätta klaga på föräldrarna. Det är lättast. Man får fortsätta inbilla sig att man både kan ha kakan och äta den. Men det kan man inte.

Sommarlovsdagar!

Sommarlovsdagarna lunkar förbi, en efter en. Tiden blir annorlunda. Långsammare. Det är skönt men det kan bli lite segt ibland. I förrgår var en sån där seg dag. Solen sken och alla var ute men ingen visste vad de skulle ta sig för. Utom jag som jobbade i trädgården. Ett par barn hjälpte mig med att klippa av vissna syrener. Vi småpratade och kom efter en stund på att vi kunde hitta på en 5-kamp för att pigga upp oss lite. Vi spånade om vilka grenar vi skulle tävla i och till slut blev det:
 
1. Stå på ett ben på en kubbkloss.
2. Hänga så länge som möjligt i gungställningen.
3. Hoppa så långt från stillastående som möjligt.
4. Kicka en boll så många gånger som möjligt.
5. Springa till andra sidan av huset och kolla in en rad med saker. Springa tillbaka till andra sidan och försöka lägga motsvarande saker i rätt ordning.
 Det var riktigt roligt med den där 5-kampen. Vi blev piggare och nöjdare. Vi jobbade vidare i trädgården. Vi klippte ner så många vissna syrener som möjligt och det blev extra roligt när man kunde sitta på lekstugetaket och nå de som satt högst upp. Och så upptäckte vi att det hade kommit löss i fläderbuskarna så de spolade barnen kallt vatten på så de släppte taget.
 
Sen blev det lek på studsmattan. Det blir det varje dag. En ny lek har hittats på - blindbock. Ett barn har bindel för ögonen och de andra ska undvika att bli petade på. Den som blir nuddad får vara blindbock nästa gång. Det är hejdlöst roligt!
Vi äter lätt mat. Mest sill och köttbullar och potatis och korv. Vi försöker äta ur allt ur frysen och jag hade två påsar kyckligbröst kvar som fick bli huvudingrediens i en caesarsallad en kväll.
Det är härligt att vara ute och jag älskar att pyssla i trädgården. Inte för att jag hinner med allt men det jag hinner är ju bättre än inget. Krusbären börjar bli rätt stora och barnen tycker de är goda redan nu. 
 Kungsnävorna har slagit ut...
och nätnävorna också.
 Fingerborgsblommorna är på gång...
Min skuggrabatt har blivit lummig och fin tycker jag. Jag gillar de där mörka gröna och lila färgerna mot varandra och så daggkåporna som håller på att bli limegröna.
Min solrabatt har inte börjat blomma ordentligt än. Förutom kantnepetorna som lyser blå! Men snart, snart kommer riddarsporrar och fingerborgsblommorn att slå ut och då ändrar sig färgerna lite...
Jordgubbar har vi köpt några gånger! Den bästa kvällmaten tycker alla!

onsdag 24 juni 2015

Barnfamiljer och mat och mor- och farföräldrar!

Jag läser en artikel som handlar om barn och matvanor. En studie från Karolinska institutet har kommit fram till att när mor- och farföräldrar kommer och är med sina barnbarn så får de där barnen bättre mat och bättre matvanor. Det kan vara bra för att förebygga barnfetma. Så här står det:

"Det visade sig att när mor- eller farföräldrar relativt ofta hjälper till med markservicen ökade chanserna att de små barnen får vettiga kostvanor.
– Trots att svenska föräldrar har avlastning genom förskolan är hjälp från familjen fortfarande viktig. Föräldrarna kan då lägga mer tid på att handla hälsosam mat och att fokusera på vad barnen äter. Den möjligheten har inte stressade föräldrar, säger docent Paulina Nowicka vid KI."

Det är väl konstigt ändå? Svenska föräldrar får en "otrolig avlastning" från förskolan. De kan ha sina barn där precis så länge som behövs och ibland även om det inte behövs. 10 timmar om dagen är helt ok. Men det räcker inte. Det måste till mer avlastning. Markservicen måste skötas av mor- och farföräldrar för att det ska funka och barnen ska må bra. Barnen behöver mer vuxenkontakt. Det räcker inte med den förträffliga pedagogiska omsorgen på förskolan. Och föräldrarna behöver stöd från den äldre generationen för att veta hur de ska ta hand om sina barn.

Jaha, och detta behövde man göra en studie om för att få reda på? Man kunde ha frågat mig så hade man kunnat spara in de pengarna! Närå, men skämt å sido. Är det inte rätt självklart alltsammans. Avlastning i all ära...men när det gäller mat så är man inte behjälpt av avlastning (om man inte vill att någon annan ska laga maten alltså och det är väl där mor- och farföräldrarna kommer in i bilden antar jag)...När det gäller matlagning så är det bara tid som räknas. Man kan inte laga mat utan att ha tid. Har man inte tid så blir det sämre mat. För man hinner inte få fram maten annars. Det är lätt att laga köttbullar till exempel. Det är bara att blanda ihop det där "kittet" (ströbröd, potatismjöl, mjölk) och låta det stå, häva ner riven lök och ägg och kryddor och blanda runt med färsen och rulla bollar och steka. Hur lätt som helst. Ett barn kan göra det. MEN - det tar en stund. Det går faktiskt fortare att hälla ner de där (oätliga) mamma Scans köttbullar i pannan. Så är det bara. SÅ är det med allt praktiskt. Man kan inte göra det utan att ha tid. Som med barn. Man kan inte ta hand om barn om man inte är med dem. Man kan inte fostra barn utan att vara tillsammans med dem. Om man inte har tid då får någon annan göra jobbet. Förskollärarna, lärarna, fritidspedagogerna och barnen själva får fostra barnen och maten den får industrin fixa fram åt oss. Och när det inte duger så får man hoppas att det finns snälla och gamla mor- och farföräldrar som kan rycka in och serva. De måste vara tillräckligt gamla för annars är de inte pensionärer och då har de inte heller tid att fixa mat eller vara med barnbarn.

Vilka omvägar vi går. Erkänn istället. Att sköta om hem och barn är ett jobb. En familj kräver tid för att tas om hand. Ett hem kräver skötsel. Mat kräver någon som lagar den. Omvårdnad och kontakt kräver någon som finns där "in person" med sina armar och sin famn och sina läppar som pratar och pussar...Det finns inga genvägar nämligen. Allt som ska skötas ska ha den tid det kräver för att sköta om det. Annars går det inte. Så är det bara.

tisdag 23 juni 2015

Ett feministiskt alternativ

Jag läser på svt opinion. Det är några folkpartister som skriver om att folkpartiet ska bli ett feministiskt alternativ. Och feminism vet ju alla vad det betyder - rätten/tvånget att jobba precis lika mycket som en hel karl. Och ett led i det är att föräldraförsäkringen blir helt individualiserad. Varför? Jo, svaren kan vi nu:

1. Kvinnor är hemma längre och då städar de mer och tar hand om barn mer och halkar efter i karriären. Och då blir det segare löneutveckling, sämre karriärmöjligheter och lägre pension.
2. Kvinnor får en svagare ställning på arbetsmarkaden. Arbetsgivarna har förväntningarna att kvinnorna tar ut det mesta av föräldraledigheten och då vet de att det inte är någon idé att satsa på kvinnor.
3. Delar man lika kommer lönegapet under livstiden minska. Som det är nu tjänar kvinnor 3,6 miljoner kr mindre än männen under en livstid.

Folkpartiet vill till skillnad från de andra allianspartierna profilera sig som ett borgerligt alternativ för feminister.

Det är ledsam läsning. Människosynen som visar sig är skrämmande. De här människorna säger att föräldraförsäkringen är ett privilegium från staten. Man är fri att avstå om det inte passar. Liberalerna ser människan som den enskilda byggstenen, inte ett kollektiv som familjen. Folkpartiet var med och avskaffade den könscementerande sambeskattningen till förmån för en individualiserad sådan. Nu är det dags att ta nästa steg - individualiserad föräldraförsäkring. Så det är alltså på nåder vi får ta hand om våra barn. Vi ska vara tacksamma för den tid vi får och förstå att staten vet bäst. Vi vet inte bäst själva. Vi får lov att skaffa barn. Men vi är inte vuxna nog att förstå vad vi själva och barnen behöver. Vi är byggstenar. Vi är kuggar som staten ska använda. Vi och barnen är hitkomna för att arbeta åt staten så att den kan ge oss den välfärd de anser är bäst för oss.

På kvällarna läser jag Narniaböckerna för två av mina barn. Vi är inne på den sista boken nu. Delen där Narnia går under eftersom det är korrupt. Det handlar lite om oss. Ett stycke i början av boken fastnar lite. De talande djuren förstår att de ska jobba i främmande land.

"- Nej, nej, nej, tjöt djuren. Det kan inte vara sant. Aslan skulle aldrig sälja oss som slavar till kungen av Calormen!
- Tig med er! Håll mun! fräste gorillan. Vem har talat om slaveri? Ni ska inte bli slavar. Ni ska få betalt - rikligen betalt. Det vill säga, era löner kommer att skickas till Aslans skattkammare, varpå han kommer att använda dem till allas bästa. Vid dessa ord gav han calormenas hövding en blick, som nästan var en blinkning. Och hövdingen bugade och svarade på calormenas pompösa sätt:
- O du Aslans allvetande språkrör, Tisrock (må han leva i evighet) är till fullo ense med dig i denna välvisa plan.
- Där hör ni! sade gorillan. Allt är redan klart. Och allt är till ert eget bästa. Med de pengar ni förtjänar kommer vi att kunna göra Narnia till ett land värt att leva i. Apelsiner och bananer kommer att strömma in - det kommer att vimla av vägar och stora städer och skolor och kontor och piskor och munkorgar och kapsoner och sadlar och burar och hundgårdar och fängelser och - ja, allt möjligt.
- Men vi vill inte ha allt det där, sade en gammal björn. Vi vill vara fria. Och vi vill höra Aslan tala till oss själv.
- Börja inte bråka nu, sade gorillan, för det tänker jag inte tolerera. Jag är en människa, medan du bara är en tjock och dum gammal björn. Vad vet du om frihet? Du tror att frihet betyder att du får göra vad du vill. Men där hugger du i sten. Det är inte sann frihet. Sann frihet betyder att du gör vad jag säger åt dig att göra."



 

måndag 22 juni 2015

Svensk jämställldhet måste bli starkare!

Jag läser att Stefan Löfven tycker att svensk jämställdhet ska bli starkare. Det är inte riktigt bra som det är. Det är speciellt vissa saker som måste bli bättre:

1. Kvinnor har lägre livsinkomst än männen. De jobbar för lite helt enkelt och tjänar därför mindre under sitt liv. Därför ska kvinnor jobba lika mycket som män. Det vill regeringen. Det är också så att kvinnor jobbar deltid och då blir det svårt med pensionen. Därför ska heltid vara norm. Och så är det föräldrapenningen. Den ställer till det för kvinnorna och därför ska kvinnor aktivt förvägras ytterligare en månad av föräldrapenningen.

2. Fler kvinnor måste kunna nå toppen. Det ska vara minst 40 % kvinnor i bolagsstyrelserna. Det ska vara fler kvinnliga professorer. Regeringen ska bygga upp världens första jämställda statsförvaltning.

3. Kvinnorna måste bli friskare. Kvinnor är för sjuka. Ett särskilt stort problem är att kvinnor lider av psykisk ohälsa. Detta måste få ett stopp. Det ska ta en generation och sen ska det varar bort. Och så måste män sluta slå kvinnor. En nationell strategi ska tas fram. Fler sexualbrott ska klaras upp och det ska bli hårdare straff.

4. Och var det en sak till. Jämställdhet är inte bara till för alla människors lika värde och rätt. Något som är minst lika viktigt är att jämställdhet är ett medel för ökad tillväxt, produktivitet och sysselsättning. Om kvinnorna jobbad lika mycket som männen så skulle Sveriges BNP öka med hela 413 miljarder! Och så skulle vi också få Europas lägsta arbetslöshet! Tänk bara!
 
Ja, det här skriver Stevan Löfen om i Aftonbladet! Och jag har inte sett några reaktioner. Inga följdfrågor. Ändå tycker jag texten är otroligt märklig. Men det kanske bara är jag. Det är nog bara jag. Men det här undrar jag över:

1. Kvinnor jobbar lika mycket som män. Men de jobbar mer med obetalda saker. Barn och hem och äldre släktingar. Det är tydligen jobb som måste utföras. Om kvinnorna jobbar lika mycket som männen - då kommer det obetalda jobbet inte hinnas med. Männen kommer inte hinna med något mer obetalt jobb bara för att deras fruar jobbar mindre med det obetalda jobbet. Så när ska det obetalda jobbet som uppenbarligen måste utföras utföras då? Under den tredje pappamånaden?

2. Varför blir vi mer jämställda om vi har fler kvinnliga bolagsstyrelseledamöter och professorer? Blir vanliga kvinnor mer jämställda då? Varför är det just i "toppen" det är viktigt? Är det så att S tycker att de i "toppen" är lite finare än alla andra? Varför är det inte viktigt att de i "botten" är jämställda? Varför måste vi inte kvotera andra jobb? Förskollärare? Matbespisningspersonal? Lärare? Sopgubbar? (Det heter inte så men jag vet inte vad det heter så...), asfaltsläggare...? Borde inte det vara minst lika viktigt? Viktigare? Det rör ju så enormt många fler människor?

3. Hur ska sjukdomsklyftan slutas? Hur ska kvinnor bli friskare än vad de är? Hur ska de bli lika friska som männen? Eller ska männen kanske bli lika sjuka som kvinnorna? Det funkar ju också. Det blir ju jämställt menar jag. Är det den tredje pappamånaden som ska göra kvinnorna friskare? Eller är det vetskapen om att 40 % av styrelseledamöterna är kvinnor som gör det?

4. Är det viktigaste i livet för oss medborgare att öka Sveriges BNP? Vad har vi att tjäna på det? Kommer vi få något för det? Mer pengar? Det måste ju vara det eftersom vi absolut inte kommer få någon mer tid.

Det ekar inom mig. Stöveltramp. Arbeit macht frei! Jag tror Sverige håller på att bli ett enda stort arbetsläger.


 

Sluta dalta med barnen!

Det har kommit en till artikel som handlar om att föräldrar måste börja fostra sina barn. Det är Joakim Lamotte som skriver den här gången. Artikeln handlar om ett föräldrapar på en restaurang. Deras barn i förskoleåldern löper amok och kastar tallrikar eftersom han inte vill ha mat utan glass. Föräldrarna beställer in glass. Lamotte skriver att föräldrarna ska "ta kontrollen över era barn, sätt gränser och lär dem bete sig som folk. Inte för min skull. Inte för er skull. Utan för barnens skull. Daltande och curlande föräldrar skapar oroliga, osäkra och bortskämda barn som kommer vika ner sig vid minsta motgång senare i livet. Vill ni ha det på ert samvete?" Tja, det är som vanligt. Man säger det ena men inte det andra. Föräldrar ska fostra barnen. Och det tycker jag verkligen att vi ska. Men följdfrågan - när och hur det ska gå till. Den struntar vi i. Vi har ett samhälle där man förväntas lämna sina barn ifrån sig efter 480 dagar, helst på heltid. Och när dagis är slut då tar skola och fritids vid och sedan väntar ensamma eftermiddagar och lov de "stora" barnen. Men inte kan man fostra färdigt barn på 480 dagar? Och så hafsa över lite på morgnar, kvällar och helger? Det förstår väl var och en att det är en omöjlighet. Så ska föräldrarna vara ansvariga för barnens fostran - då ska de också förväntas ta hand om sina egna barn. Tycker staten att förskola, skola och fritids...och andra barn gör jobbet bättre - då är det andra som ska skärpa till sig. Jag säger som jag alltid gör - där barnen är - där sker fostran. Det är så enkelt som det. Men ska vi diskutera föräldraansvar på riktigt. Då blir det lite svårare. Så det struntar vi i! Vi tar den enkla vägen och skäller på föräldrarna! Skärp till er och fostra era barn! Sätt ner foten och visa var skåpet ska stå! Och på förskolan, alla de där 8, 9, kanske 10 timmarna - vad är det som sker där? Ingen är intresserad. För det är föräldrarna som är ansvariga. Visst?

söndag 21 juni 2015

Mammas köttbullar, trädgård och lite annat!

Det är skönt med såna där helger när man lagat en massa mat. Vi har ätit midsommarmat ett par dagar nu - sill, köttbullar, matjestårta, gravlax och hovmästarsås. Det har varit en kall vår och det har inte växt så bra i trädgårdslandet. Men salladen är i alla fall klar!
Jag har hittat ett så bra köttbullerecept. Det kommer från en gammal receptbok min mamma har!
6 hg blandfärs
2 kokta kalla potatisar
1 stor gul lök
1 ägg
0,5 dl vispgrädde
0,5 dl vatten
2 tsk salt
1 tsk grovmalen svartpeppar
Även om det inte växt så mycket i trädgårdslandet så växer det så det knakar på andra ställen! Syrenerna har börjat ge sig och blivit lite bruna men som tur är har vi några ungerska syrener som precis har slagit ut!
 Alliumen är så vackra där de sticker upp ur funkiorna. Jag måste komma ihåg att köpa några fler lökar till nästa år. De är fina så länge, både som knoppar och som utslagna och sedan när bara fröställningarna är kvar också.
 Kantnepetorna har slagit ut och lyser så fint blå i framkanten av min långa rabatt!
 Pionerna är på gång och knopparna är så fina tycker jag. Fastän jag vet exakt hur de kommer se ut när de slår ut så är det så spännande! Jag gillar att titta på dem varje dag och se om det börjat hända något. De där knopparna är som små presenter, som löften...
 Förra året fick jag en smörbollsplanta min mamma hade fått över. Den blommar nu! Så fin!
 Alunrötterna blommar och silveraxen likaså! Nävorna bakom har fått knoppar och snart kommer blommorna lysa blå!
 Det är en del prat om sommarlovet. Att det ska kortas därför att det är orättvist att vissa barn inte kan göra något roligt utan bara går och drar. Vi har haft sommarlov en vecka nu och det är härligt! Dagarna flyter ihop och det spelar ingen roll om det är helg eller vardag. Vi har tappat lite räkningen på hur många dagar som har gått och hur många som är kvar. Det är skönt. Än har vi inte gjort något särskilt. Inte ett dugg faktiskt. Vi njuter ändå. Vi sover länge. Vi har altandörren öppen. Vi går ut och in. Vi gör det vi vill. Leker, hoppar studsmatta, är hos kompisar, kompisar kommer hit, tittar på filmer, spelar tv-spel, jobbar i trädgården, pratar, äter glass, kokar kaffe, spelar kubb, letar efter insekter...Vi har det bra. Vi är glada och nöjda. Vi behöver inget spännande just nu. Men det är skönt att jag är hemma hos barnen. Utan mig, navet i tillvaron, skulle det nog inte vara så roligt. Om jag jobbade nu och bara var ledig 4-5 veckor då skulle det nog kännas lite annorlunda. En på dagis, två på fritids och tre som ja, fick göra det de ville utan att jag skulle veta vad det var. Trots att jag bara finns här och vi bara rotar runt...så är jag viktig. Det allra viktigaste är inte fantastiska aktiviteter utan att det finns tid, tillsammans. Ett hem utan en "chef", en förälder, är inte riktigt likadant som ett bemannat hem. Barn behöver föräldrar. Skola kan inte ersätta bristen på närvarande föräldrar.
 

 


fredag 19 juni 2015

Midsommar!

Så har midsommarafton kommit och gått! Det var en riktigt regnig dag men ändå mysig och fin! Vi åkte till en hembygdsgård som vi brukar och min mamma bjöd på jordgubbstårta som hon brukar! Det var gott! Som det brukar! Sedan lyssnade vi på ett par trubadurer som sjöng så vackert. De sjöng gamla visor och lite nyare också och det var väldigt stämningsfullt. Vi dansade inte runt midsommarstången för det var inget barn som ville. Men vi fiskade fiskdamm och spelade på chokladhjul och red på ponnyhästar. Det regnade nästan hela tiden men vi hade både regnjackor och paraplyer så det gick bra!
 
 
 När vi kom hem så sken det upp och vi satte igång grillen och barnen började leka i trädgården. Studsmatta och kubb och trädklättring och lite annat! Vi åt matjestårta ute i trädgården som förrätt...
...och sedan blev det grillat med tillbehör. Caprese utan basilika för det hade jag glömt att köpa hem...
 coleslaw på spetskål och äpple och morot...
 rödvinsmarinerad fläskfilé och små chiliflakestekta potatisar och limesås.
Efter maten skjutsade jag de största barnen till andra aktiviteter...fest med klasskamrater och till en flickvän. Sedan var vi ute i trädgården igen. Barnen tränade karate och ett barn spelade lite fiol och tog fram alla instrument vi kunde uppbåda - flöjter och dragspel och några små trummor. Vi vuxna drog oss inåt och tog en kopp kaffe efter en stund. Vi tittade på Sommarnattskonserten från Wien och njöt av underskön musik och vackra bilder från Schönbrunn. En fin midsommarafton fick vi tillsammans med familjen. Alla var glada och nöjda och hade det roligt tillsammans. Det är en glädje att vara bland det. Höra barnen skratta och leka och prata tillsammans. Ha roligt alla tillsammans. Enkelt men stort på samma gång. 

torsdag 18 juni 2015

Sommarlov!

Moderaterna har ett nytt härligt förslag för att få ordning på föräldrarnas livspussel samt höja kvaliteten på våra skolelever! Det är sommarlovet som har hamnat i skottgluggen. Sommarlovet är för långt och detta ställer till det en hel del. Det värsta problemet med det är att de långa loven ställer till det för både barn och familjer. De barn som kommer från tuffare socioekonomiska förhållanden drabbas värst. De får ingen stimulans eftersom de inte har närhet till böcker eller får åka på kollo. Som av en händelse nämner de inte föräldrarna. Det är böcker och kollo som är sällskapet och stimulansen. Inte föräldrar och syskon. Barnen sitter bara hemma och spelar tv-spel och är passiva. Sen är kommunerna olika. Vissa ordnar inte med öppna förskolor och tillgängligt fritids. Och sen tappar barnen i utveckling under långa lov. Det visar internationella undersökningar. Och så igen - föräldrar kan inte pussla i hop livet under sommarloven. Det är alltså bättre att ha tre terminer istället för två.  Kortare sommarlov är en nödvändighet.

Det räcker inte riktigt att bara korta av sommarlovet. Man måste också öka antalet undervisningstimmar. Vi har färre antal undervisningstimmar än OECD-genomsnittet och eftersom vi tappar i PISA så måste timmarna ökas. Det är främst inom matte vi måste jobba mer men också inom programmering.

Jaha. Problemen är alltså två. 1. Föräldrarna får inte ihop sitt livspussel. De jobbar mer än vad barnen är i skolan och då blir det svårt att få ihop det. 2. Barnen är inte duktiga nog i skolan. Och nu kan man alltså slå två flugor i en smäll. Man kan lösa föräldrarnas logistiska problem genom att se till att barnen är i offentlig verksamhet längre tid. Och man kan få barnen duktigare genom att undervisa dem mer.

Det första problemet är så sorgligt. Först ställer man till det så att barnen inte har någon vuxen hemma. Att båda föräldrarna måste jobba. Och att det är heltid som är normen och målet. Och sen måste man plåstra. Man hade inte tänkt på barnen. Var de ska vara någonstans? Men det löser man. Mer förskola, mer skola, mer fritids. Det offentliga äter upp ännu mer av det privata.

Det andra problemet. Skolan. Jo, vi kan ju inbilla oss att barnen kommer bli otroligt mycket duktigare om de är i skolan fler timmar. Men jag tror inte på det. Barnen har redan längre dagar och kortare sommarlov än de hade förr i tiden. Politikerna borde kanske slå upp en skolbok från förr och jämföra med en från nu. Trots längre dagar och längre terminer så hinner man med mindre nu än förr. Det är inte bara tid. Man måste jobba lite också. Kanske blir man mer effektiv om man går i skolan lite kortare tid och jobbar på istället. Och barnen blir piggare och gladare av att få leka mer, vila mer, ägna sig åt sina intressen mer - när de är färdiga med skoljobbet. Många timmar i skolan ägnas åt rena meningslösheter, tidsfördriv som inte leder till någon kunskapsinhämtning.

Men skolan  har blivit barnförvaring. Och då blir kvaliteten lägre förstås. Men så måste det vara. För barnen måste ju vara någonstans. Och föräldrarna kan ju inte ta hand om sina barn heller. Hur skulle det se ut!? Jämställdheten? BNP? Barnens socialisering? Kvinnornas förverkligande? Pensionspoängen? Löneutvecklingen? Karriären? Det går ju inte. Det förstår väl alla. Så får man snurra vidare. Mer och mer av allt som gör oss sjuka och ledsna. Den svenska sommaren. De där 2-3 månaderna av ljus och dofter och glädje som lyser i regnet, rusket, kylan...den ska vi fylla med effektivitet. Då blir nog allt bra till slut. Kanske.

Det ekar lite i mitt huvud. Arbeit macht frei tänker jag. Det är väl så vi jobbar här. Ingen ställer frågan. Vad är det vi jobbar för? Vart är vi på väg?




 

 

onsdag 17 juni 2015

Att bli lite osynlig!

Igår fick jag en kommentar som väckte tankar hos mig. Tankar som länge snurrat lite i mig men som jag inte gjort så mycket med. Kommentatorn som jobbade som förskollärare skulle sluta sitt jobb och börja vara hemma med sitt barn istället. Och ingen ställde några frågor. Ingen undrade varför eller var intresserad av valet hon gjort.

Som av en slump så stötte jag på en ingift moster på stan igår. Jag, fyra av mina barn och mina föräldrar var och handlade lite inför semestern. Plötsligt stod den där mostern precis framför oss. Av olika anledningar har vi ingen kontakt med varandra men nu stod vi ju där mitt emot varandra. Vi sa hej. Det var lite obekvämt eftersom vi inte pratat på länge. Mostern tänkte inte ta någon notis om barnen som stod där runt oss och var lite nyfikna på vem den där tanten var. Min mamma presenterade till slut barnen. Sa deras namn och barnen tog i hand med mostern. Hon sa några ord om dem, till dem. Sen tittade hon på mig och frågade: "och du då, vad jobbar du med nu då?" Jag har blivit så bekväm i min hemmafruroll så svaret kommer ur mig helt naturligt nuförtiden. "Jag är hemmafru." Hon såg lite besvärad ut och mumlade lite om att jag kanske hade mycket att stå i.

Det var ett fascinerande möte. Mostern som ändå har känt mig bra förr i tiden, som varit en del av mitt liv i många år, som är förskollärare och förmodligen intresserad av barn...låtsades liksom som ingenting när hon pratade med mig. Inte ett ord om hur många barn jag har. Jag är ju lite ovanlig i och med att vi har hela sex barn. Inte ett ord om att jag är hemma. Hade jag förvärvsarbetat hade jag kanske fått någon följdfråga. Hur jag trivs. Vad jag egentligen gör? Om barnens dagis och fritids? Men nu var alltså intresset obefintligt. Jag fick som så många gånger förr känslan av att vara den där elefanten i rummet. Den som väcker känslor. Den som blir något slags märkligt exempel som till varje pris måste låtsas bort. Göras osynlig. Hon var lite medlidsam. Att jag har ju så mycket att göra så...ja, hon sa det inte rent ut men ...att jag kan inte jobba eftersom jag har så mycket omkring mig.

Men hon skulle bara veta! Alla skulle bara veta!  Jag har tagit mig ut ur fällan. Jag är fri! Det är jag som har det lugnt och skönt trots min arbetsbörda. Jag har mina egna barn omkring mig. Inte andras. Det är jag som kan vara med och uppleva allt som rör mig. Det är jag som tar hand om dem som jag bryr mig allra mest om. Det är jag som är ute i friska luften när jag vill. Det är jag som slappar och tar det lugnt när jag vill. Det är jag som jobbar som en häst med mitt när jag vill det. Jag som har tid att tänka, lära mig mer, utvecklas! Det är inte synd om mig! Det är jag som tycker synd om dig!

Jag har varit med om det här förut. Och jag har tänkt på det många gånger men inte satt mina tankar och känslor på pränt förrän nu. Efter att jag läst den där kommentaren jag fick. Man blir osynlig när man väljer annat. Man blir någon som inte kan få några frågor och som man inte låtsas om riktigt. Jag funderar på varför. Vad är det som är så farligt med att vara den där som gör annorlunda? Ja, endera är det väl så pinsamt att någon har såna dumheter för sig som att hoppa av förvärvsarbete och ägna sig åt hem och barn. Man kanske anses lite som mindre vetande? Eller så är det någon slags avundsjuka. Kanske en gnagande tanke på att det kanske inte är så dumt ändå.

Jag tänker lite på begreppet existentiell skuld. Inom psykologin och filosofin talar man om Existentiell skuld. Att människan har ett ansvar och därmed "skuld" inte bara mot andra utan också mot sig själv för vad man gör med sitt liv. Martin Buber menade att skuld har ett viktigt budskap till oss och att om vi inte tar budskapet på allvar så missar vi en viktig kommunikation med vårt inre. Buber menar att det finns två olika sorters skuld. Den neurotiska skulden är skuldkänslor som förstärks av obearbetade konflikter från tidigare i livet. Men det finns också existentiell skuld, en skuld vi känner när vi handlar mot våra egna djupast liggande mänskliga värderingar. Den existentiella skulden är alltså ett positivt budskap från vårt inre om att vi är på fel väg. Den existentiella skulden kan signalera att vi avviker från våra egna djupast liggande övertygelser. Buber menar att om vi vill bli autentiska äkta människor så måste vi konfrontera sånt vi anser att vi gjort fel. Om vi försöker förklara bort känslan kan det kännas bra för stunden men det hindrar oss från att växa till vår fulla mänsklighet.

Jag tänker att vår ovilja att prata om det här med barn, förskola, livsval...och den här osynligförklaringen av folk som väljer annorlunda har med den här existentiella skulden att göra. Att om vi släpper fram våra inre övertygelser om vad barnen och vi själva behöver och mår bra av så måste vi konfrontera vårt sätt att leva, det sätt vi blir tvingade att leva, rannsaka de val vi gjort och kanske se att det hade varit bättre på ett annat sätt. Och eftersom vi inte kan göra så mycket åt det vi gjort eller vad vi är tvungna till, eller det vi tror att vi är tvungna till så går det inte att ens tänka de där tankarna. Och ännu mindre prata om dem. Det är lättare att flyta med. Inte tänka. Inte ställa följdfrågor ens i sin egen hjärna. Vi får bädda in skulden i vårt inre.




 

tisdag 16 juni 2015

Världens bästa förskola!

Jag läser manus till Gustav Fridolins tal till kongressen. Han pratar om förskolan. Svensk förskola är tydligen ett internationellt föredöme. I alla fall om barngrupperna inte blir för stora och när varje barn får tillräckligt med tid. När förskolepedagogiken blir tillgänglig för alla så får det effekter långt upp i åren. Man kan tydligt se att de barn som gått i en bra förskola presterar bättre på PISA-proven. Fridolin säger också att vi en gång i tiden fick internationella studiebesök som ville lära av svensk skola men att nu kan vi istället ta emot studiebesök för vår svenska förskola som ligger i framkant. Och hela världen är intresserad! Och hela världen är välkommen hit!

Jag blir förvirrad. Svensk förskola är ett föredöme. Den ligger i framkant. Man kan se vilka barn som gått i en bra förskola på PISA-proven. Och? Svenska elever har presterat allt sämre på PISA. Då betyder det alltså att förskolan har blivit allt sämre. Är vi då fortfarande ett föredöme? De länder som har presterat bättre - har de bättre förskolor? Är det inte de som är föredömen då? Borde inte vi besöka dem? Sen måste det väl vara väldigt synd om alla de barn som inte presterar så bra i Sverige till följd av att förskolorna inte håller måttet. Svenska staten bestämmer alltså att barn hör hemma på förskolan. Det är den enda omsorgsformen som sponsras ekonomiskt av staten så det blir ju lite som att det är den enda av staten godkända omsorgsformen. Och ändå ser man inte till att alla förskolor håller godtagbar kvalitet. Det är bara vissa förskolor som är så bra att barnen presterar bra i PISA. Kan det verkligen vara rättvist? Ok? Borde det ens vara tillåtet med så varierande kvalitet?

Men ingen bryr sig. Det finns ingen journalist som ställer följdfrågorna. Fridolin för haspla ur sig sina floskler. Eller är vi så dumma att vi tror på vad han säger? Eller är det bara att vi inte bryr oss? Det spelar ju ingen roll. Saker är som de är. Orden ändrar ingenting.

Sommarlov!

Sommarlovet är i full gång! Den femte sommarlovsdagen har börjat! Det är härligt! Vi njuter för fulla drag! Lata dagar. Dagar när man bara gör vad man vill. När man kan släppa lite på alla tider som ska hållas. Vara uppe lite längre. Sova längre. Vara ute så mycket man vill. Vi har inte gjort något särskilt. Varit vid stranden en gång, grillat, någon kompis har sovit över, firat ett födelsedagsbarn, flickvänner har varit här...barnen har hoppat studsmatta, spelat kubb, åkt sparkcykel, lekt dunken, spelat tv-spel tillsammans, haft många vattenkrig, äldsta barnet har börjat sommarjobba... Jag har väntat lite på de där bråken som alltid brukar uppstå de första sommarlovsdagarna när alla ska vänja sig vid att vara tillsammans men än har det inte kommit något. Kanske är det att alla är lite äldre...Det är hur som helst härligt att vara med barnen och se dem vara tillsammans och ha roligt ihop och att få träffa dem lite mer än under terminerna.

Margaretatårta till en 9-åring. Min mormor pratade ofta om att hon tyckte om Margaretatårta. Jag undrade alltid vad det var för jag tror aldrig att jag åt någon som barn. Nu gjorde jag en själv. Den var god men man måste gilla mandelmassa för att tycka om den- det gjorde hälften av familjen. Men jag gjorde en vanlig gräddtårta också så alla blev glada och nöjda.
Vi har grillat en hel del. Barnens nya favorit är Bruschetta. Vi är ofta lite sena med maten och det är perfekt att få något att stoppa i sig medan man väntar.
Grillad helstekt karré i rödvinsmarinad med citronsmör och paprikasmör och grillade majskolvar. Gott tyckte vi alla!
En eftermiddag på stranden! Kallt som 17 i vattnet men barnen tog ett litet dopp i alla fall. Jag nöjde mig med att bada fötterna!

onsdag 10 juni 2015

Trädgård och lek!

Det blev visst sommar! Över en natt så ändrade det sig och igår var luften ljummen och skön. I trädgården har det börjat blomma! Min nya bergsvallmo har slagit ut och jag är nästan lite förälskad. Den är nästan onaturligt blå och blombladen är stora och frasiga. Hoppas de sprider sig. Annars får jag köpa några till.
 Ibland kommer det nytt utan att det riktigt var meningen. Vi har fått in en hel del förgätmigejer i kanten av ena tomten och de har börjat vandra in lite i min skuggrabatt och bland smultronen under vinbärsbuskarna. Det kanske är ogräs men det struntar jag i. De är vackra och kan få sprida sig lite till innan jag sätter stopp. Söta är de och den blå färgen är så ljus och ljuv.
 Tre ståtliga allium har börjat slå ut. Gillar dem skarpt. De höga, smala stjälkarna och så ett runt lila klot däruppe!
Förra året köpte jag en ny slags akleja. De är lite mindre än de vanliga och färgen är lite mer mörkt lila. Fina tycker jag!
På förmiddagen i går åkte vi iväg till stan. Vi var där för at handla presenter till ett av barnen som snart fyller år. Det var mysigt som vanligt. Jag gillar att gå på stan med min 4-åring. Det är intressant också att se hur han utvecklas och förändras när det gäller att vara med, foga sig i att inte kunna göra precis som han vill hela tiden. För någon månad sen var det rätt jobbigt att ha honom med. Han ville inte titta på kläder. Han ville inte gå dit jag ville gå. Han ville köpa grejer på ett ganska överdådigt sätt. Men så har det hänt något. Jag har inte gjort något. Jag har inte brytt mig så jättemycket om hans trilska sätt. Försökt att lirka, suckat lite, blivit lite irriterad, kompromissat lite, propsat på att få min vilja...Kort sagt- vi har krånglat lite. Men nu har det alltså ändrat sig. Helt av sig självt. Han gillar att vara med i stadsmiljö. Han håller handen, han springer före, han kollar in grejer, han pratar med mig, han pratar med sig själv, han leker medan han går omkring, han är resonabel när det gäller inköpen. Det är härligt att ha en sån liten kompis med sig när man handlar och annars också. Kanske var han tvungen att krångla sig fram till sitt nya jag? Kanske är det så det är. Att det är jobbigt att utvecklas och att man måste få krångla lite. Måste få lite motstånd också. Och att sen faller det på plats.
 
Vi gick förbi en liten lekpark där vi stannar ibland. Men nu var det en massa förskolebarn där. Det såg man tydligt från långt håll eftersom de hade orangea västar på sig. N kom av sig. Han ville inte gå in i lekparken. Han började gå på muren runt lekparken istället. Normalt sett är han intresserad av andra barn i hans egen ålder. Men av någon underlig anledning är han helt ointresserad av barn i grupper. Det kanske känns märkligt att barnen är i en stor grupp. Förskolebarn är däremot är alltid intresserade av de som är utanför gruppen. Eller så tycker jag att det verkar i alla fall. Det var de här också. Flera stycken stannade upp. De vände sig mot oss och tittade noga på N. Han tittade inte tillbaka. De stirrade utan att röra en min. Följde N med blicken bara. Jag blev stående en stund eftersom N ville klättra på den där muren. Jag roade mig med att studera hur barnen lekte. Det var märkligt. Interaktionen mellan barnen var dålig. De flesta (de verkade vara ca 5 år) lekte i tysthet var för sig. Ett par flickor satt under rutschkanan och pratade. En pojke gick varv på varv runt lekparken. Fem varv räknade jag till. Han var helt allvarlig i ansiktet. Det var märkligt lite ljud och märkligt lite rörelse. Fröknarna satt på en bänk och pratade med varandra. Sedan var det dags att gå och rätt var det var stod barnen i ett led, två och två, och så började de gå. Ingen som protesterade och ville leka mer. Ingen som halkade efter för att åka en gång till eller springa ett varv till. Det var en märklig syn. Jag tänker mycket när jag ser det. Jag tänker hur olika barnens upplevelse av stadsbesöket blir. Hemmabarnet som är med den vuxne och uträttar något, roar sig tillsammans. Förskolebarnet som är med om en organiserad utflykt enkom för att göra något som är till för barnen. Fröknarna som ju ska stimulera barnen så att de utvecklas och som sitter på en bänk precis som alldeles vanliga mammor gör. Fast mammorna brukar beundra sina barn, le mot dem, njuta av att se dem fara runt, njuta av att se dem ta kontakt med andra, springa upp från bänken och hjälpa till, prata om något...Det handlar om samvaro, inte om barnpassning. Fast man brukar säga tvärtom. Att förskollärarna inte passar barn utan är med och möjliggör deras utveckling.
 
På kvällen var vi på karategradering. Jag och barnens mormor och morfar och N satt och tittade på. Det var roligt. I pausen for N upp. Han känner alla karatebarnen. De är äldre än honom, några är 4 år äldre, andra 5 år äldre, vissa 10 år äldre. Han var försiktig först när han började vara med och titta på träningarna. Men så småningom har han börjat ge sig ut. Deltar ibland lite bakom de andra. Är med och springer och leker innan träningen. Har lärt sig barnens namn. Han har lärt känna dem på egen hand. Jag har varit där men lite i bakgrunden. Han har gjort jobbet själv med mig som ett ankare, passiv men ändå där. Det är fascinerande att få se.