Att både ha kakan och äta den

Det är dags igen! En ny krönika om hur värdelösa dagens föräldrar är. Krönikören ger en rad exempel på hur gränslösa och ouppfostrade barnen är och hur lama och tillåtande föräldrarna är. Hon frågar sig sedan när och varför det blev så här. Att barnen dikterar villkoren och de vuxna är flata och bara låter dem hållas. Krönikören funderar vidare. Hon säger att inga djur skulle gå med på det här. De tar kommandot över sina barn och låter inte ungarna ta befälet. De utövar sin kärleksfulla föräldramakt och lär ungarna vett. De visar vägen. Men vi människor har förlorat den instinkten. Sen kommer slutet, som är tänkvärt, men som vanligt landar alldeles innan kärnpunkten. Så här står det: "Vilken tur då, att vi kan skyffla ungarna till dagis och skola och sedan skylla ungarnas respektlöshet på för få anställda och bristande rutiner."

Problemet är alltså att föräldrarna har avsagt sig sin föräldrainstinkt och slutat fostra barnen. De skyfflar in barnen i dagis och skola och skyller barnens dåliga uppförande på personalen och på brister i verksamheten. Så här tänker jag: Om föräldrarna har slutat fostra barnen så måste ju det bero på något. Och det måste väl vara ganska enkelt att räkna ut vad det är. Föräldrar är inte tillsammans med sina barn särskilt mycket längre. Det är på heltid i 1-2 år och då ska det delas mellan mamman och pappan. Och sen är det morgnar och sena eftermiddagar, kvällar och helger. Och så semestern då. Och så fortsätter det. Skolan börjar och då är det för det mesta fritids efter skolan och på loven förutom på semestern. Och sen blir barnen "stora", det är de mellan 10 och 12 år. Och då får barnen vara ensamma på eftermiddagarna och på loven, utom på semestern då. Man blir inte förälder bara för att man får barn. Man fostrar inte barn bara för att man är vårdnadshavare. Att bli förälder och att lära sig "fostra" barn kräver närvaro. Ju  mindre barnet är desto mer närvaro krävs. En djurmamma kan inte fostra sina barn lite då och då. Hon är tillsammans med sina barn hela tiden och hon kommer att reagera när barnen inte uppför sig som de bör. Hon kommer inte bara att tillrättavisa utan hon kommer att vara nära, leka, sköta om. Närheten har två sidor. Kärlek och omvårdnad och så ibland när det blir konflikt - tillrättavisningar. Man kan inte plocka ut den ena delen och strunta i den andra. Utan närvaro kommer inga konflikter uppstå. Det kan det inte eftersom man inte är på samma plats.

Att skylla på föräldrarna tycker jag är svagt och elakt. Föräldrarna har inte valt detta. De måste leva i det system de blivit födda in i. Vårt samhälle vill inte att föräldrar ska ta hand om barn. VI har fått 480 föräldradagar som vi kan ta ut och använda till heltids eller deltidsnärvaro med våra barn. Sedan har vi rätt att gå ner till 80 % till barnet är 8 år. Och så har vi det största erbjudandet - nästan gratis förskola och nästan gratis fritids. Vissa timmar på dagis är gratis. De är det därför att det anses att barnen har rätt till förskola, att den har mer att ge än vad föräldrar någonsin kan. Budskapet är klart och enkelt. Barn hör hemma på förskolan. Punkt slut. Både när det gäller ekonomiska styrmedel och attityder signalerar samhället mycket tydligt hur det ligger till.

Då tycker jag att de som bestämmer ska vara glada och nöjda nu när det har blivit som de vill. Föräldrar  har förstått budskapet. Förskolan är bättre än vad föräldrarna är. Förskolan fostrar barnen och föräldrarna har blivit bifigurer. De där roliga fritidsmänniskorna. Lite som en mormor eller farfar. Kryddan. Inte basen. Men då kommer frågan. Kan främmande människor fostra andras barn? Jag tror faktiskt inte det. Det ligger inte för en att göra det. Fostran är inte något utanförstående man kan koppla på hur som helst Fostran är något som är sammantvinnat och ihopbakat med närhet och samvaro. De följs åt som trådarna i ett rep. Tvinnar man upp repet blir det bara sköra trådar.

Så jag tycker att journalister, tyckare och författare borde tänka ett steg till. Börja titta på familjepolitiken i Sverige. Börja titta på vilken syn de styrande har på föräldraskap. Börja titta på hur det ser ut när det gäller ekonomiska möjligeter att på egen hand ta hand om sina barn, i hemmet. Men då blir det farligt. För då måste vi börja fundera på om det blev så bra det här. Man får fortsätta klaga på föräldrarna. Det är lättast. Man får fortsätta inbilla sig att man både kan ha kakan och äta den. Men det kan man inte.