onsdag 10 juni 2015

Trädgård och lek!

Det blev visst sommar! Över en natt så ändrade det sig och igår var luften ljummen och skön. I trädgården har det börjat blomma! Min nya bergsvallmo har slagit ut och jag är nästan lite förälskad. Den är nästan onaturligt blå och blombladen är stora och frasiga. Hoppas de sprider sig. Annars får jag köpa några till.
 Ibland kommer det nytt utan att det riktigt var meningen. Vi har fått in en hel del förgätmigejer i kanten av ena tomten och de har börjat vandra in lite i min skuggrabatt och bland smultronen under vinbärsbuskarna. Det kanske är ogräs men det struntar jag i. De är vackra och kan få sprida sig lite till innan jag sätter stopp. Söta är de och den blå färgen är så ljus och ljuv.
 Tre ståtliga allium har börjat slå ut. Gillar dem skarpt. De höga, smala stjälkarna och så ett runt lila klot däruppe!
Förra året köpte jag en ny slags akleja. De är lite mindre än de vanliga och färgen är lite mer mörkt lila. Fina tycker jag!
På förmiddagen i går åkte vi iväg till stan. Vi var där för at handla presenter till ett av barnen som snart fyller år. Det var mysigt som vanligt. Jag gillar att gå på stan med min 4-åring. Det är intressant också att se hur han utvecklas och förändras när det gäller att vara med, foga sig i att inte kunna göra precis som han vill hela tiden. För någon månad sen var det rätt jobbigt att ha honom med. Han ville inte titta på kläder. Han ville inte gå dit jag ville gå. Han ville köpa grejer på ett ganska överdådigt sätt. Men så har det hänt något. Jag har inte gjort något. Jag har inte brytt mig så jättemycket om hans trilska sätt. Försökt att lirka, suckat lite, blivit lite irriterad, kompromissat lite, propsat på att få min vilja...Kort sagt- vi har krånglat lite. Men nu har det alltså ändrat sig. Helt av sig självt. Han gillar att vara med i stadsmiljö. Han håller handen, han springer före, han kollar in grejer, han pratar med mig, han pratar med sig själv, han leker medan han går omkring, han är resonabel när det gäller inköpen. Det är härligt att ha en sån liten kompis med sig när man handlar och annars också. Kanske var han tvungen att krångla sig fram till sitt nya jag? Kanske är det så det är. Att det är jobbigt att utvecklas och att man måste få krångla lite. Måste få lite motstånd också. Och att sen faller det på plats.
 
Vi gick förbi en liten lekpark där vi stannar ibland. Men nu var det en massa förskolebarn där. Det såg man tydligt från långt håll eftersom de hade orangea västar på sig. N kom av sig. Han ville inte gå in i lekparken. Han började gå på muren runt lekparken istället. Normalt sett är han intresserad av andra barn i hans egen ålder. Men av någon underlig anledning är han helt ointresserad av barn i grupper. Det kanske känns märkligt att barnen är i en stor grupp. Förskolebarn är däremot är alltid intresserade av de som är utanför gruppen. Eller så tycker jag att det verkar i alla fall. Det var de här också. Flera stycken stannade upp. De vände sig mot oss och tittade noga på N. Han tittade inte tillbaka. De stirrade utan att röra en min. Följde N med blicken bara. Jag blev stående en stund eftersom N ville klättra på den där muren. Jag roade mig med att studera hur barnen lekte. Det var märkligt. Interaktionen mellan barnen var dålig. De flesta (de verkade vara ca 5 år) lekte i tysthet var för sig. Ett par flickor satt under rutschkanan och pratade. En pojke gick varv på varv runt lekparken. Fem varv räknade jag till. Han var helt allvarlig i ansiktet. Det var märkligt lite ljud och märkligt lite rörelse. Fröknarna satt på en bänk och pratade med varandra. Sedan var det dags att gå och rätt var det var stod barnen i ett led, två och två, och så började de gå. Ingen som protesterade och ville leka mer. Ingen som halkade efter för att åka en gång till eller springa ett varv till. Det var en märklig syn. Jag tänker mycket när jag ser det. Jag tänker hur olika barnens upplevelse av stadsbesöket blir. Hemmabarnet som är med den vuxne och uträttar något, roar sig tillsammans. Förskolebarnet som är med om en organiserad utflykt enkom för att göra något som är till för barnen. Fröknarna som ju ska stimulera barnen så att de utvecklas och som sitter på en bänk precis som alldeles vanliga mammor gör. Fast mammorna brukar beundra sina barn, le mot dem, njuta av att se dem fara runt, njuta av att se dem ta kontakt med andra, springa upp från bänken och hjälpa till, prata om något...Det handlar om samvaro, inte om barnpassning. Fast man brukar säga tvärtom. Att förskollärarna inte passar barn utan är med och möjliggör deras utveckling.
 
På kvällen var vi på karategradering. Jag och barnens mormor och morfar och N satt och tittade på. Det var roligt. I pausen for N upp. Han känner alla karatebarnen. De är äldre än honom, några är 4 år äldre, andra 5 år äldre, vissa 10 år äldre. Han var försiktig först när han började vara med och titta på träningarna. Men så småningom har han börjat ge sig ut. Deltar ibland lite bakom de andra. Är med och springer och leker innan träningen. Har lärt sig barnens namn. Han har lärt känna dem på egen hand. Jag har varit där men lite i bakgrunden. Han har gjort jobbet själv med mig som ett ankare, passiv men ändå där. Det är fascinerande att få se. 

4 kommentarer:

  1. Vilken fin relation du och dina barn verkar ha, vad roligt att få ta del av era dagar!
    Jag är så glad över att ha hittat hit till din blogg för jag blir både inspirerad och känner igen mig. Idag var jag och min dotter (som blir tre i augusti), i en av stans lekparker och precis samma reaktioner som du beskriver hos din son känner jag igen, fast hos henne. Barnens ögon som följer henne hela tiden och att barnen sedan blir som en "enhetlig massa" där det inte uppstår någon riktigt bra kontakt person till person. Hon blir verkligen uttittad, och ja - det hela blir ganska märkligt och jag har inte vetat riktigt hur man ska hantera det. Det har känts så konstlat alltihop och kanske har jag också känt mig lite dum som inte kommit på något jättesmart i situationen :( för hur det än är uppstår den ju igen och igen. Så skönt att läsa ditt inlägg!

    Vår dotter vill inte gå i förskola, hon är väldigt tydlig med det.
    När hon var precis två år fyllda började hon faktiskt på dagis och vi måste ha haft världens oflyt när vi fick den dagisplatsen för "allt" gick liksom snett och fel. Lång historia egentligen, men nu är jag ändå glad att det blev som det blev. Efter två veckor med henne på dagis fick vi nog på alla sätt och vis. Vi sa upp hennes plats och med vårdnadsbidraget har jag kunnat vara hemma. Under den här tiden har jag ändrats väldigt mycket, det är jag tacksam för, jag ser annorlunda på saker och ting, men ibland tänker jag att jag håller på att bli lite radikal :)
    Grejen är den att jag insett att jag stortrivs med hemmalivet tillsammans med vår dotter, jag märker att hon mår bra av det och utvecklas massor - och ja, hela vår familj mår bra av det. Men att vilja det här och välja det här går på tvärs med vad "alla" i vår närhet väljer att göra. Vilket i förlängningen för med sig att man lätt känner sig lite ensam med sina tankar. Man blir ju så annorlunda plötsligt.

    PS. Tack snälla du för din svartkommentar på mina något förvirrande rader i anslutning till ditt inlägg "Mer gratis förskola åt folket" :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Vad skönt att ni kunde ta hem dottern när det inte funkade. Har liknande erfarenheter av förskola också - har använt det först för att jag verkligen trodde att barn behövde jämnåriga kamrater - och det fanns ju inga hemma. Och sen för att vi inte hade så mycket att välja på en kortare period. Båda upplevelserna fick mig, oss att förstå bättre vad vi tänkte och kände fast inte riktigt hade kunnat formulera. Och sen det där med att välja helt annorlunda - det är inte så lätt. Fast när man har vant sig och som du skriver - upptäckt hur bra det känns - så har jag liksom blivit lite annorlunda, känner mig lugnare och mer tillfreds med det liv jag, vi har valt och har den stora lyckan att kunna leva.

      Radera
  2. Så skönt höra fler kan trilskas lite..
    Vår 4 åring är mkt pendlande i humöret och har mkt vilja och ilska att jag ibland undrar om detta verkligen är normalt.fniss.
    men så blir hon sådär charmig och gosig och rolig igen och allt glöms bort.ler.

    Tänker med att vilken förmån för barnen att få vara hemma..
    ta allt i deras takt..
    låta dem hinna gå på muren..
    inte ngn stress...

    kram o ha ett fint sommarlov

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ni får ha ett fint sommarlov själva! Och jag tänker som du när det gäller att slippa stressen. Känner igen det du skriver om pendlandet! Härligt att få dela det fullt ut med barnet och att barnet faktiskt får lov att vara lite trilsk och sen pendla tillbaka till harmoni igen. Tänker ibland att det inte är så dumt att trilskas lite emellanåt - så folk förstår vad man vill och inte bara bestämmer allt över en! Känner mig rätt trilsk själv ibland! Kram!

      Radera