Hundar och ungar

 Jag snubblar över en hemsida där Anders Hallgren diskuterar hundar. Han pratar om coronahundar…såna hundar som folk skaffat eftersom de plötsligt jobbade hemma och alltså kunde ha hund. Vad händer när allt återgår till det normala…när husse och matte jobbar borta igen. Enligt svensk lag ska inte en hund lämnas ensam mer än som mest 6 timmar om dagen. Om man då måste jobba hela dagen? Anders säger att då måste man skaffa ett nytt hem till hunden eller ta till nödlösningen hunddagis. Nödlösningen? Går inte nästan alla hundar på dagis numera? Det kanske de gör men Anders menar att hunddagis inte är bra för hunden. Hundar härstammar från vargar och vargar lever familjeliv. Och det behöver tydligen också hunden göra. Anders är hård och ärlig när han säger att hunddagis kan funka om hundarna blir fint omhändertagna och det kanske är 3-4 hundar där…och beroende på hur hundarna är. Alla hundar är olika…vissa gillar inte att umgås med andra hundar, och hundarna måste också få stimulerande sysselsättning på dagarna. Han fortsätter att resonera kring huruvida man verkligen ska ha hund om man arbetar borta hela dagarna och säger att han inte tycker det. Man ska inte ha hund om man jobbar borta på heltid. Hundar ska vara i sin familj helt enkelt. Han ställer frågan ”Varför skaffa hund som man inte ser annat än på kvällar och helger? Hunden träffar sin familj några timmar efter jobbet och är sedan borta från den resten av dagen. Ska man ha en hund så ska man ha tid med den och ge den all omvårdnad och kärlek och skötsel som den behöver under sitt korta liv. Det har den rätt till.”

Ja, så säger en hundpsykolog om hundars livsvillkor. Undrar om man kan applicera samma syn på barn. Tål barn att lämnas bort många timmar varje vardag från ca 1 års ålder? Är inte barnen också sprungna ur biologin och är programmerade på att fostras i sin egen familjegrupp….och att få närhet och omvårdnad av sin mor eller annan väldigt närstående person? Och..den svåra frågan…som Anders inte skäms för att besvara när det gäller hundar…är det någon mening med att skaffa barn som man bara träffar några timmar på kvällen och på helgen? Det kanske är så att det inte bara är hunddagis som är en nödlösning…detsamma kanske gäller barndagis.

Oroad, bekymrad och förvånad

 Man  har undersökt sakernas tillstånd i riket igen. Man gör ju det då och då. Nu är det TCO som kollat läget när det gäller föräldraledigheten. Och det är bekymmersamt. Ordförande Therese på TCO säger att "jag är både orolig, bekymrad och förvånad. Det visar att vi inte kan ta de steg jämställdhetsmässigt, som vi tidigare sett."

För det är nämligen så att föräldraledigheten är mycket mer ojämställd än vad som syns. Om man bara tittar på Försäkringskassanas siffror så ser det ut som att kvinnorna är borta från arbetet i drygt 8 månader. Men detta är en skenbar siffra. Kvinnorna har nämligen gjort riktiga ofog...de är hemma utan att ta ut dagar. Olovligt på något sätt. Eller hur man ska säga. De spränger in obetalda dagar och på riktigt är de hemma nästan 13 månader. Skandal. Med andra ord. Kvinnorna är borta från jobbet mycket mer än männen.

Ordförande Therese ser att utvecklingen mot ett mer jämställt uttag av föräldradagarna har stannat av. Det är de där mormerna på arbetsmarknaden och i hemmet som ställer till det. Vi har vant oss vid att kvinnor tar ett större arbete för obetalt arbete. Och detta får förödande konsekveser. på alla sätt och vis. 

Kvinnorna var borta från jobbet i 12,7 månader och männen 3,4. Vad leder detta till då? Jo kvinnorna får lägre löner, sämre arbetsvillkor och karriärmöjligheter, blir sjukskrivna i högra utsträckning och får sämre pension. 

Och det har blivit sämre. Kvinnor tar ut större andel av föräldraledigheten än tidigare. En genusforskare säger att kvinnorna fortsätter att offra sig. Utan att se till de framtida konsekvenserna. 

Alltså...föräldraledigheten måste fördelas mer jämt. 

Hmm. Vill ni inte gråta när ni läser? Hur har det blitt så här? Att mammor som går omkring med ett litet barn i magen i 9 månader, föder, ammar, ger omsorg..och faktiskt blir väldigt, väldigt fästa vid sina små barn anses vara hemma för länge om de är hemma i 12,7 månader? En 12,7 månader gammal unge är en bäbis...kan nästan ingenting. Varför kallas det att offra sig om man är hemma och tar hand om sin egen avkomma? Varför anses det inte sunt och naturligt? Om kvinnorna far illa ekonomiskt...gör något åt det istället för att tvinga dem att lämna ifrån sig sina små. Och jag vill inte bara gråta...jag vill också skratta. Papporna är hemma lite drygt 3 månader...precis så länge som de låsta dagarna stipulerar! Mammor och pappor är inte så ädla som politiker och makthavare tror...de gör som man måste för att få ut sina kronor man har rätt till. De vill det inte. Inte på riktigt. För att få till den jämställdhet samhället drömmer om krävs tvång. Vad är det för jämställdhet? 

Själv har jag varit hemma nu i 25 år med ofrivilliga avbrott för annat krafs som jobb och studier. Jag ångrar inte en dag. Jag har inte offrat mig. Jag har fått något. Jag har fått tid till min familj och mig själv och vårt hem. Jag har inte blivit sönderstressad, inte behövt vara sjukskriven...Och jag har gjort karriär...jag har blivit väldigt bra på en massa saker som anställt folk får betalt för...att ta hand om barn, att utbilda barn, att städa, att laga mat, att tvätta, att multitaska, att sköta en trädgård, att planera ekonomi, att samtala med barn och ungdomar...Värdelöst arbete, ett offer, när man gör det för sin egen familj...ett värdefullt jobb om det sker utanför hemmet. Sånt blir jag oroad, bekymrad och förvånad över när jag funderar på det. 

Helgerna...

...kommer och går och det har redan blivit februari! Denna helgen gör vi ingenting. Och det är skönt! Det är härligt att bara skrota runt...lösa korsord, städa, läsa, glo på tv, laga mat och njuta av den tillsammans...

Förra helgen var desto mer hektisk. Vi åkte till Uppsala för att hjälpa en son att flytta...fjärde flytten på 3,5 år! Nu slipper han korridorsboendet och har ett fint stort rum med kökshörna, egen dusch, sovalkov och plats att breda ut sig lite! 

Vi åkte sent på fredagen. Ett barn fick vi med oss och två stannade hemma. De två blev bjudna hem till sin mormor och morfar som snällt nog bjöd på sushi! Och jag blev sugen...och åkte ner på stan och köpte med mig att ha till kvällsmat när vi kom fram! Det var gott...och mysigt att sitta på golvet i studentrummet och äta tillsammans! 

Dagen därpå blev det fullt jobb...packa ihop, köra iväg, bära, packa upp och börja inreda. Sonens flickvän var med och hjälpte till!

En sväng till IKEA blev det också...det var mycket som fattades som behövde inhandlas!

Och på kvällen blev vi hembjudna till sonens flickväns föräldrar som bjöd fint på smarriga pizzor! 

Dagen därpå fortsatte flyttjobbet...ett köksbord inhandlades på Blocket och en släkting till mig och hans son åkte och hämtade det åt oss! Sonen och vårt barn monterade ihop det! 

Sen blev vi bjudna på kaffe och tilltugg hemma hos släktingen. När vi gick tillbaka var det mörkt...och som alltid blir jag så glad när jag kommer till Domkyrkan...det är ju så vackert! 

Lite mer jobb hanns med efteråt och sen åkte vi hem på sena kvällen! Trötta men glada! Det blev en rolig helg! 

 

Futtigheter

 71 % av svenska folket är emot kvotering av föräldraledigheten visar en Sifomätning som gjorts av tankesmedjan Familjen först. 17 % av de tillfrågade tycker att riksdagen ska bestämma över hur man fördelar sina föräldradagar. 12 % är tveksamma. Resten, 71 %, tycker att föräldrarna ska bestämma själva.

I nuläget får man inte bestämma över 90 föräldradagar. KD och SD vill ta bort kvoteringen helt. C, L och M tycker att det är bra som det är…de tre sk pappamånaderna ska vara kvar. V och S vill införa en likadelad föräldrapenning…alltså strikt hälften till mamma och hälften till pappa. Miljöpartiet vill tredela föräldraförsäkringen…en del till mamma, en till pappa och en som man kan göra som man vill med.

Det är så krångligt det där med föräldraförsäkringen. Det tycker i alla fall Annika Strandhäll. Det är nämligen så att pappornas uttag (gräsligt ord va!) inte ökar längre. Och det är inte bra. Inte alls. Vi utvecklas inte längre mot mer jämställdhet. Vad göra? Enkelt…individualisera föräldraförsäkringen förstås.

Annika berättar om hur viktig föräldraförsäkringen är när det gäller att få till jämställdheten. Det är liksom den som gjort oss så jämställda som vi är. 1974 infördes föräldraförsäkringen och från den tiden har sysselsättningsgapet mellan män och kvinnor gått från 21 procentenheter till dagens drygt 4 procentenheter. Kvinnor i Sverige har nu den högsta sysselsättningsgraden i EU! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Fast det är ändå inte riktigt bra. Vi får ta bort ett hurra när jag tänker på det. Men allt går att fixa med mördande reklam…nä, inte riktigt, tvång måste till…Pappadagar. Trots att svenska folket inte vill att föräldradagarna ska kvoteras måste det ändå ske. Annika förklarar. 1994, ett år innan den första reserverade månaden i föräldraförsäkringen infördes var antalet föräldradagar 390. Pappor tog bara ut drygt 11 % av dessa dagar. Idag är antalet föräldradagar 480 och 90 dagar är reserverade för pappa. Och pappornas uttag har ökat till drygt 30 %.

Men nu har det alltså hänt…vi har nått ett dödläge…papporna ökar inte längre sitt uttag. Utvecklingen har helt stannat av. Och det hemska är att partier på högerkanten vill ta bort kvoteringen. Trots att det är kvoteringen som gett oss jämställdhet. Kvoteringen har lett till att pappor tar ökat ansvar för sina barn (för det är bara när barna är mellan 0 och 1,5 år man kan ta ansvar?), att kvinnor kan satsa på karriären (tex inom barnomsorgen) och som bidragit till att lönegapet mellan män och kvinnor minskat.

Ergo…föräldraförsäkringen måste bli helt individualiserad. Trots att folket inte vill det. Men det finns ingen annan väg framåt mot jämställdheten. Det måste vi liksom bara acceptera. Hallelulja!

Blir man inte trött på det? Jag blir det i alla fall. Det är så väldigt lite kvar av det där med att få barn och bilda familj. Hela klabbet har liksom kokats ner till de där 480 dagarna. Man får en liten gullunge…man längtar efter den och bär runt på den inom sig i 9 månader, föder den, ammar den. Och hela tiden ska dagarna ticka. Nedräkningen. Futtigt på något sätt.