Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

tisdag 30 september 2014

Skärp dig kvinna!

Knappt hann S komma till makten förrän det hände något i samhällsdebatten. Det handlar om att mammor är hemma för länge med sina barn. Mammorna har hittat kryphål i den så fantastiska föräldraförsäkringen. De har förstått att man kan vara hemma längre än vad det är tänkt genom att spara på dagarna. De är hemma 13 månader under barnets första två år men tar bara ut 9,5 månaders föräldrapenning. De fuskar alltså till sig 3,5 månader som de inte har rätt till egentligen. Detta ställer till det något alldeles enormt. Jämställdheten blir lidande och näringslivet får ett helsike. De vet ju inte när mammorna tänker komma tillbaka och de är förresten borta alldeles för länge. De är borta så länge att de faktiskt riskerar att bli gäster på arbetsmarknaden. Och inte nog med detta. Mammorna är också osolidariska mot alla andra kvinnor, mot de som inte skaffar barn. Mammornas osunda och själviska beteende smittar av sig på de andra, riktiga kvinnorna- de som inte krånglar på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna antar att ALLA kvinnor kommer att krångla och så tror de att det inte blir så bra att anställa kvinnor och absolut inte som chefer. Det går ju inte att lita på kvinnor. Och så har vi slutligen det allvarligaste problemet när kvinnor bär sig åt så här dumt. Kvinnorna går miste om en massa härliga karriärchanser och de får lägre lön och usla pensioner.

Ja, ni hör själva. Det är ett mycket allvarligt problem vi står inför. Kvinnorna måste ta sitt förnuft tillfånga. De lurar till sig tid och pengar också förresten. De ska inte gå och tro att föräldraförsäkringen är någon rättighet. Staten är minsann väldigt snäll som överhuvud taget ger oss pengar i form av föräldradagar. Det här fuskandet är ett beteende som måste korrigeras. Man måste se över flexibiliteten i föräldraförsäkringen. Det betyder antagligen att man inte ska kunna spara dagar utan måste ta ut alla i en följd. Och så måste det förstås till fler öronmärkta föräldradagar så att man också får bukt med det faktum att kvinnorna tar ut fler dagar än männen. Om det nu är männen som är elaka och tvingar sina fruar att vara hemma länge eller om det är kvinnorna som är själviska och vill ha mycket för egen del är oklart. Det kan vara lite hur som . Beroende på sammanhanget. Men det står klart att något måste göras. Så här kan vi inte ha det helt enkelt!

Det är lätt att bli ironisk. Det känns som om jag hamnat i början av en dystopisk framtidsskildring där knutarna dras åt kring folk och en elak diktator snart kommer att förvandla hela världen till en grå, dyster plats full av klonade, lydiga undersåtar.

Jag känner mig ledsen. Det känns märkligt att leva i ett land där det anses onödigt och till och med som ett problem att man vill ta hand om sina små barn. Det känns märkligt att man kan tala om att vara gäst på arbetsmarknaden om man är borta 13 månader när alla vet att man sen ska jobba i ca 40 år. Var är man gäst egentligen? Det känns märkligt att försöka föreställa sig hela den armé av småbarn och föräldrar som varje morgon lämnar hemmen för att marschera mot dagis och arbetsplatser. Det känns märkligt att gå omkring i villakvarter som är helt tysta och öde och med sparkcyklar och bollar som ligger och skräpar i trädgårdarna. Det känns märkligt att de enda ställen man kan se barn är på förskolegårdar. Där finns de - många, skränande och med några få vuxna som står och tittar. De stimulerar barnen, socialiserar dem och utvecklar deras kognitiva tänkande. Det känns märkligt att mammor inte ska få fortsätta och realisera de drömmar som inom varje mamma väcks när längtan efter barnen kommer. När man ser framför sig en liten bäbis i sina armar. När man känner barnet sparka inom sig. När man får upp det ångande, varma lilla knytet på bröstet och ser rakt in dess stora mörka, vakna ögon. När man får kontakt. När man bär och ammar och smeker och kramar. Inte tänker man sig att snart, snart ska jag lämna bort dig. Jag ska lämna bort dig så att jag kan göra en fantastisk karriär, kanske på en förskola. Jag ska tjäna in pensionspoäng. Jag ska stötta mina barnlösa systrar. Jag ska få lika bra lön som en man. Inte var det det man tänkte?

fredag 26 september 2014

Fredagsfika!

Äntligen fredag! En kaka ska man väl ha då!? Den här är vår familjs nya favorit! Vit chokladkaka med hallon.
 Smält 100 g smör i en gryta och bryt ner 120 g vit choklad i smöret. Rör om så att chokladen smälter. Tillsätt 2 dl vetemjöl, 2 dl socker, 1 tsk vaniljsocker och 2 ägg. Häll ut i en springform med bakplåtspapper i botten. Stoppa ner frysta hallon - så många du vill ha - men ca 1 dl kanske. Grädda i 200 grader i ca 25 minuter.
 
När kakan har kallnat ringlar du över smält vit choklad. Servera med grädde eller vaniljglass och kanske några hallon.
 

torsdag 25 september 2014

Övningar i modersmålet för småskolan

Jag och sonen i 2:an jobbar lite med skrivning och stavning. Jag tycker att den här gamla boken är så bra. Det verkar vid första anblicken rätt tråkigt. Det handlar mycket om att skriva av stycken. Varför ska man göra det då? Ja, jag tror att det är väldigt bra av många olika anledningar. Man tränar sig på att läsa en text och hålla reda på var man är. Koncentration alltså. Man tränar sig i att söka av i texten. Vilket var det sista ordet jag skrev av? Ögat och handen måste samverka. Barnet får stämma av om ordet det läste nyss skrevs av rätt. Stavningen går i bakvägen. Man gör barnet medvetet om stavingen, om olika ljud och längder på ljuden. Man tränar också läsförståelsen.
Först tränar man på ord med enkla ljud - inga dubbelteckningar alltså. Sedan kommer dubbelteckningen in väldigt snabbt. Där är vi nu. Styckena är korta och kräver lagom mycket av barnet.
 Efterföljande övningar handlar om att bli medveten om vokalerna - självljuden och sen går det vidare med övningar som låter barnet träna på dubbelteckningen - att höra skillnaden mellan långa och korta självljud.
 Avsnittet avslutas med diktamensövningar.
 
 


måndag 22 september 2014

Bokstavsböcker

3,5-åringen tycker att bokstäver är roligare och roligare. Han tänker mycket på vad som står på olika saker. Han "läser" på förpackningar och eftersom han ju vet vad som finns i blir det ofta ganska rätt. Han vet att man kan ljuda sig fram men än har han inte knäckt koden. Han verkar vara på gång ändå och två bokstäver, IS, NU, OM...läser han ihop lätt och blir lika förvånad varje gång det funkar - blev det ett ord?! Hur gick det till? Vi "jobbar" lite varje dag - det är en rolig aktivitet tycker vi båda. Jag har köpt några pysselböcker och den roligaste är den här:
Det är en sån där blank, hård bok som man kan skriva i med whiteboardpenna. Man ska hitta bokstäver som är lite gömda och fylla i dem med den där pennan. Det låter lite trist men minstingen tycker att det är roligt ganska länge.
Längst bak  boken finns bokstäverna i ordning. Det är bara vanliga rader med bokstäver som ska fyllas i. Det är också roligt och det verkar som om det kan vara "nyttigt" att träna sig på att följa de prickade linjerna. Man märker att handen blir bättre på att styra sig. Han har också blivit mer medveten om de små bokstäverna och känner igen ganska många av dem.
Vi gör en egen bokstavsbok också. Det är också väldigt roligt. Jag skriver varje bokstav på ett eget uppslag i en skrivbok. Sen ritar vi bilder av saker som börjar på den aktuella bokstaven. Det är mest jag som ritar men lillkillen är med och föreslår, ljudar och ritar ibland också själv. Det roligaste är att klippa ut bokstäver och limma fast dem på rätt sida. Allt blir en grej. Hitta bra och stora bokstäver i reklamblad, klippa ut dem, hitta rätt sida. I går blev det till en hel lek med en timmerbil som lastade av bokstäverna i en lastbil som sedan tippade av bokstäverna på rätt sida i boken!
 
 
 

torsdag 18 september 2014

Dagledig - funderingar kring ord och andra ovidkommande tankar

Jag läser ett reportage i lokaltidningen. Det handlar om en slags dramatiserad sagostund som ordnas på biblioteket. Det låter väldigt roligt och jag funderar lite på om jag och 3-åringen kanske skulle åka dit nästa gång det ordnas. Jag läser om igen för att se om det står vilka åldrar det vänder sig till och inser att sagostunden riktas till förskolegrupper men att daglediga med barn är välkomna. Daglediga? Vad innebär detta? Varför står det så? Varför står det inte föräldrar med barn är välkomna?

Förmodligen är förklaringen mycket enkel. Barnen på bilden i reportaget ser ut att vara ca 3-5 år och det finns ju förstås nästan inga föräldrar hemma som har så gamla barn. De arbetar. Men de kan ju ha en dag ledig om de har ett sånt jobb. Då är de alltså daglediga.

Jag får ändå underliga associationer av det där ordet. Jag tänker på pensionärer och dagledigträffar. Jag tänker på daglönare. Jag tänker på någon som går och drar. Jag tänker på något tillfälligt. Jag tänker på att arbete är normaltillståndet och så kanske man får en dag ledig och kallas då dagledig. Jag tänker att nya ord uppstår med en ny verklighet och att nya ord hjälper till att beskriva och normalisera det nya som uppstått.

Förr var mammor hemma hos sina barn. Det var normaltillståndet. De som arbetade kallades yrkesarbetande. Nu är normen att man jobbar. Det andra är ovanligt och det finns inget ord som beskriver den som är hemma med barn efter avslutad föräldraledighet. Hemmaförälder är väl det ord som ligger närmast till hands men det verkar inte ha slagit igenom. Kanske eftersom det inte finns särskilt många hemmaföräldrar. Hemmafru är helt föråldrat och ett ord som väcker alla möjliga känslor - löje, något mossigt och omodernt, rutiga förkläden, onödigt, något skamligt...Det finns inga föräldrar som enbart är föräldrar längre. Arbetet är det som definierar oss som människor och det är arbetet man kan vara tillfälligt ledig från. Man kan vara föräldraledig, sjukskriven, arbetslös. Men att bara vara förälder är något som inte längre finns. Dagledig är ett nytt bra ord som används om föräldrar som har fått en ledig dag från sin ordinarie verksamhet - arbetet.

Jag tänker andra saker också. Jag tänker på hur barnens uppväxtförhållanden har ändrat sig. Om man backar tillbaka 40-50 år bara så var i princip alla barn hemma med sin mamma. Det var i hemmet man hade vardagen och därifrån man gjorde så utflykter för att få omväxling och variation. Det var i hemmet leken och lärandet skedde och i närheten av hemmet kunde kompisar finnas. Fanns det inga på gatan fick man klara sig utan. I hemmet fanns vardagsmänniskorna man umgicks med, mamman och kanske syskon. Fanns det inga syskon fick man klara sig utan. Nu har barnet två vardagsmiljöer. Hemmet är basen där man utgår ifrån men så är det ju också förskolan där ofta de flesta vakentimmarna tillbringas. Barnet har många uppsättningar vardagsmänniskor att förhålla sig till. Stället där den sociala och pedagogiska utvecklingen skulle få en rejäl skjuts har också gått och blivit en vardagsmiljö. En vardagsmiljö som personalen försöker få lite guldkant på genom olika aktiviteter utanför förskolan. Kedjan har blivit lite längre. Föräldrarna lämnar barnet till förskolan som försöker ordna lite variation ibland.

Det känns lite märkligt alltsammans när jag tänker på det.

Paj utan pajdeg

Har hittat en ny lunchfavorit! Paj utan pajdeg eller ugnsomelett kanske man också kan kalla det! Det är så gott och går så rysligt fort att svänga ihop en och det går att ha i lite vad man känner för och har hemma.
 
4-5 p
 
1 strimlad röd paprika
1 röd lök i smala "båtar"
1 näve haricot verts - lätt förvällda
tärnad rökt skinka i bit - behöver inte vara mycket
 200 g riven ost
5 ägg
3 dl vispgrädde
muskotnöt
Salt och svartpeppar

Gör så här:
 Lägg grönsakerna i en pajform och strö den rivna osten över. Vispa ihop ägg, grädde, muskot, salt och peppar. Häll äggblandningen över grönsakerna. Tillaga i ugnen i 25-30 minuter i 200 grader. Låt pajen stå några minuter innan den skärs upp.

tisdag 16 september 2014

Råsunda special

 
I går bakade jag ett så gott bröd, Råsunda special. Jag hittade det i en av Anna Bergenströms kokböcker men receptet verkar finnas lite här och där för jag har ett svagt minne av att jag har läst det i en annan kokbok jag har men minns inte vilken. Hur som helst - gott blev det och lätt var det att baka.
 
Ett stort bröd:
 
50 g jäst
2 tsk salt
1 msk honung
6 dl ljummet vatten
2 dl grahamsmjöl
1,2 l vetemjöl
 
Rör ut jästen med lite vatten och tillsätt sedan resten av vattnet, salt och honung.
Häll i grahamsmjölet och rör om.
Arbeta ner vetemjölet. Hälften till att börja med och sedan så mycket att du får en ganska lös deg.
Jäs i 1-2 timmar under bakduk.
Tippa ut degen på bakbord och forma en limpa.
Lägg den på plåten och skär några sneda snitt.
Låt jäsa i 20 min,
Pensla ev med ägg och strö över sesamfrön eller vallmofrön.
Grädda på andra falsen från botten i 250 graders värme i 15 min.
Sänk värmen till 200 grader och fortsätt grädda i 25-35 min.
 

fredag 12 september 2014

Tidig morgon i trädgården

På morgnarna vinkar jag hej då på löpande band! Först åker den störste och strax därefter åker mina högstadiekillar och sist ger sig de minsta barnen åt. Det är mysigt att vinka hejdå och jag är lite fånig och gör det till alla. Den minste vinkar och vinkar hela vägen ändå tills den svänger av och jag inte syns längre. Det är så ljumt och skönt och minstingen som går med ut och vinkar brukar cykla en liten stund på uppfarten och på vägen  Han leker lite att han åker till skolan och han vinkar och står i. Idag var det en så härlig morgon. Löften om höst i luften men nästan sommarvarmt. Fuktigt och friskt och luften känns så nära, som om den omsluter hela mig. Vi gick runt ett varv i trädgården och tittade på allt fint som fortfarande finns där.
Spindelnäten låg som mattor i häcken.
Körsbärskornellen har redan fällt nästan alla sina lysande blad. 
 
Fläderbären är svarta...
..och fackelblomstren lyser cerise.


 I trädgårdslandet är det inte mycket att ha längre. Lite sallad står kvar men är inte särskilt god. Rödbetorna börjar bli stora och de äter vi av. Snart får jag ta upp dem till vinterförvaring.
 
 Några ringblommor sprider ännu glädje.
 De vita rudbeckorna börjar bli lite ankomna men är fortfarande vackra tycker jag.
 Höstvädden som blommat snällt sedan juli ger sig inte. Det finns ännu några knoppar kvar. De är så vackra med sina fransiga porslinsblå kronblad tycker jag.  
 
Vårt stora maglemerträd bär mycket frukt. Barnen äter många varje dag men det finns ändå hur många som helst kvar. Många, många rasar ner varje dag och ska samlas upp och köras bort. Känns lite onödigt. Har funderat på att prova ånga saft av dem men det har ännu inte blivit av.

 När jag går där i trädgården är det tomt och tyst. Bara minstingen travar efter men han är så stillsam när han är ensam. Men runt oss finns spår efter barnens lekar och om några timmar kommer skratten eka igen och det kommer att vara full fart. Det ligger bollar och leksaksvapen - jo, de gillar vapen och jag bryr mig inte om det - det går över med åren - vid 11 år brukar det vara slut med intresset - lite varstans. Den senaste leken är numera att göra vägar med gatukritor. Det finns vägmärken ritade lite överallt och streck och pilar pryder både uppfart och husväggen. Det är en rolig lek som kan pågå länge, länge utan det minsta krångel. En njutning att få vara med och se och höra det roliga...
 
 

 

 

 

 

 
 


tisdag 9 september 2014

Mångsysslare!

Vi är grymma på det vi gör! 󾌵
 
Den här bilden fångade min uppmärksamhet. Det är en förskollärare som skriver om sina arbetsuppgifter. Jag är inte förskollärare utan hemmamamma men jag tänker att jag också gör alla de där sakerna det står om. Jag gör till och med fler saker. Jag städar, lagar mat, diskar, tvättar, sköter trädgården, förhör läxor, uträttar ärenden... Och så kramar jag och pussar på mina småbarn, skojar med dem, gör gymnastik med dem, ritar med dem, spelar olika instrument med och för dem...
 
Jag har ingen lön alls. Jag måste ändå hålla mina barn med mat alla dagens måltider. Jag är nog väldigt diskriminerad i jämförelse.
 
Är det konstigt att man gör allt det där ovan? Nej, det är det nog inte. Man kan inte bara ta hand om barn. Det går inte att separera själva barnaomhändertagandet från andra saker som cirklar kring barnet. Att ta hand om barn inbegriper många, många saker. Det är liksom inget jobb. Det är ett liv. Man följer barnet i alla dess behov. Är man i ett hem måste hemmets behov också tas med i ekvationen. Barnets behov, hemmets behov och de egna behoven vävs samman i en komplicerad väv. Det är en mycket vacker väv tycker jag. Det är mycket mer än ett jobb. Det är ett liv.

söndag 7 september 2014

Äppelflarn à la Butler

Vi har så mycket äpplen i år! Det verkar vara ett riktigt äppelår! Vi äter på så gott vi kan och jag har gjort äppelmos och fryst in och så bakar jag saker med äpple i då och då! I går blev jag sugen på att testa något nytt. Jag hittade för en tid sedan en kokbok som jag inte bläddrat i på länge i bokhyllan - Med Butler i köket. Det finns hur mycket gott som helst i den där boken. Jag bestämde mig för att försöka mig på ett äppelflarn. Det lät så enkelt. Fast när jag hade skalat äpplena och satt på ugnen insåg jag att man skulle göra en smördeg! Tänkte ge upp och göra en vanlig smulpaj men så ändrade jag mig igen och satte igång med smördegen. Varför har jag inte gjort egen förut!? Det var ju hur lätt som helst! Och flarnet sen...det var helt underbart! Friskt, frasigt och läckert som bara den!
 
 
 
Recept:
 
Gör en smördeg!
 
1/2 sats smördeg
5-6 äpplen
strösocker
 
Lägg ett bakplåtspapper på en plåt.
Sätt ugnen på 225 grader.
Skala och kärna ur äpplena och skiva dem tunt.
Kavla ut degen så att den är 1/2 cm tjock.
Ta ut en rundel - en mattallrik är lagom att skära efter.
Nagga botten och lägg ut äpplena fint.
Strö över ca 1 msk strösocker.
Grädda i 20 min i mitten av ugnen.
Servera med vaniljglass eller vispad grädde.
 
 

onsdag 3 september 2014

Kanske skulle byta namn till RUT!

Jag blir så j*la lack ibland! Ja, jag kan skriva ut svordomen också - jävla - så jävla lack är jag ibland! Nu i morse har jag :

- tvättat
- hängt en tvätt
- vikt en tvätt
- lagt i en tvätt till
- ägnat mig åt pedagogisk verksamhet med mitt barn
- plockat undan leksaker efter de små barnen
- dammsugit
- strukit tre skjortor
- diskat
- börjat fundera på lunchen som jag snart ska laga till

Ja, jag har gjort lite andra småsysslor också men de nänns jag inte ta upp här.

Min make är ute och tjänar pengar för att försörja sin familj. Han är mycket glad och tacksam över att ha en fru som håller ställningarna hemma och som tar hand om hans älskade barn när han inte är hemma. Jag är jätteglad åt att jag har chansen att vara hemma - det är min dröm, min önskekarriär, mitt livsmål just nu...Allt är bra. Förutom en sak. Varför räknas inte mitt arbete? Varför skulle min man och jag kunna köpa RUT-tjänster och dra av tillsammans 100 000 kr varje år på skatten när min man inte kan köpa mina RUT-tjänster? Jag utför ju tjänster åt den här familjen precis som vanliga RUT-arbetare. I eftermiddag sätter jag fart igen! Läxläsning (skolläxor och egna läxor) med barnen står på schemat då!

Inkonsekvenserna i politiken stör mig! Ett jobb är ett jobb oavsett vem som utför det. Om samhället tycker att det är värt det att lägga pengar på städning och barnpassning då ska ALLA som ägnar sig åt det få dra av på skatten tycker jag! Att vara hemmafru är mitt jobb! Jag utför tjänster som är värda något både för min familj och för samhället i stort och då borde det på något sätt vara värt någonting i reda pengar också!

måndag 1 september 2014

Om grymhet

Jag läser en artikel om femminutersmetoden. http://www.expressen.se/kultur/fem-minuter-av-grymhet/ Den handlar om hur barnet tvingas acceptera att somna ensam. Tvingas förstå att dess skrik och gråt inte leder någonstans, att det inte finns någon utväg...och sen lär sig somna. Artikeln delas lite här och där och folk förfasas över hur hemskt det är att låta barn gråta på det här sättet. Jag håller med. Det är en hemsk metod.

Men jag blir också förundrad över hur vi är, vi människor. Vi kan förkasta en metod och tycka att folk förr var hemska. Det är inte ok att låta barn ligga och skrika för att träna lungorna, det är inte ok att låta barn sova över på sjukhus ensamma utan mamma eller pappa, det är inte ok att operera barn utan bedövning...Exemplen är många. Det är lätt att se felen när man inte gör dem själv. Det går mode i barnuppfostran. Man gör som alla andra gör. Det är inte lika lätt att klart urskilja hur vi är nu. Inte lika lätt att identifiera vilka fel vi gör.

Jag tänker på dagis. Att det är konstigt att man kan förfasa sig över att låta barn skrika i 5 minuter och sedan tycka att det är ok att lämna barn som skriker på dagis. Jag har förstått att det är väldigt vanligt att barn gråter när de ska lära sig vara på dagis. Separationen är inte lätt. Barnet skriker och gråter och visar att det inte vill bli lämnat, att det vill vara med mamma. Men ingen förfasas direkt. Det är naturligt. Det går över. De blir så glada när föräldern har gått. Eller så resignerar de kanske? Lär sig att skriket och gråten ändå inte leder någonstans. Det är lika bra att acceptera, böja sig.