måndag 1 september 2014

Om grymhet

Jag läser en artikel om femminutersmetoden. http://www.expressen.se/kultur/fem-minuter-av-grymhet/ Den handlar om hur barnet tvingas acceptera att somna ensam. Tvingas förstå att dess skrik och gråt inte leder någonstans, att det inte finns någon utväg...och sen lär sig somna. Artikeln delas lite här och där och folk förfasas över hur hemskt det är att låta barn gråta på det här sättet. Jag håller med. Det är en hemsk metod.

Men jag blir också förundrad över hur vi är, vi människor. Vi kan förkasta en metod och tycka att folk förr var hemska. Det är inte ok att låta barn ligga och skrika för att träna lungorna, det är inte ok att låta barn sova över på sjukhus ensamma utan mamma eller pappa, det är inte ok att operera barn utan bedövning...Exemplen är många. Det är lätt att se felen när man inte gör dem själv. Det går mode i barnuppfostran. Man gör som alla andra gör. Det är inte lika lätt att klart urskilja hur vi är nu. Inte lika lätt att identifiera vilka fel vi gör.

Jag tänker på dagis. Att det är konstigt att man kan förfasa sig över att låta barn skrika i 5 minuter och sedan tycka att det är ok att lämna barn som skriker på dagis. Jag har förstått att det är väldigt vanligt att barn gråter när de ska lära sig vara på dagis. Separationen är inte lätt. Barnet skriker och gråter och visar att det inte vill bli lämnat, att det vill vara med mamma. Men ingen förfasas direkt. Det är naturligt. Det går över. De blir så glada när föräldern har gått. Eller så resignerar de kanske? Lär sig att skriket och gråten ändå inte leder någonstans. Det är lika bra att acceptera, böja sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar