söndag 30 oktober 2016

Bakvänt

Jag läser att förskollärare på en ort i Sverige får lära sig arabiska. Det är nämligen så att alla förskolor där (och väl på andra ställen också antar jag) får in barn som inte kan svenska. Och även om förskolan är jättebra på att lära barnen svenska så är det svårt den första tiden. Barnen kanske blir ledsna och gråter och då är det inte lätt att trösta...om man inte vet varför barnet är ledset och om man inte kan säga något som tröstar. Så då är det bra om förskollärarna kan lite arabiska.

Det känns konstigt. Jag tänker på de här små barnen som inte kan svenska. Som kanske inte kan sitt eget språk ordentligt heller. Som redan i och med detta är mer sårbara än vanliga små barn. Dessa små barn som separeras från sin mamma och pappa. Hamnar i en miljö med många små barn och få vuxna. Och ingen vuxen som kan deras eget språk. Och idén är att barnen ska lära sig svenska här, i denna miljö. De ska lära sig svenska genom att leka med många små barn. Varelser som själva befinner sig i sitt arbete med att lära sig sitt språk. Det är alltså små barn som lär varandra språket tillsammans, av varandra, som lär ut sitt barnspråk. De vuxna lär förstås också ut svenska. Men hur mycket kan en förskollärare egentligen finnas där för varje barn? Hur mycket respons får barnet på sina försök till kommunikation? Hur mycket pratar barnen med pedagogerna? Vad handlar pratet om? Vet någon? Bedrivs det någon forskning i hur språkinlärning i förskolan egentligen går till? Hur mycket språkkontakt missar barnet tillsammans med sin egen mamma och pappa? Vad gör detta med barnets totala språkutveckling? Och jag tänker att det här gäller även svenska barn. Vad får de höra för språk under alla dessa timmar de spenderar i förskolan? Hur mycket vuxenpratkontakt får de? Hur mycket respons får de på sitt prat? Vad handlar samtalen om? Vet någon hur barnens språkutveckling påverkas av att fostras i grupp utan en speciell människa som ständigt är redo att möta barnets prat? Är någon intresserad? Eller hoppas man bara att allt går bra? Litar på att allt går bra?

Jag bara gissar nu. Men jag tänker att ett barn bygger sitt språk i tät kontakt med människor. Tja, med förslagsvis mamma. Hon finns där och tolkar barnets signaler från första början. Läser av, ger respons, fyller ut, sätter ord...och i närvaron kommer talet...vi pratar om det vi gör. Städar, lagar mat, tvättar, leker, promenerar...barnets vilja blir stark...vi argumenterar, kompromissar, bygger ut språket med små, små ord...inte bara de stora orden...substantiven och adjektiven...men, inte, snart, nästan, lite till, om en stund, utan, eftersom...mer och mer, svårare och svårare. Jag tänker och tror att ju mer barnet behärskar sitt eget språk, det föräldrarna har i sin hjärna..det språk som är vi...för vi är ju liksom vårt språk...vi formulerar våra tankar på vårt språk...desto lättare blir det att lära sig och ta in ytterligare ett språk.

Men vi inbillar oss att ett litet barn ska tas från sin anknytningsperson, tryggheten, den som bär på alla språkhemligheter, den som kan lotsa barnet in i den språkvärlden fullt ut...och sen ska barnet lära sig svenska på en institution, utan en speciell person som specifikt arbetar med barnet och dess språk...utan bara lära sig av att leka i barngruppen...och så funkar det inte riktigt, inte i början i alla fall. Och då ska personalen lära sig lite arabiska för att kunna trösta de ledsna barnen. Jag tycker det låter bakvänt. Och på något sätt så sorgligt.

Helgen...

...gick fort! Men det gör inget för nu har vi lov! Det ska bli härligt att ha barnen hemma hela veckan, få sova ut, vara uppe lite längre och se bra filmer tillsammans, kunna hitta på lite roliga saker på dagarna! 

Fredagen startade jag och 5-åringen med storstädning. Ville göra extra fint till dagen efter när vi skulle fira barnens pappa, min makes, födelsedag! Så vi dammade och torkade golv och städade under soffdynorna och under soffan, torkade golvlister och en massa annat! N hjälpte till så mycket han orkade och fixade roligheter mitt i städningen...soffdynorna blev hoppkuddar och en liten koja och sen en bana för kullerbyttor! Efter lunch tog vi lite paus och gav oss ut och spanade på fåglar och lekte i en lekpark en stund. Kratta löv hann vi också med! 
Sidensvansarna var i farten igen! De for som vanligt kring i stora svärmar på himlen och slog ner i olika buskar och träd och försåg sig! Vi spanade och beundrade...och det var tur det! För idag när vi var ute och gick tyckte vi att det var så tyst...vi funderade på vad som inte stämde...och kom på att man inte längre kunde höra sidensvansarnas svirrande ljud! De hade gett sig av! Och rönnbärsträden är tomma. 
I går  hade vi kalas! Mormor och morfar och farmor kom! Och alla barn var hemma. Vi åt tårta och drack kaffe. Sen tittade vi på hemmagjorda filmer. Vi har överfört ett par av våra första filmer, från vårt äldsta barns första tid i livet, från gamla band till dvd-skivor och det var så roligt att se honom...och oss själva! Så länge sen! Snart 19-åringen som numera är en stor karl var så liten och söt!
Sen musicerade vi! Piano och fiol och så kom dragspelen fram också tillslut! Det är så roligt att spela tillsammans! Kvällsmat åt vi också tillsammans! Och sen gav sig de två äldsta ut på halloweenfestligheter med sina vänner och vi andra tittade lite mer på film och sedan på Så ska det låta! 12-åringen och 10-åringen tyckte det var trist och drog sig tillbaka till övervåningen och drog på en bättre film! Lille N blev trött och fick på sig pyjamas och sina tänder borstade och sen somnade han så gott i mitt knä! 

Idag bytte maken till vinterdäck på bilarna! De två yngsta var med och hjälpte till lite! En cykeltur till mormor och morfar hann vi också med! Och så en massa skjutsning till och från freerunning som vanligt! 
Och nu är det söndag kväll! Det är redan mörkt därute fast klockan inte ens är 5! Det är mysigt! Snart blir det söndagsbastu och söndagsbad och så lite kvällsmat och tv på det! 




lördag 29 oktober 2016

Jag läser om förskolan! Och känner mig yr! Det är så mycket nu...och buden är olika. Och allt blandas i en enda röra. Jag försöker få någon ordning på alla åsikter och tankar och fragment som plötsligt väller fram.

I Stockholm tänker S ge alla barn rätten till att gå på dagis, förlåt, förskola, i 40 timmar i veckan.

Förskollärarna tycker att det är ett dåligt förslag och  har startat en namninsamling MOT det. De tycker att de redan går på knäna. Barngrupperna är stora och det är brist på utbildad personal i Stockholm. Det är svårt att få vikarier. Då är det liksom inte läge att utöka uppdraget förskolan har i vårt samhälle. Dessutom kommer inga mer resurser tillföras när fler barn kommer vara i förskolan under en längre tid av dagen.

Tja, så är det föräldrarna. Många föräldrar tycker att det är jättebra att få den här servicen. Att barnen äntligen ska få vara så här många timmar på föris. För det blir så orättvist annars. När kompisarna får vara så här härligt länge! De som går hem tidigare kommer utanför gemenskapen. Ja, så går de ju miste om delar av sin utbildning också.

En mamma, Linn Svansbo, någon s-kvinna, lade i förrgår ut en bild på sin stackars gråtande dotter som är så förtvivlad över att hon efter 4 dagar på heltid (med mammaledig mamma hemma) inte får komma den femte dagen, fredagen. Hon kommer då missa höstfesten. Och det är ju förskräckligt. Hon är så ledsen, så ledsen. Att mamman helt enkelt kunde ha diskuterat med förskolan om huruvida det var möjligt att byta ut en dag mot den där höstfestdagen...varit hemma på måndagen och gått på fredagen...verkar inte ha varit något som förespeglade henne. Men i alla fall. Dagis är så underbart. För där får barnen egentid och blir socialiserad i leken med kompisarna. Och så blir de utbildade av proffs! Och det är viktigt för annars kommer de efter i skolan sen.

Sen är de ju mammans välmående också. Hon kan ju inte klara av två barn hemma i flera timmar varje dag. Carin da Silva, Camilla Läckberg och Blondibella har bloggat om det här. De säger att en liten unge inte kan sitta hemma med en mamma som är jättejättetrött av sömnbrist och som bara sitter och halvsover, byter blöjor och ammar i en soffa. Det kan vara helt omöjligt för en stackars mamma att ens få in linserna en dag när man har hand om två barn oavbrutet. Fast det finns ju glasögon också..i och för sig.

Och så är det ju barnen själva. De har ju RÄTT att gå på dagis precis lika länge som alla andra har. Det blir ju helt orättvist om ett lyckligt lottat barn har föräldrar som jobbar heltid och får lov att gå i 40 timmar eller mer och så är det ett annat stackars barn som inte får. Som måste vara hemma med mamma. Inte schysst. Och barnen äääälskar förskolan. De vill knappt med hem efter sina 6 timmar om dagen som de i nuläget har i Stockholm.

Och de här dagiskramarna retar sig så hemskt på alla påhopp från prettomammorna. Prettomammorna säger nämligen elaka saker om dagismammorna. Som att man inte borde skaffa barn om man inte vill vara tillsammans med dem. Det är att skamma. Och det gör man inte. För då har man liksom sagt att dagismammorna inte älskar sina barn lika mycket som prettomammorna gör. Och det gör de faktiskt. Älskar barnen . De älskar barnen jättemycket. Och de skulle faktiskt vilja ha dem hemma hela tiden men barnen själva vill ju inte det. De läääängtar ju till dagis hela tiden.

Sen måste vi tänka på bäbisarna också. Bäbisarna har också behov. Och det vet psykologen Malin Bergström. Psykologen tycker att det är bäst för storasyskonet att fortsätta som innan, gå till förskolan och ha kvar sina kompisar och alla rutiner. Barn är så här och nu menar Malin. De sitter inte på förskolan och tänker på sin mamma. De leker och har det kul! Men lämningarna kan bli krångliga förstås. Det är inget att bry sig om och det beror oftast på att föräldrarna är mer osäkra och medgörliga än tidigare. Så det är bara att inte vara medgörlig! Då ordnar sig allt. Och det är klart att det är så...för hur ska det annars gå till? Barnet är ju maktlöst! Det får finna sig i att göra som de omedgörliga föräldrarna bestämmer. Och så var det bäbisen också, den behöver ju knyta an till sin mamma! Och det måste ske i lugn och ro. Och då är det väl bäst att storasyskonet är ur vägen. Malin går så långt som att påstå att 6 timmar förskola om dagen är för lite! Det måste till mer!

Andra tyckare tycker på ett annat sätt. Malin Wollin har också skrivit ett inlägg om 40-timmarsförslaget. Det är befriande läsning. Hon vänder sig mot att barn behöver 40 timmar i förskola. Hon vänder sig mot att barn ens behöver 15 timmar i veckan på förskola. Hon är förskräckt över att man inte längre ser en ny föräldraledighet som en ny chans att få vara tillsammans med sitt lite större barn. Hon ställer frågan om hur det kunde bli så här.

Sen har vi proffstyckarna, de med lite mer tyngd, som försöker göra någon slags analys av situationen. Somar al Naher skriver i sin ledarkrönika på Expressen om att det här är en viktig reform. För det är ju så att förskolan inte pysslar med barnpassning längre. Förskolan förbereder barnen för fortsatt undervisning och sätter barnens behov i centrum. Och varför ska inte barnen unnas undervisning så mycket som bara möjligt. Det skriver hon inte förstås men hon måste väl mena det antar jag. Verksamheten finns alltså inte till för föräldrarna eller arbetsmarknaden utan för BARNEN. Men det här fattar inte folk och både förskollärare och föräldrar har gjort MORALISKA ställningstaganden om att föräldralediga ska vara hemma hos barnen. Men det blir fel. Ilskan ska riktas mot politikerna. Själva reformen är bra, det är bara fel att det fattas pengar. Men det där med moralen är något som ändå ligger där och spökar. Hos proffstyckarna också. Britta Svensson skriver också i Expressen.  Hon skriver att svenska föräldrar är så bortskämda. De får vara hemma ett helt år när barnet kommer. De får nästan gratis förskola och alla barn har rätt till 15 timmar på förskolan, är barnet över 3 år är det helt gratis. Hon berättat till och med vad en dagisplats kostar, 130 000 kr per år varav föräldrarna betalar som mest 16344 kr. Hon skriver att hon ryser när hon tänker på att barn ska ha rätt till heltid. Små barn som måste ha samma arbetstider som vuxna. Hon skriver att visst är det så att förskolan är viktig för det framtida lärande. Det har hon sett i USA där hennes egna barn som gått i svensk förskola var mycket bättre rustade för skolan jämfört med de barn som gått hemma med mamma. Så svensk förskola är toppen! Inte tu tal om det. Men varför är 8 timmar om dagen bättre än de 6 stockholmsbarnen redan i detta nu har? Och nu skriver Britta att hon misstänker att det finns ideologi under ytan. Kommunistisk ideologi. Det handlar om att staten vill ta ifrån föräldrarna barnen och fostra dem i egen regi. Och det här signalerar en slarvig inställning till världens bästa förskola. Argumenten slirar. Det är lätt att hålla med om att det är något bortskämt över det hela. Att mycket ska ha mer. Att föräldrarna inte längre orkar ta hand om sina barn. Och östtanken är lätt att hålla med om också. Men varför dyker den först upp nu...varför blir det öst bara när nöjesinlämningen ökar? Varför är det inte öst överhuvudtaget? Är det inte en kommunistisk idé från första början att staten ska fostra våra barn i institutioner där statens förlängda armar, förskoleproffsen, arbetar? Och är det inte en östtanke att föräldrar tvingas till att lämna bort sina barn? Att staten genom ekonomiska styrmedel tvingar föräldrarna till det. Britta säger det ju själv när hon redovisar siffrorna. Hon glömmer bara bort att berätta att de som inte vill ha förskola går miste om hela kakan. Att staten inte har en neutral inställning till var barnen ska fostras. Att föräldrarna inte får rättvisa förutsättningar att ta sitt fulla föräldraansvar. Bara de som "väljer" rätt belönas av staten. Och den enda belöningen är subventionerad, nästan gratis, förskola. Den enda invändningen Britta har är den MORALISKA. Det är inte rätt att föräldrarna har roligt på samhällets bekostnad. De ska arbeta i sitt anletes svett...då är det inte ett dugg skadligt för barnen att vara heltid på förskolan. Åtminstone säger inte Britta något om det. Dubbelmoral säger jag. Om samhället tar barnen från oss...bekostar det med våra egna skattepengar...då är det väl egentligen inte mer än rätt att man får lite kul på kuppen! Det är först när man betalar själv, väljer själv, som man kan ta ansvar. På riktigt.


Malin Wollin undrar hur det kunde bli så här. Ja, hur kunde det bli så här? Det är väl inte så svårt att förstå egentligen. Det är som min mormor alltid sa - "får man som man vill så gråter man inte." Och nu har politikerna fått som de ville. Och nu ska de vara glada! Budskapet har äntligen gått in. Föräldrarna har inte längre någon lust att ta hand om ungar! De är ju till besvär. De är jobbiga. Man blir bunden. Man blir trött. Man kan inte förverkliga sig själv. Barnen hör inte längre hemma hos föräldrarna. Och absolut inte hos en mossig mamma. De hör hemma på institutionerna. Och institutionerna är inte längre barnpassning. Det har gått in hos föräldrarna. De ropar om att - det är ju för barnens skull! Det är inte för vår skull! De missar sin utbildning! Där finns proffsen. De som vet. Så nu står vi här. Och vad gör vi nu då? Jag skrattar. Det är rätt roligt egentligen. Politikerna trodde att de skulle kunna både han kakan och äta den. De litade på att föräldrar ändå alltid är föräldrar. De är som den där åsnan som man alltid kan lasta på lite till. Går det...så går det också. Vi kan ta ifrån föräldrarna ansvaret lite i taget och lägga på mer och mer förvärvsarbete...erbjuda mer och mer gratisverksamhet i förskolan...mer och mer billig barnomsorg. Men si, nu går det inte mer. Nu har föräldrarna fattat (i alla fall gänget i Stockholm). Deras uppgift är inte att ta hand om barn som är äldre än ett år eller så. Det är förskolans uppgift.

Och jag förstår dem. Faktiskt gör jag det. Det finns liksom inget kvar av föräldraskapet. Det är så ytterst, ytterst lite kvar. 480 dagar ska fördelas mellan två föräldrar. Sen är det dagis. Och så ett barn till. Kanske ett tredje. Eventuellt. Och så den inställningen som slagit igenom om att barn måste gå i förskola för att bli fungerande människor. De måste ha kompisar. Världen går under annars. Och ärligt, varför ens ta hem ett barn som vant sig vid att vara på förskola för bara ett år? Och börja om igen med ny inskolning. Bättre att ha kvar rutinerna. Men då kommer ju problemet med frakterna. Jobbigt att släpa litet barn och bäbis och barnvagn fram och tillbaka - det blir ju fyra promenader om dagen. Kanske måste man ha buss, eller tunnelbana...vad vet jag. Och sovtider och amning. Det blir ett riktigt sjå det. Nä, då är det väl mycket enklare att pappan sköter logistiken i samband med den egna frakten till och från jobbet. Enkelt och bra! Och efter ett år är ju hela familjen igång igen! Och då var det ju skönt för mamma och pappa att kunna slappna av under sina lagstadgade, av Gud instiftade föräldradagar. Ägna sig åt bäbis, gå sköna barnvagnspromenader, dricka latte (kanske inte poppis längre?) och snacka med andra föräldralediga...om man har turen att lära känna några. Men öppnis finns väl fortfarande och sist jag tittade in i ett sånt fanns där bara bäbisar! Och då passar man ju bra in där. Ett stort barn skulle bara ställa till det. Det har det roligare bland alla dagiskompisar!

Ja, nu står vi här! Och det blir spännande att se vart det tar vägen! Förr tänkte jag alltid att föräldrar var så ledsna och led av att vara tvungna att lämna in barnen till förskolan. Jag trodde verkligen att de flesta föräldrar innerst inne helst ville ta hand om barnen själva, hemma. Och jag tyckte att förskollärarna var så fanatiska, som hävdade och på riktigt trodde, att förskolan var så fantastisk, guds gåva till mänskligheten. Men jag håller på att svänga om. Jag tror inte längre att föräldrar vill ta hand om barnen. Jag tror vi har blivit förstörda. Och jag tror att förskollärarna, de som ser barnen, är med barnen, kanske är de som tänker mest sunt. De har liksom blivit de nya mammorna i samhället. För det är väl så att mamma, det blir man bara när man är tillsammans med barnen, mycket.

Hur som helst! Det är spännande! Det har väl aldrig pratats så mycket om förskola och föräldrar och moral och barn som nu! Och åsikter krockar och tillmälen far omkring! Kanske är ändå stenen i rullning! Jag hoppas, hoppas så mycket att jag ska få vara med om dagissveriges kollaps! Jag inbillar mig nästan att det kommer att hända, att inledningen kanske är i sin linda. Eller också är det bara önsketänkande...vi får se!


torsdag 27 oktober 2016

Sidensvansar!

Det är så många sidensvansar i farten just nu! De svärmar fram över himlen! De låter så härligt! Och de äter...rönnbärsträd efter rönnbärsträd töms snabbt! Ett par timmar och sen är det tomt! I går efter kaffet gick jag och de två yngsta ut för att kolla in dem lite närmre...kamera och kikare med! Vi kikade och smög och fick se massor..både på långt och nära håll! Sen tröttnade vi och gick en tur i skogen! 

Tomt i träden men nedrasade rönnbär vittnar om ätfesten som pågick här för en stund sen! 
Roligt att spana på fåglar! Och roligt att gå och snacka! Och roligt att leka i skogen! 
Det är så härligt med höst! Älskar färgerna och dofterna och fukten och...lugnet! 

onsdag 26 oktober 2016

Fredagsmys!

Försäkringskassan är igång igen! De har lanserat en andra film som handlar om det där med att dela lika. Föräldraförsäkringen ni vet. Den här gången är det inte en pizza som ska delas utan en påse chips och en flaska läsk. Och mamman tar för sig. Förser sig av 75 % både av chipsen och läsken. Och så byter hon kanal på tv:n som grädde på moset. Eller lök på laxen. Den stackars pappa sitter där med sina ynkliga chipsflarn och sin bottenskyla av läsk i glaset och fattar ingenting när fotbollsmatchen blippas bort och ett annat program på tv:n tar vid. Och mamman är arrogant och otrevlig. Ointresserad både av man och barn. En riktig egoist. Det är synd om pappan och bäbisen. Totalt överkörda.

Fast så menar inte försäkringskassan förstås. De är inte ens deras fel. De agerar bara på regeringens uppdrag. Och de har fått i uppdrag att öka jämställdheten. De vill bara upplysa föräldrarna om att det faktiskt är bäst att dela 50-50. Det är bäst för det som är kul vill man ju dela lika på. Och barn är ju kul. Lika kul som en påse chips, en pizza eller en flaska läsk. Och lika onyttigt också. Lite fredagsmys...en liten grej som livar upp i vardagslunken.

För det har väl föräldraskapet reducerats till numera. En liten, liten, onyttig grej i vardagslunken. Jättekul visserligen. Och det som är kul är det jätteviktigt dela lika på. Som när man var barn och mätte läsknivån eller glassbredden med linjal för att inte någon skulle missa en enda millimeter. Och det var noga...för man fick ju så lite. Då blir det noga.

Det är bara så synd att det inte går att dela lika på riktigt. Det är synd att mannen inte kan ta hälften av alla menstruationer. Hälften av all pms. Hälften av graviditeterna. Varannan förlossning. Hälften av avslaget efteråt. Hälften av amningen. Hälften av klimakteriebesvären. Att man inte kan mäta våra känslor så att det blir på millimeterna lika. Det är nog snart lika bra att vi reducerar bort oss själva. När man börjar se mammor och kvinnor som avelsston, när man börjar se barn som objekt för en rättvis föräldrapenning och i övrigt bara som råmaterial i barnpassningsindustrin...små kugghjul i kampen för att öka bnp...då är det nåt som är i grunden fel. Det enda rätta vore att lägga ner. Kanske kan man börja odla människor. Perfekta människor som sköter sig som de ska. Som maskiner.



tisdag 25 oktober 2016

Supermammor

Det är prat om det där med heltiden på föris i Stockholm. Alla barn ska ju få rätt att gå i föris oavsett vad deras mammor, och pappor också förstås, har för sig. Och det har blivit ett himla liv om det. Många tycker att det är fel. De känner väl att det är konstigt att småbarn som fått ett nytt syskon ska lämpas iväg till förskolan hela dagarna. Vissa går så långt som att påstå att "varför skaffa barn om man ändå inte vill vara tillsammans med dem?". Påfallande många förskollärare är negativa. De tycker att deras arbetsbörda ökar om ännu fler barn är på föris ännu fler timmar. De tycker att nu får det väl liksom räcka, föräldrarna är väl också viktiga. Inte bara föris. Hur bra den än är. Även om de också verkar tycka att den inte alls är så värst bra alltid. De verkar tycka att det är för många barn som ska tas om hand av för få vuxna.

Alla är dock inte negativa. Vissa tycker att det är ett toppenförslag. Många så kallade kändismammor tycker att det är jättebra att få lämna bort sina stora småbarn hur mycket de har lust med till föris. Och de tycker att alla som säger sånt där som att "varför skaffa barn..." är prettomorsor som bara vill få andra mammor att få dåligt samvete. En kändismamma tyckte att förispersonal är jättedumma som hade sagt att det är skrämmande att många förskolepedagoger skriver att "det är så fruktansvärt på förskolan, så högljutt och allting. Det är skrämmande att man pratar så om sitt yrke." Man hajar till lite. Det är skrämmande att man pratar så om sitt yrke. Eller är det skrämmande att yrket är sånt beskaffat? Eller är det ännu mer skrämmande att barnen som är råmaterial till detta yrke har det så här? Vilket det nu är.

Kändismammornas barn ääälskar i alla fall sina förisar. De skuttar in och älskar att leka med sina kompisar. De älskar att få egentid från sina trista morsor som bara byter blöjor och sitter och nickar i en soffa hela dagarna. Ja, och så bondar de med sina små bäbisar förstås. De stora barnen får bonda med sina kompisar. Och det gör ju inget egentligen när man tänker efter. Bäbisen blir ju snart stor även den ointressant att bonda med för mamma. Då blir det kompisarnas tur. Då blir det egentid på föris tillsammans med den underbara personalen. För personalen är alltid underbar. De ääälskar att vara tillsammans med alla barn. Och de är så duktiga på det där med pedagogiken. De är ju akademiker. Så det förstår man ju att det blir skillnad. Ingen mamma i världen kan ju mäta sig med det.

Och förskollärarna är ju så starka och kapabla också. En mamma klarar definitivt inte av både en bäbis och en tex 3-åring. De blir för jobbigt. Man kan inte ens få in linserna under såna förutsättningar. Men förskollärarna de klarar av ett helt gäng 1-3-åringar hela dagarna. Det är ju en baggis. För dem alltså. Det är väl utbildningen. eller miljön kanske. Institutionsmiljön lämpar sig kanske bättre för barnomsorg än vad hemmiljön gör.

Det är ett under att folk klarade av sina barn förr i tiden. Märkligt att det gick egentligen. Att inte världen har gått under för länge sen. Dagens mammor är väl inte så starka. Inte så kapabla. Eller så har de bara inte lust. Och varför ska man ha lust till de där ungarna egentligen. Det riktiga livet handlar inte om barn. Det handlar om förvärvsarbete och om vuxenskoj. Om man ändå ska lämpa in ungen på dagis vid 1 års ålder så kan det väl egentligen kvitta att ta hem storasyskonen. Det blir bara ett störande moment. Och så alla lämningar och hämtningar när man bor i storstan och har en bäbis. Det blir jobbigt det. Det förstår nog alla. Så varför inte låta farsan ta ungen med på vägen till jobbet och hämta upp den på vägen hem. Det blir ju betydligt smidigare så. Och om bara några månader är det småsyskonets tur. Och livet kan återgå till det normala.

En annan superkändismorsa tycker att man inte ska ha några åsikter om hur andra gör. Varje mamma känner sitt barn bäst och sin egen situation bäst. Så hon har inga åsikter om att mammor är hemma med både storasyskon och bäbis. Jo, lite har hon ju åsikter om det. Hon säger att det blir skittrist för ungen att se sin mamma sitta i soffan med ögonen i kors av sömnbrist och bara pyssla med bäbisen. Men i övrigt har hon inte direkt några åsikter. Och då ska ingen annan ha åsikter om huruvida andra mammor lämnar bort sina barn på heltid. Var och en vet vad som är bäst för ens eget barn.

Ja, så är det ju. Det är klart att mammor och pappor ska göra hur de vill med sina barn och vet vad som är bäst för dem. Något annat vore ju helkonstigt. Så länge de inte gör barnen illa alltså. Det är väl så att på pappret är det föräldrarna som är ansvariga för barnen. Det är de som ska bestämma över vad som är bäst för de egna barnen. Fast så är det ju förstås det där med betalningen. För föris är ju inte gratis. Det är inte ens billigt. En förisplats kostar ju ca 14 000 kr per barn och månad. Det är ju rätt dyrt. Och det är alla skattebetalare som gemensamt betalar för det. Så då kanske man kan tycka att det är lite märkligt att alla andra ska betala för barnpassning. Det blir ju lite märkligt att bara de som vet att barnen passar bäst på förskolan ska få samhällets godkännande och dessutom ekonomiska medel att välja den barnomsorg som passar dem bäst. Så ser det ju liksom inte ut för alla andra, alla som tycker att hemomsorg passar deras barn bäst. Om man tycker så får man ju liksom skylla sig själv. Man får stå för fiolerna själv. Så vissa åsikter är lite mer rätt än andra förstår man.

Tja, det spelar ingen roll egentligen. Vi vet redan att vissa åsikter är mer värda än andra. Att vissa beslut är mer värda än andra. Att vissa mammor är mer supermammor än andra. Politikerna visar det varje dag. Den enda godkända omsorgsformen av barn över 1 år är förskola. Målet är att mammor ska vara hemma mindre, jobba mer. Målet är att barnen är heltid på förskolan. Målet är förmodligen obligatorisk förskola. Så det spelar ingen roll vad alla vi mammor bråkar och tjafsar om. Det är inte vi som bestämmer. Det är någon annan.



måndag 24 oktober 2016

Helgen...

...har kommit och gått. Vi hade det bra!  Bara en helt vanlig helg! 

På fredagen var vi trötta. Äldste sonen hade jobbat hårt hela veckan på sitt affärsjobb han har just nu. Han låg och slappade lite i sängen och frågade 5-åringen om han ville se en film tillsammans! Det ville han förstås! Han blev överlycklig över att få ligga bredvid sin största storebror och se Bilar 2 tillsammans! 
Vi lagade en del mat tillsammans både på fredag och lördag! 12-åringen är väldigt matlagningsintresserad just nu och fixade efterrätt båda dagarna! 

I fredags blev det Indisk köttfärs/fläskfilégryta - en favorit som hängt med sen barndomen! Och till efterrätt crème brulé. 
På lördagen gjorde vi kyckling med stekt potatis och sötpotatis samt café de parissås. Det var första gången vi testade det och den var ju väldigt god! Och så var det så roligt att göra den eftersom jag blivit väldigt bra på bearnaiseaktiga såser! Jag fixar det utan vattenbad numera och det känns löjligt roligt! Till efterrätt gjorde W chokladmousse! Det har han gjort så många gånger nu att han gör det nästan utantill! Den här gången ville han snitsa till det lite så vi gjorde tillsammans en topping av kanderade mandlar! Gott!
Annars blev det inte så mycket. Vi hade tänkt att åka till badhuset i lördags men det var stängt pga simtävlingar. Stor besvikelse. Men vi får åka nästa helg i stället. Vi gick hem till mina föräldrar på lite kaffe istället! Det var skönt att få sig en liten promenad och trevligt att träffas och prata lite. 
 
I skogen utanför dem har nästan alla löv rasat ner och det var så fint med den gula mattan under de kala träden! En tid till får vi njuta av färgerna innan allt blir grått och brunt och beige. 
En sista ros blommade i deras trädgård! 

Efter kaffet hjälptes min pappa och make åt att fixa något med deras dator. Jag och mamma kollade in lite gamla grejer i förrådet. Lite som skulle slängas eller ges bort eller sparas. Vi tittade i en låda med gamla mönster från 60- och 70-talet. Så roligt! Mamma sydde så mycket kläder förr. Till sig själv och till oss barn. Jag fattar inte hur bra hon var på att sy! Att hon kunde göra så fina saker. Men det kunde ju de flesta kvinnor tidigare. Min mormor och gammelmormor också! De kunde sy allt, blusar och byxor och klänningar och kappor och jackor...Nu är det ju inte lönt att kunna det. Det är billigare att köpa. Och tid finns det ju inte heller för sånt numera. Men det var roligt att se mönstren. Vissa kände jag igen..kläder jag haft som barn! 
En sån här långklänning fick jag! Den var så fin! Mörkblått tyg med blommor i starka färger...cerise, gult...
 
Och såna där jättevida byxor fick jag! De var vita med smala blå och röda ränder! Ett brett vitt bälte till hade jag...ett sånt där med två hål och metallspänne! 

Och två av klänningarna sydde mamma till mig från mönsterarken till vänster. En med volanger längs ärmen och en med puffärmar! Jag var överlycklig när jag fick dem! Den med volanger var i vitt med små fjärilar i orange och cerise! Jag minns hur ivrig jag var när mamma höll på med den! När den var nästan färdig fick jag springa över till grannkompisen för att visa..försiktigt fick jag springa för nålarna som satt lite här och där stack! Men jag kunde inte vänta! 
 En kartong med gamla barnkläder hann vi titta i också! Så roligt! Den här jackan tyckte jag om! Älskade tyget! 
Och den här lilla kjolen! Samma tyg som de där vida byxorna...och klänningen med puffärm! Jag tror brorsan också hade ett par byxor i samma tyg! 

Ja, det var då det! Den tiden är borta. Jag tänker ibland att min barndom pågick under de sista dagarna av den gamla tiden. En tid där mammor och barn fortfarande levde i arvet efter det gamla samhället. När mammorna var hemma, arbetade hemma...det syddes och lagades mat och bakades...barnen var hemma...ett nytt samhälle växte fram...andan var positiv...det byggdes hus och radhus och kvarteren var fulla av barnfamiljer. Kompisar i alla hus. En tid av frihet. Man lekte hemma hos varandra, utanför husen på villagatan, i trädgårdarna...Jag minns det som en lycklig tid...men dagarna var räknade. Allt höll på att förändras utan att någon riktigt märkte det och 1980 hade ett nytt samhälle börjat ta form. Lite, lite i taget. Mammorna lämnade hemmen. Men det var deltid. Ingen jobbade väl heltid. Så vi barn som gick i skolan märkte inte så mycket av det. Men man började höra om barn som gick på dagis. Om nyckelbarn. Barn som hade husnyckeln i ett snöre om halsen för att kunna gå hem efter skolans slut när ingen mamma fanns hemma. Och sen var stenen i rullning. Nu är det tomt och tyst i hemmen på dagarna. Vi åker i våra bilar till våra destinationer. Vi köper våra kläder i storkedjornas affärer. Linas matkassar eller mamma scan hjälper oss med matlagningen. Så är tidens gång. Jag är glad över min barndom. Den skimrar. Jag hoppas att mina barns barndom också kommer ha ett litet skimmer över den när de tänker tillbaka. Eller så drömmer jag bara. Det kanske är så att alla tider är skimrande i efterhand. Inte vet jag. 

lördag 22 oktober 2016

Världens bästa

Vi är ofta bäst i världen, vi i Sverige. Och när det gäller föräldraförsäkringen får vi alltid höra att vi är bäst. Vi har den mest generösa föräldraförsäkringen i världen. Fast så visade det sig att det faktiskt inte är så. Vi är inte bäst. Vi är inte ens i topp fem. Vi är i mitten. 

The Economist har rangordnat OECD-länderna efter hur generösa föräldraförsäkringar de har. Och Sverige kommer på plats 15 av 37. I topp ligger Estland och andra östländer. I bott ligger USA. 

Tja, nu vet vi det alltså. Vi är inte bäst i världen på att ge föräldrar förutsättningar att kunna kombinera förvärvsarbete och föräldraskap. Så då var den myten krossad. 

fredag 21 oktober 2016

Att vända på klacken?

I veckan kunde man läsa i tidningarna om att två små barn glömts bort på en förskola. Personalen glömde bort att ta med dem in efter utevistelse och de hittades gråtande av en förbipasserande. Sånt här händer då och då. Det blir väl nåt glapp i rutinerna. Som det kan bli när man har för mycket att göra, för många barn att hålla reda på.

En dagmamma skriver att det är konstigt att föräldrarna accepterar detta. Hon tycker att föräldrarna borde vända på klacken och gå hem. Vabba. Kräva att kvaliteten blir så god som den behöver vara. 

Jag vet inte...det är så svårt. Jag har inte jobbat mycket. Jag hann bara med några år och sen kom barnen. Ett efter ett och till slut hade vi ju sex barn. Jag provade att jobba lite mellan barn nummer två och tre. Och så pluggade jag mellan barn nummer fem och sex. Jag fick ju bara en försmak. Jag kan inte säga att jag vet exakt hur det är. Men jag hann i alla fall förstå att när man har ett förvärvsarbete kommer det alltid före barnen. Det blir så. På jobbet är det folk som är beroende av en. Man är ju där för att utföra ett arbete. Det är inte lätt att bara strunta i det. Så, jag tror att det inte är så lätt som att bara vända på klacken och gå hem när man står där i dagisdörren. 

Det dumma är ju att föräldrar helt enkelt inte har något att välja på. Vi kan inte göra något. Vi är bakbundna av systemet. Vi har helt enkelt inte rätt att bestämma vem som ska ta hand om våra barn. Vi har fått en slags tvångsanslutning till dagis. Vare sig vi vill eller inte. Vi har fått en uppsättning regler att förhålla oss till. Ett normaltillstånd. Det finns en mall att följa. 
1. man får barn.
2. man har 480 dagar att dela på och sprida ut som man vill eller kan.
3. man lämnar in barnet på förskolan när det är mellan 1 och 1,5 år gammalt.
4. man vabbar när barnet är sjukt.
Detta är reglerna man har att följa. Att tänka utanför mallen är meningslöst. Det finns inget utanför. 

Och det är det som är felet. Att vi föräldrar inte kan bestämma över vem som ska ta hand om våra egna barn. Att vi inte kan bestämma över var barnen ska fostras. Så länge vi inte har den rätten kan vi inte komma någonstans. Vi får böja oss. Lämna in våra barn på institutionerna och sköta om våra jobb. Precis som de som arbetar på institutionerna får lov att göra. Politikerna? Ja, de är tysta. De följer också mallen. Den är fastlagd. De vänder inte på klacken. 



torsdag 20 oktober 2016

Idag funderar jag lite över...

...musikundervisning! Jag har länge varit lite lätt förundrad över musikundervisningen i skolan. Men nu känner jag mig ännu mer förbryllad. Tidigare var det väldigt mycket fokus på att eleverna, både på mellanstadiet och högstadiet, skulle lära sig spela (eller spela och spela, men ta några ackord eller klinka en melodi) trummor, piano, gitarr. Det blev ju inte så mycket med det där direkt. Visst, man kan lära sig tre ackord på en gitarr och piano och spela några grundrytmer på trummor...men är det verkligen så värst utvecklande egentligen. Saknar något...att få möta mycket musik, på olika sätt. Att få sjunga. Att få höra olika slags musik. Få lära känna våra tonsättare och musiker...Inte bara sitta och träna ackord. Men nu har det blivit ännu värre. Nu har eleverna fått surfplattor. Och nu sitter de och "skapar" musik på dem. Garage band heter appen. Och man fixar med färdiga rytmer, lägger till olika ljud, olika instrument. Ett roligt spel. Men...jag vet inte. Inte utvecklas man direkt inom musikens värld. Inte öppnas en vidare musikvärld av detta. Och så är det förundrande att man släpar ihop ett gäng barn, i en klass, i en skola, med plikt att närvara...och sätter varsin surfplatta i händerna på dem...låter dem sitta var för sig och...ja, spela spel..för det är ju vad det är fråga om. De kunde ju lika gärna sitta hemma och trycka på sina plattor.

onsdag 19 oktober 2016

Höstträdgård!

Det är så fint ute! Så milt och skönt och ljust på ett behagligt sätt. Alla grälla färger är borta. Allt är milt och snällt på något vis. Trädgården går in i sin vila. Allt stängs av. Löven trillar ner, äpplena ett efter ett med ett dovt duns...Sommaren kämpar på in i det sista...använder sina sista krafter...rosenknoppar fortsätter bildas och få färg...men de orkar inte slå ut mer...några enstaka flox har slagit ut...lavendeln har fortfarande några fina lila blommor...Allt är levande...i full färd in i nästa fas...Det är vackert. Djuren förbereder sig också.. gäss har flugit över vårt hus i sin plogform...en svärm sidensvansar som kommit hit från kallare trakter kom igår. For fram hit och dit från rönnbärsträd till rönnbärsträd, kvirrande och livliga...på ett par timmar var grannens rönnbär väck! Inte ett bär kvar! 
Några äpplen till ska vi väl ta ner och spara! 
Kärleksört i full blom bredvid hortensian som blivit brun och vissen.
Funkiorna bjuder på en sista uppvisning...papperstunna spröda blad i faktiskt vackra färger...innan frosten gör slut på dem för i år. 
 En lila flox har slagit ut! 
 Rosa rosenknoppar gör mig glad! 
Det är vackert. Tidens obönhörliga gång...att hålla sig kvar och låta vara...sida vid sida...Om och om igen. Sorg och glädje, liv och död, nytt och gammalt...allt på samma gång. 

tisdag 18 oktober 2016

Dela på en pizza...

...så kan man likna föräldrapenningsuppdelningen. Det är så enkelt som att man köper en pizza och delar på den. Delar rättvist. Dagarna är pizzan. Eller är barnet pizzan. En bit till dig och en bit till mig. Och det förstår ju var och en att det blir orättvist om mamman får 75 % och pappan bara 25. Detta har försäkringskassan gjort en liten humoristisk film om. En disträ mamma pratar i telefon och delar på en pizza. Slänger åt maken en kvart och tar resten själv! Man ska väl uppfatta det som att mamman bestämmer. Tar för sig. Är ointresserad av familjen och bryr sig bara om att ha kul, tala i telefon, och behandlar pappa och barn som skräp. Och så kan vi ju inte ha det. Det begriper ju var och en. Man kan ju inte köpa en pizza och dela orättvist. Och man kan ju inte beställa fram ett barn och dela upp det orättvist.

Det blir som i Bibeln. Kvinnorna som inte kan komma överens om vems barnet är. Salomo som säger att de kan hugga isär barnet och ta varsin del. En kvinna vill det. Den andra inte. Salomos dom faller. Den kvinna som vill hugga isär barnet älskar inte barnet. Kvinnan som avstår är den riktiga modern. Den som älskar barnet. Och så har vi det här också. Staten är kvinnan som vill ha barnet. Föräldrarna är den som älskar barnet. Och de får ge sig. För den som älskar får alltid ge sig.

Och staten försöker så split mellan föräldrarna. Göra föräldraskapet till en kamp och en strid. Det började med propaganda...den som bara tar hand om barn blir insnöad. Man måste förverkliga sig. Det verkliga livet finns inte hos barnen. Inte i hemmen. Männen är måttstocken. Och barnen blir inte ordentligt fostrade av gamla insnöade mammor. Sen tog man skatterna. Såg till att en lön inte räcker för en familj. Och så sockret, morötterna...maxtaxa! Precis som häxan i sagan...här finns det gotter...kom, bara kom! Lämna in dina barn här i godishuset så får du det du vill ha! Mer pengar. Sen dagarna. Staten tar och staten ger. Först tar den tiden från mammorna. Och sen får vi 480 dagar. Men mammorna är giriga. De vill ha allt! Och de tänker ta allt. Om inte pappa polis griper in. Dela, dela, dela. Kom och köp! Pizzor till alla. Men bara en halv. Skjuts in i ugnen...en hel bulle som ligger och jäser. Och kvinnan skall föda i smärta. Och så ut med skiten...en halv pizza blev det. Köpepizza. 480 dagar. 240 dagar ska det bli. Det är nog. Rättvist ska det vara.

Men folk blir visst lite arga ändå. För de där 480 dagarna är sista bastionen. Den sista illusionen av frihet. Den sista resten av mödraskap. Och då höjer man rösterna. På försäkringskassans föräldrasida haglar de ilskna kommentarerna. Vi vill bestämma själva! Vi vill bestämma över våra, av Gud instiftade, 480 dagar. Bortom denna tanke...tystnad.

Jag tar ut mina maränger ur ugnen. Vi har en födelsedag att fira. Vi ska äta marängsviss ikväll! Det är annat än köpepizza. Hemgjorda. Av mig. Jag har bakat dem av kärlek till min familj. Och vi kommer dela rättvist. I övrigt delar vi inte. Vi lever. Vi drar vårt strå till stacken. Vi är glada. Vi har det bra. Helt i egen regi. Utan att räkna dagar. Utan att fundera över vem som fick mest på tallriken. Vi unnar varandra. Vi vill varandra väl. Livet är inte att dela en sunkig pizza. Livet är att ta hand om de sina.

måndag 17 oktober 2016

Shoppinglördag!

I lördags åkte vi och shoppade hela familjen! Det är inte så ofta vi gör det så det var mysigt! Mormor och morfar följde med för de ville titta på lite saker och den äldste sonens flickvän var också med! Så vi var ett stort gäng! Vi gick lite som vi ville...i grupper...och samlades och åt lunch tillsammans...thaibuffé! Jättegott! Och sen fikade vill tillsammans på IKEA. 

Vad vi handlade? Jo, lite av varje! Två av barnen behövde vinterskor. 
De här hittade 12-åringen på Stadium! Bara ca 500 kr! Det var vi glada över!
10-åringen fick ett par kängor från Viking. Vi hittade dem på XXL. Tyvärr kostade de rätt mycket, nästan 1000 kr. Men de var de enda vi hittade som kändes bra. Och det finns ju i alla fall ett barn som kan ärva dem så småningom. 

De två näststörsta barnen gymmar mycket nuförtiden. Flera gånger i veckan är de på gymmet - tillsammans ibland och med kompisar ibland. Det är så kul att de tränar och försöker ta hand om sina kroppar och bli starka och snygga! Och i söndags tog de med 12-åringen för första gången! Han var väldigt glad över att få följa med! Det kändes lite pirrigt att gå på gym för första gången...men det var väldigt roligt tyckte han! I alla fall...de behövde lite mer träningskläder och hittade allt på Stadium! Tre t-shirtar var för 199 kr för alla tre. Och varsitt par joggingbyxor!




 14-åringen växer så det knakar och har växt ur en del kläder. En ny t-shirt hittades på rean på Brothers! 
Och så handlade jag också! Det brukar jag inte så ofta men nu behövde jag verkligen ett par nya kängor och en ny jacka! Har gått och huttrat i min gamla slitna övergångsjacka ett tag nu! Jag hittade båda sakerna på Intersport! En dunkappa från McKinley för 999 kr och ett par kängor också från McKinley för bara 699 kr! Och så fick jag en ny halsduk av min mamma! En jättefin hon köpt på Rabalder för något år sedan och som hon inte riktigt trivdes med! Men det gjorde jag! 



På IKEA handlade vi det vanliga...servetter, värmeljus, batterier, glödlampor...Jag var mest glad över ett par nya kuddar som jag ska ha i min nya kökssoffa! Och så hade de fått hem en ny sorts glas! Jättefina! Det kändes extra lyxigt att dricka vatten och mjölk till kvällsmaten igår kväll tyckte både jag och barnen!


Barnen handlade lite nöjesgrejer också! Det är så svårt att låta bli att hitta roliga saker! Och så svårt att säga nej! Men jag gör så att jag låter bli att lägga pengar i de tre yngsta barnens plånböcker den här månaden så får sakerna vara månadspengen istället! 12-åringen valde ut ett nytt tv-spel. Det är så bra på Game Stop - de har begagnade spel där för lite lägre priser! Och 10-åringen hade länge önskat sig en riktig pilbåge så det fick han en. 5-åringen var sugen han också...men den var hård att spänna för honom och han valde ett armborst istället! Ett som man kan skjuta sugproppspilar eller vinkorkar med! Båda blev glada och nöjda och i går, söndag, var vi ute på en fotbollsplan och sköt prick! Roligt! 

Ja, nu har vi handlat ordentligt! Och jag tror att vi har nästan allt vi behöver till vintern! Och nu får vi nog hålla igen ett tag! Även om man försöker handla sånt som inte är så dyrt och även om man inte köper särskilt mycket till var och en i familjen drar det iväg och kostar en hel del!

Äppelmunkar!

Sista rycket för äpplena i vår trädgård! Sommaräpplena är slut sen länge men vårt stora Maglemer har fortfarande mycket frukt kvar. Äpplena ska plockas ner nu - eller för lite sen! I början av oktober skulle de ha tagits ner och de går att äta ända till december! Jag har tagit ner lite och lagt på förvaring i matförrådet. Och idag ska jag ta ner lite till. Äppelmos har jag gjort också! Ingen är jätteförtjust i det men det är gott i rulltårta och på gröt går det ner ibland. Och så blev jag så sugen på äppelmunkar! Så det har jag gjort i helgen!  
Jag har funderat i några år på att göra just äppelmunkar med det har känts krångligt så det har inte blivit av! Men nu äntligen bestämde jag mig! Och satte igång! Och det var inte alls krångligt!

Till ca 16 st

25 g jäst
1 dl mjölk
0,5 dl socker
6,5 dl mjölk
75 g smör
2 ägg

Blanda jäst och fingervarm mjölk.
Tillsätt 2 dl av mjölet.
Låt stå i 20 min.
Rör smör, socker och ägg vitt.
Blanda i äggsmeten i degen och tillsätt resten av mjölet (spara en dl till utbakning.
Kavla ut en platta, ca 0,5 cm tjock, och ta ut mått med glas, ca 6 cm i diameter.
Lägg på en tsk äppelmos och lägg på en rundel som lock. 
Nyp i hop kanterna.
Jäs i 1 timme.
Värm olja till 180 grader.
Fritera tills munkarna har fin färg.
Låt dem rinna av på galler och doppa sedan i socker, ev med kanel i. 

Jag fyllde hälften med vaniljkräm! Bestämde mig för att vara lite snäll mot de som verkligen inte gillar äppelmos. Barnen blev glada och gillade faktiskt båda sorterna! Och så kom de med ett förslag också, nutella trodde de skulle vara ännu godare i! Så vem vet, kanske gör jag nutellamunkar någon gång!