tisdag 18 oktober 2016

Dela på en pizza...

...så kan man likna föräldrapenningsuppdelningen. Det är så enkelt som att man köper en pizza och delar på den. Delar rättvist. Dagarna är pizzan. Eller är barnet pizzan. En bit till dig och en bit till mig. Och det förstår ju var och en att det blir orättvist om mamman får 75 % och pappan bara 25. Detta har försäkringskassan gjort en liten humoristisk film om. En disträ mamma pratar i telefon och delar på en pizza. Slänger åt maken en kvart och tar resten själv! Man ska väl uppfatta det som att mamman bestämmer. Tar för sig. Är ointresserad av familjen och bryr sig bara om att ha kul, tala i telefon, och behandlar pappa och barn som skräp. Och så kan vi ju inte ha det. Det begriper ju var och en. Man kan ju inte köpa en pizza och dela orättvist. Och man kan ju inte beställa fram ett barn och dela upp det orättvist.

Det blir som i Bibeln. Kvinnorna som inte kan komma överens om vems barnet är. Salomo som säger att de kan hugga isär barnet och ta varsin del. En kvinna vill det. Den andra inte. Salomos dom faller. Den kvinna som vill hugga isär barnet älskar inte barnet. Kvinnan som avstår är den riktiga modern. Den som älskar barnet. Och så har vi det här också. Staten är kvinnan som vill ha barnet. Föräldrarna är den som älskar barnet. Och de får ge sig. För den som älskar får alltid ge sig.

Och staten försöker så split mellan föräldrarna. Göra föräldraskapet till en kamp och en strid. Det började med propaganda...den som bara tar hand om barn blir insnöad. Man måste förverkliga sig. Det verkliga livet finns inte hos barnen. Inte i hemmen. Männen är måttstocken. Och barnen blir inte ordentligt fostrade av gamla insnöade mammor. Sen tog man skatterna. Såg till att en lön inte räcker för en familj. Och så sockret, morötterna...maxtaxa! Precis som häxan i sagan...här finns det gotter...kom, bara kom! Lämna in dina barn här i godishuset så får du det du vill ha! Mer pengar. Sen dagarna. Staten tar och staten ger. Först tar den tiden från mammorna. Och sen får vi 480 dagar. Men mammorna är giriga. De vill ha allt! Och de tänker ta allt. Om inte pappa polis griper in. Dela, dela, dela. Kom och köp! Pizzor till alla. Men bara en halv. Skjuts in i ugnen...en hel bulle som ligger och jäser. Och kvinnan skall föda i smärta. Och så ut med skiten...en halv pizza blev det. Köpepizza. 480 dagar. 240 dagar ska det bli. Det är nog. Rättvist ska det vara.

Men folk blir visst lite arga ändå. För de där 480 dagarna är sista bastionen. Den sista illusionen av frihet. Den sista resten av mödraskap. Och då höjer man rösterna. På försäkringskassans föräldrasida haglar de ilskna kommentarerna. Vi vill bestämma själva! Vi vill bestämma över våra, av Gud instiftade, 480 dagar. Bortom denna tanke...tystnad.

Jag tar ut mina maränger ur ugnen. Vi har en födelsedag att fira. Vi ska äta marängsviss ikväll! Det är annat än köpepizza. Hemgjorda. Av mig. Jag har bakat dem av kärlek till min familj. Och vi kommer dela rättvist. I övrigt delar vi inte. Vi lever. Vi drar vårt strå till stacken. Vi är glada. Vi har det bra. Helt i egen regi. Utan att räkna dagar. Utan att fundera över vem som fick mest på tallriken. Vi unnar varandra. Vi vill varandra väl. Livet är inte att dela en sunkig pizza. Livet är att ta hand om de sina.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar