Att vända på klacken?

I veckan kunde man läsa i tidningarna om att två små barn glömts bort på en förskola. Personalen glömde bort att ta med dem in efter utevistelse och de hittades gråtande av en förbipasserande. Sånt här händer då och då. Det blir väl nåt glapp i rutinerna. Som det kan bli när man har för mycket att göra, för många barn att hålla reda på.

En dagmamma skriver att det är konstigt att föräldrarna accepterar detta. Hon tycker att föräldrarna borde vända på klacken och gå hem. Vabba. Kräva att kvaliteten blir så god som den behöver vara. 

Jag vet inte...det är så svårt. Jag har inte jobbat mycket. Jag hann bara med några år och sen kom barnen. Ett efter ett och till slut hade vi ju sex barn. Jag provade att jobba lite mellan barn nummer två och tre. Och så pluggade jag mellan barn nummer fem och sex. Jag fick ju bara en försmak. Jag kan inte säga att jag vet exakt hur det är. Men jag hann i alla fall förstå att när man har ett förvärvsarbete kommer det alltid före barnen. Det blir så. På jobbet är det folk som är beroende av en. Man är ju där för att utföra ett arbete. Det är inte lätt att bara strunta i det. Så, jag tror att det inte är så lätt som att bara vända på klacken och gå hem när man står där i dagisdörren. 

Det dumma är ju att föräldrar helt enkelt inte har något att välja på. Vi kan inte göra något. Vi är bakbundna av systemet. Vi har helt enkelt inte rätt att bestämma vem som ska ta hand om våra barn. Vi har fått en slags tvångsanslutning till dagis. Vare sig vi vill eller inte. Vi har fått en uppsättning regler att förhålla oss till. Ett normaltillstånd. Det finns en mall att följa. 

1. man får barn.

2. man har 480 dagar att dela på och sprida ut som man vill eller kan.

3. man lämnar in barnet på förskolan när det är mellan 1 och 1,5 år gammalt.

4. man vabbar när barnet är sjukt.

Detta är reglerna man har att följa. Att tänka utanför mallen är meningslöst. Det finns inget utanför. 

Och det är det som är felet. Att vi föräldrar inte kan bestämma över vem som ska ta hand om våra egna barn. Att vi inte kan bestämma över var barnen ska fostras. Så länge vi inte har den rätten kan vi inte komma någonstans. Vi får böja oss. Lämna in våra barn på institutionerna och sköta om våra jobb. Precis som de som arbetar på institutionerna får lov att göra. Politikerna? Ja, de är tysta. De följer också mallen. Den är fastlagd. De vänder inte på klacken.