Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

onsdag 30 september 2015

Att vabba eller inte vabba

Jag läser om vab - vård av sjukt barn. Kvinnor vabbar mer än män. Och det är dåligt för då får de sämre löneutveckling och sämre pension än männen. Men män som vabbar mycket straffas också. De män som vabbar mycket får sämre löneutveckling än män som inte vabbar mycket. Lösningen: att män ska vabba mer så att arbetsgivarna vänjer sig vid att män också vabbar. Då kommer diskrimineringen av vabbande män upphöra. Mmm, kanske funkar det. Det låter som någon slags omöjlig ekvation. Vissa har barn och andra inte. Vissa vabbar alltså aldrig. Andra har många barn och då blir det ett evigt vabbande. Andra har barn som är lite sjukare än vanligt och då blir det mer vabbande. Många är skilda och har varannanveckasboende. Då måste det väl bli ganska rättvist - barnen kanske inte tajmar in sjukdomarna på just mammans veckor? Så förutsättningarna ser lite olika ut. Man kan hur som helst konstatera att barn är sjuka. Att det medför problem i arbetslivet både för arbetstagaren och arbetsgivaren. Folk är på jobbet för att jobba. Om man inte är där uppstår problem. I vårt hushåll vabbas det inget. Snart 18 år och inte en vabdag. Det har funkat bra. Fast vi är svikare om man ska gå efter ovanstående logik. Jag har hjälpt till att cementera könsroller. Och min man har svikit de vabbande männen genom att inte vabba. Han har inte hjälpt till att vänja arbetsgivaren vid att det är helt ok att vabba. Fast det har funkat bra - för alla inblandade parter - barnen, mig, maken och arbetsgivaren.

Trädgårdsjobb!

Det är så varmt och skönt ute - en riktig indiansommar! Idag skyndade vi oss att röja undan och gav oss ut i trädgården för att ta hand om allt klipp som blivit när jag beskar vårt jättestora äppelträd igår. Trädet är gammalt - mer än 40 år - och den förre husägaren lät trädet växa sig riktigt stort och högt. Det är bra på sitt sätt - det ger skugga, funkar bra som insynsskydd och är ett underbart klätterträd. Fast det är svårt att beskära - det är långt upp för att nå själva fruktgrenarna. Och äpplena växer väldigt högt upp! Jag har inte riktigt gjort så mycket åt det de tidigare åren men nu tröttnade jag på att titta på alla dessa grenar och kvistar. Jag klättrade upp och sågade och klippte. Lite läskigt att klättra i träd i min ålder men rätt kul ändå. Och idag hade vi alltså en hel del jobb med att samla ihop allt! Men det gick bra. Det var kul att jobba tillsammans. N plockade och stoppade ner i säckar. Och så klättrade han upp i trädet med jämna mellanrum och lekte att han var ett djur som klängde runt.
Det här gamla äppelträdet lever ett liv för sig. Det hör liksom till. Barnen älskar det. Varje år undrar vi om det ska dö eller klara sig. Det är lite murket längst ner och en stor gren är död men får sitta kvar för den är så bra att klättra på. I en skreva hittade vi ett gäng små svampar! Som en bild ur en sagobok. Fattas bara en liten älva eller vätte som gömmer sig i skuggorna!
 Hösten är allt på gång i alla fall. Björkarna har blivit gula och har inte många löv kvar. Och lönnarna har fått sina första gula blad. Vackert men lite sorgligt. N är intresserad av träd. Han gillar ekar bäst. Det finns inte så många här men vid en lekpark finns flera stycken och där letar han ekollon som är så fina att ta hem och spara. Han har lärt sig känna igen ekar på både blad och de där ekollonen. Han känner igen björken också på dess vita stam. Rönn känner han förstås igen på de fina röda bären. Och så kan han namnen på både asp och ask.
 
 
 

tisdag 29 september 2015

Hur får man ihop det?

Mellan två tvättar tänker jag lite. Jag funderar över hur det går till för alla andra, de som jobbar...Hur gör de? Jag har fullt upp hela dagarna. Tre tvättar om dagen, plocka ur och plocka i, hänga upp och ta ner, vika hop och lägga in i skåp...Disken, dammsugningen, matlagningen, avtorkning och undanplockning...trädgården...Visst, vi har sex barn. Det är klart att det blir mer jobb när man är många. Men ändå - de som har färre barn har väl ungefär samma sysslor fast kanske att det går lite fortare och är lite mindre av allt. Men inte kommer man undan den där tvätten och städningen och diskningen och så barnen...De ska väl ha lite hjälp med läxor och skjutsningar. Och lite prat är ju i alla fall trevligt att få in även om det kanske är onödigt. Och det är väl mycket som är onödigt kanske. Jag lagar ju lunch - det är väl onödigt. Om ingen vore hemma så behövde jag ju inte göra det. Vi skulle äta ute kanske, om vi tyckte att vi hade råd och om vi ville ha sån mat. Det vore förstås bättre för tillväxten också. Men äta ska man ju. Kanske skulle vi laga mer mat på kvällen och ta med resterna? Eller ta med ett par mackor. Och så bakar jag ju en del. Det tar ju tid. Vetelängder med äppelfyllning har jag gjort i dag. Onödigt är det ju. Det finns att köpa. Fast det är ju inte lika gott förstås. Och läxorna. Det är väl onödigt det också. Det finns läxläsningstimme på skolan. Fast jag tror inte det är lika bra som min hjälp. Min hjälp är ju helt individualiserad och så petar jag ju in sånt som jag tycker man ska känna till. Fast onödigt är det väl. Och trädgården. Det är väl onödigt det också. Fast det blir ju så fult annars. Om ingen sköter den. Och så är det ju vackert med blommor och gröna växter. Man blir glad. Fast onödigt är det väl. Och kläderna. Jag kunde tumla dem. Det går fortare. Och kanske lägga dem i högar till varsitt barn så fick de ta det de ville ha, vika om de ville ha vikt...Jag vet en som gjorde det. Fast det är ju förstås trevligt när det ser fint ut i garderoberna. Fast onödigt förstås. Jaja.. i alla fall...i mellanrummet av andra och tredje tvätten, med vetelängderna i ugnen och ritpapper på bordet till sonen, och dammsugaren beredd, räkorna till lunchen på tining, pappren som någon gång ska sorteras på köksbordet...så tänker jag. Hur i hela friden får folk ihop det?

lördag 26 september 2015

Veckan som gått!

Vi har haft en rolig men ovanligt hektisk vecka! Jag och N har hjälpt till att skjutsa skolbarn till först en studiedag på hembygdsgården och sedan en idrottstävling. Och eftersom vi inte har några tider att passa mer än när skolan slutar så kunde vi vara med båda dagarna! Det var riktigt roligt. Både för att det var intressant och för att det är roligt att vara tillsammans med sina stora barn också, se dem tillsammans med vänner och lärare.
 
Först var det hembygdsgårdsbesök. Vi fick gå runt till olika stationer och lära oss om smedyrket, vävning, om ull och lin, om olika redskap, hur man förvarade mat, vad man åt, hur man lagade mat...och massor mer. Det var roligt att se hur lille N, 4,5 år, reagerade. Han tyckte det var kul. Han höll sig till sin storebror och gick tillsammans med honom. När det var lite mörkt i de olika husen höll han till att börja med handen. Han pejlade av vilka som var storebrors vänner och slog sig i slang med dem också. Skrattade och försökte skämta när de skojade. Han väckte lite uppmärksamhet eftersom han var så mycket yngre än alla andra barn och han fick frågor av flera olika vuxna. Hur gammal var han, vad hette han? Han svarade. Ganska tyst men svarade ändå. Han uppförde sig precis lika bra som alla andra barn. Märkligt nog har han tydligen snappat upp hur man beter sig utan någon som helst träning. Han kan följa en grupp, lyssna, stå stilla, vänta...Det visste jag ju förstås. För det vet nog alla egentligen att barn som får vara tillsammans med sina föräldrar och syskon och hänga med på det vanliga livet med allt vad det innebär lär sig det här. Det är ju inga konstiga saker direkt. Grundtrygghet skapar barn som kan anpassa sig i skilda situationer.
I går var det dags för nästa aktivitet - en idrottstävling för femteklassare från två av stadens skolor. Vi skjutsade igen och lille N var med igen. Det var kallt men jag och N höll ut en dryg timme och tittade och hejade! Ns morfar kom förbi en stund också och tittade.
 
 Bäst som vi stod där kom en förskolegrupp gående. 12 barn i 3-4-årsålder och 2 pedagoger. De höll i ett promenadband. Alla gick i takt med varandra. En ledare fram och en där bak. Det var en fascinerande syn. Alla var mycket allvarliga. Ledarna också. Alla var mycket tysta. De tittade sig omkring. Tittade på de tävlande, tittade på publiken. Ögonen stora och allvarliga. Betraktande. Jag tittade på min 4,5-åring. Han sprang upp och ner i trappan till läktaren, klättrade i en slänt, pratade med mig, med sin morfar, sprang fram till sin storebror och hans kamrater och pratade med dem...Det var beklämmande att se förskolebarnen men det allra värsta kom på slutet. Barnen går förbi oss för att komma ut från området. En liten pojke tittar upp och säger "mamma?". Jag vet, det här är inte en bild av hela förskolesverige. Kanske skuttar andra förskolebarn på utflykt omkring och har hur kul som helst, känner sig hur trygga och säkra som helst. Men den här gruppen gjorde inte det. Och jag tänker att det är problematiskt att ta hand om barn i grupp. Att låta vardagslivet bli institutionaliserat. Små barn lär sig inte saker som i en skola. De lever sitt liv och lär sig varje vaken sekund. Jag funderar på hur den där pojken som frågade efter sin mamma känner sig. Var han tror att hans mamma finns. När han tror att hon kommer tillbaka. Hur han känner sig i denna grupp. Hur avslappnad är hans hjärna och kropp tillsammans med de andra individerna i gruppen. Hur känner sig de andra barnen. De som inte frågade efter mamma men tittade med stora ögon och stilla ansikten. Ingen vet. Och ingen bryr sig. Det får gå.
 
Vi fortsatte med vårt. Åkte till stan och handlade en present till morfar som fyller år snart. N hittade en fågelbok med tillhörande klistermärken och en liten kikare som låg i en genomskinlig ryggsäck. Den ville han så gärna ha och jag sa ja! Stor lycka. Kikaren visade sig vara ganska liten när han packade upp väskan och jag tänkte att N kanske blev lite besviken men han tittade lite förargat på den där kikaren och log bara sen - "det är ju bra att den är liten! Jag är ju liten också!" Och det hade han ju rätt i! Sen körde vi hem och fick i oss lite lunch och så tillbaka igen till idrottstävlingen för att se slutet.
N var med i hejaropen under den sista stafetten. Han satt bredvid sin storebror och hans vänner och klappade händerna och ropade. Och så var det prisutdelning! Sen åkte vi hem med alla skolbarn som skulle skjutsas tillbaka till skolan. Det blev en fin dag! Och det blev en fin vecka! 
 

 

 

måndag 21 september 2015

Måndag, mammor och mat...

 Så var det måndag igen! Det är grått ute och regnet hänger i luften. Maken och ett barn som praoar hos honom har precis varit hemma på lunch. Jag hade ett knippe sparris i kylen och ägg och lite grädde. Annars var det rätt tomt. Men det gick att få ihop en riktigt lyxig lunch av det - sparrispaj med bacontopping.
 
Man gör bara en pajdeg och förgräddar den som vanligt. Sen förväller man sparrisen i saltat vatten i 2 min, låter dem kallna lite, skär dem i bitar och lägger på botten. På med 3 dl riven ost. Det skulle vara Västerbotten men det fick bli prästost. Och så på med äggstanningen - den här gången 2 dl crème fraiche, 1 dl grädde, 3 ägg och salt och peppar. In i ugnen på 225 grader i 30 minuter.
 
 
Ja, det är måndag igen och vi gör det vanliga. Städar och plockar och tvättar och lagar mat. Och så har vi haft lite roligt också. Jag hade tänkt att vi skulle träna lite på bokstäver, jag och 4,5-åringen men han hade ingen lust idag. Han ville lyssna på musik på Youtube och så fick det bli. Han har snöat in på Max Raabe. Han är en av mina favoriter och 9-åringen älskar honom också och nu har det spritt sig till minstingen också. Han började med We will rock you men klickade sig vidare till en vacker vaggsång och sen blev det Dream a Little Dream of me. Den älskade han. Vi lyssnade flera gånger. Instrumenten kommer ett och ett, först xylofon, sen piano och så fiol och så blåset. Han tyckte det var så vackert och ville veta namnen på alla instrument och önskade så att vi skulle ha alla de där instrumenten hemma. Och så tyckte han att artisten var så vackert klädd i sin frack. Så ska N också se ut när han blir stor!
 
När N hade tröttnat på datorn tog jag över och läste lite på fb och några artiklar som verkade intressanta. I Expressen läste jag om hur dagisåren pajar sexlivet. Någon kändis skriver om alla orimliga krav mammor har på sig. De ska hämta och lämna och vara duktiga på jobbet och göra surdegsbröd och sköta om galonbyxor och...orka ha sex...och det är liksom droppen. Kändisen kommer med en lösning på problemet. Det gäller att prioritera bort. Och att få partnern att ta mer ansvar.
 
Jag tänker att det är en svår ekvation - det där med två som förvärvsarbetar och samtidigt ha barn. Att ha barn och hem är liksom redan ett jobb. Det blir då tre jobb som familjen ska sköta om. Det är svårt. Även om en går ner i tid så är det 2,75 tjänst som ska skötas av två personer. Och så restid och allt det där på det. Och om båda går ner i tid så är det fortfarande 2,5 tjänst på två personer. Det är svårt. Sen det där med ansvar. Det är också svårt. Barn och hem är något som är i behov av någons tankearbete. Varken barnen eller hemmet är kapabla att ta ansvar på egen hand. Någon måste göra det. Och att två tar lika mycket ansvar för tankearbetet är svåra saker att åstadkomma i praktiken. Man får nog sätta sig ner och dela ut arbetsuppgifterna i så fall. En är ansvarig för att tänka på ett barns kläder och läxor och fritidsaktiviter? Och tänker inte på det andra barnets dito? En ansvarar för maten och den andra tänker inte på det? Varannan vecka kanske? Klart är i alla fall att båda kan inte gå och tänka på samma saker. Den som märker att den ena tänker på en sak kommer att släppa tankarna på den saken. Det är rationellt. Det är onödigt att två sköter samma jobb.
 
Hur som helst är det något vi aldrig pratar om det där med arbetsbörda och det där med att barn och hem är ett jobb i sig. Förr - fram till ca 1980 - var det möjligt att klara sig på en lön. En familj behövde arbeta utanför hemmet i 40 timmar i veckan + lunch och restid. Nu behövs 80 timmar i veckan (eller kanske 70) + lunch och restid. Det är klart att det blir jobbigt. Det är klart att det inte går. Det blir konsekvenser - sjukskrivningar, skilsmässor...Tror jag i alla fall.
 
Jag är en duktig mamma och fru. Jag sköter hela hemmets städning förutom lite småputs på helgen som maken står för. Jag står för nästan all matlagning, nästan all tvätt, nästan all läxläsning, all planering av klädinköp och presentinköp...Maken står för all mathandling, all bilvård, allt i reparationsväg, alla penninganskaffning, allt som har med barnens sportaktiviteter att göra...Vi har delat upp det. Men i vår uppdelning ryms inte ett förvärvsarbete till. Och vi har turen att klara av att avstå från alla de där pengarna det skulle ha gett oss. Om jag var tvungen att förvärvsarbete skulle vår familj bli så hårt ansträngd att jag är osäker på hur vi skulle klara av det. Och det skulle inte hjälpa att försöka få maken att göra mer av hemarbete och tankearbete på barnen. För han jobbar redan heltid och mer därtill om man räknar med det han redan gör när det gäller hem och barn också. Han har inte varken tid eller krafter till mer. Men det är inget politiker eller media någonsin lyfter. Att det finns gränser för vad normala människor faktiskt rent praktiskt klarar av. Men man får prioritera. Något ryker. Sexet kanske först (?), städning, ordentlig matlagning, tid för barnen? Jobbet hinner man alltid. Det måste nämligen komma först i prioriteringslistan. Det går ju inte att strunta i det. Hur skulle det se ut. Det vet staten. Det är alltid det personliga som får stryka på foten. Och det är alltid individerna som ska lösa sina livspussel. Som får ta ansvar för de dumma beslut politiker har tagit. Nej, det enda raka är att erkänna att det är ett jobb att ta hand om hem och barn och att det är precis lika viktigt som vilket annat jobb som helst.

 Jag är en duktig mamma och fru. Men jag har inte obegränsad ork eller tid. Surdeg får prioriteras bort. Jag har lekt med tanken men ännu inte orkat. Personlig träning är också bortprioriterat. Det varken orkar eller hinner jag. Jag tänker att jag stretchar när jag hänger tvätt varje dag. Jag blir i alla fall lite andfådd när jag skurar golv. Jag passar på att gå fort när N är ute på cykeltur. Det får räcka för mig. I den här fasen av mitt liv. Men jag hinner med att vila lite och njuta av livet. En tur i trädgården blev det idag efter att vi promenerat till skolan för att hämta storebror. Jag hann klippa av några vissna perenner och lägga märke till det sista trädgården har att bjuda på i blomsterväg. De sista rosorna har slagit ut...
 körsbärsbenveden har otroligt många klockor i år...
 Floxen är fortfarande vacker...
 Silveraxen har slagit ut och lyser så vitt och vackert mot de mörkröda stänglarna...
 Rudbeckiorna skiner som lila solar i rabatten...
...och kärleksörten har precis börjat skifta i lila...
 
Kärlek är vad jag känner för det liv jag har. Det känns bra att kunna prioritera bort sånt som vi inte hinner med och prioritera sånt vi tycker är viktigt. Jag önskar bara att samhället var annorlunda. Att fler kunde och ville tänka efter vilka prioriteringar som behövs och att vi betroddes möjligheter att ta ansvar för våra egna liv. 

söndag 20 september 2015

Söndagsplugg!

Söndag morgon och solen strålar utanför. Snart ska jag ut i trädgården och fixa lite. Men först är det lunch! Här är det lugnt och tyst. Ja, det brukar vara rätt lugnt nuförtiden, inte som förr när vi hade många småbarn i huset. Nu har vi ju mest stora barn som inte gör så mycket ljud längre. Men idag har vi bara två barn hemma. Två sover hos sin mormor och morfar och två är hos sina respektive flickvänner. Jag har precis gjort lite skoljobb med 13-åringen. Inte något som skolan har lagt på honom utan sånt som jag har bestämt. I skolan är det som bekant omodernt med trist grovjobb så det får man ta hand om hemma om man vill. Och det vill jag.

Först gjorde vi engelska. Vi jobbar i en översättningsbok som är så bra. Först kommer meningar som exemplifierar olika grammatiska svårigheter och sen kommer en översättningstext. Idag handlade det om olika betydelser av "skulle" - would, should, were going to och was to be. Och så togs det upp substantiverade adjektiv och motsvarigheterna i engelskan - tex those present (förkortning av "those who were present" istället för ett substantiverat adjektiv som i svenskan). Och så var det komparation av adjektiv.

Efter det tittade vi på 5 starka verb i engelskan. Det har blivit helt omodernt att jobba med starka verb tyvärr. Inte som förr när man hade 5 st i läxa vecka ut och vecka in...och på kuppen lärde sig alla starka verb. Smart! Och enkelt! Men tydligen väldigt svårt att komma på numera. Så det får man göra hemma om man är intresserad. Och det är jag.

Sen gjorde vi lite stavning. Det har också fallit ur modet. Tyvärr. Jag läste några ord och sonen fick stava. Han kunde de flesta men inte alla. Och han kunde inte betydelsen av alla heller. Så det pratade vi om. Orden var dessa: originell, parentes, parallell, psykolog, polemik, publicera, recensera, repertoar, scen, schism.

Sen gick vi in på tyskan. Förra veckan läste vi om prepositioner som styr adjektiv; durch, für, gegen, ohne, um. Vi fortsatte med det. Det var översättningsmeningar och det är så bra för då får eleven öva sig inte bara på det aktuella momentet utan allt det andra också. Ordet "blev" kom upp och vi gick igenom det igen. Sonen fick böja verbet i presens och imperfekt. Han kunde i stort sett men var lite osäker på formerna i imperfekt så det var bra att vi fick anledning att repetera.

Vi hade det trevligt och sonen lärde sig lite nytt och fick repetera sånt han redan kunde. Lite synd bara att detta inte görs i skolan. Eller att vi inte har mer tid hemma så man skulle hinna lite mer. Det blir liksom bara plåster på såren tyvärr. Men lite är väl bättre än inget antar jag.

onsdag 16 september 2015

En dag.... ett liv

En dag...ett liv...så sa väl Melker i Saltkråkan har jag för mig. Så känns det emellanåt. En dag, ett liv. Ibland känns det som jag blandar i hop tiden och på kvällen känns morgonen som om den kunde ha varit i går eller i förrgår...eller nåt sånt. Ändå går dagarna så fort. Vad har jag gjort idag? Det vanliga...

kravlat mig ur sängen, äldste sonen väckte mig som tur var
gjort frukost till barnen
utrustat dem som behöver hjälp att komma iväg
sagt hej då - vinkat och pussat
gett mig själv frukost - läst tidningen, retat mig på div saker
gett barnet som var hemma från skolan frukost
tagit ur en tvätt, lagt i en tvätt, tagit ner en tvätt och vikt, hängt upp en tvätt, lagt in tvätt i skåp
plockat ur diskmaskinen
bäddat sängar
dammsugit
torkat lite golv
gett minstingen mellanmål
målat med vattenfärg
lyssnat på låtar på youtube med sonen
gjort engelska, svenska och matte med det nästan friska barnet
tagit ur en tvätt, hängt upp den
städat i två barnrum
gjort lunch
druckit kaffe
hämtat barn från skolan i kombination med promenad med yngsta och äldsta barnet (som slutade skolan tidigt)
sopat lite på uppfarten
tagit lite ogräs
gjort mellanmål
hjälpt ett barn med en uppsats
förhört ett barn på kemi
gjort läsläxa och ordläxa med ett barn
plockat in disken från fikat
spelat fiol med två barn
byggt lego med minsta barnet
varit ute i trädgården och städat bort leksaker från gräsmattan samt plockat upp nedfallna äpplen
cyklat till karate och tittat på en stund tillsammans med minsta barnet
varit i en lekpark och klappat en kringströvande katt tillsammans med minsta barnet
gjort kvällsmat tillsammans med maken
ätit kvällsmat med halva familjen
gett karatebarnen kvällsmat
tittat på tv med några barn - Genikampen blev det - kul
sagt god natt till barn - kramat och pratat lite
lagt minsta barnet
pratat lite med de stora barnen i deras rum
tittat på tv tillsammans med maken
tittat på tv ensam och virkat lite på en mössa
hamnat här

En dag...ett liv En lång lista blev det...av meningslösheter men ändå meningsfullheter. Förslösad kvinnokraft? Eller viktigheter? Monotont, tillfredställande, arbetsamt, vilsamt, roligt, ryggont, spännande...ett liv, stora saker i ett litet sammanhang, viktiga oviktigheter. I morgon ska vi på't igen.

tisdag 15 september 2015

Det där med IT...

När jag slog upp tidningen i morse satte jag nästan kaffet i halsen av skratt...ett skadeglatt skratt! Igår klagade jag på det där med surfplattor och frågade mig vad de egentligen ska vara bra för. Idag läser jag att vi i Sverige är dåliga när det gäller IT i skolan. Vi använder surfplattor och datorer mer än andra länder och presterar sämre. Den digitala läsförståelsen är dålig och den har minskat sedan 2009. Elever som använder datorer i matten presterar sämre än elever i länder där man inte använder så mycket datorer i matematikundervisningen. Eleverna i Kina och Hong Kong använder datorer minst av alla länder i matten och presterar bäst. Inte så konstigt tänker jag. Precis vad jag alltid har sagt. Det är inte datorerna det hänger på. Datorer är ett redskap. Man blir bra på att läsa digitalt (vilket dravel förresten - har man läsförståelse så har man väl? Det kvittar väl vad man läser på eller i - bok, platta, dator, mjölkpaket...har man bra läsförståelse så har man väl) om man har bra läsförståelse överhuvudtaget. Man blir bra på att lösa mattetal digitalt om man har redskapen till det. Kan man metoderna och har blivit säker på dem genom mycket träning så kan man nog lösa mattetal både i skrivböcker och på datorer. Men det är nog en för enkel förklaring för detta land. Utredningar måste tillsättas. Folk måste gå kurser. Pengar måste satsas. Plattor måste köpas. Och laddas. Så får vi hålla tummarna. Jag gör så gott jag kan här hemma. Jag fortsätter mitt traggel med barnen och skulle bara önska att vi hade mer tid. Var hemskolning tillåtet skulle jag på allvar överväga det.

måndag 14 september 2015

Helgjobb och läsplattor och stavning...

Helgen har kommit och gått. Maken var bortrest hela förra veckan så jag var ganska trött på fredagen när han kom hem. Han var också ganska trött efter resan. Så helgen blev en lugn historia. Jag är glad över att jag inte förvärvsarbetar. Jag funderar på hur jag hade mått efter en vecka med allt hemmajobb som tillkommer när man är ensam och samtidigt skött om ett arbete? Förmodligen hade jag varit ännu tröttare.
 
Vi var hur som helst lite sega i helgen. Vi gav oss ut på en kort promenad på lördagen men annars blev det bara vila och hemmafix. Maken putsade alla fönstren. Det var jag glad över. Det är så jobbigt för armar och rygg tycker jag. Själv grejade jag i trädgården och fixade med maten. Vi åt pizza på lördagen och provade en ny väldigt god tomatsås med sardeller och lagerblad och vitt vin i.
En av sönerna ville ha efterrätt och han bestämde sig för att göra crème brulé. Det var gott!
Sen har vi haft det vanliga jobbet med skola och musik. Vi gjorde våra läxor som vanligt - några från skolan och några från mig. Svenska och engelska och tyska och matte. 9-åringen har stavningsläxa varje vecka och det är jag glad för. Det är ingen självklarhet numera. Men jag kan inte låta bli att bli lite irriterad ändå! Läxan är ok men det finns liksom inget system i det. Det är 10 ord, vilka som helst. Det känns lite märkligt. Jag tänker att det vore bättre att jobba med stavningen lite mer systematiserat. Så att barnen får mönster och strukturer i hjärnan. Så att de får hjälp med att förstå hur orden hänger samman och har nytta av en stavning när det gäller fler ord. Tex dök ordet "skjortärmen" upp. Jaha, tänker jag. Hade det inte varit smart att ta upp andra ord som stavas med "skj" på samma gång? Så det gjorde vi hemma. "skjorta", "skjuta" och "skjuts". Vi ska träna på dem den här veckan och nästa vecka tar vi "stj" tänker jag.
 
Sen har vi tränat på fiol och piano. Det är roligt att träna tillsammans. Jag märker att jag själv blir bättre på att spela också! Och det känns kul!
 
I 5:an ska de få läsplattor nu, barnen. Vi fick hem ett kontrakt vi ska skriva på. Egentligen har vi ingen lust att skriva på det där kontraktet men sonen måste väl få en skolsurfplatta som alla andra antar jag. Den där plattan får inte förvaras i skolan utan ska fraktas fram och tillbaka varje dag. Den ska laddas varje kväll. Sånt krångel. Och för vad? Jo, anledningen till att barnen ska ha läsplattor är:
 
"...ge eleven bättre möjligheter till studier, ökad måluppfyllelse, mer kreativa arbetsformer, ökad motivation samt stärka elevens kompetens och framtida konkurrenskraft i fortsatta studier och på arbetsmarknaden."
 
Genom en läsplatta!?! Jag skrattar. Tror någon verkligen på detta? Att en läsplatta gör att barnen blir bättre i skolan och lyckas bättre på arbetsmarknaden? Jaja, var och en får bli salig på sin tro och så får vi se hur det blir i framtiden. Jag tänker att det är lättare att bli duktig av att faktiskt jobba och att bli undervisad av kunniga lärare. Av att få lära sig repetera och nöta, träna och anstränga sig. Och det lär man sig bäst av att sätta sig ner med en bok och en penna och sätta fart, få små korta läxor ofta, få höra någon berätta, få läsa högt i kör, få sudda och göra om när det blir fel, få sammanfatta något man läst, få svara på frågor...Så många små steg som leder fram till ökad kunskap. Och de tar man nog inte bäst på en läsplatta. Men, men...Den där surfplattan kan väl få åka fram och tillbaka till skolan. Vi fortsätter på vårt sätt. Det funkar. Synd bara att skolan inte gör grovjobbet så vi kan ägna oss åt roligheterna här hemma, på fritiden. Lite bakvänt blir det nog allt.
 
Men nu är det  måndag. Det är grått ute. Det känns skönt. Lugn och ro. Jag sitter vid köksbordet och minstingen sitter på köksgolvet och bygger lego. Det brummar och pratar. Han leker och är inne i sin värld. För en stund sedan ritade vi och skrev bokstäver. Det var roligt. Vi turades om att skriva ord. Jag skrev "is" och "os" och han kunde läsa båda. Jag skrev "mor" men det blev något annat av det. Han skrev "apa" helt på egen hand och skrattade högt när jag läste det han faktiskt hade velat skriva. Så han är på väg. Det har kommit igång även om koden inte riktigt är knäckt än. Men det kommer! Fast det spelar ingen roll. Vi tar det sakta. När jag hör honom leka nu så tänker jag att den där leken är ännu viktigare. Att konstruera fordon, föreställa sig vad det är, leva sig in i en rollek där han spelar alla rollerna...det känns viktigt.
 
 

torsdag 10 september 2015

Indianer!

Igår åkte jag och minstingen och min mamma och pappa iväg på en liten utflykt på förmiddagen. Vi åkte till en liten herrgård för att äta lunch. Men först gick vi en promenad för att få lite frisk luft och få upp aptiten.
Det var så vackert! Sjön låg så stilla, nästan som en tavla. Vattnet blankt och himlen alldeles blå. Vi gick en stig runt en udde och hade sjön på ena sidan hela tiden. Udden är som en sandås och det växer stora tallar upp i sluttningarna på åsen. Knotiga rötter som klänger sig fast och gräver sig ner i sanden. Vi såg gräsänder och någon slags knipänder, fjärilar och trollsländor och stora myror som kröp ner i gångar i sanden. Minstingen hade mycket att titta på och fråga om.
 
Sedan var det dags för mat. Det var buffé - olika sallader och rostbiff och hembakt bröd och soppa och köttfärslimpa och gratinerad fisk och pytt i panna och chokladsockerkaka med smält vit choklad på toppen...Vi proppade i oss och blev så mätta...
N fick en glass till efterrätt. Han var med och beställde den själv och vågade svara och prata lite när servitrisen frågade hur han ville ha sin glass. Han är stolt över att klara av att fixa saker och han vill göra precis som vi vuxna.
Sen satt han så fint och åt sin glass. Det var lite lustigt, restaurangbesöket...det var nästan fullsatt i restaurangen men bara ett barn. Mitt barn. Annars var det bara arbetsmänniskor. Samma sak i promenadstråket och vid stranden. Inga barn. Några enstaka pensionärer. Det har blivit så tomt på barn. Vi pratade lite om det och jag tänkte lite på det. Minstingen blev lite rastlös när han hade ätit färdigt och han gick en liten sväng för att se om han skulle hitta något intressant. Han hittade ett par broschyrer och så en bok. Det var en bok med målningar, teckningar och texter av två lokala förmågor. N ville gärna ha boken och hans mormor var snäll och köpte den åt honom. Jag tyckte att det var lite onödigt men idag har jag suttit och läst i den och det var en väldig tur att sonen fick den där boken. Det är en sann njutning att läsa. Bilderna är också fina men texterna griper tag i mig. De handlar om hemorten och tiden och arbete och sport och en massa annat. Ett stycke fastnade jag särskilt för:
 
"99,9 procent av den tid som människan har funnits har det varit stenålder. Stenåldern var familjegrupper som vandrade för att jaga, fiska och samla. Så småningom slog de sig ner i ett landskap där de trivdes och det blev bonde...stenålder...För tre generationer sedan, en inte ens mätbar andel i människans tid, gick morfar och farfar hemifrån för att jobba i verket. ....Hustru, man och barn i alla åldrar hade haft sina sysslor tätt ihop. Men så gick farfar och morfar till verket. För två generationer sedan gick mamma och moster också till verket, för att förvärvsarbeta. Numera går barnen hemifrån vid - ofta - ett års ålder. Den där familjegemenskapen som var arbetsgemenskap och ständig samvaro i 99,999 procent av människans tid - och mer därtill - den är uppbruten. Det är dramatiska förändringar i människans historia. Det är klart att det blir skavsår i sådana hastigheter.
 
 Jag tänker på svunna tider. Sånt som är borta. Barn i vardagslivet. Som är med där det händer. Som är med sin mamma och träffar sina äldre släktingar. Som får hänga med på det som händer. Som får vara med i vuxenvärlden. Tomma rum. En gång levdes livet här. Nu är det festlokal. Konferenscentrum. 
 Jag tänker att jag är så tacksam och glad över den chans jag har fått. Som har möjlighet att vara med mitt lilla barn. Som finns där när de stora kommer hem från skolan. Jag är glad över vårt liv i frihet. Vi är lite som indianer tänker jag ibland. Som lever i vårt reservat. Ett alternativt liv i vår lilla bubbla omgivna av den "verkliga" världen. 

tisdag 8 september 2015

En extra dag!

Jag fick en oväntad hemmadag tillsammans med 13-åringen idag. Han var sjuk igår, ont i huvudet och allmänt krasslig. Han fick sova ut idag också och när han vaknade kände han sig bättre. Och då tyckte jag att vi kunde använda en liten stund till lite skolarbete när han nu ändå kände sig nästan frisk. Jag har under åren som skolförälder märkt att språken och svenskan är mest styvmoderligt behandlade i skolan, särskilt på högstadiet och gymnasiet. Det går på knappt styrfart så jag lägger mest krut på engelskan och tyskan numera. Och så ser jag till att de lär sig stava och kan sin grammatik och får grepp om hur man bygger upp texter...Idag gjorde vi engelska och lite stavning.

Jag försöker gå igenom de starka verben i engelskan. När jag gick i skolan gjorde engelsklärarna det. Men det är inte så längre. Det är bortglömt. Barnen anses kanske lära sig de där verben ändå. Men det gör de inte. Inte alla i alla fall. Så jag gör det hemma. Jag tar några åt gången och prickar för när de kan verben. Har vi tid hittar jag på några översättningsmeningar så barnet får träna på att använda verben i olika tempus. Vi tränade alltså på en del verb. Vi hade det trevligt under tiden.

Sedan fick sonen översätta en text från svenska till engelska. Det är bra med översättningstexter. Man får träna på så många olika grammatiska moment på samma gång. Och man får träna på att formulera sig på alternativa sätt om man inte kommer på det "rätta" ordet eller konstruktionen. Jag kör efter en gammal bok "Tjugo privatlektioner i engelska" och den är riktigt bra. Varje lektion inleds med ett antal översättningsmeningar som tar upp olika grammatiska svårigheter. Och sen kommer en text på engelska som ska översättas till svenska och sedan en åt andra hållet. Boken hittade jag på bokbörsen och jag kan verkligen rekommendera den. Facit medföljde!

Efter det jobbade vi lite i en modern grammatikbok "Engelsk grammatik blå". Eftersom lärarna i skolan inte jobbar systematiskt med grammatik så måste vi göra det hemma. Jag går igenom bit för bit för att försäkra mig om att barnen får grunderna. Den här gången kollade jag upp hur sonen hade det med oregelbunden pluralbildning av substantiv. Han hade bra kläm på det men visste inte att "oxar" hette "oxen" och inte att nationalitetsord som slutade på -ese i singular också heter samma sak i plural. Och så visste han inte att "sheep" heter så i både singular och plural.

Sen var det dags för svenska. Jag har köpt läroböcker för högstadiet på nätet, Ess i svenska, och de är rätt bra. Vi jobbar inte i dem för det hinner vi inte men jag tar fram dem ibland och tar något avsnitt jag tycker verkar bra. Den här gången kollade vi lite stavning. Sonen stavade riktigt bra men några ord kunde han inte. Han hade lite problem med att stava chiffer, diskvalificera, dubblett och fascinerad. Nästa gång ska vi kolla om han kan dem då!

Sedan satt vi bara och bläddrade lite i boken. Vi läste lite i avsnittet om språkhistoria och sonen blev intresserad. Vi tittade på det indoeuropeiska språkträdet och det var spännande att se vilka språk som var släkt. E blev förvånad över att se att hindi och persiska faktiskt är avlägsna släktingar till svenskan. Vi läste lite om Bellman och sjöng ett par visor också.

Det är så synd att svensklärarna i skolan inte jobbar efter läroböcker. Tänk om de gick igenom författare, lite norska, danska, språkhistoria och allt annat som läroboksförfattare har tänkt sig att lärarna skulle kunna lära ut. Jag blir så ledsen. Jag tänker att det är synd att barnen inte har ledigt ett par dagar i veckan från skolan. Då skulle jag kunna lära ut sånt som skolan inte har förmåga eller lust till. Men så är det inte. Jag får vara glad över att jag ändå är hemma på dagarna så att jag kan peta någon minilektion då och då för att plåstra om så gott det går.

En timme och så mycket vi hann med! Och lite småprat och skämt och skratt klämde vi också in! En riktigt trevlig liten "skoldag" fick vi tillsammans!

fredag 4 september 2015

Fokus på lärande och kunskap!

Det är inte så värst bevänt med skolresultaten i den del av landet jag bor. Eleverna presterar under rikssnittet och pojkarna ligger långt under och det ser ut att vara en nedåtgående kurva. Jag har varit bekymrad i många år över hur det går till i skolans värld och har framfört en hel del synpunkter. Men ingen har varit intresserad direkt. Snarare har jag mötts av ilska och försvarsinställning. Fast jag hade liksom lite rätt då antar jag eftersom skolledningar och skolchefen och kommunen äntligen har reagerat och försöker göra något åt det. Fast jag småskrattar lite för mig själv. Det är så erbarmligt svårt för rektorer och chefer att förstå vad det är som har gått fel. Den senaste teorin är nu att det är föräldrarnas attityder som speglar av sig på barnen och att eftersom föräldrarna är så ointresserade så blir barnen det också. Och så går det dåligt. Så nu måste vi vara positiva! Jag läser i lokaltidningen. Där rapporterar man om hur man jobbar i grannkommunen, som det har gått ännu sämre för. Där ska de satsa på lärande och utveckling i förskolan. Jag tänker - skit i det ni! Låt barn vara barn. Man behöver inte undervisa småungar i något särskilt. Det räcker om de får vara med vuxna och leka på sitt eget sätt i fred. Men det kanske är svårt i förskolan. Vuxenkontakten blir det väl inte så värst bevänt med och lära sig leka i fred och utveckla sin egen fantasi kanske också är lite svårt i stora barngrupper. Så då kan man ju låtsas i stället - att om man sitter i ringar och rimmar och lyssnar på bokstavsljud så blir barnen så småningom ena riktiga hävertar i skolan. Det där med att pojkarna presterar sämre får man lösa med lite genusperspektiv. Mer manliga förebilder i förskolan och så måste papporna sitta och läsa i böcker så pojkarna ser hur naturligt det är att läsa böcker. Tja, de kanske kan bli duktiga på att läsa deckare men bra i skolan tror jag inte man blir av att se folk läsa böcker. Och så är det där med hemmens inställning till skolan. Och det är ju inte lärarnas fel att den är så dålig. Så nu måste föräldrar, syskon och fotbollstränare och andra visa hur viktig skolan är! Och så måste barnen förstås komma till skolan! Sen kommer barnen prestera bättre!

Jaha, säger jag! Kanske skulle man börja
- undervisa lite mer
- köra lite mindre med självstudier
- ge regelbundna och rutinartade läxor
- förhöra läxorna på något sätt
- ha regelbundna och lagom långa prov som har förberetts genom undervisning, successiva läxor som bearbetats i skolan. Ännu bättre blir det om proven lämnas tillbaka till eleverna, gås igenom av läraren och skickas hem för påseende till hemmen (något som överhuvudtaget inte förekommer. Proven är som statshemligheter - ingen får se dem!).

Men det blir nog lite för svårt tror jag! Det blir nog för jobbigt för lärarna. Bättre att jobba lite genus och attityder! Sen kan vi alltid hoppas på att det går vägen. Jag har inget större hopp tyvärr.

torsdag 3 september 2015

Lite skola hemma!

I går var 9-åringen hemma från skolan eftersom han kvällen innan hade haft så ont i magen och försökt kräkas. Han hade ingen aptit på morgonen och då är det bäst att stanna hemma och se om det blir något av det. Men han piggnade till och efter lunch var han precis sitt vanliga glada jag! Och då tänkte jag att det var lite synd att inte passa på att göra något nyttigt en stund tillsammans. Så vi tog en liten skolstund. Vi gjorde lite svenska, engelska och matte. Och så lyssnade vi på jazzmusik på youtube efteråt. Jag tycker det är roligt om barnen får höra all möjlig musik från alla möjliga tider. Och nu blev det jazz. Vi lyssnade på Glen Miller och hans Chattanooga Cho Cho uppskattades mycket av både 9-åringen och 4,5-åringen. De tyckte om trombonerna och tågljuden orkestern skapade och stämsången och den fantastiska stepdansen på slutet.
 
Här är lite av vad vi gjorde under vår skoldag:
 
Vi började med svenska. Han hade fått några rättstavningsord i läxa från skolan och de tränade vi på. Sedan jobbade vi i två svenskböcker från 50-talet. Först rättstavning. Vi började från början i 3:ans bok och det var repetition av alla enkla ord först. De stavade han utan problem.
 
Sedan jobbade vi lite i en språkbyggnadsbok. Vi började från början här också. Det handlade om vad en sats är och sedan fick han göra en kort "uppsats" genom att svara på några frågor. På ett enkelt sätt kan alla barn lyckas med att få till en uppsats, få stor bokstav och punkt rätt utan någon större ansträngning, lära sig vad en sats är, lära sig hur man kan bygga upp en enkel text. Övningarna som följer blir mer avancerade och elevernas språk byggs långsamt och gradvis upp med hjälp av styrda övningar. 
 
 
 Sen var det dags för matte. Vi har kommit en bit i boken och jobbar med ental, tiotal och hundratal. Man får växla hit och dit och kronor och tio-öringar och ettöringar, decimeter, centimeter och millimeter används för att konkretisera hur det går till. Jag berömde sonen och tyckte att det gick så bra. Han fnös bara lite och sa att om man räknar så hemskt många tal så är det ingen konst att göra rätt! Och det har han förstås rätt i! Mängdträning är inte så dumt.  
 Och till slut var det dags för engelska. Vi har hunnit till lektion 6 i vår gamla bok och 9-åringen börjar bli ganska bra på engelska. Han har lärt sig en hel del ord, vad är i de olika personerna i presens heter, hur obestämd och bestämd artikel fungerar. Den här lektionen handlade om just bestämd artikel. Vi läser och översätter och så ställer jag frågor på engelska som sonen får besvara på engelska.
 Minstingen är med och lyssnar och han tycker att det är lite intressant i bland. Särskilt när pengarna och linjalerna kom fram. För jag tog fram gamla mynt för att visa hur de såg ut. Jag hade ingen ett-öring tyvärr men en två-öring och en 5-öring och en 25-öring. När det blir trist gör minstingen lite eget jobb. Han gillar bokstäver just nu och en favorit är en plastmall där men kan dra med en penna för att forma bokstäver. Det tycker han är kul. Det blir inte så snyggt men det är kul.
 Och så ville han skriva ett brev till sin pappa. Jag fick rita ett hjärta och sen skrev han själv "papa" i det.

tisdag 1 september 2015

20 timmar på dagis

Jag läser om en femårig flicka som måste vara på förskolan i 20 timmar eftersom mamman inte kan lämna flickan i rätt tid på morgonen. Förskolan kan inte ta emot barn före kl 6 på morgonen och mamman kan inte lämna senare än 5.45 eftersom hon då inte hinner till jobbet. Så lösningen blir att låta flickan sova över på förskolan. Hon lämnas kl 21 kvällen innan istället. Jag mår illa när jag läser. Det är möjligt att det här bara är ett enstaka problem och inte så jättemycket att bli upprörd över. Ja, det är klart att varje enskilt fall av idioti är något att bli upprörd över förstås. Och folk som läser detta blir upprörda. De tycker att det borde vara självklart att mamman får lämna barnet kl 5.45. Jag kan inte låta bli att tänka lite mer. Och bli upprörd över en mängd saker. De här felen ser jag:

Det grundaste problemet är:
Att förskolan är så stelbent att den inte kan ta emot flickan 5.45.

Men de djupare problemen är:
1. Att ett barn anses ska behöva sova på en förskolan när dess mamma sover hemma i deras gemensamma hem.
2. Att om barnet fick lämnas 5.45 ska behöva gå upp så väldigt tidigt på morgonen. Det kan inte vara bra för ett litet barn att vara med om det mer än någon enstaka gång.
3. Att samhället är beredda att satsa en hel massa pengar på förskoleplatser på det här sättet. För det första är en förskoleplats dyr nog som den är. Jag läste nyss att det rör sig på siffror upp emot 18 000 kr per månad och barn. Och för det andra är en nattplats förmodligen ännu dyrare än en dagplats och alltså blir just den här specifika förskoleplatsen mycket dyr. Om samhället tycker att det är ok att satsa pengar på barnen på det här sättet borde det vara rimligare att låta föräldern ta hand om barnet i hemmet för att skona barnet och sig själv från detta slit. Eller att föräldern fick pengarna förskoleplatsen kostar i handen och kunde köpa in en barnvakt som kommer hem till hemmet och därmed ser till att det blir så smidigt och harmoniskt som möjligt för barnet och föräldern.

Men det är viktigare att föräldrar jobbar. Till varje pris måste det ske. Det spelar ingen roll om det är bortom allt som har med sunt förnuft att göra, är så slösaktigt att det är groteskt och dessutom medför så stora påfrestningar på förälder och barn att det inte kan vara bra för dem. Arbeit macht frei!

Måndag i skogen!

I dag är det tisdag och regnet öser ner därute. Det känns lite som höst. Jag och 4,5-åringen sitter här vid köksbordet och grejar. Vi har ritat lite och nu sitter han och fyller i bokstäver i en hemgjord skrivbok (hophäftade A4-papper - mycket roligt att göra i ordning) och jag sitter vid datorn en stund. Snart ska vi dra på en bröddeg och tänka ut vilken lunch vi ska laga till. Ja, idag regnar det alltså och vi har ingen lust att gå ut. Men igår var det fint väder och vi gav oss ut i naturen tillsammans med min mamma och pappa för att plocka lingon.
Det är så mycket lingon i skogen! 5 liter fick jag ihop på ganska kort tid!
 
 
N hjälpte till en liten stund. Han testade att plocka för hand...
...och med bärplockare! Det var roligt en liten stund. Sen blev det lite trist och han tjatade på att vi skulle åka hem. Men det ville inte jag. Jag ville plocka mina lingon och sen skulle vi äta lunch och titta lite efter kantareller. Och N tjatade lite till men sen kom han på lite andra saker att tänka på. Han hittade spindlar och räddade små fjärilar ur deras nät. Han kollade in några myrstackar och intresserade sig för ljungen och hittade ett dött träd där man kunde dra av barken.
När vi fått i hop våra lingon och druckit kaffe och ätit äggsmörgåsar åkte vi hemåt. Men först tittade vi på några torp och byggnader där släktingar och vänner till gamla släktingar bott för länge sen. Det finns ett gammalt bruk i närheten och kring det ligger alla möjliga bostäder. Längor för arbetarna, torp och gårdar. Mamma berättade om vilka som bott var, vilka hon hälsat på och vilka som fanns innan hon föddes. Det är spännande att höra. Man slås av att alla bodde så nära varandra och hur släktingarna fortsatte att finnas kvar i varandras närhet och hur alla hälsade på varandra och träffades. Och så hur vackert allt är. Fast de här längorna och torpen är byggda för enkelt folk så är de så fina, så estetiskt vackra. Och miljön runt omkring...så fint. Fast mamma säger att det var ännu finare förr när landsbygden var levande och husen underhållna och trädgårdar omkring. När djur betade och höll öppet och när det var människor i rörelse överallt. Jag njuter av att vara i de här miljöerna i alla fall och tänker att jag bär med mig minnen av alla de som kom före i mig och att det kanske är därför jag tycker så mycket om det här...Eller så är det bara romantik. Men det får det gärna vara.
 
Till sist blev vi tvungna att skynda oss hem för storebröderna skulle komma hem från skolan. Vi hann precis och sedan satte eftermiddagsbestyren igång. Vi fikade, pratade... några var ute och lekte och andra inne och snackade. Lite läxor blev det också tid till och sedan var det karateträning och ett utvecklingssamtal att åka till. Och sen blev det kväll och sagoläsning och så ett möte med karatestyrelsen här hemma hos oss. Och så var dagen förbi...och till sist var det bara jag som var vaken...jag och alla lingon som skulle rensas. Och det var ganska rogivande att ägna sig åt det framför tv:n.
 
Jag tänker att jag är så tacksam och glad över att få vara närvarande i allt som rör mig och min familj och göra det fullt ut. Att jag kan få ha en så fin förmiddag ute i skog och mark tillsammans med både föräldrar och ett litet barn. Att mitt lilla barn får vara med sin mormor och morfar på det här vardagliga och ändå festliga sättet. Att han får leva i det här långsamma tempot och får kontakt med både familj och på samma sätt sig själv. Lär sig att sysselsätta sig själv och blir uppfinningsrik och fantasifull. Och så är jag så glad över att vara hemma när de stora barnen kommer hem från skolan. Att jag tar emot dem och får höra vad de varit med om, kan ge dem mellanmål, se till att de gör läxor, samtala med dem om intressanta saker vi hört eller sett...Och jag är så glad över att jag hinner sköta om vårt hem på dagarna så vi slipper jobba så hårt på kvällarna och helgerna. Och att jag är fri att strunta i hemmet någon dag om vi känner för det och jobba lite mer någon dag om det passar bättre...Det är skönt att vara fri helt enkelt! Och så skrattar jag lite när jag tänker på att alla andra skulle påstå att jag är kedjad vid köksbänken, fast i kvinnofällan, beroende av en man...Men man kan betrakta saker och ting från helt olika håll.