Så var det måndag igen! Det är grått ute och regnet hänger i luften. Maken och ett barn som praoar hos honom har precis varit hemma på lunch. Jag hade ett knippe sparris i kylen och ägg och lite grädde. Annars var det rätt tomt. Men det gick att få ihop en riktigt lyxig lunch av det - sparrispaj med bacontopping.
Man gör bara en pajdeg och förgräddar den som vanligt. Sen förväller man sparrisen i saltat vatten i 2 min, låter dem kallna lite, skär dem i bitar och lägger på botten. På med 3 dl riven ost. Det skulle vara Västerbotten men det fick bli prästost. Och så på med äggstanningen - den här gången 2 dl crème fraiche, 1 dl grädde, 3 ägg och salt och peppar. In i ugnen på 225 grader i 30 minuter.
Ja, det är måndag igen och vi gör det vanliga. Städar och plockar och tvättar och lagar mat. Och så har vi haft lite roligt också. Jag hade tänkt att vi skulle träna lite på bokstäver, jag och 4,5-åringen men han hade ingen lust idag. Han ville lyssna på musik på Youtube och så fick det bli. Han har snöat in på Max Raabe. Han är en av mina favoriter och 9-åringen älskar honom också och nu har det spritt sig till minstingen också. Han började med We will rock you men klickade sig vidare till en vacker vaggsång och sen blev det Dream a Little Dream of me. Den älskade han. Vi lyssnade flera gånger. Instrumenten kommer ett och ett, först xylofon, sen piano och så fiol och så blåset. Han tyckte det var så vackert och ville veta namnen på alla instrument och önskade så att vi skulle ha alla de där instrumenten hemma. Och så tyckte han att artisten var så vackert klädd i sin frack. Så ska N också se ut när han blir stor!
När N hade tröttnat på datorn tog jag över och läste lite på fb och några artiklar som verkade intressanta. I Expressen läste jag om hur dagisåren pajar sexlivet. Någon kändis skriver om alla orimliga krav mammor har på sig. De ska hämta och lämna och vara duktiga på jobbet och göra surdegsbröd och sköta om galonbyxor och...orka ha sex...och det är liksom droppen. Kändisen kommer med en lösning på problemet. Det gäller att prioritera bort. Och att få partnern att ta mer ansvar.
Jag tänker att det är en svår ekvation - det där med två som förvärvsarbetar och samtidigt ha barn. Att ha barn och hem är liksom redan ett jobb. Det blir då tre jobb som familjen ska sköta om. Det är svårt. Även om en går ner i tid så är det 2,75 tjänst som ska skötas av två personer. Och så restid och allt det där på det. Och om båda går ner i tid så är det fortfarande 2,5 tjänst på två personer. Det är svårt. Sen det där med ansvar. Det är också svårt. Barn och hem är något som är i behov av någons tankearbete. Varken barnen eller hemmet är kapabla att ta ansvar på egen hand. Någon måste göra det. Och att två tar lika mycket ansvar för tankearbetet är svåra saker att åstadkomma i praktiken. Man får nog sätta sig ner och dela ut arbetsuppgifterna i så fall. En är ansvarig för att tänka på ett barns kläder och läxor och fritidsaktiviter? Och tänker inte på det andra barnets dito? En ansvarar för maten och den andra tänker inte på det? Varannan vecka kanske? Klart är i alla fall att båda kan inte gå och tänka på samma saker. Den som märker att den ena tänker på en sak kommer att släppa tankarna på den saken. Det är rationellt. Det är onödigt att två sköter samma jobb.
Hur som helst är det något vi aldrig pratar om det där med arbetsbörda och det där med att barn och hem är ett jobb i sig. Förr - fram till ca 1980 - var det möjligt att klara sig på en lön. En familj behövde arbeta utanför hemmet i 40 timmar i veckan + lunch och restid. Nu behövs 80 timmar i veckan (eller kanske 70) + lunch och restid. Det är klart att det blir jobbigt. Det är klart att det inte går. Det blir konsekvenser - sjukskrivningar, skilsmässor...Tror jag i alla fall.
Jag är en duktig mamma och fru. Jag sköter hela hemmets städning förutom lite småputs på helgen som maken står för. Jag står för nästan all matlagning, nästan all tvätt, nästan all läxläsning, all planering av klädinköp och presentinköp...Maken står för all mathandling, all bilvård, allt i reparationsväg, alla penninganskaffning, allt som har med barnens sportaktiviteter att göra...Vi har delat upp det. Men i vår uppdelning ryms inte ett förvärvsarbete till. Och vi har turen att klara av att avstå från alla de där pengarna det skulle ha gett oss. Om jag var tvungen att förvärvsarbete skulle vår familj bli så hårt ansträngd att jag är osäker på hur vi skulle klara av det. Och det skulle inte hjälpa att försöka få maken att göra mer av hemarbete och tankearbete på barnen. För han jobbar redan heltid och mer därtill om man räknar med det han redan gör när det gäller hem och barn också. Han har inte varken tid eller krafter till mer. Men det är inget politiker eller media någonsin lyfter. Att det finns gränser för vad normala människor faktiskt rent praktiskt klarar av. Men man får prioritera. Något ryker. Sexet kanske först (?), städning, ordentlig matlagning, tid för barnen? Jobbet hinner man alltid. Det måste nämligen komma först i prioriteringslistan. Det går ju inte att strunta i det. Hur skulle det se ut. Det vet staten. Det är alltid det personliga som får stryka på foten. Och det är alltid individerna som ska lösa sina livspussel. Som får ta ansvar för de dumma beslut politiker har tagit. Nej, det enda raka är att erkänna att det är ett jobb att ta hand om hem och barn och att det är precis lika viktigt som vilket annat jobb som helst.
Jag är en duktig mamma och fru. Men jag har inte obegränsad ork eller tid. Surdeg får prioriteras bort. Jag har lekt med tanken men ännu inte orkat. Personlig träning är också bortprioriterat. Det varken orkar eller hinner jag. Jag tänker att jag stretchar när jag hänger tvätt varje dag. Jag blir i alla fall lite andfådd när jag skurar golv. Jag passar på att gå fort när N är ute på cykeltur. Det får räcka för mig. I den här fasen av mitt liv. Men jag hinner med att vila lite och njuta av livet. En tur i trädgården blev det idag efter att vi promenerat till skolan för att hämta storebror. Jag hann klippa av några vissna perenner och lägga märke till det sista trädgården har att bjuda på i blomsterväg. De sista rosorna har slagit ut...
körsbärsbenveden har otroligt många klockor i år...
Floxen är fortfarande vacker...
Silveraxen har slagit ut och lyser så vitt och vackert mot de mörkröda stänglarna...
Rudbeckiorna skiner som lila solar i rabatten...
...och kärleksörten har precis börjat skifta i lila...
Kärlek är vad jag känner för det liv jag har. Det känns bra att kunna prioritera bort sånt som vi inte hinner med och prioritera sånt vi tycker är viktigt. Jag önskar bara att samhället var annorlunda. Att fler kunde och ville tänka efter vilka prioriteringar som behövs och att vi betroddes möjligheter att ta ansvar för våra egna liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar