Vi har haft en rolig men ovanligt hektisk vecka! Jag och N har hjälpt till att skjutsa skolbarn till först en studiedag på hembygdsgården och sedan en idrottstävling. Och eftersom vi inte har några tider att passa mer än när skolan slutar så kunde vi vara med båda dagarna! Det var riktigt roligt. Både för att det var intressant och för att det är roligt att vara tillsammans med sina stora barn också, se dem tillsammans med vänner och lärare.
Först var det hembygdsgårdsbesök. Vi fick gå runt till olika stationer och lära oss om smedyrket, vävning, om ull och lin, om olika redskap, hur man förvarade mat, vad man åt, hur man lagade mat...och massor mer. Det var roligt att se hur lille N, 4,5 år, reagerade. Han tyckte det var kul. Han höll sig till sin storebror och gick tillsammans med honom. När det var lite mörkt i de olika husen höll han till att börja med handen. Han pejlade av vilka som var storebrors vänner och slog sig i slang med dem också. Skrattade och försökte skämta när de skojade. Han väckte lite uppmärksamhet eftersom han var så mycket yngre än alla andra barn och han fick frågor av flera olika vuxna. Hur gammal var han, vad hette han? Han svarade. Ganska tyst men svarade ändå. Han uppförde sig precis lika bra som alla andra barn. Märkligt nog har han tydligen snappat upp hur man beter sig utan någon som helst träning. Han kan följa en grupp, lyssna, stå stilla, vänta...Det visste jag ju förstås. För det vet nog alla egentligen att barn som får vara tillsammans med sina föräldrar och syskon och hänga med på det vanliga livet med allt vad det innebär lär sig det här. Det är ju inga konstiga saker direkt. Grundtrygghet skapar barn som kan anpassa sig i skilda situationer.
I går var det dags för nästa aktivitet - en idrottstävling för femteklassare från två av stadens skolor. Vi skjutsade igen och lille N var med igen. Det var kallt men jag och N höll ut en dryg timme och tittade och hejade! Ns morfar kom förbi en stund också och tittade.
Bäst som vi stod där kom en förskolegrupp gående. 12 barn i 3-4-årsålder och 2 pedagoger. De höll i ett promenadband. Alla gick i takt med varandra. En ledare fram och en där bak. Det var en fascinerande syn. Alla var mycket allvarliga. Ledarna också. Alla var mycket tysta. De tittade sig omkring. Tittade på de tävlande, tittade på publiken. Ögonen stora och allvarliga. Betraktande. Jag tittade på min 4,5-åring. Han sprang upp och ner i trappan till läktaren, klättrade i en slänt, pratade med mig, med sin morfar, sprang fram till sin storebror och hans kamrater och pratade med dem...Det var beklämmande att se förskolebarnen men det allra värsta kom på slutet. Barnen går förbi oss för att komma ut från området. En liten pojke tittar upp och säger "mamma?". Jag vet, det här är inte en bild av hela förskolesverige. Kanske skuttar andra förskolebarn på utflykt omkring och har hur kul som helst, känner sig hur trygga och säkra som helst. Men den här gruppen gjorde inte det. Och jag tänker att det är problematiskt att ta hand om barn i grupp. Att låta vardagslivet bli institutionaliserat. Små barn lär sig inte saker som i en skola. De lever sitt liv och lär sig varje vaken sekund. Jag funderar på hur den där pojken som frågade efter sin mamma känner sig. Var han tror att hans mamma finns. När han tror att hon kommer tillbaka. Hur han känner sig i denna grupp. Hur avslappnad är hans hjärna och kropp tillsammans med de andra individerna i gruppen. Hur känner sig de andra barnen. De som inte frågade efter mamma men tittade med stora ögon och stilla ansikten. Ingen vet. Och ingen bryr sig. Det får gå.
Vi fortsatte med vårt. Åkte till stan och handlade en present till morfar som fyller år snart. N hittade en fågelbok med tillhörande klistermärken och en liten kikare som låg i en genomskinlig ryggsäck. Den ville han så gärna ha och jag sa ja! Stor lycka. Kikaren visade sig vara ganska liten när han packade upp väskan och jag tänkte att N kanske blev lite besviken men han tittade lite förargat på den där kikaren och log bara sen - "det är ju bra att den är liten! Jag är ju liten också!" Och det hade han ju rätt i! Sen körde vi hem och fick i oss lite lunch och så tillbaka igen till idrottstävlingen för att se slutet.
N var med i hejaropen under den sista stafetten. Han satt bredvid sin storebror och hans vänner och klappade händerna och ropade. Och så var det prisutdelning! Sen åkte vi hem med alla skolbarn som skulle skjutsas tillbaka till skolan. Det blev en fin dag! Och det blev en fin vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar