Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

fredag 28 juni 2013

En liten fågelskådare! Lite hemskolning igen!

Jag och lillkillen har en stund av förmiddagarna för oss själva nu i början av sommarlovet! Några av de stora barnen går på simskola och det är för lite tid att hinna hem innan de ska hämtas igen. Vi gör lite alla möjliga saker. Går upp på stan en liten stund, leker i en lekpark... Det som Lilleman tycker är allra roligast är att titta på fåglar, att mata fåglar...
Här är vi på väg till ett av våra fågelmatningsställen!
En gräsandsmamma med flera små söta ungar kom för att få sig lite bröd! Det är så fascinerande att titta på andmammor och deras barn. Mamman är som en kompass, en fixstjärna. Ungarna följer hennes minsta rörelse. Vänder hon så vänder de...Den där symbiosen är så fin men den har förstås en naturlig orsak. Barnen är totalt beroende av sin mamma. Chanserna att överleva är förstås mycket större om de följer henne hela tiden.
 
 
 En skäggdopping med ungar simmade också förbi. De var inte intresserade av något bröd utan höll sig på säkert avstånd.
 Det är tydligen något fascinerande över fåglar tycker 2,5-åringen. Han gillar att titta på dem när de flyger förbi, det är roligt att mata, ljuden de gör är roliga att lyssna på och härma. Jag tänker att N:s egen inre läroplan fungerar. Han väljer själv ut vad han tycker är spännande och vill verkligen studera, titta på, prata om just detta. Han kan redan känna skillnad på en hel del fåglar och vet vad de heter. De som låter mest och syns mest är förstås de han är mest intresserad av. Han kan kråka, skata, kaja, mås och and. De andra fåglarna är än så länge bara "pippi" eller "stor pippi" och "liten pippi". 
 

torsdag 27 juni 2013

Trädgårdsarbete, jordgubbar och pepparkakssnitt!

Jag har i alla år vi bott i vårt hus längtat efter att ha ett trädgårdsland. Nu äntligen är vi på gång. Jag hinner inte sätta något i år men nu är grunden i alla fall iordninggjord.
 Mina snälla föräldrar kom och hjälpte mig att plantera en hallonhäck häromdagen så det finns i alla fall någonting som växer där redan!
 
Det har regnat de senaste dagarna. Ibland är det skönt tycker jag. Det blir lite mer gjort inomhus och växtligheten mår bra. Vi passade på att gödsla häcken och gräsmattan. Sedan efterklippte vi lite i häcken. En del skott slinker undan när man klipper med häcksax och de har jag försökt hitta och korta av så häcken inte ska bli ranglig utan tät och fin.
 
 
Kungsnävorna blommar och de är så vackra. Den intensiva blå färgen gör mig lycklig varje gång jag går förbi dem!
 
 
Alliumen har blommat över men de är fina nu med tycker jag!


 
 
Pionerna håller på att slå ut. Det är lika spännande varje år tycker jag! I år får vi dessutom riktigt många blommor!

 
Jordgubbstider! Precis som alla andra älskar vi jordgubbar. Oftast äter vi dem med socker och mjölk men ibland är det gott med pannkakor och vispad grädde till!
 


 
Mycket fika blir det på sommaren och det är bra att ha lite kakor i frysen! I dag har jag bakat pepparkakssnitt! Prova! De är jättegoda!

 



ca 60 st
 
Mixa 1 dl sötmandel och 0,5 dl socker i matberedare.
Tillsätt 1,5 dl socker, 5 dl vetemjöl, 1 tsk malda nejlikor, 1 tsk ingefära, 1 tsk kanel, 1 msk sirap, 1 tsk bikarbonat och 200 g smör i tärningar och blanda snabbt ihop.
Ta upp degen på bakbord och knåda snabbt in 1,5 dl russin.
Dela degen i 4 delar och rulla ut längder.
Grädda mitt i ugnen i 200 g i ca 10 minuter.
Skär i sneda längder.

onsdag 26 juni 2013

Hemskolning i skogen!

Vi roar oss med att vandra runt lite i skogen på eftermiddagarna innan fikat! Det är skönt att komma av tomten och roligt att röra på sig lite. Barnen njuter av att cykla eller springa eller skejta när vi ger oss iväg. Väl i skogen leker barnen eller så pratar vi. I läroplanen för förskolan står det att barnen ska få utvecklas inom naturvetenskap. Det låter så märkvärdigt. Men egentligen är det väl ganska enkelt. Barn och natur hör i hop. Barn älskar att vara ute i skogen. Det är lugnande och det inbjuder till alla möjliga fantasier och lekar. Det uppstår samtal om saker man ser. När vi tog oss en skogstur sist roade vi oss med att leta efter olika sorters träd. Vi hittade lite alla möjliga sorter:
 
 
Rönn


Ek
 

Asp
 

 
 
Björk

 
En

 
Gran
 
Ja, vi hittade tall och vide och hassel också samt ett träd vi inte visste vad det var, men de kom inte med på bild!
 
Om man vill vara ambitiös kan man ju göra häften efteråt med fakta om varje träd. Man kan prata om skillnaden mellan löv- och barrträd. Man kan prata om fotosyntes. Man kan prata om var olika sorters träd växer och vilket djurliv som finns i träden. Vad som händer med träden när de blir gamla och faller ner...
 
Vad man än gör med sin skogstur så är det härligt att vara ute i naturen och njuta av frisk luft, växtlighet och glada barn som leker!

måndag 24 juni 2013

Surrogatmödraskap och synen på barn, kvinnan och kvinnans kropp!

I SvD finns idag en artikel om surrogatmödraskap. Regeringen har givit lagmannen Eva Wendel Rosberg i uppdrag att utreda just surrogatmödraskap. Utredningen rör huruvida ideella värdmödrar ska tillåtas i Sverige. Kommersiellt surrogatmödraskap är inte aktuellt.

Artikeln tar upp att det finns risk för att barnets bästa får stå tillbaka för föräldrarnas behov. Empatin för föräldrarna blir viktigare än barnets känslor. Så här står det:
"Många homosexuella par vill ha barn och en av fem kvinnor har svårt att bli gravid. Självklart ska man gå dessa personers önskningar till mötes så långt det bara är möjligt. Samtidigt finns i Sverige en tendens att glömma andra perspektiv än vuxenvärldens ideal och drömmar. Liksom man bör fundera på hur surrogatmödraskap präglar synen på kvinnan och kvinnokroppen, bör man även ta i beaktande hur det påverkar de barn som blir till på detta sätt. Viktigt är därför att Wendel Rosberg i sin utredning inte låter sig vägledas endast av empatin med ofrivilligt barnlösa par."

Jag har inga direkta åsikter om surrogatmödraskap. Jag tycker däremot att det är bra att man diskuterar att vi ofta i Sverige glömmer bort barnets perspektiv. Det är oftast ett vuxenperspektiv som gäller. I Sverige har det blivit norm att barn skolas in på förskolan när de bara är 1 år. Från 1 års ålder får alltså de här små barnen finna sig i att tillbringa dagarna utan sina mammor eller pappor. Är det verkligen att ta ett barnperspektiv? Det är ingen som någonsin frågar sig vad barnen tycker och känner. Det är också väl känt att många barn gråter när de ska vänja sig vid att vara på förskolan. Barnen visar alltså att de inte alls vill skiljas från sina mammor eller pappor men ändå anses det vara helt i sin ordning att genomdriva vuxenvärldens vilja. Är det att välja ett barnperspektiv?

Det är också intressant att frågan om synen på kvinnan och kvinnans kropp kommer upp. Ibland funderar jag på vilken syn vi egentligen har redan nu. Vi tycker att det är helt normalt för en kvinna att först vänta barn, föda barnet, kanske amma det och sedan när barnet är väldigt litet lämna det ifrån sig hela dagarna. Ingen frågar sig hur det känns i modershjärtat. Om modern lider av att överge sitt barn. Vi kvinnor har nog tvingats bli en slags surrogatmödrar lite till mans!

Ingen pratar om att kvinnornas kroppar under en lång period av deras liv i det tysta sysslar med att se till att barn ska kunna komma till världen. Kvinnor menstruerar, har hormonsvängningar och sedan ska kroppen också avveckla förmågan att kunna bli mor när den genomgår klimakteriet. Inget av detta är något som någonsin får nämnas. Det är nog lite skamligt att vara kvinna när man tänker efter. Att föda barn är definitivt inget som anses förändra något. Efter några månader kan livet gå vidare precis som innan. Som om inget hade hänt.

söndag 23 juni 2013

Midsommar!

En solig och härlig midsommarafton hade vi hela familjen tillsammans! Vi åkte ut till en hembygdsgård i närheten och fikade och tittade på folkdans och fiskade fiskdamm och träffade några gamla bekanta...
 
 
Jordgubbstårta! Alla vill ha! Nu!
 
 
Vår minsting tyckte att det var mysigt att sitta lite på egen hand och titta!
 
 
När vi kom hem igen var det dags att äta lite mer! Det blev det vanliga plus lite till. Köttbullar, prinskorv, olika sorters sillar, gravad och kallrökt lax, silltårta, kallmarinerad fläskfilé, potatissallad med god dressing, ost och bröd...
 




torsdag 20 juni 2013

Tunnbröd!

Ibland bakade min mamma mjuka tunnbröd när jag var liten. Både min bror och jag var som tokiga i dem! Jag kom att tänka på de där tunnbröden och blev sugen på att baka själv! Barnen tyckte att de var lika goda som jag tyckte när jag var barn!

 
14 kakor
 
1/4 pkt jäst
50 g smör
5 dl mjölk
1/2 tsk salt
1/2 dl socker
2 msk sirap
1/2 tsk hjorthornssalt
1,5 dl grahamsmjöl
2 dl rågsikt
7 dl vetemjöl
 
Smula jästen i degbunke.
Smält smöret. Tillsätt mjölk och värm till 37 grader.
Rör ut jästen med lite av degspadet. Tillsätt resten samt salt, socker, sirap, hjorthornssalt, grahamsmjöl och rågsikt. Arbeta in vetemjölet.
Låt degen jäsa i 45 minuter.
Dela degen i 14 delar och rulla varje del till en rund bulle.
Kavla ut med kruskavel till runda knappt 1/2 cm tjocka kakor.
Stek dem i torr stekpanna på medelstark värme i ca 2 min på varje sida.
 Låt kakorna svalna under bakduk på galler.

söndag 16 juni 2013

Den kommenderade familjen - del 3!

DET FÖGA JÄMLIKA RESULTATET

Avdelning 3 i Ingegerd Troedssons bok handlar om resultatet av den förda familjepolitiken.

Troedsson skriver att hon inte tvivlar på att ambitionerna hos Alva Myrdal och hennes jämlikhetsgrupp var goda och välmenande. De ville bygga det perfekta samhället, där alla vuxna, kvinnor som män, var fria och jämlika och kunde förverkliga sig själva efter sina förutsättningar, lust och anlag utan att hämmas av sitt kön. Där alla barn garanterades en god och lycklig barndom genom en utbyggnad av den kommunala barnomsorgen. Barnen skulle sedan gå vidare till den jämlika skolan där individualiseringen skulle vara "djupgående och bidra till att neutralisera verkningarna av elevernas olika bakgrund". När barnens och föräldrarnas arbetsdagar var slut väntade det jämlika boendet som dock skulle utredas vidare.

Troedsson skriver att målsättningarna var ett omyndigförklarande av föräldrarna och ett utdömande av deras rätt att få ta hand om barnen på det sätt de bedömde bäst. De var en nedvärdering av den vård, uppfostran och omsorg en förälder kan ge. Det faktum att man gör gällande att medborgarna inte begriper sitt eget bästa fjärmar sig från det centrala i jämlikhetstanken, det vill säga människors lika värde.

OM FAMILJEN KONTRA INDIVIDEN

Troedsson menar att i individualismens namn har en allt mer kollektivistisk politik kunnat genomföras. Alla blir tvingade att göra likadant helt enkelt.

De allra flesta är nog överens om familjens stora betydelse när det gäller att ge trygghet och kärlek, överföra normer, sätta gränser och lära barnen att ta hänsyn. De flesta är nog överens om att hänsynen till barnens bästa måste gå före familjens rätt att bestämma, om barnets hälsa och framtid annars hotas.

Vi har en individuell beskattning men familjen kvarstår i alla fall som en ekonomisk enhet med skyldighet att ta ansvar för sina medlemmar. Den "individuella" skatten har medfört ett allt större beroende av inkomstprövade bidrag. I många familjer har detta inneburit en ännu hårdare "sambeskattning" än i äldre tider. Det har gjort det svårare för många vanliga föräldrar att av egen kraft förbättra för sig själva och sina familjer.

Familjen utgjorde grunden för beskattning fram till 1970 genom att makar sambeskattades. Men sedan dess har individuell beskattning gällt. Make/maka/sambo eller barn ses som en privatsak.

Men
- makar sambeskattas fortfarande när det gäller förmögenheter. (förmögenhetsskatt borttagen)
- sambeskattning sker också när det gäller bostadsbidrag och socialbidrag. Man räknar ihop familjens inkomster innan man bestämmer hur stort bidraget blir.
- barnomsorgstaxan tas ut efter makarnas sammanlagda inkomster. (maxtaxan införd)
- Den som inte har några eller låga inkomster får inget socialbidrag om maken har hyggliga inkomster. Här gäller en ömsesidig försörjningsplikt.
- Den ömsesidiga försörjningsplikten gäller än mer gentemot barnen. De kostnader som inte täcks av barnbidragen får föräldrarna stå för själva.
- Den individuella beskattningen innebär samtidigt att föräldrarna får betala skatt också på sådana nödvändiga barnkostnader som inte täcks av bidrag. Detta innebär en överbeskattning av föräldrar som blir allt tyngre att bära ju fler barnen är och ju lägre inkomsterna är. Man betalar alltså först skatt på inkomsten och sedan betalar man för barnens behov med skattade pengar.

I Folkhemsmodellen (1984) påpekade Anna Hedborg och Rudolf Meidner att en renodlad särbeskattning för att vara moraliskt och fördelningspolitiskt försvarbar kräver att det allmänna tar över alla barnkostnader. Men ett barnstöd som täcker alla normala barnkostnader för alla barn skulle kräva sådana skattehöjningar att hela samhället riskerar att gå i stå.

Staten fortsätter att luta sig mot familjen som en ekonomisk enhet med skyldighet att ta ekonomiskt ansvar för sina medlemmar.

Troedsson skriver att individen ses som grundstenen när staten tjänar på det. Familjen utgör grunden när individen förlorar på det.

Val av samlevnadsform anses vara individens ensak. Men är statsmakterna neutrala? Trots det särskilda ansvar äktenskapet lägger på makar gynnas denna samlevnadsform inte i något avseende framför samlevnad under äktenskapsliknande förhållanden. Folkpensionen blir högre om två pensionärer sammanbor i stället för att gifta sig. Om de inte har eller har haft gemensamma barn!

Särlevnad kan ge vinster när det gäller högre bostadsbidrag, högre socialbidrag, rätt till underhållsstöd.

I motsats till sambor förutsätts makar leva på samma standard. Man har ansvar att försörja varandra. När äktenskapet upplöses upphör det ekonomiska ansvaret. Men under äktenskapet får den ekonomiskt svagare förlita sig på den andre maken.

Myrdal och hennes grupp trodde kanske att åtgärderna när det gällde skatten, förskolan, familjerättslagstiftningen skulle leda till samma lön mellan traditionellt manliga och kvinnliga yrken. De räknade kanske med att barnkostnaderna skulle tas över av det allmänna. Men gruppen hade inte räknat med den dåliga ekonomiska utvecklingen som skulle följa av deras jämlikhetsprogram. De förutsåg inte heller att den jämlika livsform de stakade ut för många stred mot en verklig valfrihet.

DEN OVÄRDERLIGA FAMILJEN

Jämlikhetsgruppen ville slå sönder familjen som ekonomisk enhet. Men den förstod familjens betydelse som social gemenskap. Man menade att samhörigheten är så stark att det inte finns anledning att förmoda att dess betydelse skulle minska.

Det allmänna kan inte undvara familjen som en grundsten, som en social och ekonomisk enhet. Föräldrarna har kvar sin försörjningsplikt mot barnen liksom hela ansvaret för barnens vård under den tid de inte vistas på dagis, i skolan eller på fritids. Och så måste det vara.

Makar har ekonomiskt ansvar för varandra och ett omfattande ansvar för vård och omsorg om den andre inte klarar sig själv.

Barn måste se till sina gamla föräldrar. Eller de måste inte men de gör det i alla fall.

Att bygga på individen och anse familjen som mer eller mindre förbrukad går bra i teorin men verkligheten ser annorlunda  ut.

Troedsson gjorde 1983 en jämförelse av det ekonomiska utfallet vid olika sätt att lösa barnomsorgen i en vanlig småbarnsfamilj - 2 makar och 2 småbarn boende i en hyrestrea.

1. En förälder tog hand om barnen och den andre arbetade. Behållningen låg betydligt under existensminimum.

2. Föräldrarna turas om att ta hand om barnen medan den andre förvärvsarbetade. Behållningen blev något över existensminimum.

3. Barnen vistades på daghem medan föräldrarna jobbade heltid. Dubbelt så stor behållning som alt 4, trots att daghemsvården var dubbelt så dyr i verkligheten.

4. Båda föräldrarna jobbade heltid och delade på en barnvårdare med en grannfamilj. Behållningen hamnade långt under existensminimum.

Politiken styr alltså föräldrarna mot en livsform som långt ifrån alltid är bäst i det enskilda fallet och som dessutom ofta är dyrare för det allmänna.

Hon gör om beräkningen 1999.

1. Leder till ett underskott på 15 000 kr.

2. Överskottet blir 2680 kr/år - dåligt men ändå 18 000 kr mer än alt 1.

3. Överskotten blir 75 850 kr/år.

4. Inget överskott utan ett underskott på 220 kr. 

Daghemsomsorgen kostar i verkligheten ca 210 000 kr/år för 2 småbarn. Beräkningarna är dessutom ganska optimistiskt gjorda. Lönen är medellön, hyran medelhyra och barnen är små. Alt 3 ter sig som det enda ekonomiskt överkomliga alternativet. De övriga 3 alternativen kräver extrem sparsamhet hos föräldrarna och en levnadsnivå under socialbidragsnivå. Detta visar hur hårt styrda vi är och hur små möjligheter vi har att välja. Införs maxtaxa ökar behållningen i alt 3 med drygt 18 800 kr/år.

VÄRLDENS HÖGST BESKATTADE BARN

Skattesystemet tar inte längre hänsyn till om skattebetalaren är ensam eller gift/sambo, om han/hon har försörjningsplikt mot barn eller hur många barn. Skattesystemet slår också hårt mot familjer med lite äldre barn som inte längre behöver barnomsorg men som drar högre kostnader för mat, kläder och mycket annat.

I skattesammanhang är barn en privatsak. Inkomstskatten slår därför allra hårdast de år när barnen kräver ständig omsorg eller då försörjningsbördan för växande barn och tonåringar är som störst. När barnen har vuxit upp får föräldrarna den ekonomiska rörelsefrihet som föräldrarna skulle ha behövt under barnens uppväxtår.

Ju fler som ska leva på en inkomst desto större blir skillnaden mellan det belopp som krävs för livets nödtorft och den enda skattefria grundavdraget. Skattesystemet som tillkom i jämlikhetens namn har förvandlat barnfamiljer med förhållandevis goda inkomster till understödstagare helt beroende av hur de styrande behagar fördela pengarna. Det har gått särskilt hårt åt de med lägre inkomster eller de med flera barn. Möjligheten att av egen kraft förbättra sin ekonomi har blivit nästan obefintlig.

Många skattehöjningar har slagit särskilt hårt mot barnfamiljer. T ex bensinskatten - påverkar särskilt mycket barnfamiljer som måste köra barn till dagis, inköp... Energiskatten har kraftigt höjts. Värnskatten har i många fall till och med betalats av barnfamiljer som inte ens nått upp till socialbidragsnivå.

Sänkningen av matmomsen har inte gynnat barnfamiljerna mer än barnlösa hushåll. Troedsson menar att det hade varit bättre om man infört en skattesänkning för barnfamiljer istället för att sänka matmomsen. Man hade kunnat införa grundavdrag för barn istället.

Inget land beskattar sina barnfamiljer så högt som Sverige. Inget annat land inom EU beskattar sina barnfamiljer så hårt som Sverige.

IMPONERANDE BARNVÄNLIGHET ELLER 2/3-SAMHÄLLET

Det svenska stödet till barnfamiljerna kan ge intryck av en imponerande barnvänlighet. Men Troedsson anser att under ytan finns en annan verklighet. 

Skattehöjningar och besparingar har gått särskilt hårt åt barnfamiljerna och det erkändes öppet i budgetpropositionen för år 1999. Ett av målen för det ekonomiska familjestödet är att utjämna skillnader mellan familjer med och utan barn. Under perioden mellan 1991 och 1997 försämrades den ekonomiska standarden för så gott som samtliga hushåll med barn jämfört med motsvarande hushåll utan barn. Ju fler barn som fanns i familjen desto sämre standard i förhållande till motsvarande hushåll utan barn. Gifta eller sammanboende med 3+ barn hade en standard som i genomsnitt låg under hälften av motsvarande hushåll utan barn!

1999 var nativiteten i Sverige mycket låg.

OM SYSTEMETS OFFER ELLER DEN FÖGA JÄMLIKA "SOLIDARITETEN"

På 1960-talet var det så att hustruns arbete lönade sig dåligt. De som drabbades hårdast var familjer med relativt goda inkomster. Det fanns ett starkt behov av en skattereform. Man hade kunnat lösa problemet med en kraftig sänkning av marginalskatten i skatteskalorna. Samtidigt borde förvärvsavdraget ha gjorts om till ett avdrag för verkliga barntillsynskostnader. Men så blev det inte.

Man valde obligatorisk särbeskattning och det fick helt andra konsekvenser. Problemet var att allt fler barnfamiljer blev beroende av bostadsbidraget. Tidigare hade barnfamiljer genom barnavdragen och en gynnsammare skatteskala lägre marginalskatter än ensamstående och gifta utan barn, lägre ju fler barnen var. Nu blev det tvärtom!

Daghemsstödet är det utan jämförelse största familjepolitiska stödet i Sverige. Troedsson tycker att man borde undersöka om barnomsorgsstödet verkligen är solidariskt fördelat.

Många säger sig arbeta för mer jämlika löner mellan traditionellt kvinnliga och manliga arbeten. Det är bra men det är också konstigt att så få av dem reagerar när vården av egna småbarn ges allt lägre värde. Borde inte också här gälla lika lön för lika arbete? Med maxtaxa skulle värdet av egen vård reduceras till noll skriver Troedsson. Kanske kan denna nedvärdering smitta av sig på annat traditionellt kvinnligt arbete.

Att många föräldrar vill ta hand om sina barn själva kunde man se när vårdnadsbidraget fanns (1994).Varför applåderade så många feminister avskaffandet av bidraget? Bryr de sig inte om andra kvinnors önskemål? Anser de att man bara kan förverkliga sig själv genom förvärvsarbete?

OM JÄMLIKHETEN

Det finns två inriktningar i fråga om jämlikheten som kan följas.

1. Styrning, kvotering och missgynnande av livsformer som anses ojämlika eller ojämställda. Jämställdhet kräver att allt färre mödrar tar hand om sina egna barn Pappor applåderas däremot ofta om de gör det - men familjen bestraffas även då fullt ut.

2. Vill underlätta utan att diskriminera, skapa möjligheter utan att styra. Har inte varit framgångsrik vid de politiska besluten i Sveriges Riksdag.

Steg för steg har det blivit allt mer omöjligt att för en familj att försörja sig på en vanlig inkomst när barnen är små. Steg för steg har lagstiftarens attityd hårdnat.

Det som skulle vara möjligheter som öppnades, förbättringar, mångfald, tolerans har allt mer utvecklats till tvång, skyldigheter, monopol, arbetsplikt...

Varför har inte orättvisorna uppmärksammats mer? Troedsson tror att så många sett alternativen som besvärliga hinder för en verklig jämställdhet.

Den starka styrningen har inte kommit till av en slump. Olof Palme förklarade det i ett anförande vid partikongressen 1972. "Vi vet att verklig valfrihet får kvinnorna först i det ögonblick då vi är verkligt likaberättigade på arbetsmarknaden. Och då har vi brutit upp de traditionella värderingar och sega fördomar som i dag av kvinnorna med rätta upplevs som orättfärdiga. Vi varken vill eller kan förbjuda någon att vara hemmafru. Vi varken vill eller kan förbjuda någon att vara hemmaman. Vi varken vill eller kan förbjuda två människor att gemensamt bestämma hur de vill fördela hemarbete och omsorgen om barnen.
     Men det stämmer inte - och det är det viktiga - med våra principer om rättvisa att kvinnan ständigt ska stå tillbaka på arbetsmarknaden, att kvinnan ska ha lägre löner och sämre trygghet, sämre utbildning - allt under motiveringen att kvinnan kan återgå till hemmet och få sin försörjning av någon annan."

Alltså - så länge det finns alternativ, så länge det finns en rimlig möjlighet att själva ta hand om barnen, så länge står igen riktig jämställdhet för kvinnorna att nå.

Därför krävs arbetsplikt, att stå på lönelista, helt oavsett värdet och betydelsen av de egna småbarnens vård och omsorg Valfrihet är en frihet till förvärvsarbete och kommunal barnomsorg, ingenting annat.

Den förda familjepolitiken har inte bara förstatligat familjerna,, styrt arbetsfördelningen mellan föräldrarna, styrt barnplanering, val av boende och omsorg om barnen. Den har motarbetat den jämställdhet mellan män och kvinnor som sades vara målet.

Lönerna för traditionellt kvinnliga arbetsområden inte bara inom den offentliga sektorn, har genom den förda politiken kunnat hållas nere. Sverige har i dag den kanske mest segregerade arbetsmarknaden i västvärden.

Men det gäller tillväxten . Hela vår svenska väldfärd bygger på att tillväxten ökar. Då måste alla ställa upp, då duger det inte att krypa bakom barnen.

OM ATT VARA LÖNSAM

Göran Persson sa 1998 att de som är hemma med barnen ska väl rimligtvis inte subventioneras. Han sa att de som har barn på dagis jobbar. De gör en insats i samhället. De som föredrar att vara hemma med sina barn har ett fritt val och bör inte subventioneras.

Troedsson anser att det är en skrämmande attityd som Persson ger uttryck för. För att småbarnsföräldrar ska göra en insats för samhället måste de stå på en lönelista. Eller i alla fall stå till arbetsmarknadens förfogande. Först då är de lojala och förtjänar samhällets stöd. Vård av barn ses som ett viktigt och samhällsnyttigt arbete. Bara det inte är fråga om egna barn.

Attityden ter sig ännu mer konstig när man samtidigt har velat öka pappornas engagemang i sina egna barn genom pappamånader och andra åtgärder. Om egen vård av barn inte ses som en insats, hur ska detta stimulera fler pappor att ta hand om barnen?

Omsorgerna om de små barnen innebär nästan alltid en betydande arbetsinsats och en betydande kostnad var den än sker. Det är inget hobbyartat pysslande utan ett arbete som måste utföras. Det kan vara föräldrar som avstår från lön för att ta hand om barnen. Det kan vara föräldrar som deltidsarbetar eller saxar arbetstider för att få mer tid för barnen. Det kan vara föräldrar som avlönar någon som tar hand om barnen. I alla dessa fall får föräldrarna stå för kostnaden själv, utan stöd, utan skattelättnad.

Även när barnen är i förskolan krävs mycket personal, även om barntätheten har ökat. Föräldrarna betalar en del av dessa omvårdnadskostnader. Men övervägande delen betalas av skattemedel.

Föräldrarnas egen omvårdnad av barnen bidrar på ett lika viktigt sätt till landets väldfärd som varor, tjänster utförda mot betalning. Men det är svårt att mäta eller värdera barnavårdande arbete i hemmen. Därför räknas de inte in som produktion eller inkomst i nationalräkenskaperna. Först om arbetet avlönas sätter det spår. Då förs det in i BNP-beräkningarna som summan av de löner som betalas för omvårdnad av barnen. Skulle alla barn tas om hand i daghemmen skulle vi så se kraftigt lyft i BNP. Så även om alla obetalda omsorger i hemmen skulle avlönas!

BNP tar inte hänsyn till om de avsatta resurserna hade kunnat användas bättre, dvs mer i linje med medborgarnas egna önskemål, behov, preferenser. Om de själva hade haft pengarna i sin hand!

1999 kostade en förskoleplats för de minsta barnen mer än 100 000 kr/år trots betydande -nedskärningar av personal och ytor. Föräldrarna betalade omkring 15 %, alltså betalades ett stöd ut på 90 000 kr/barn och år.

Om man skulle ställa frågan till folk - vad vill du ha? 90 000 kr eller heldagsomsorg för barnet. Om många föräldrar skulle ordna omvårdnad på annat sätt än genom kommunal omsorg på heltid ger BNP en felaktig bild av välfärdens värde.

Dagens ofullkomliga sätt att beräkna BNP försvårar jämförelser mellan olika insatser, mellan olika tider, mellan olika länder. Ju större offentlig verksamhet desto större risk för at BNP inte mäter vad den avser att mäta.

Kritikerna säger att subventionerna till förskolan är lönsamma. De betalar tillbaka sig själva. Då får de som avstår från erbjudandet stå sitt kast. De är ju inte lika lönsamma för samhället.

En kvalificerad granskning gjordes för några år sedan av NBER rapporten. Slutsatsen blev att barnomsorgssubventioner på dagens svenska nivå minskar välfärden.

Det har kommit många invändningar mot rapporten. Anna Hedborg och Bengt Westerberg hävdade att analysen byggde på en föråldrad kvinnosyn som innebär att kvinnornas plats är i hemmet. Men om en förälder anser att han/hon och familjen skulle få ut mer om pengarna användes på ett annat sätt än genom ensidigt gynnande av heltidsdaghem, så hindrar dagens ensidiga stöd förstås den familjens välfärd.

Barnens omsorg är föräldrarnas ansvar. Men den är ingen privatsak. Lika orimligt som det är att behöva tjäna in långt mer än vad barnomsorgen kostar för att arbetsbytet ska gå ihop, lika orimligt är det att så många föräldrar måste använda daghemsomsorgen även om de hellre skulle vilja ta hand om barnen själva under några viktiga småbarnsår.

Troedsson frågar sig - om det är ökad välfärd för kvinnor, män och barn som är målet för familjepolitiken, varför vågar man inte betro föräldrarna att välja själva? Med samhällets stöd men utan dess styrning.
 
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/05/den-kommenderade-familjen-del-1_29.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/06/den-kommenderade-familjen-del-2.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/07/den-kommenderade-familjen-del-4.html
http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/08/den-kommenderade-familjen-del-5.html

Jordgubbstårta och annat gott!

I helgen har vi haft kalas för vår lilla 7-åring! Morgonen var inte lovande - mulen och blåsig - men efter lunchen klarnade det upp och vi kunde sitta ute på eftermiddagen. Jag provade att göra såna där sockerbullar man kan köpa på konditori. De blev riktigt goda.
 
16 stycken

2 dl mjölk
25 g jäst för söta degar
2 st äggulor
7 dl vetemjöl
1 krm salt
¾  tsk hjorthornssalt
100 g smör, rumsvarmt
1/2 dl strösocker

Fyllning
5 msk vaniljsocker
100 g smör, rumsvarmt

Garnering
Smör, smält
Strösocker
  
Gör så här
    Värm mjölken till 37 grader.
    Smula jästen i en bunke och tillsätt mjölken.
    Tillsätt äggulor, hälften av vetemjölet, salt och hjorthornssalt.
    Rör ner smör, socker och resten av mjölet.
    Arbeta ihop till en kladdfri deg. 
    Låt degen jäsa under duk i 30 minuter.
    Arbeta degen på mjölat bakbord.
    Dela degen i 2 delar och kavla ut varje till en 40 x 40 cm stor kaka. 
    Blanda vaniljsocker och smör.
    Bred på hälften av fyllningen över vardera kakan.
    Vik över halva kakan och skär varje kaka i 8 remsor.
    Vrid remsorna och forma till kringlor.Lägg kringlorna på bakpappersklädd plåt.Gör likadant med resten av degen.
    Jäs kringlorna i 30 minuter.
    Grädda dem i 225 grader i 8–10 minuter.
    Pensla kringlorna med smält smör och doppa dem i socker.Om du ska frysa bullarna garnerar du dem i samband med serveringen.
 
Jag hade fått några äggvitor över sedan dagen innan och gjorde därför maränger. Den här gången fick det bli mandelmaränger. Gott!
 
Ca 30 st:
 
Skålla skala och rosta 1 dl mandel i svag ugnsvärme. Låt dem svalna och finhacka dem.
Vispa 2 äggvitor till mycket hårt skum.
Sikta ner 2 dl florsocker och fortsätt vispa tills smeten är fast och glansig i ca 10 minuter.
Droppa under tiden ner 1 msk citronsaft i smeten.
Klicka ut ca 20 marängtoppar på bakplåtspapper.
Grädda mitt i ugnen i ca 40 minuter.
 
 
Lyxiga chokladrutor:
 
Smält 200 g smör i en gryta och rör ner 200 g mörk choklad.
Vispa 4 ägg tillsammans med 3 dl socker
Tillsätt 2 dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver och 1 tsk vaniljsocker.
Rör ner chokladsmeten.
Bred ut i en liten långpanna och grädda i mitten av ugnen, 200 grader, i ca 15 minuter.
 
Det är roligt att ha en i familjen som fyller år i juni, när det finns jordgubbar! Finns det något godare än en vanlig klassisk jordgubbstårta?


 

 
Botten:
4 ägg
4 dl socker
3 dl vetemjöl
2 dl potatismjöl
4 tsk bakpulver
2 dl hett vatten
 
Vispa ägg och socker vitt.
Sikta ner mjöl, potatismjöl och bakpulver. Vänd ner det.
Tillsätt hett vatten och vänd ner det.
Grädda i springform, 24 cm diameter, i 175 graders ugnsvärme längst ner i ca 40 minuter.
 
Vaniljkräm:
Gör 2 dl marsankräm och tillsätt 2 dl vispad grädde när krämen svalnat.
 
Dela tårtan i 3 bottnar.
Lägg vaniljkrämen mellan lagren.
Lägg skivade jordgubbar mellan båda lagren.
Täck tårtan med grädde och dekorera med jordgubbar och ev spritsad grädde.
 

fredag 14 juni 2013

Dagens citat!

"Vårt mål är frihet, så långt möjligt från de yttre förhållandenas tryck, frihet för den enskilda människan att utveckla sin egenart, valfrihet för individen att forma sin tillvaro efter egna önskningar."

Olof Palme

onsdag 12 juni 2013

Allium och pappersflygplan!

Alliumen som jag satte i höstas blommar för fullt och jag älskar dem! De är underbara i både färg och form och passar perfekt i min rabatt som går i mörkgrönt, lime och lila!
'
 
 
Funkiorna har hängt med i många år och jag tröttnar aldrig på dem. Älskar de stora, fint formade bladen i olika gröna färger.
 
 

Sommarlovet har börjat och vi passade på att sova ganska länge i morse. Sedan åkte vi till biblioteket och lånade en hel massa böcker. Det blev några faktaböcker, om dinosaurier, fiskar, vikingatiden och en om origami. Det fanns så mycket fint att vika till av papper och vi blev sugna på att prova alla möjliga figurer men fastnade till slut för ett pappersflygplan. 

Det tog en stund att komma underfund med  hur man skulle vika men efter lite trixande kom vi på hur det skulle gå till. Om man vill vara pedagogisk kan man prata om kvadrater och trianglar och hälften och diagonalt... och på så sätt få in matematik. Det blev en hel del prat om mått och former men mest av allt var vi intresserade av att få ihop snygga och flygdugliga plan! Det fick vi också!

tisdag 11 juni 2013

Barnscreening och effektiva familjesatsningar!

I morse fanns en artikel i tidningen som handlade om screening av barn. Man ska tydligen kunna hitta eventuella framtida brottslingar på det sättet. En engelsk forskare vill att man ska börja det brottsförebyggande arbetet redan i moderlivet. Han vill också att ett gott föräldraskap ska läras ut till blivande mammor. Han menar att om man satsar på graviditeten  och de första åren kan man få många positiva resultat.

Det låter ju helt knasigt att man ska screena barn för framtida brottslighet liksom man screenar barn för talproblem eller hörselnedsättningar. Men det där med föräldraskapet kanske inte är så dumt. Kanske vore det bra att prata mer om föräldraskap när man väntar barn och när barnen väl är födda. Vi har så få förebilder nu förtiden. Man kanske knappt har umgåtts med barn när man själv blir förälder.

Det fanns en liten faktaruta under artikeln. Det står så här:

"Tidigt så kallat anti-socialt beteende hos barn har visat sig vara en riskfaktor när det gäller framtida kriminellt beteende.

Genom att tidigt hjälpa föräldrar att utveckla en god relation till sina barn har forskning visat att föräldrarna får lättare att lära barnen att kontrollera sina impulser. Det i sin tur gör att barnen uppför sig mindre aggressivt och får lättare att umgås med andra. På sikt minskar risken för brottslighet."

Jag tycker att det här var intressant. Föräldrarna är alltså mycket viktiga. Deras relation till barnet verkar vara ett slags skydd för barnet. Det har lättare att styra sina impulser om de har utvecklat en god relation till föräldrarna. Det här hänger ju lite i hop med det jag skrev om här: http://hemmahosfrug.blogspot.se/2013/06/vald-mot-larare.html - det är inte schysst att skylla på dåligt föräldraskap om föräldrarna inte får chansen att vara bra föräldrar. Och jag inbillar mig att det måste få ta tid att få vara förälder, att få utveckla sin föräldraroll... Det är ingenting man kan klara av under barnets första levnadsår och sedan utanför arbetstid. Om föräldrar är viktiga borde det på något sätt respekteras och värderas.

söndag 9 juni 2013

Goda röror och vilda blommor!

Mycket grillat blir det nu när det äntligen är sommar. Här är två goda "röror" som passar till vad som helst som är grillat!
 
 
Guacamole:
 
2 avocado
1 dl crème fraiche
0,5 pressad lime
sambal oelek efter smak
salt och peppar
 
Mosa avocadon och blanda ner det andra.
 
Tomatröra:
 
2 hackade tomater
2 strimlade salladslökar
olivolja att ringla över
0,5 finhackad chilipepparfrukt eller lite sambal oelek
salt och peppar

 
Det är härligt med sommar. Men jag blir lite stressad av det också! Det känns som om det går för fort. Dagarna rinner iväg och allt förändras hela tiden. De första blommorna har vissnat ner och givit plats för nya. Den skira grönskan är borta och allt är djupt grönt och frodigt. På väg hem från skolan brukar vi ta lite omvägar och det är roligt att se vilka nya blommor som dyker upp. Senast hittade vi skogsstjärna... 

 
ekorrbär...

 
smultronblommor...

 
massor av liljekonvaljer... som växte alldeles vid en stor rishög som någon tycker passar bra i en skog alldeles vid en gångväg! Kontrasten är skrikande, vackra spröda klockor med ljuvlig doft och en stor, ful rishög!


 

torsdag 6 juni 2013

Nationaldag!

Jag är ingen nationaldagsfirare! Har aldrig kommit in i det riktigt men det kanske kommer...Vi var hemma och jobbade i trädgården hela dagen. Det var skönt att vara ute i solen och härligt att få använda kroppen och bli lite svettig! Det var dessutom roligt att se hur arbetet med anläggningen av vår nya gräsmatta går framåt! Jag insåg i alla fall det blivit lite vanligare att fira nationaldagen och jag hakade litegrann! Tog fram en flagga och ställde fram en bukett liljekonvaljer. (Finns det något mer underbart? Får aldrig nog av den doften!)
 
 
Till lunch blev det fläskkotletter med kryddsmör (Receptet finns här: http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/08/torsdagssnitzel-och-appelpaj.html) och klyftpotatis...


...och till efterrätt blev det rabarberpaj (http://hemmahosfrug.blogspot.se/2012/08/supergod-rabarberpaj.html) och vaniljglass. Barnen är inte särskilt förtjusta i rabarber så en av sönerna var initiativrik nog att själv baka en kladdkaka!

onsdag 5 juni 2013

Våld mot lärare!

I går kunde man läsa att lärarnas största arbetsmiljöproblem är våld. Det är ju gräsligt! Att lärare ska känna sig rädda när de arbetar, att de kan drabbas av våld. Det är också fruktansvärt att det verkar vara så svårt att få bukt med det, att brotten sällan polisanmäls... Vuxenvärlden är liksom rädd för de bråkiga ungdomarna. Rektorerna vill inte anmäla eftersom skolan kan bli mindre populär då. Lärarna som är utsatta får fortsätta att vara rädda.

Vad är lösningen på problemet då? I ledaren i dagens tidning sägs det att "ytterst är det dåligt föräldraskap och bristande fostran som ligger bakom att vissa elever hotar och misshandlar klasskamrater och lärare. Detta kan staten inte göra mycket åt."

Funderar lite på det där med dåligt föräldraskap. Och att staten inte kan ta ansvar för det. Men är det inte just det staten ska? Staten har bestämt att barnen inte ska fostras av föräldrarna. Staten har bestämt att det önskvärda beteendet från föräldrarna är att lämna bort sina barn på heltid från ca 1 års ålder. När barnen inte längre går på förskolan är det önskvärt att föräldrarna har dem på fritidshemmet den del av dagen barnen inte går i skolan och när föräldrarna fortfarande jobbar. När barnen blir för gamla för fritids är det önskvärt att barnen är ensamma hemma tills föräldrarna slutar sina arbeten. Vem är det som är ansvarig? Inte föräldrarna i alla fall. För att fostra barn krävs det tid. Om föräldrarna har fråntagits tiden med sina barn har de också fråntagits rätten, möjligheten att fostra barnen. Staten har tagit det ansvaret. Det verkar som om stat, kommun, förskollärarer, fritidshemspedagoger och lärare inte lyckas med sitt uppdrag! Kanske borde föräldrarna få chansen att försöka!?

måndag 3 juni 2013

Den kommenderade familjen, del 2

AVDELNING 2 : GENOMFÖRANDET

Avdelning 2 i Ingegerd Troedssons bok Den kommenderade familjen handlar om hur man gick till väga för att styra barnfamiljerna i rätt riktning. Boken är skriven 1999 - så det har ju hänt lite mer sedan dess... Fortfarande är allt nedanstående ett sammandrag av Ingegerd Troedssons bok - någon gång kommer jag med någon liten reflektion - det framgår i så fall!

Alva Myrdal påpekade i ett tal inför den socialdemokratiska partikongressen 1969 att "justitieminister Kling redan tagit det nya djärva greppet at ge moderna, säg gärna radikala direktiv till en familjerättskommitté, vilka praktiskt taget helt överensstämmer med motsvarande avsnitt i jämlikhetsrapporten." Det blir alltså Alva Myrdals linje som kommer att gälla för Socialdemokraternas familjepolitik.


Först handlar det om äktenskap och samboskap

Troedsson menar att äktenskapet genom lagstiftning har försvagats.

I de berömda direktiven till 1969 års Familjelagsakkunniga uttalades att lagstiftningen är ett av de viktigaste instrumenten som samhället förfogar över "när det gäller att möta människors önskningar eller att länka in utvecklingen i nya banor." Det fanns ingen anledning "att avstå från att använda lagstiftningen om äktenskapet och familjen som ett av fler instrument i reformsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där jämställdhet mellan män och kvinnor är en realitet." (Man vill alltså se till att utvecklingen går i en annan riktning. Men vill ändra folks önskningar.)

1969 säger justitieministern att äktenskapet bör ha en central plats men att man borde "försöka se till att den familjerättsliga lagstiftningen inte innehåller några bestämmelser som skapar onödiga svårigheter eller olägenheter för dem som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta sig."

- Men samboförhållanden har visat sig vara mycket mindre stabila än äktenskap.
- Risken för separation är över 3 ggr så hög för dem är sambos.
- Giftermålsfrekvensen har gått ner så att endast ca 45 % av alla barn som föds i Sverige har gift mor (1998). Sedan 1749 har vi aldrig haft så liten andel av befolkningen som är gift.

Snabb genomgång av skillnader mellan äktenskap och samboskap:
  • Sambolagens regler ger inte den svagare parten samma "solidariska" skydd som äktenskapet vare sig under samboförhållandet eller vid förhållandets upplösning.
  • Makar har skyldighet att underhålla varandra under äktenskapet. Räcker den ena partens inkomster inte har den andra parten skyldighet att bidra. Motsvarande skyldigheter finns inte för sambor.
  • När ett gift par blir föräldrar blir vårdnaden automatiskt gemensam. I sambopar måste faderskapet fastställas. Modern är ensam vårdnadshavare men föräldrarna kan få gemensam vårdnad genom en anmälan till skattemyndigheten.
  • Ett gift par ärver varandra. Det gör inte sambor om inte testamente upprättas. Vid skilsmässa ingår bostad, sommarstuga, bohag, aktier, bil... i bodelningen med undantag för enskild egendom. I sambofallen är det bara bostaden och bohaget som ingår under förutsättning att de har anskaffats för gemensamt bruk.
Samboskapet innebär alltså mindre trygghet än äktenskapet för den part som tjänar minst - mestadels kvinnan!

Troedsson frågar sig varför man ville försvaga äktenskapet? Familjen som ekonomisk enhet innebar stora krav men också en betydande frihet för makar att själva bestämma hur arbete skulle organiseras, vem som skulle bidra genom arbete i hemmet eller med förvärvsinkomster. Jämlikhetsrapporten ansåg att denna ekonomiska enhet måste försvagas. Annars kunde kvinnor fortsätta att förlita sig på att bli försörjda av sina män. Äktenskapet fick inte bli en försörjningsinstitution. Det intressanta är att detta krav har förverkligats vid äktenskapets upplösning men inte under dess bestånd! Makar har ett gemensamt försörjningsansvar för varandra. Det är inte äktenskapslagstiftningen som lägger hinder i vägen för makars möjligheter att själva bestämma över hur de ska fördela arbetet eller ta hand om barnens vård och omsorg. Det är andra lagar som har urholkat deras valfrihet.

Tidigare ansågs de ömsesidiga försörjningsskyldigheterna följa med efter äktenskapets upplösning. Alltså hade hemarbetande makar ett skydd!  I takt med den ökade graden av förvärvsarbete bland gifta kvinnor har det blivit allt ovanligare att underhållsbidrag utgår mellan frånskilda makar. 1978 antogs äktenskapsbalken och där är utgångspunkten att vardera maken svarar för sin försörjning efter äktenskapsskillnad. En skilsmässa klipper de ekonomiska banden.

Troedsson frågar sig också varför man inte poängterar mer att äktenskap är det bästa sättet att skydda sig när man lever tillsammans.

Skyddet för efterlevande har också försämrats:
1990  - den generella livslånga änkepensionen avskaffades och ersattes av ett efterlevandeskydd som gällde både män och kvinnor.
1996 - Socialdemokraterna genomdrev med Centerns hjälp betydande försämringar i den.  Änkor under 65 år drabbades hade inte möjlighet att gardera sig eftersom makens dödsfall redan hade inträffat.
Signalen var tydlig - det är den egna inkomsten och pensionen som kvinnor ska förlita sig på. Annars kan man räkna med retroaktiv bestraffning.

1969 uttalade sig Palme om en utveckling mot en framtid präglad av jämlikhet och fri gemenskap mellan människor. Troedsson frågar sig hur det har gått med den solidaritet Palme så starkt underströk. Gällde den inte förhållande kvinna-man?

Sedan handlar det om skattesystemet - om att gå från skatt efter förmåga till skatt efter oförmåga.

Utvecklingen under 1950- och 1960-talen medförde en väsentlig förbättring av möjligheterna till utbildning och förvärvsarbete för både män och kvinnor. Sjukvården, barn- och äldreomsorgen byggdes ut. Det skedde en utveckling mot ett "valfrihetens samhälle". Den här utvecklingen ersattes från 1971 av ett samhälle där barnfamiljerna allt mer försattes i beroendeställning och därigenom lättare kunde styras enligt jämlikhetsrapportens riktlinje. En grundläggande förutsättning var inkomstbeskattningens omformning från en skatt efter bärkraft till en ren särbeskattning. Steg för steg försvann hänsyn till försörjningsbörda.

  • Fram till 1948 - ortsavdrag för barn.
  • Barnavdrag - olika för olika orter. Man fick alltså dra av pengar från sin inkomst från varje barn - den beskattningsbara inkomsten blev alltså mindre ju större familj man hade. Det fanns inga arbetsgivaravgifter, ingen fastighetsskatt. Endast obetydliga indirekta skatter belastade hushållsekonomin. Avdraget var större från och med tredje barnet för att underlätta för större barnfamiljer. Barnfamiljer med mycket låga inkomster missgynnades dock, något man hade kunnat komma tillrätta med genom negativa skatter. Fördelen var att ortsavdragen sänkte den beskattningsbara familjeinkomsten och därmed marginalskatten. Borttagandet av barnavdragen var första steget mot att ersätta avdrag med bidrag.
  • Familjebeskattningen byggde på sambeskattning - makarnas inkomster lades samman innan skatten fastställdes. 1952 - omläggning av familjebeskattningen. Ortsavdragen höjdes för gifta och samboende. Skilda skatteskalor för gifta och ogifta.
  • 1966 - de familjer som förlorade på sambeskattningen fick rätt till frivillig särbeskattning.
Den gamla sambeskattningen kunde fram till 1966 missgynna familjer där båda arbetade. Krav började resas på att makar skulle beskattas individuellt. Folkpartiets ungdomsförbund lade fram ett förslag till en familjebeskattning grundad på särbeskattning. Trots rätten till frivillig särbeskattning blev debatten intensiv.

Dessa synpunkter fördes fram som argument för särbeskattning:
- Kvinnor ska frigöras, inte minst för betalt arbete in om vård och omsorg.
- Viktig jämlikhetsfråga för kvinnor.
- Omläggningen skulle frigöra stora summor som skulle kunna användas för att förbättra stödet till barnfamiljerna.
- Skattesystemet skulle inte subventionera "vård av frisk man".

Också den socialdemokratiska jämlikhetsrapporten som antogs av partikongressen 1969 krävde särbeskattning.

1970 fattade riksdagen med bred majoritet beslutet om en övergång till obligatorisk särbeskattning av makar. Huvudsyftena med beslutet angavs vara att åstadkomma höjd levnadsstandard för låginkomsttagare och barnfamiljer samt att genomföra en individuell beskattning av arbetsinkomst. Kostnaderna för de höjda grundavdragen skulle betalas med en kraftig momshöjning.

Efter att särbeskattningen hade införts steg priserna med 7,4 %. Kommunalskatten ökade. Det totala skattetrycket steg.

Det var familjer med endast en inkomst som fick betala. Det visste man redan innan.

Den obligatoriska särbeskattningen skulle göra det mer lönsamt för gifta kvinnor vars män hade hyggliga eller goda inkomster att arbeta. Det sågs som en av de viktigaste anledningarna till skatteomläggningen. Individuell skatt var viktigt för jämlikheten. För barnlösa familjer blev det så till en början men inte för ensamstående föräldrar. Inte heller för barnfamiljer med låga eller vanliga inkomster.

Den nya särbeskattningen tog ingen hänsyn till familjens sammantagna skatteförmåga. Man var därför tvungen att komplettera med inkomstprövade bostadsbidrag.

De högre marginalskatterna drev fram höga krav på löneökningar som drev upp inflationen och urholkade landets konkurrensförmåga. Tillväxten och välståndet började gå i stå.

1971 infördes den individuella beskattningen men inte fullt ut. Man hade rätt till skattenedsättning om en part saknade inkomster. Rätten till förvärvsavdrag behölls också en tid. 1985 slopades förvärvsavdraget. Barnbidraget höjdes och flerbarnstilläggen ökade. Kraftiga skattehöjningar infördes under 1983 och 1984. Priserna ökade kraftigt. Detta ledde till att fler barnfamiljer sökte socialbidrag.

1990/91 togs de sista resterna av familjebeskattningen bort. Skattereduktionen för ensamföräldrar och för familjer med hemmamake togs bort. Man tog också bort möjligheten till extra avdrag pga existensminimum. Existensminimumreglerna hade tagits fram för att användas för familjer med flera barn som annars skulle ha behövt socialbidrag för att få ihop till skatten. Man började kräva att båda föräldrarna arbetade eller sökte arbete och barnomsorgsplatser.

1990/91 ville man komma till rätta med inkomstsystemet och infördes moms på en lång rad varor och tjänster som varit momsbefriade samtidigt som momsen höjdes kraftigt. Man ville att ca 10% av skattebetalarna skulle betala statlig inkomstskatt och för de övriga skulle det räcka med kommunalskatt. Barnbidragen skulle höjas.

I dag är den individuella beskattningen är en helt schablonmässig skatt som inte tar hänsyn till individens eller hushållens verkliga skatteförmåga. En förvärvsinkomst som ska räcka till för både föräldrar och ett antal barn beskattas lika högt som om inkomsten tjänats in av en person utan barn. Man tar ingen hänsyn till vilka omkostnader familjen har.

Barnfamiljerna har gjorts allt mer beroende av bidrag och styrande barnomsorgsstöd.

Troedsson fortsätter med att skriva om hur den kommunala barnomsorgen blev det enda reella alternativet.

Troedsson skriver att det är bra att daghemmen finns. Hon säger också att det är fel att daghem och fritidshem alltsedan den socialdemokratiska jämlikhetsrapporten allt mer betraktats som "den allena saliggörande" omsorgen samtidigt som det ekonomiska stödet har koncentrerats dit.

Bortsett från tiden med föräldrapenning går stödet till omvårdnaden av småbarn och skolbarn i dag enbart till den kommunala barnomsorgen och ett antal fristående, av kommunen godkända, daghem. Det lilla stöd som andra alternativ kunde påräkna försvann i och med att hemmamakereduktion och förvärvsavdrag till slut avskaffades.

1970 kostade en daghemsplats - trots dåtidens låga personalkostnader - omkring 80 000 kr. Detta borde ha visat att omvårdnaden av de små barnen i deras egna hem av föräldrarna eller en duktig ersättare, mycket väl skulle ha kunnat hävda sig, om familjepolitiken hade givits en friare utformning. Men politiken har styrt barnfamiljerna mot en omsorgsform som långt ifrån alltid är bäst i det enskilda fallet och som ofta ställer sig dyrare för det allmänna.

Under 70-talet blev det svårare för småbarnsfamiljer att själva ordna för barnen. Svarta dagmammor utan varje form av social trygghet för egen del blev länge det enda alternativet för föräldrar som väntade i de långa dagisköerna. Den kommunala barnomsorgen blev det enda möjliga alternativet. Inte för att den nödvändigtvis alltid var det bästa alternativet för familjen. Det var det enda alternativet som fick det allmännas ekonomiska stöd.

Staten har styrt bidragen dit de vill. 1985 var statsbidraget till en daghemsplats mer än dubbelt så högt som för motsvarande familjedaghemsplats. Familjedaghemmen fick minskad betydelse.

Barnen har i många fall fått långa arbetsdagar, upp till 11 timmar. Ingen arbetstidslagstiftning skulle tillåta det för vuxna.

1999 råder en rollfördelning som är oklar och betänklig. Det är kommunerna som både finansierar och producerar barnomsorg och dessutom avgör vilka alternativ som ska få del av stödet. Kommunerna utöver tillsynen över den konkurrerande verksamheten.

Sedan 1995 är kommunerna skyldiga att tillhandahålla barnomsorg för barn i åldern 1 till 12 år. Statsbidragen till den kommunala barnomsorgen har numera ersatts av generella statsbidrag och utjämningsbidrag. Kommunen har fått större frihet att utforma barnomstorgen efter egna förhållanden. Det har också lett till ett ökat kostnadsmedvetande i kommunerna. Detta har medfört större barngrupper också för de allra minsta barnen.

Utbyggnaden av förskolan var stor under 1990-talet. Redan då pekar barnombudsmannen att bland daghemsbarnen under 3 år finns drygt 60% i avdelningar med 16 barn eller fler.

1994 fanns ett vårdnadsbidrag som socialdemokraterna rev upp så fort de kom till makten. Det innebar en liten möjlighet för föräldrarna. Ungefär 2 av 3 familjer med barn på 1 eller 2 år uppbar vårdnadsbidrag 1994. Beslutet av avskaffandet firades med tårtkalas av riksdagens socialdemokrater.

Den allt hårdare skattebördan på barnfamiljerna har tillsammans med det ensidiga stödet till kommunal barnomsorg i praktiken lett till ett monopol. Maxtaxa på dagis skulle kunna skynda på utvecklingen ännu mer, indirekt visa att de styrande inte tillmäter annan vård något värde! (Och detta har ju som bekant hänt!)

Monopol på barnens vård och fostran borde inte höra hemma i en demokrati. Friheten att välja - med statens stöd men utan dess styrning - vara en grundläggande rättighet för föräldrar.

Sen handlar det om hur man ändrat attityderna till förskolan - det är numera en lärande institution precis som skolan.

1997/98 kom propositionen Läroplan för förskolan och i och med den beslöts att ordet dagis inte ska användas längre utan ersättas med förskola. Regeringen ville placera förskolan och barn mellan 1 och 5 år på det första steget i "det livslånga lärandet" och knyta barnomsorgen närmare skolan. Med en läroplan blir kommunerna bundna att följa de riktlinjer och mål som finns där.

Enligt förslaget ska förskolans läroplan likna den som finns i skolan och vända sig till all personal inom barnomsorgen. Läroplanen ska bestå av fyra områden: Normer och värden, Utveckling och lärande, Barns inflytande och Förskola och hem. Men barnen ska inte prestera resultat och uppnå mål utan det är mål att sträva mot.

Från 1996 ligger den kommunala barnomsorgen under Utbildningsdepartementet och Skolverket. Socialdepartementet och socialstyrelse har inte längre med verksamheten att göra trots att daghemsverksamheten också omfattar små barn, en del mycket små med ännu outvecklat motstånd mot infektioner, stort behov av omvårdnad, lugn och kontinuitet.

1998 kom en proposition från skolministern om en läroplan för förskolan i åldern 1 till 5. Det hävdades att den nordiska modellen för en heldagsomsorg med god kvalitet är av avgörande betydelse för den generella välfärdspolitiken och en förutsättning för jämställdhet mellan kvinnor och män och barns goda uppväxtvillkor. De borgerliga partierna hävdade att man måste vara öppen för olika barnomsorgsalternativ och inte ensidigt fick framhålla en speciell form. Uppslutningen i riksdagen var trots detta stor för en läroplan också för så små barn som 1-, 2- och 3-åringar.

Förskolan ska utgöra en viktig del av ett livslångt lärande. (1998 när Troedsson skrev boken trodde många att detta skulle bli ytterligare ett slag mot barnomsorgen i barnens egna hem eller i familjedaghemmen. Och det fick hon ju rätt i konstaterar jag.) Föräldrar som själva tar hand om sina egna barn hela eller delar av arbetsdagen berövar alltså barnen en god start i livet.

Troedsson skriver att barn i alla tider gått i livets skola, följt med de vuxna i deras arbeten, steg för steg fått lära sig och delta i de uppgifter de blir mogna för, lärt sig att ta ansvar för yngre syskon, visa hänsyn till äldre... Det har skett utan utarbetade läroplaner men samhället har ändå gått vidare, trots att barnen "bara" uppfostrats av föräldrarna.

Troedsson fortsätter med att säga att det som förskolorna erbjuder - "en god pedagogisk verksamhet där omsorg, fostran och lärande integreras" nog erbjuds i de flesta hem också. När barnen blir äldre mår de bra av samvaro i grupp under pedagogisk ledning men det är en annan sak och det kräver inte heltid.

Troedsson blir förundrad när hon läser att regeringen vill framhålla förskolans betydelse att hos barnen utveckla öppenhet, respekt, solidaritet och tolerans. Hon menar att det är dubbelmoral! S-regeringen visar ju ingen respekt, solidaritet och tolerans mot familjen. (Och detta synsätt har ju senare Alliansregeringen tagit över! Det är över huvud taget intressant att Alliansregeringen för exakt samma politik som den forna s-regeringen.)

Familjerna har fått svårt att få ekonomin att gå ihop. Det enda realistiska alternativet när det gäller barnomsorg är kommunal förskola. Fler skulle behöva arbeta heltid för att få bättre ekonomi men drar sig för att låta barnen gå så länge på förskolan. Botemedlet är inte maxtaxa, med de ökade kostnaderna och den ökade styrning som denna skulle föra med sig. Det fordras istället en mer flexibel familjepolitik som utgår från föräldrarnas olika önskemål och behov. Mer valfrihet alltså!

Nu handlar det om hur staten styr familjerna när det gäller de mest privata frågorna.

Troedsson berättar om föräldrapenningen - föräldrapenning efter inkomstbortfallsprincipen, dvs med 80 % av ett visst antal prisbasbelopp. Denna ersättning är drygt 10 ggr mer än det lägsta beloppet, garantibeloppet. Man får ett visst antal dagar med den första sorten och ett visst antal av den andra sorten. Man kan ta ut hela dagar eller delar av dagar och dagarna måste tas ut innan barnet har fyllt 8 år.

Huvudregeln är att föräldrapenningen delas lika mellan föräldrarna men de kan komma överens om en annan fördelning. Sedan 1995 är en månad (på initiativ från Fp) vikt åt pappan. Senare har vi fått ytterligare en pappamånad.

Skillnaden i föräldrapenning blir stor. Men det kan vara tillfälligheter som avgör. Under de första 180 dagarna måste mamman ha varit försäkrad för en högre sjukpenning än 60 kr i minst 240 dagar i följd närmast före barnets födelse. För de övriga 180 dagarna som kan betalas ut enlig sjukpenningnivån finns inget motsvarande krav. Detta innebär förstås ett tryck på deltidsarbetande kvinnor.

Föräldrapenningen följer automatiskt med löneutvecklingen upp till taket på 7,5 basbelopp men garantinnivån har inte räknats upp.

Det räcker inte med att mamman är klar med sina studier när hon börjar fundera på barn. Hon måste också vara förankrad på arbetsmarknaden och sjukförsäkrad. Annars drar hon och hennes familj en nitlott när det gäller ekonomin. Troedsson påpekar att detta knappast är solidariskt.

Föräldraförsäkringens utformning har bidragit till att kvinnor skjuter upp barnafödandet till en allt högre ålder. Födelsetalen har också sjunkit kraftigt sedan början av 1990-talet.

1987 infördes nya regler för föräldrapenningen och det blev förmånligt att föda barn med kortare intervall. Den gamla föräldrapenningen följde med om man fick nästa barn inom en viss tid. Den kan följa med under ett tredje, fjärde osv barn bara man blir gravid innan det tidigare barnet är 21 månader!  Då ökade benägenheten att föda ännu ett barn inom 30 månader från föregående nedkomst. Det borde vara föräldrarnas egna överväganden och egna önskemål som bestämmer, inte någon central barnplaneringspolitik. Tänk om man inte blir med barn då? Om planerna går i stöpet då får det allvarliga ekonomiska konsekvenser. "Att ha staten med sig i sängen, under aldrig så ljuva kärleksstunder, är en absurd idé."

Troedsson frågar sig hur länge föräldrarna i vårt land kommer att acceptera att det är lagstiftarna som bestämmer när barnen ska födas och hur tätt. Hon tror att morgondagens unga människor kommer att revoltera om denna statliga megaplanering fortsätter. Jag vet inte jag! Det verkar inte riktigt som att folk har lust att revoltera.

Troedsson går vidare med att skriva om bostadsbidragen.

Bostadsbidragen har varit ett bra instrument för att dölja effekterna av de skattehöjningar som med särskild kraft har drabbat barnfamiljer med lägre skatteförmåga. De har samtidigt knuffat ner många hushåll i en fattigdomsfälla som är svår att ta sig ur. De har också fungerat som en kvinnofälla genom att urholka lönsamheten av mödrars och fäders förvärvsarbete. De har bidragit och bidrar till att styra barnfamiljers val av bostad. De har blivit en metod att styra arbetsfördelningen inom barnfamiljerna.

Troedsson skriver mycket om bostadsbidragen - det är rätt krångligt att hänga med på alla siffror och jag struntar i att gå in i det! Det går i alla fall ut på att skattereformen (sambeskattningen) ledde till att fler har blivit beroende av bidrag från staten. Bostadsbidragen blir ett sätt att komma till rätta med fattigdomsproblemen som uppstod. Men när man tar emot bidrag blir man också beroende av staten - man måste följa de direktiv de ger.

Troedsson skriver också om att ha många barn.

Flerbarnsfamiljerna har fått finna sig i att bli mer styrda av staten än andra. De har fått känna av konsekvenserna av det "jämlika" skattesystem som inte längre tar hänsyn till försörjningsbörda.

Barnbidrag och tillsammans med flerbarnstillägg kan verka höga men det nämns sällan att flerbarnsfamiljer har mindre del i det ojämförligt största familjepolitiska stödet, till den kommunala barnomsorgen.

1982 togs beslut om flerbarnstillägg under en borgerlig regering. Det var ett billigt och effektivt sätt att lyfta de större barnfamiljerna ur den fattigdomsfälla de hamnat i genom ett okänsligt skattesystem. Det skulle annars behövas mycket höga inkomster för att flerbarnsfamiljerna över huvud taget skulle komma upp i socialbidragens skäliga nivå. Flerbarnstillägget utökades vid tre ytterligare tillfällen. Troedsson skriver att det egentligen var fråga om besparingar. Man ändrade om reglerna för bostadsbidragen på samma gång och slopade bostadsbidragen för fjärde och följande barn.

Men 1995 beslutade s-regeringen om en sänkning av barnbidraget och att flerbarnstillägget skulle slopas. Ändå var det belagt att de större barnfamiljerna hade blivit långt mer beroende av kompletterande socialbidrag än familjer med färre barn.

1998 återställdes barnbidragen och delar av flerbarnstilläggen.

Troedsson skriver att det är arbetsamt att vara beroende av stöd och bidrag och inte av egen kraft kunna försörja sin familj. Det är uppenbart att solidariteten inte omfattar dem som har flera barn. Hon säger att allt färre familjer har kostat på sig lyxen att ha många barn. Hon föreslår att skatten ska ta hänsyn till den försörjningsbörda  och skatteförmåga familjerna har.

Om hur möjligheter har förvandlats till skyldigheter

I takt med att möjligheten till kraftigt skatteunderstödd kommunal barnomsorg förbättrats har erbjudandet allt mer förvandlats till en skyldighet. Den som inte begagnar sig av möjligheten får stå sitt kast. "Helt oberoende av hur många barnen är eller hur späda de är, helt oberoende av vad det allmännas alternativkostnad skulle bli och helt oberoende av familjens egna önskemål." Redan 1985 sa generaldirektören vid Socialstyrelsen att "Den som frivilligt väljer att inte försörja sig t ex med eget arbete är inte berättigad till socialbidrag..." Kravet att försörja sig själv gäller alla, män  och kvinnor, såväl med som utan barn. Det gäller också småbarnsföräldrar som genom att jobba deltid inte når upp till skälig levnadsnivå. 

Steg för steg har det blivit allt omöjligare för en vanlig familj att av egen kraft klara sig på en inkomst när barnen är små. De små möjligheter som stod till buds, hemmamakereduktion, rätten till existensminimum, icke-diskriminerande bostadsbidrag är alla borta.

I Dagens Industri kunde man i januari 1999 läsa att "Sverige skiljer ut sig genom sina höga skattesatser. Däremot skiljer inte Sverige ut sig i form av extremt höga dagisavgifter. Tvärtom har Sverige det ovanligt väl försörjt med kraftigt skattesubventionerad barnomsorg... Det är bättre att sänka skatterna så att betalningsförmågan ökar och begrava maxtaxan som det desperata vallöfte den var."

LO var de som först kom med idén. 1998 föreslog de att dagistaxan skulle halveras och att sänkt dagisavgift är bättre för låginkomsttagare än sänkt skatt. Göran Persson hakade på och maxtaxor vid daghemmen blev en viktig del av partiets valmanifest. Den socialdemokratiska regeringen aviserar i vårpropositionen 1999 att en allmän förskola och maxtaxan ska genomföras från år 2001. En allmän förskola också för fem- och kanske fyraåringar ska påbörjas 2001 och maxtaxan år 2002.

Avgifterna för förskolan var redan mycket låga i den kommunala barnomsorgen. Barnbidraget var i Sverige också ganska lågt jämfört med andra länder som dessutom hade särskilda skattelättnader för barnfamiljer. De svenska barnomsorgsavgifterna var andelsmässigt lägst 14 % av bruttokostnaden.

Man räknar ut att maxtaxan förstås kommer att kosta en hel del. Den kommer också förmodligen att leda till att barnen kommer att gå längre dagar (eftersom taxan för närvarotimmar försvinner och blir till en enhetstaxa). Barnomsorg för barn till arbetslösa och föräldralediga kommer att kosta.

Det visar sig också att endast runt hälften av dessa ökade kostnader skulle leda till direkta besparingar för berörda småbarnsfamiljer genom lägre taxor. Maxtaxeförslaget innebär i själva verket ett sällsynt dyrt sätt att förbättra ekonomin för en grupp medan alla andra barnfamiljer, inte minst de med dyra tonårsbarn, inte skulle få någon del av förmånerna.

Maxtaxeförslaget skulle säkerligen leda till något högre skatteintäkter genom att en del föräldrar gick upp i arbetstid. Men andra föräldrar som försöker begränsa barnens vistelsetider får inte längre någon ekonomisk fördel som hjälp för sådana arrangemang.

Maxtaxorna snedvrider också föräldrarnas möjlighet att välja: mellan olika alternativ för omsorgerna om barnen liksom mellan tid för barnen och tid för hushållsarbete. Det allmännas ekonomiska stöd skulle ännu mer inriktas på att någon annan tar hand om barnen. Mindre tid för barnen skulle prioriteras. Göran Persson sa att "avgörande för att uppnå jämställdhet är att höja kvinnors sysselsättningsgrad." Ändå tyder allt på att kvinnor redan jobbar mer än männen även om mycket av det de gör inte räknas i pengar. Kräver verkligen en generell välfärd tröttare föräldrar, svårare att få avlastning, mindre tid för barnen. Borde inte barnfamiljerna få mer flexibla lösningar?

I mars 1999 undersökte LO effekterna av maxtaxeförslaget. För en familj med två barn, man heltidsarbetande och kvinna deltidsarbetande blir vinsten 15 000 kr/år. Men man nämner inte att denna förbättring av hushållsekonomin bara tillfaller familjer med barn i den kommunala omsorgen medan alla andra barnfamiljer skulle få nöja sig med att finansiera den kostsamma reformen. Man räknade heller inte på något alternativ. Om man i stället hade höjt barnbidragen hade det räckt till höjda barnbidrag för alla tvåbarnsfamiljer med 8000 kr/år och för trebarnsfamiljerna på minst 12 000 kr.

Troedsson skriver att det allvarligaste med förslaget är de signaler som sänds ut. Det visar att den överordnade ideologin, alla föräldrar i förvärvsarbete och alla barn i kommunal heldagsomsorg, går före alla andra hänsyn, alla andra prioriteringar, alla andra behov och önskemål. Man vill utjämna de ekonomiska villkoren mellan familjer med och utan barn samt över livscykeln. Troedsson säger att det istället krävs ökad, inte minskad valfrihet. Samt att hänsyn tas till barnfamiljernas försörjningsbörda.

Om  hur den svåråskådliga familjepolitiken gör att insynen minskar och därmed möjliggör styrning.

Möjligheten att styra familjepolitiken i önskad riktning underlättas av att det är flera departement, flera statliga myndigheter och flera utskott som hanterar dessa frågor. Helhetssynen blir sämre. Barnomsorgen är inte längre en del av socialtjänsten utan räknas till skolväsendet. Utbildningsdepartementet tar hand om skolfrågorna. I kommunerna förs barnomsorgen allt oftare över från socialnämnden till skolstyrelserna. Kostnaderna för barnomsorgen ligger på kommunerna. De tidigare specialdestinerade statsbidragen är inbakade i generella statsbidrag. Barnbidragen ligger under Socialdepartementet. Socialutskottet hantera föräldraförsäkring, underhållsstöd, vårdbidrag till funktionshindrade barn... Bostadsbidragen hanteras av socialförsäkringsministern. Skatterna, en helt avgörande fråga för barnfamiljernas ekonomi ligger under Finansdepartementet och i riksdagen under skatteutskottet. Familjerätten ligger under justitieministern.

Den här splittringen försvårar en helhetssyn i familjepolitiken. Men samtidigt underlättar bristen på överskådlighet möjligheterna för en målinriktad regering att styra barnfamiljerna i önskad riktning. Troedsson tycker att barnbidrag, bostadsbidrag, föräldraförsäkring och återinförda vårdnadsbidrag ligger inom ett och samma utskott och borde gälla sådana frågor som om maxtaxa ska införas och kommunerna ska ges särskild kompensation för detta.