måndag 30 november 2015

Julböcker!

Första december idag och vi försov oss och missade julkalendern! Typiskt! Men vi får se den ikväll! Snart 5-åringen och jag läser julböcker på kvällarna och oftast är de två större barnen med också! Det är så mysigt och vi känner hur julstämningen och förväntningarna växer. Med 6 barn i huset har det blivit ganska många barnböcker i bokhyllorna så vi har lite ock välja på. Här är favoriterna:
 
Den här är lite "töntig" och det händer inte mycket men N tycker mycket om den i alla fall. Det är fina bilder och allt som N gillar finns med här - godis och djur och tomten!
 
 
Jul i Bullerbyn tycker han ännu mer om och det gör jag också!
Bildresultat för jul i bullerbyn
Mamma Mu är också rolig! N tycker särskilt mycket om slutet när Kråkans träd glittrar och lyser.
Den här är så stämningsfull och bilderna är otroligt vackra!
Bildresultat för tomten bok
Och den här...underbar!
Bildresultat för julböcker för barn
Och boken om Pettson som firar jul gillar vi!
Bildresultat för julböcker för barn
Sångboken N fick för ett par år sedan när man kan trycka på knappar och få musiken till är en riktig favorit!
Bildresultat för julböcker för barn

Julmarknad!

 Så var det måndag igen! Helgen var riktigt bra! Förutom att maken var bortrest...trist att inte ha honom hemma på första advent och julmarknad men vi fick det riktigt mysigt ändå.
 
På fredag kväll ordade jag lite trevligt för mig och barnen. Vi städade tillsammans och sedan lagade jag och äldsta sonen mat. Lövbiff, klyftpotatis och hemgjord béarnaisesås. Jag är riktigt bra på béa nuförtiden- vispar ihop den säkert och vant och den blir fluffig och fin! Alla älskar den! Sonen gjorde hemgjorda reese's till efterrätt. Han tog ljus choklad i botten och vit på toppen och så var det ekologiskt jordnötssmör blandat med lite smör och florsocker i mitten. Smarrigt! Efter maten tittade vi på film tillsammans, något som 18-åringen valde ut...någon science fiction som handlade om AI. Den var rätt bra!
 På lördagen åkte vi på julmarknad. Samma ställe som vi åkt till de senaste 15 åren. Det är så mysigt där. Vackra hus, roliga butiker, gott fikabröd, trevligt café. Vi åkte med barnens mormor och morfar, alla barn och en av pojkarnas flickvänner. Vi tittade lite i affärerna, köpte karamellstrutar till barnen och brända mandlar till mig...Vi träffade en släkting vi pratade med en bra stund. Trevligt. Sen fikade vi på caféet. Det är så fint där. Fina möbler och järnspisen kvar från det att huset var arbetarbostad. Och i ett precis likadant rum bodde min gammelfarmor och gammelfarfar ända tills på 50-talet. Det känns roligt att tänka på.

Ett av barnen red på en av fjordingarna. Det tyckte han var roligt. Minstingen var jättetaggad innan vi åkte dit men backade ur när vi väl stod där vid hästarna. Han vågade minsann rida men han ville inte. Och dagen därpå när han pratade om det gjorde han om det lite grand och låtsades att han var en katt och katter KAN ju inte rida förstod jag väl.
När vi satt och fikade kom tomten och bjöd på godis. Det tyckte minstingen var väldigt spännande.

Sen åkte vi hem till mina föräldrar och lagade mat tillsammans. Enchiladas blev det. Och så blev det tv. Downton Abbey som vi alla älskar. Tycker det är roligt att barnen tycker om det också. Och så blev det Gomorra - älskar den serien också. Fast kontrasten mot Downton är ju rätt enorm. Men den är så suggestiv...inget hopp, inga känslor, eller starka känslor, bara makt och pengar spelar roll, alla är verktyg...och så musiken. Jag gillar inte rap men den här italienska rapen är häftig...
 
Söndag blev en slappardag med läxläsningar insprängt i latheten. Tyska med de stora högstadiepojkarna, matte och religion med mellanstadiekillen. Lågstadiepojken behövde inte göra några läxor mer än lite gångertabell fast kamouflerat som frågesport i bastun på kvällen. Och så spelade vi en hel del fiol tillsammans.
 
Så var helgen över och vardagen är här igen. Det snöade i natt och snön ligger kvar än. Nu ska jag och lillen ge oss ut i vintersolen en stund innan fikat!
 
 

fredag 27 november 2015

En kluven verklighet

Det är så konstigt med verkligheten man har omkring sig. Den skiftar och byter skepnad...Verkar glida undan och se helt olika ut beroende på från vilket håll man tittar på den. Jag tänker specifikt på förskolan. Hur är det med förskolan egentligen? Det verkar som om politiker, föräldrar och förskollärare har helt olika bilder av hur det står till. Om man har hängt med i förskolerapporteringen under en tid så framträder en förvirrad bild. Fragment av sanningar och myter. Ett lapptäcke med färger och mönster som inte passar i hop.

Först kan man få reda på att Anna Kinberg Batra vill ha allmän förskola från två år, inte från tre år som nu. Hon tycker att det blir ännu lättare för föräldrarna att kombinera familjeliv och arbete om man gör på det sättet. Fast det här är inget nytt. Socialdemokraterna föreslog allmän förskola från 2 år redan 2013. Fler barn skulle få möjlighet att gå i en bra förskola (blir den bra bara för att den är allmän alltså?) och då lär de sig mer. Och så var det det där med att jobba också förstås. Fler föräldrar kan jobba mer då. Och så blir det ju billigare. Det tyckte både M och S  var bra. För alla vet ju att gratis är gott! Ju billigare något är desto mer vill man göra det.

Man kan få reda på att Moderaterna tycker att förskolan är en självklar del av den moderna kunskapsskolan. Förskolan skapar bättre förutsättningar för barnens tidiga lärande och därmed också förutsättningar för fler jobb. För Moderaterna är förskolan och jobben därför tätt sammankopplade.

Folkpartiet vill också att barnen ska få mer förskola. De ville 2013 att alla barn skulle få rätt att gå 30 timmar i veckan istället för bara 15.

Vänsterpartiet har också förslag. 2012 sa de precis som alla andra att förskolan är till för att ge kvinnor och män samma chans på arbetsmarknaden. Ja, och så för att stimulera små barns utveckling förstås. De säger att alla barn måste möjlighet att gå i förskola eftersom det är ett bra stöd i deras utveckling. Vårdnadsbidraget såg till att vissa barn inte fick möjlighet att gå i förskola. Detta ville de ändra på och istället införa kostnadsfri förskola med rätt till alla barn från 1 år att gå 30 timmar i veckan.

Sen kan man läsa om hur S och Mp vill stärka förskolan. De beskriver den som en central del av det svenska skolsystemet och som en viktig del i nästan alla barns uppväxt, något vi ska vara stolta över. Förskolan är till för barnen men har också varit viktig för att kvinnor ska kunna arbeta, något de gör i högre grad här i Sverige jämfört med i andra länder. Och så kommer det, frasen som har uppreptas om och om igen..."Forskning visar att barn som har gått i en förskola med hög kvalitet blir bättre förberedda för skolan, har bättre språkkunskaper och visar större social kompetens jämfört med barn som inte har deltagit i förskolans verksamhet. Detta gäller särskilt barn som kommer med tuffa uppväxtvillkor. En förskola av hög kvalitet bidrar alltså både till att stärka kunskapsresultaten och till att skapa jämlika förutsättningar inför skolstarten." Så nu är det bara att minska barngrupperna och få tag i fler utbildade pedagoger...då blir det så där jättebra, ja, den är ju jättebra förstås men den kan bli ännu bättre.

Jan Björklund vill gå längre än allmän förskola och ha obligatorisk förskola från 3 år. Fast det var ju mest för kvinnornas skull förstås. Så att de kan jobba mer.

Och så det där med vårdnadsbidraget. De där 3000 kr i månaden man kunde få i vissa kommuner för barn mellan 1 och 3 år. Det har ju tagits bort. Och vissa har jublat. Birgitta Ohlsson L - ja de kallar sig ju liberalerna nu - var jätteglad och Annika Strandhäll var lika glad hon. Och andra också förstås. Man kan läsa i diverse tidningar om hur dumt det var. Att det främjade ojämställdheten. Kvinnor fick på lång sikt lägre löner och sämre pensioner om de stannade hemma i 3 år med barnen. Och invandrarkvinnor stannade hemma i för hög utsträckning och det var inte bra för dem. Och på kort sikt blev det ojämställt hemma. Kvinnorna dammsög och diskade för mycket och männen vande av sig med att jobba hemma. Och så barnen. Det vet ju alla att barn måste gå i förskola för att lära sig något.

En sak är säker. Från politiskt håll ÄR förskolan BRA. Den är bra för att den är bra och den är bra för att kvinnor kan jobba mer om den finns. Så här är det. För så är det sagt. Allting är bra men det kan bli ännu lite bättre.

Men så kommer den där andra bilden. Den som förvirrar alltsammans.

På kort tid har man kunnat få reda på att:

Arbetsvillkoren inom förskolan har försämrats under de senaste 40 åren - alltså så länge som försklan har varit i full sving. "De talar om barngruppernas storlek som kan uppgå till 20 barn i en grupp med 2-3 åringar, där de flesta fortfarande har blöjor. Tre pedagoger skall täcka upp en hel dag från 06.30 16.30 på eftermiddagen."

Att sjukskrivningarna ökar i Huddinge förskolor. En pedagog berättar att en normal dag mår man hyfsat. Men man är riktigt trött på kvällen. Det är stressigt och de administrativa uppgifterna är för många. Barngrupperna är för stora.

Man kan läsa att förskolepersonal erbjuds kurser i stresshantering för att klara av det tuffa jobbet. Men sanningen är att jobbet är FÖR stressigt. Det är för många barn i grupperna helt enkelt och personalen räcker inte till.

Man kan få veta att förskollärare flyr yrket. 70 % av kommunerna har eller kommer att få förskollärarbrist. I vissa kommuner uppmanas föräldrarna att hålla barnen hemma. Personalen har för tuffa arbetsvillkor. "Sjukskrivningarna är bland de högsta på arbetsmarknaden och de ökar. Trots att man har sett tendensen i många år har man inte kunnat göra något. För stora barngrupper, för många arbetsuppgifter utanför barnuppdraget och på tok för lite planeringstid."

En äkta make skriver att hans fru som är förskollärare har en kropp som närmar sig total utmattning efter många år i yrket. Hon har tinnitus, ont i ryggen och håller på att gå in i väggen.

En mamma reagerar på hur det står till i förskolan. Det är för lite personal och barngrupperna är för stora.

Man kan läsa att barnen blir fler i många kommuner och ännu fler förskoleavdelningar måste öppnas. Var pengarna ska komma ifrån är inget man pratar om.

I Malmö verkar det vara kris. Barn med problem ökar. Det rör sig om koncentrationssvårigheter, aggression och språkförseningar och dessa barn behöver assistenter, vilket det inte finns pengar till. Det ska istället dras in på assistenter. Detta pga att budgeten redan spräckts med 15 miljoner kr.

Så vad ska man tro egentligen? Ibland får jag vibbar av tillståndet innan muren föll i DDR. Ända intill slutet kom rapporter om hur bra det var i DDR och ändå var slutet nära. Det verkar kunna ligga till på ungefär samma sätt här. Samhället fortsätter att försöka få in allt fler barn i förskolan under allt längre dagar till ett allt billigare (för föräldrarna) pris. Den offentliga bilden är ALLTID att förskolan är livsviktig för barnen. Det är i förskolan man lär sig allt man behöver kunna inför skolan. Det är i förskolan allt sker - lek, lärande, stimulans, skoj...Den offentliga bilden är ALLTID att det är helt ok i förskolan men att det kan bli bättre. Oklart hur och när. Samtidigt alla dessa varningssignaler. Det skorrar.

tisdag 24 november 2015

Lite julstök och vanligt vardagsjobb!

 
 
 Tisdag morgon och det är grått och blött därute. Det regnar och fåglarna kvittrar lite förstrött. Två sjuka barn hemma men nu verkar de vara pigga nog för att gå till skolan i morgon. Idag får det bli en riktig jobbdag. Jag har gjort en massa redan och tänkte försöka hinna med lite till.
 
Jag har:
 
 1.
 
Bakat lussekatter. Det är ju lite tidigt men jag orkade inte göra saffranslängder som jag brukar till första advent. Men jag gjorde dem lite mindre luciaaktiga genom att strö på pärlsocker. Såg det i någon tidning jag bläddrade i och det såg gott ut. Det var det också.
 
2.
 
Bäddat rent tre sängar. Passade på att dra ut sängarna från väggen och damma och våttorka bakom. Det behövdes.

 
3.
 
Ta hand om tvätten. Som jag gör varje dag. Ett evigt återkommande arbete. Aldrig blir jag klar. Aldrig ser jag botten i tvättkorgen. Aldrig är alla högar riktigt borta. Men det är som det ska. Försöker se det som meditation. Det monotona arbetet passar bra till lugna tankar, ett flow. Tre maskiner har jag tvättat. Två maskiner har jag hängt upp. En maskin är kvar i tvättmaskinen. Nu ska det bara in i garderoberna.
 
3.
 
Bakat bröd. Hade en sån mängd valnötter hemma upptäckte jag när jag städade ur köksskåpen igår förmiddag. Valnötsbröd fick det bli.
 
 
5.
Dammsugit nedervåningen.
 
6.
Diskat upp efter frukosten.
 
7.
Plockat av i barnens rum.
 
8.
Ägnat mig åt barnen. Gjort stavning och välskrivning och matte och engelska med de två nästanfriska skolbarnen. Ritat en stridsvagn tillsammans med snartfemåringen.
 
9.
Lagat lunch. Eller rättare sagt värmt lunch. Gulaschen från i söndags räckte till barnen och jag och maken åt omelett och parmaskinka.

 
10.
 
Givit mig själv egentid. Här är jag nu. Barnen spelar fotbollsspel på övervåningen och jag sitter vid köksbordet och provsmakar det nybakta och läser tidningar och kollar på datorn. Jo, jag glömde ju. Jag bakade ju skurna pepparkakor också. Riktigt goda är de nu känner jag nu när jag knaprar i mig en!
 
11, 12, 13...och några fler arbetspunkter återstår innan dagen är slut. Men nu är det lugn och ro. Riktigt mysigt har jag när jag sitter här i halvmörkret och pustar ut. Jag känner mig tillfreds med livet...Jag känner mig nästan helt och hållet självförverkligad och tycker att jag har en toppenkarriär. Bara min fantasi, tid och ork sätter gränser för mina möjligheter!

måndag 23 november 2015

Vinterhelg!

Måndag igen! Min blogg har visst utvecklat ett mönster...klag på veckodagarna, stiltje på helgen och lite idyll på måndagen! Och nu är det måndag igen! Och helgen var bra igen! Det är vinter! Det är härligt! I alla fall för dem av oss som är friska. 11-åringen har varit sjuk nästan hela förra veckan och han är inte frisk än tyvärr. Förkyld och hostig och slemmig och lite slak. Och vi är några till som har börjat få rinnande näsor. Men det är väl så här när det blir kallt. Så står det på försäkringskassans hemsida. Att nu på hösten och vintern är det vabtider. Men vi vabbar inget. Barnen är sjuka om de är sjuka och jag är hemma i vilket fall. Känns smidigt och bra. Fast inte kul att vara sjuk förstås. Vi som var friska var ute en hel del. Barnen byggde med den snö som fallit. Den är hård och isig nu och bra att packa i lådor och hinkar. Lite vatten i så blir det fina tårtor. En bakugn av snö och is fixades också till. På fredagen fick småbarnen förstärkning av en skolkamrat till 9-åringen och i går var en grannflicka här hela dagen. Det är kul med lite omväxling och nya lekidéer ibland.
 
Vi har lagat en del mat också förstås. Friterad rödspätta och chilimajonnäs och köpta pommes frites från närmaste pizzeria på fredagen. Alla gillade den friterade fisken - barnen var imponerade över hur "köpt" det smakade, fast godare eftersom det var så frasigt och varmt och nygjort! Vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller inte - köpt låter negativt för mig men jag vet hur de menar - omedelbart tilltalande, flottigt och läckert! I lördags blev det tacos. Lite mer spännande än det gamla vanliga för vi kryddade köttfärsen själva och gjorde egen tacosalsa (mycket godare är alla eniga om) och fixade en god guacamole till. I går blev det gulasch med hemgjorda små "knötschlar" till - som små knödlar av ägg, mjöl, vatten och salt. Min mans pappa som var uppväxt i Ungern gjorde såna när maken var barn. Våra barn gillar också de där spaghettiklumparna!
 
Det är så fint i trädgården med all silvrig is och snön som lägger sig som små mössor på perennerna. För några veckor sedan lade jag på granris på allt som är lite känsligt och kupade upp jord på rosorna. Så vi var redo inför vinterkylan och det var ju bra!
Vi gick ett par promenader som vi brukar. Gick på samma gamla ställen också. In i en skog och upp på åsen. Klättrar i branter och över stock och sten. Snart 5-åringen hänger med så bra nu. Han har fått långa ben och klättrar och klänger lika bra som alla andra. Han orkar gå hur länge som helst...i alla fall lika länge som oss och klagar inte. Jo, ibland vill han upp på sin pappas axlar. Och det får han gärna. I går var det extra kul att promenera. Det var härlig is att hoppa på och roligt att höra hur det knakade och se hur ytan spräcktes och lite vatten bubblade upp.
 Vi gick till vår pulkabacke. För lite snö än men nu längtar barnen efter att få susa ner! Men det gick bra att rulla också! Ett rådjur såg vi stå i backen när vi kom uppför krönet. Det stod länge och tittade på oss. Men när vi rörde oss spratt det till och for iväg nerför backen och över gångvägen och in i nästa skog.
 Efter promenaden var det skönt att komma in och värma sig med kaffe och varm choklad och muffins. Vi tände en islykta utanför fönstret. Vackert att titta ut på ljuslågan som fladdrade genom den glittrande isen.
Vi börjar få julkänslor. Tycker det känns nästan mer nu än när jag var yngre. Nu tänker jag inte på paket och sånt. Jo, lite förstås för det är roligt att tänka ut sånt som barnen ska få. Men jag gläder mig åt hur vackert det är, åt hyacinterna jag fick av min mamma som nu står på köksbordet och börjar lukta så där juligt, åt tända ljus, åt hur ljuset utanför fönstret har förändrats och blivit vintrigt, isigt, ljusrosa och kallt gult...Hur luften känns mot kinderna och hur det låter när jag går på den kalla marken...Och nästa helg är det första advent och julmarknad och det känns roligt och förväntansfullt!

fredag 20 november 2015

Obligatorisk förskola från 3 år

Nu är vårdnadsbidraget borttaget. Det var en glädjens dag för många. På Birgitta Ohlssons fb-sida kunde man läsa om hur glad hon var som liberal att denna kvinnofälla äntligen är borta. Folk hejade på. De tyckte att visst ska man få vara hemma om man vill men det får man allt bekosta själv. Och Birgitta tryckte gilla. Någon försökte förklara att dagisföräldrarna får ju pengar för den omsorg de använder. Förskolesubventionen är ju stor. Men Birgitta brydde sig inte om att kommentera. Det är väl så att om man väljer rätt så är man värd stöttning av samhället. Idag kan man läsa att fp, eller i alla fall Bengt Westerberg (vad nu en sån, rent ut sagt, gammal gubbe har att göra med våra små?) tycker att det ska vara obligatorisk förskola från 3 år. Och det är inte för barnens skull. Det är för mammornas skull. Det är en viktig jämställdhetsreform. Alltså. Kvinnorna måste fatta buskapet. De ska inte, på inga villkor, ta hand om sina barn. Om barnen måste lämna hemmet. Då finns det ingen anledning för mammorna att gå hemma och dra. De få som nu gör det alltså. För det är ju nästan inga mammor som finns hemma. Vilka är det som ska nås? Invandrarkvinnor? De ultrafå som har hoppat av?

Fast det är inget att bry sig om. 93 % av alla barn går redan i förskola. De flesta kommer inte fatta att det är någon skillnad. Det känns redan som ett obligatorium. Eller i alla fall som något man gör. Barn sätts väl på förskola när de är mellan 1 och 1,5 år. Det är så här man jobbar i Sverige. Man tar obligatoriet sist. När budskapet redan har gått fram utan att folk har fattat vad som har hänt. Först lite lock och så lite pock och sen slår fällan igen. Snart så! Snart är det klart. Lite till bara.

Jag konstaterar i alla fall att det här är ett känslolöst land. Gamla gubbar, karriärkvinnor vräker ur sig sina floskler. Tvingar ut sina förvridna idéer på alla oss andra. Ingen känner ömhet för barnen, för kvinnorna som har burit dem i sina kroppar, fött dem under smärta, skapar band genom ständig omsorg, amning, oro, kärlek under de där sköra månaderna i början av barnets liv...Band som ska klippas av. Utan pardon. Det finns ingen plats för moderskärlek, föräldrainstinkter, omsorg...Det är kyla. Rationalitet. Som egentligen är vansinne. Fixa idéer. Det är så man kan gråta.

torsdag 19 november 2015

Vårdnadsbidraget ska äntligen bort!

Nu är det bestämt! Vårdnadsbidraget ska bort! Och ännu mindre valfrihet än förut för många. Mig spelar det ingen roll. Här där jag bor har man aldrig haft något vårdnadsbidrag. Det är en röd kommun som inte jobbar enligt de principerna fick jag reda på när jag frågade. Sen gillar jag inte det där med bidragstänket. Och gränser som sätts upp. Varför ska man just få 3000 kr? På vilket sätt är det rättvist jämfört med förskolesubventionerna föräldrarna som använder förskolan får - ca 10 000 k/mån och barn? 3000 kr är för lite för de flesta att leva på förresten. Och varför just 3 år? Varför har någon rätt att bestämma att barn ska få vara hemma i 3 år och inte 4 eller 5 osv? Det är väl föräldrarna som ska bestämma det trodde jag. Men det var i alla fall bra att fler barn fick chansen att vara hemma längre och att fler mammor eller pappor kunde få välja det som kändes rätt under en lite längre tid.

Men de som är emot att föräldrar, särskilt mammor, är hemma länge är glada. Annika Strandhäll och någon annan s-kvinna skriver att vb:

- går emot regeringens mål att öka antalet arbetade timmar
- låser fast kvinnor i gamla könsroller
- hindrar dem från att komma ut i arbetslivet
- hindrar barnen från tillgång till förskola
- hindrar barnen från pedagogisk verksamhet och fritidssysselsättning med lek och kompisar som barn behöver

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Är det här politik? Att lägga sig i vad andra människor ska tycka eller tänka. Att genom ekonomiska barriärer tvinga igenom sånt man själv tror på men som kanske inte alla andra tror på? Att gå rakt in i privatlivet, familjelivet och driva igenom något vissa tycker men andra verkligen inte?

Så här kan det ju också vara:

- Vissa kvinnor kanske vill vara fastlåsta i gamla könsroller.
- Vissa kvinnor kanske tycker att deras arbete med barn och hem är viktigare än arbetslivet. De kanske har många barn. Eller har höga ambitioner när det gäller sina barn.
- Vissa barn kanske inte trivs på förskola.
- Vissa föräldrar kanske inte tycker att förskola är bra. Inte något för deras barn.
- Vissa föräldrar kanske tycker att små barn inte behöver kompisar. Eller så har man kompisar utanför förskolan. Kompisar man själv valt.
- Vissa barn kanske har syskon som de tycker att det är roligt att lära känna ordentligt och leka med på dagarna.
- Vissa människor kanske tycker att de kan erbjuda bättre pedagogisk verksamhet än förskolan.

Men det är förstås fel. För det har Annika Strandhäll och en massa andra politiker bestämt. De VET hur det ska gå till. De VET vad som är bäst för kvinnorna. De VET vad som är bäst för barnen. Så är det bara. Och nu ska det bli bättre ordning på de där få obstinata som finns därute. Ett till hinder undanröjt på vandringen mot det perfekta samhället. Ett samhälle av jämställda maskiner. Arbetsmaskiner.





måndag 16 november 2015

Världens bästa land för kvinnor?

Jag läser en liten notis i affärsvärlden. Det står att ett land i världen ligger i topp när det gäller synen på kvinnor. Det är Sverige. Över 40 000 människor i 24 olika länder fick svara på frågor som "Är det bra för kvinnor att ha egen karriär? Bör män och kvinnor ha lika lön? Är det oattraktivt att kvinnor uttrycker starka åsikter offentligt?" Opinionsinstitutet som gjort undersökningen ser ett klart samband mellan ett lands attityd till jämställdhet och dess BNP per capita. Ju positivare kvinnosyn, desto större välstånd.

Nu presenteras ju bara tre av de där frågorna i notisen i affärsvärlden. Men man kan ju fundera lite på om någon fråga rör privatlivet. Eller om det bara handlar om att kvinnor ska jobba utanför hemmet. Frågade någon hur det ser ut med möjligheterna att få ekonomiska förutsättningar att ta hand om sina egna barn i det egna hemmet? Frågade någon om landet har skatt efter försörjningsbörda - vilket bidrar till möjligheterna att avstå från förvärvsarbete till förmån för att ta hand om egna barn. Frågade någon om graden av kvinnliga sjukskrivningar? Frågade någon om hur kvinnor i det aktuella landet upplever sin stressituation?

Det här verkar handla om att ju fler kvinnor som arbetar utanför hemmet - desto högre grad av jämställdhet- desto bättre liv för kvinnor. BNP per capita blir ju per automatik högre ju fler varor och tjänster som utbyts mellan människor. Och om vi bland annat byter barn med varandra så har vi ju fått snurr på BNP:n. Och det är ju så vi jobbar här i Sverige. Kvinnor måste tjäna egna pengar för att vara jämställda. Kvinnor måste arbeta utanför hemmet för att känna att de har förverkligat sig själva. För att kunna göra detta måste barnen lämnas bort - till andra kvinnor som måste tjäna egna pengar på att ta hand om barn och förverkliga sig för att känna sig jämställda. Och så har vi skapat en tjänst som vi kan utbyta med någon annan. Visst, det finns många andra jobb också - det fattar jag med. Men förskole- och fritidshemsverksamheten och alla jobb som följer i dess kölvatten utgör ändå en enorm del av vår arbetsmarknad. Men det här är ju bra, som det ska vara, för BNP blir så stor.

Och Sverige kommer på topp.

Men frågan är om det verkligen är ett bra liv för kvinnor. Undrar vad kvinnor skulle säga om de kände att det var attraktivt att uttrycka starka åsikter offentligt. Undrar vad förskolläraren med det egna lilla barnet skulle säga om hon kände att hon kunde säga något offentligt när hon skolar in sitt barn på en förskola för att jobba med andra barn på en annan förskola. Undrar hur det känns därinne? Är det respekt för kvinnor? Är det ett bra liv? Undrar vad en undersköterska känner som har sitt lilla barn på en förskola medan hon jobbar med gamla, tungskötta människor som behöver hennes hjälp. Hennes eget barn behöver också hennes hjälp men det får andra mammor sköta. Undrar hur det känns för mamman som jobbar hela eftermiddagarna att veta att hennes halvvuxna barn som är för stora för fritids kommer hem till ett tomt hem utan att någon vet hur det mår, vad det gör, vem det är tillsammans med, vad det tittar på på datorn? Och så vidare och så vidare. Själv går jag lite sönder när jag tänker på det. Och känner att jag är oändligt tacksam över att ha slingrat mig ur nätet. Kunnat ta ansvar för mina starka åsikter och gjort ett livsval. Men det är inte tack vare någon förståelse eller respekt för min insats från samhällets sida.

Helgbestyr!

Måndag igen! Helgen blev bra och fylldes med lite av varje...
 
Badhus. Väldigt roligt tyckte tre. En hann inte följa med för han skulle plugga. Två ville väl med. Inte jättekul kanske men de ville hoppa så...Fast så var det simhoppstävling. Så det blev inte så värst kul för de hoppsugna. De var kvar en stund men sen promenerade de hem och hittade på roligare saker. Men vi andra hade det som sagt roligt. Vi simmade en del. 9-åringen tog ett märke, bronsmärket, och det tyckte han förstås var kul. Annars blev det mest bus - åka runt och försöka välta ner varandra från diverse flytgrejer, simma under vattnet...4,5-åringen upptäckte att han hade blivit ganska mycket längre sen sist. Han kunde nu åka rutschkana utan att bli uppfångad i slutet och ändå kunna ta emot med fötterna i botten så han slapp att hamna helt och hållet under ytan.
 
Matlagning. Vi åt rödspätta och remouladsås på fredag, hemgjord pizza i lördag och coq au vin i går. Gott alltsammans...
och tiramisu gjorde vi både på fredagen och lördagen. Det var så gott...Men nu är vi nog nöjda på det för ett tag framöver. De som inte gillade det - ett par stycken - fixade chokladbollar och så hade vi lite chips hemma...
Promenader. Vi har varit ute och gått ett par småpromenader. En på dagtid...till en lekpark och lite i skogen. Och så en på kvällen. Ficklampor med och så valde vi mörka vägar. Mycket spännande!
Och så har vi jobbat lite. Fixat med läxor - matte, fysik, engelska, svenska. Och spelat piano och fiol. Jag och småkillarna lärde oss en ny irländsk visa - The Morning Dew - jättefin och rolig. Och så har vi satt upp några hyllor, tagit fram lite mer vinterkläder...hängt lite tvätt och dammsugit några gånger.
 
En trevlig helg med andra ord. Men nu är det måndag igen! Alla är i skolan och jag och minstingen ska sätta fart med dagens arbete!

 

 

 
 

onsdag 11 november 2015

Tvångströjor

Jag läser vad Maria Arnholm har att säga om en tredje pappamånad. Hon säger att något måste ändras för att kvinnor ska få högre löner, bättre pensioner och bättre villkor på arbetsmarknaden. Och det som måste förändras är föräldraförsäkringen. Papporna måste vara hemma mer och en tredje pappamånad är ett steg på vägen mot målet. Strukturer som är felaktiga grundläggs när mammor är hemma för mycket med sina barn. Det obetalda arbetet i hemmen blir skevt fördelat, deltidsarbetet breder ut sig, löneskillnader består och pensionerna faller. DETTA SKA INTE MED SKATTEMEDEL UPPRÄTTHÅLLAS. Arnholm menar alltså att med skattemedel finansierar man att mammor är hemma för länge med barnen. Man måste alltså gå in och ta bort ytterligare ekonomiska möjligheter att fuska till sig extra tid med barnen.

Ordet liberalism kommer från det latinska liber. Detta betyder fri och för liberalismen är den enskilda människans frihet och integritet okränkbar. Men inte för liberalisterna i fp. För Arnholm betyder liberalism att normerna i samhället ska framskrida för att lämna så mycket utrymme för personliga livsval som möjligt. Därför är det liberalernas roll att ta ansvar för att våra gemensamma lagar och resurser inte används på ett sätt som upprätthåller de strukturer som gör kön till tvångströjor.

HA! Smart va! Arnholm menar alltså att egentligen så tycker alla innerst inne att könsstereotypa val är en tvångströja. Men vi är för dumma i huvudet för att förstå att vi innerst inne tycker det. Så då måste staten gå in och se till att vi väljer rätt. Så liberalism, frihet, är att välja det som är rätt. Inte vad varje individ känner är rätt utan det staten känner är rätt. Att välja det man tror känns rätt är att välja en tvångströja.

Enkelt.

Men det finns många sorters tvångströjor. Det kan för några kännas som en tvångströja att vara tvungen att stanna hemma några månader extra med sina barn (fast man kanske inte ens fattar att det känns som en tvångströja, men det gör det, för det vet Arnholm). Men för andra kan det kännas som en tvångströja att inte få vara hemma med sina barn. Det kan kännas som en tvångströja att inte kunna välja barnen framför arbetet. Inte kunna välja sina egna starka känslor för att omsorgen om barnen och hemmet ropar högre än plikten mot arbetslivet. Det kan kännas som en trängre tvångströja att kämpa för pensionspoäng och löneökningar än att ta hand om barnen. Man kan med öppna ögon vilja välja sämre ekonomi och mer tid. Det kan kännas som en tvångströja som är så trång att den kväver en när man förstår att man inte har pengar nog att avstå från förskola och arbete fastän hela kroppen skriker att man vill vara med sitt barn. Men att välja barnen och tiden - det är inte frihet. Det är könsstereotypt och därför fel. För det har staten bestämt.

Jag tänker. Kämpa på bara. Snart är ni kanske i mål. Sakta, sakta närmar vi oss målet. Månad för månad. Vad är målet? Att mammor och pappor upphör att kämpa för att ta hand om sina barn. Att mammor och pappor delar upp de dagar för heltidsomsorg av barnen mellan sig rättvist och att de sedan förstår att det är ARBETET som betyder mest. Och inte något deltidsarbete utan heltidsarbete. För detta är frihet. Detta är frihet att välja. För det har staten bestämt.

Förenklat uttag av föräldrapenning

Jag läser i SvD på debattsidan. Det handlar om föräldrapenningen och det är ett par docenter inom sociologi och social forskning och någon fil dr i nationalekonomi som skriver.

Det står att det är önskvärt med ett jämt uttag av föräldrapenningsdagarna. Önskvärt för vem undrar jag då? Men i alla fall. Så här ligger det till:

1. barnets tillgång till båda föräldrarna ökar.
2. det har med det obetalda arbetet i hemmet att göra.
3. det har med mammors och pappors inkomstutveckling att göra.
4. det har med fortsatt barnafödande att göra.

Det är nämligen så här att:

1. föräldrar som delar lika är mer jämställda i hemmet.
2. kvinnor som delar mer lika har en bättre löneutveckling.
3. föräldrar som delar mer lika skaffar oftare ytterligare ett barn.

Sedan kommer några förslag om hur man ska göra. Bland annat måste man fokusera på den grupp av föräldrar som inte tar ut några dagar - alltså pappor som låter dagarna frysa inne. De måste nås. Och sedan är det FLEXIBILITETEN som måste tas itu med. Mammor, för det är mest de som ägnar sig åt det här ofoget - blandar föräldrapenningsdagar med obetalda dagar för att kunna vara hemma längre. Detta får allvarliga följder. Detta bör ses över.

Vilket bullshit. Så om man delar lika på de där 480 dagarna så får barnen tillgång till båda föräldrarna. 240 dagar var. Mamman drar det kortaste strået förstås eftersom hon av naturliga skäl kommer att ta den första perioden. Barnet kanske i alla fall får några spridda minnen av pappaperioden. Nä, barnet är för litet då också...förstås. Men då har alltså barnet fått tillgång till båda sina föräldrar och sen är det dagis som ska ha mest tillgång. Fine. Rättvist och bra. Och om man bara tar 240 dagar var så kommer båda föräldrarna fostras till att jobba precis lika mycket hemma - med det obetalda arbetet. För 240 dagars fostran får nog bukt med männen. Och sen blir det lika - jobba borta och skyffla undan hemma på kvällstid. Alla kommer få bra löner, precis lika bra, om de bara är hemma 240 dagar var. Och alla kommer att skaffa ett barn till om pappan är hemma 240 dagar. För det är ju så härligt att först vänta barn och sen ta hand om barnet i 240 dagar och sen jobba heltid för att få så bra föräldrapenning som möjligt och under tiden jobba heltid och ta hand om hem och barn på fritiden och sen vänta barn på samma gång och föda ungen och sen vara hemma 240 dagar till. Jag har nog missuppfattat något. Jag har skaffat 6 barn och under tiden varit helt ojämställd. Måste vara något fel på mig. Men jag har känt mig utvilad och pigg och kunnat ta igen mig när jag behövt eftersom jag sluppit ge mig iväg till ett jobb och frakta ungar hit och dit medan jag släpat runt på en stor gravidmage...Men det är väl jag det. Det är ju på individnivå så det stämmer nog inte. De flesta skaffar nog fler barn om de inte får vara hemma med barnen i mer än 240 dagar.

Det är samma gamla trams. Att ingen tröttnar snart. Jämställdhet för vem? Önskvärt för vem? Folk skaffar barn. Det råkar vara mammor, kvinnor som har barnen i magen, föder ut dem och kanske ammar dem. Det gör något med oss. Inte med alla. Och vissa män kanske känner precis lika starkt att det gör ont i hela kroppen av att känna att man inte ska få ta hand om sina småttingar. Men i alla fall. Har det inte gått helt över styr när precis varenda människa som yttrar sig i tidningar och tv och som har makt att bestämma till varje pris vill bestämma att särskilt mammor inte på några villkor ska få ta hand om sina barn!? Det är våra barn. Punkt slut. Det är önskvärt för oss föräldrar att själva bestämma över hur och var barnen ska tas hand.

Det är sorgligt att leva i en tid där föräldraskap har kommit helt ur modet. Där det om man ska vara krass - meningen med att skaffa barn - är helt utraderad. Men det är för all del intressant. Hoppas att jag får hänga med så länge att jag får se var det tar vägen. Om det blir färdigt någon gång...eller om det kraschar.

måndag 9 november 2015

Lördagspromenad och fars dag!

Maken har varit bortrest i en hel vecka. Lite tyngre än vanligt förstås men det gick ändå riktigt bra. De stora barnen hjälpte till en hel del - till och med utan att bli anmodade. Plockade ur diskmaskinen på morgnarna och dukade undan och plockade ner i diskmaskinen. Låter kanske inte så mycket men det sparar mig en hel del arbete! Många små armrörelser som tröttar tillsammans med allt det andra. Vi sov över en natt hos mormor och morfar. Mysigt att äta kvällsmat tillsammans och titta på tv i hop. Vi såg "Två dagar och en natt" - fransk socialrealism om en kvinna som ska bli av med sitt jobb om hennes arbetskamrater väljer en bonus i stället för att ha henne kvar. Hon måste övertala arbetskamraterna om att rösta på henne istället för pengarna. Rakt på sak, ingen musik, prat prat prat, deprimerande men med hoppfullt slut. Tänkte att barnen skulle protestera men de tittade med stort intresse! Vi hann med en promenad också. Vi begav oss till stället där min pappa kommer ifrån. Tittade på herrgården och gick i en gammal allé som leder upp till den vackra byggnaden, fick höra en hel del nytt om gamla tider, mindes min egen barndom och ungdom när vi hälsade på här...studerade svunnen skönhet, förfall, tidens gång...
 

Den långa allén upp mot herrgården. Vilket skryt! Gå eller åka eller rida upp längs denna väg mellan träden och gradvis se herrgården träda fram...Vackert! Förr var det parkområden på sidorna av allén...nu tränger skogen fram. 
Resterna av en gammal utescen där blåsorkester uppträdde när det var något evenemang på herrgården. 
Mogna och goda hallon i november! 
Ett gammalt garage som håller på att ge upp...
Resterna av en växthusvägg...
 
Jag vet inte vad det är med mig...men jag har blivit så intresserad av det gamla, det som jag kommer ifrån...känns som pusselbitar till mitt eget liv och jag vill veta mer, så mycket jag kan få reda på...
 
I går var det fars dag! Vi firade min pappa och barnens pappa som kom hem på självaste fars dag! Det blev vi glada över. De yngsta barnen hade pysslat i hop varsitt grattiskort. Vi hittade beskrivningar till hur man viker små skjortor och det var roligt att greja med. Jag fick förstås hjälpa till lite när 4,5-åringen skulle vika men han hjälpte till så gott han kunde och kunde i alla fall klistra fast allt som skulle klistras helt själv. 
 
Tänker på min pappa! En så rar och snäll pappa jag har! Han har humor dessutom. Han jobbade ju heltid under hela min barndom och under hela sitt vuxna liv så han var ju borta på dagarna. Ändå minns jag honom som så närvarande. Han läste sagor på kvällarna, tog med mig på hundpromenader när vi pratade mycket, badade oss barn när vi var små ...lite hårdhänt med ryggborstningen men annars skötte han det bra!...klippte våra naglar, hjälpte till med läxor, lyssnade gärna när jag spelade fiol och piano (det är underbart att ha en lyssnare när man tränar på läxor!), bakade en massa gott bröd, poppade popcorn och festade till det när mamma var på gymnastikkurs, lyfte alltid locket så det poppade ut lite popcorn och vad vi skrattade åt det!, övningskörde ... och nu...tittar in emellanåt och diskar lite om det behövs, tar med vårt återvinningsskräp, skjutsar barnen när vi inte kan själva...En toppenpappa och toppenmorfar kort sagt!

onsdag 4 november 2015

Höstutflykt

 
Det är så milt och skönt ute nu...tydligen är det ju den varmaste hösten på 100 år...eller hur det nu var...men varmt är det. För årstiden alltså. Idag åkte jag och N och mina föräldrar ut och gick en höstpromenad vid en sjö. Efter det åt vi lunch på en liten herrgård. Riktig vardagslyx! Tänk att jag kan göra sånt här!! Tillsammans med mitt barn och mina föräldrar! Hade maken inte varit bortrest idag så hade han också kunnat svänga förbi på lunchen...Men det får bli en annan gång!
 
Promenaden var mysig! Det är så fint längs den här sjön...sandstränder och en sandås och ett näs och en udde! Vatten överallt och det blir så fina speglingar i vattnet och så vackra färger...
 
 Det växer många tallar här och de är gamla och stora och knotiga. Man förstår nästan inte hur de kan stå kvar i de sandiga branta sluttningarna. Men rötterna är stora och det är väl träden som håller sandjorden på plats.
 Vi såg flera intressanta saker. Inga fåglar den här gången men spår efter bävrar...
 ...och ett stort hål som verkade gå djupt in i en sluttning. Det var lite skrämmande tyckte N och ville inte gå nära. Vem bor här? En grävling kanske?
 Sen blev vi hungriga och drog oss mot restaurangen. Det var tur vi kom tidigt för det blev alldeles fullsatt. Stora jobbsällskap och ett till barn, ja, en bäbis var det väl egentligen, för ovanlighetens skull...tillsammans med sina föräldrar. Det pågick en konstutställning och det fanns vacker keramik i fönstren och fina tavlor på väggarna.
 N åt lite av varje. Det fanns salladsbuffé och gott bröd och rödspätta med ostsås och kotlettrad med svampsås. Här testar han morotssoppa. Det var gott ett tag men sen ändrade han sig och gillade det inte. Men han provade i alla fall!
Till efterrätt var det någon slags chokladtryfflar och sirapspinnar. Båda sorterna var goda! N smockade i sig hela två chokladbollar! 
Sen gav vi oss hemåt! Lagom till alla barn började komma hem från skolan. Lite orättvist är det allt att de inte kan vara med. Men så är det ju... De har ju gjort såna här saker de med när de var mindre och får fortsätta att göra roliga saker emellanåt när de är lediga. Jag är i alla fall glad över att jag är "fri" och kan varva mitt vanliga vardags-städ-tvätt-läxläsningsliv med lite roligheter då och då och att jag och min lilla snart 5-åring och jag får hänga ihop på heltid! Det är roligt!