Jag läser en liten notis i affärsvärlden. Det står att ett land i världen ligger i topp när det gäller synen på kvinnor. Det är Sverige. Över 40 000 människor i 24 olika länder fick svara på frågor som "Är det bra för kvinnor att ha egen karriär? Bör män och kvinnor ha lika lön? Är det oattraktivt att kvinnor uttrycker starka åsikter offentligt?" Opinionsinstitutet som gjort undersökningen ser ett klart samband mellan ett lands attityd till jämställdhet och dess BNP per capita. Ju positivare kvinnosyn, desto större välstånd.
Nu presenteras ju bara tre av de där frågorna i notisen i affärsvärlden. Men man kan ju fundera lite på om någon fråga rör privatlivet. Eller om det bara handlar om att kvinnor ska jobba utanför hemmet. Frågade någon hur det ser ut med möjligheterna att få ekonomiska förutsättningar att ta hand om sina egna barn i det egna hemmet? Frågade någon om landet har skatt efter försörjningsbörda - vilket bidrar till möjligheterna att avstå från förvärvsarbete till förmån för att ta hand om egna barn. Frågade någon om graden av kvinnliga sjukskrivningar? Frågade någon om hur kvinnor i det aktuella landet upplever sin stressituation?
Det här verkar handla om att ju fler kvinnor som arbetar utanför hemmet - desto högre grad av jämställdhet- desto bättre liv för kvinnor. BNP per capita blir ju per automatik högre ju fler varor och tjänster som utbyts mellan människor. Och om vi bland annat byter barn med varandra så har vi ju fått snurr på BNP:n. Och det är ju så vi jobbar här i Sverige. Kvinnor måste tjäna egna pengar för att vara jämställda. Kvinnor måste arbeta utanför hemmet för att känna att de har förverkligat sig själva. För att kunna göra detta måste barnen lämnas bort - till andra kvinnor som måste tjäna egna pengar på att ta hand om barn och förverkliga sig för att känna sig jämställda. Och så har vi skapat en tjänst som vi kan utbyta med någon annan. Visst, det finns många andra jobb också - det fattar jag med. Men förskole- och fritidshemsverksamheten och alla jobb som följer i dess kölvatten utgör ändå en enorm del av vår arbetsmarknad. Men det här är ju bra, som det ska vara, för BNP blir så stor.
Och Sverige kommer på topp.
Men frågan är om det verkligen är ett bra liv för kvinnor. Undrar vad kvinnor skulle säga om de kände att det var attraktivt att uttrycka starka åsikter offentligt. Undrar vad förskolläraren med det egna lilla barnet skulle säga om hon kände att hon kunde säga något offentligt när hon skolar in sitt barn på en förskola för att jobba med andra barn på en annan förskola. Undrar hur det känns därinne? Är det respekt för kvinnor? Är det ett bra liv? Undrar vad en undersköterska känner som har sitt lilla barn på en förskola medan hon jobbar med gamla, tungskötta människor som behöver hennes hjälp. Hennes eget barn behöver också hennes hjälp men det får andra mammor sköta. Undrar hur det känns för mamman som jobbar hela eftermiddagarna att veta att hennes halvvuxna barn som är för stora för fritids kommer hem till ett tomt hem utan att någon vet hur det mår, vad det gör, vem det är tillsammans med, vad det tittar på på datorn? Och så vidare och så vidare. Själv går jag lite sönder när jag tänker på det. Och känner att jag är oändligt tacksam över att ha slingrat mig ur nätet. Kunnat ta ansvar för mina starka åsikter och gjort ett livsval. Men det är inte tack vare någon förståelse eller respekt för min insats från samhällets sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar