Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

torsdag 23 juli 2020

Värmlandsroadtrip 2

Bara två dagar efter vår första värmlansroadtrip gjorde vi ytterligare en! Det var nämligen så att vi hade trott att Brattfors kyrka...där vi gifte oss...skulle vara öppen på söndagen. Men så var icke fallet. Den var tillbommad. Man hade ändrat öppettiderna efter att vi googlade oss fram till vad som gällde. Ny googling...på tisdagar skulle visst kyrkan vara öppen. Jaha, vi bokade in ytterligare en liten tur...tänkte att vi bara kunde åka till kyrkan och sätta oss och äta lunch på nåt trevligt ställe i närheten. Jag googlade runt och hittade massor av trevliga ställen...museer och annat...alla stängda just på tisdagar...men öppet vissa andra dagar. Jaja, strunt detsamma...nu ville vi se kyrkan inuti i alla fall och lunchplatsen fick väl lösa sig. 
Klockan 12.00 gick vi glada fram till kyrkan...bara för att konstatera att den var lika låst och tillbommad som i söndags. Men nu stod det i alla fall på kyrkans hemsida att den minsann skulle vara öppen så maken satte igång med att ringa runt...och efter ett antal samtal och en ganska lång väntan kom tre unga sommarjobbare och låste upp åt oss. 

Det var lika fint inuti som jag mindes det!  

Utsikt mot våffelcaféet i det lilla samhället (104 invånare) dit det faktiskt kom en rätt tät ström av våffelätare. 
När vi hade tittat färdigt körde vi mot Långban...ett gammalt gruvsamhälle där det finns en kulturby, flera muséer, naturområden och annat intressant. Allt var stängt men vi tänkte att själva områden säkert var trevligt nog för lite lunch! Och det var det! Vi bestämde att vi får ta en tur hit igen någon gång när allt är öppet. Långban är en av de mest mineralrika områdena i hela världen och här finns ett mineralmuseum som barnen (och jag också) gärna hade tittat in i. Här föddes också John Ericsson, den kände svenske uppfinnaren som sysslade med propellrar och konstruerade USS Monitor.
Redan på 1500-talet började man bryta järnmalm och tillverka järn i Långban. I slutet av 1800-talet bröt man också dolomitmalm och manganmalm. Först var Långban en bergsmanshytta där bergsbönderna hade rätt att bryta järnmalm och tillverka tackjärn. 1830 var det slut på den gamla tiden och hyttan lades ner. Gruvdriften lades ner 1972.
Lunchen intog vi mitt emot ett stort gruvhål med gångtrappor så att man kunde komma ner lite och se ner i hålet. Gruvhålen och gångarna är vattenfyllda. 
Man kunde använda sig av såna där QR-koder eller vad de heter och bli guidad via telefonen. Det fixade barnen åt oss. Vi fick reda på att tornet ovan är ett hisshus som byggdes på 1800-talet när elektriciteten kom. Då slapp äntligen gruvarbetarna att klättra nerför de höga stegarna med bloss mellan tänderna för att lysa sig. 
Själva hyttan är stor och imponerande. Jag älskar såna här byggnader! Visst är de häftiga!?
Här finns också någon slags nerfart ner i gruvan. Schaktet ner är så djupt att man skulle kunna stapla 15 torn (det som finns över schaktet) i det! 
Barnen tyckte att det var roligt att leta häftiga stenar i varphögarna.
Några gamla redskap fanns i hyttan! Det var roligt att testa den gamla skottkärran som var tung nog även utan järnmalm i.  
När vi hade tittat färdigt vid hyttan gick vi vidare till John Ericsson-gården.  Här föddes bröderna Eriksson, Johan och Nils. Deras pappa var gruvfogde här. 
Huset var så fint och gulligt och trädgården bakom var så vacker! 
Från John Ericsson-gården såg man ut över vattendraget som förbinder Hyttsjön och sjön Långban...vattnet rann fort i och med att höjdskillnaden mellan de två sjöarna är stor. Vattnet rann vidare i en grävd kanal och under järnhanteringstiden har man väl haft vattenhjul i kanalen eller något för att ta till vara vattenkraften. Nu rann vattnet fritt. 
På vägen tillbaka mot Filipstad åkte vi in en sväng i Persberg...gamla anfäder till oss hade andelar av det gruvfält som finns här. Själva gruvfältet åkte vi förbi i hasten och orkade inte vända men vi tittade på samhället genom bilrutan. Det var det vanliga...förfall och den där känslan av att tiden har sprungit härifrån...men också så mycket fint...naturen...fina, stora, välunderhållan villor vid sjön! 
Fortfarande håller man på med gruvdrift här...vi svängde in till Gåsgruvan där man bryter kalcit. 
Själva huvudkontoret måste väl ha varit en herrgård från början. 
Och så åkte vi till Filipstad...stannade vid Kanonudden och barnen provsatt de gamla kanorna John Ericsson ritat och som funnits på hans monitorskepp och sedan skänkts till Filipstad. 
Kanonerna var riktade mot Filipstads fina kyrka! 
Sista anhalten blev John Ericssons mausoleum på Filipstads kyrkogård. Det var mycket imponerande! mitt emot stod några bänkar och där passade det bra att dricka eftermiddagskaffe!
Och så gick vi en liten sväng på kyrkogården...det är alltid roligt att spana in gamla gravar...stora och ståtliga var de gamla...bergsmän och direktörer och konstnärer och bankirer...en tjusig ort måste Filipstad ha varit en gång i världen. 

Sen styrde vi kosan hemåt igen efter en riktigt fin dag! 










onsdag 22 juli 2020

Värmlandsroadtrip 1


I förrgår gjorde vi en liten roadtrip i östra Värmland. Jag och min man firar silverbröllop i år och vi ville åka till kyrkan där vi gifte oss! På nätet hade vi läst oss till att kyrkorna i Filipstads stift skulle vara öppna varje dag under hela sommaren. Men när vi kom fram till Brattfors kyrka var den tillbommad och låst. En snabb check på internet visade att öppettiderna nu att kyrkan bara var öppen på tisdagar. Jaja, så kan det gå...vi tittade på kyrkan utifrån och den var ju fin...lika fin som för 25 år sen...och det var roligt att vara tillbaka igen (det har vi inte varit på många, många år) och minnas lite. 
Så här unga och fina var vi när det begav sig! 
Kyrkan är så fin och gullig och man ser att Brattfors varit fint en gång i tiden...det finns några gamla fina hus...men tiden har nog runnit ifrån Brattfors...det är så mycket som är förfallet och förfulat...

Gravarna på kyrkogården vittnar om det storslagna förflutna...familjen Geijer köpte Brattforshyttan i början av 1800-talet av de bergsmän som tidigare ägde den. 

När vi ändå var i Brattfors ville vi förstås se själva hyttan. En skylt satt mitt emot kyrkan...9 km...och så pekade skylten in mot skogen. Vi löd och körde på vindlande grusvägar...ingen hytta dök upp...men en vandrare i sällskap av en tax. Vi fick väganvisningar och efter en mil eller så var vi tillbaka i Brattfors...hyttan låg alldeles om hörnet från kyrkan sett...men dold av växtlighet! Snacka om miss i skyltningen! 

I alla fall...det var en imponerande byggnad...som hyttor är...fast rätt förfallen...Hyttan omnämns första gången i 1540 års jordebok över Värmland. Då var det en Mulltimmerhytta byggd i sten, timmer och mull som ägdes av fyra bergsmän. 1615 byggdes en hammare i närheten av hyttan för vidareförädling till smidbart stångjärn. På 1640-talet byggdes ännu en hammare. Och som sagt sålde bergsmännen de flesta andelarna i Brattforshyttan till brukspatronen Christoffer Reinhold Geijer. Hyttan blev den största tillgången i patronens brukskomplex som näst Uddeholm AB var det största i Värmland. 1835 byggdes Brattforshyttan om med en stenmasugn som den fösta i Värmland. 1813 köptes hyttan av Uddeholm AB och 1920 lades den ner. 


Hyttan ligger på ett dramatiskt ställe...precis invid en brusande fors med hög fallhöjd! 
Efter den lilla hyttvandringen och lite medhavd lunch gick färden vidare till Hennickehammars herrgård där vi åt vår bröllopsmiddag! Vi nöjde oss med att promenera runt lite och valde bort lunch eller fika...vi var för snåla och så har man kommit av sig lite med restaurangbesök pga coronat. 


 Det är så vacker natur runt Hennickehammar...frodigt och med allt vatten. Spår efter järnhanteringen finns här och där också. 
Sista anhalten på vår lilla roadtrip blev Filipstad. Vi ställde oss i centrum och flanerade lite. Man slogs av två saker...hur fina de gamla husen är och vilken tur Filipstad har som har så många av dem kvar...

...och vad synd det är att så mycket är förstört och ersatt av fula 60-och 70-talsmonster...
Som alltid undrar jag hur man tänkte...tyckte man på allvar att det högra huset var finare än det vänstra? Man måste väl ha gjort det? Eller? Hur är det möjligt? Var det nån slags hjärntvätt? 
Man fick försöka tänka bort det fula...fast det är svårt för det är ju liksom överallt...som skamfläckar mitt i det vackra...Nils Ferlin till exempel får sitta där framför det anskrämliga...undrar vad han hade skrivit om det om han hade levat nu? 


Gunde (Torparvisan) Johansson får också stå framför hyreshuskaserner och le. 

Vi hade i alla fall en riktigt trevlig liten resa tillsammans...fem i familjen och min mor och far. Vi fick se mycket fint och intressant och hade stoff med oss hem att prata om och tänka på. Till kvällsmaten blev det diktläsning...jag tog fram Ferlindiktsamling och läste högt...Inte ens, Barfotabarn, Kärleken kommer...

Stilla sova de nu

De har sopat sin port, de har stängt sin dörr
för all vind som blåser förbi.
Ja, här sova de nu - de som levde förr,
de som sörjde och log som vi.

Stilla sova de nu - så i vår so mi höst,
och en ann är så god som en ann.
Fastän djupast och bäst sover den i vars bröst
den djupaste ångesten brann. 




söndag 19 juli 2020

Ute blåser sommarvind...

Ute blåser sommarvind...det hjälps inte...hur mycket sommarlov det än är därute i hagarna så pågår förskolesverige ständigt. Förskolorna stänger inte. Inte för corona och inte för sommarlov...det finns alltid en sommaröppen förskola runt hörnet. Och förskolorna har ändrat sig...de har utvecklats i takt med tiden...inte bara innehållet utan även själva byggnaderna.

Jag läser om en sån där modern förskola, en storförskola...en sån där som allt oftare verkar göra entré i förskolesverige. The bigger the better liksom. Det verkar som om man numera alltid bygger stora förskolor. Gärna i 2 våningar. Och gärna uppemot 10 avdelningar. Räkna med 20 barn på varje...för det verkar ju vara den etablerade nya gruppstorleken...eller ännu lite fler...23 barn hör man titt som tätt. Men hursomhelst...200 barn i en jättebyggnad. Det verkar vara det nya. Den här gången har jag turen nog att få se en planritning över en sån där ny förskola.

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Ja, vad tänker man? Vad tänker jag? Omedelbar tanke...myror...ett gytter. Jag ser framför mig hur 1-åringar, 2-åringar, 3-åringar osv lämnas in i detta bygge...framlever sina vardagar i dessa moduler...forslas in i matsalen där 70 barn kan sitta på samma gång. Leker på innergården i säkerhet...i ett slutet atrium med fönsterglas runtom. Övervakade. I säkerhet. Tillsammans med 199 andra barn...som befinner sig på innergården, i de olika rummen, sittande på de olika stolarna, mattorna, i de olika ateljéerna, forskandes, dokumenterade...

Kanske är det inte alls så. Kanske är det en idyll...á la Astrid Lindgren...ett underbart ställe för lek och magi...ett myller av barn där glädje och gamman råder.

Ute blåser sommarvind
göken gal i högan lind.
Mor hon går på grönan äng,
bäddar barnet blomstersäng,
strör i långa rader
utav ros och blader.

Ängen står så gul och grön,
solen stänker guld i sjön,
bäcken rinner tyst och sval
mellan viden, asp och al.
Bror bygger dammar
åt sin såg och hammar.

Syster sopar stugan ren,
sätter löv i taket se'n
Uppå golvet skall hon så
liljor och konvaljer små,
rosor så rara
där ska barnet vara.

Skeppet gungar lätt på våg
med sitt segel, mast och tåg
gångar sig åt främmand land
hämtar barnet pärleband
kjortel av siden,
skor med granna smiden.

Lilla gula gåsen ung,
len liksom en silkespung,
ror med moder sin i säv,
pillar vingen med sin näv.
Vallherden vilar,
vid sitt horn och pilar.

Lindorm solar sig på sten,
som ett sammet vit och len
vill i barnets vagga gå,
men det skall han aldrig få
han skall bli bunden,
uti gröna lunden.

Trollet sitter vid sin vägg,
kammar ut sitt silverskägg,
sjunger vid den gråa häll:
"Liten kind, kom hit i kväll!
Dig vill jag lova
under guldås sova."

Far han gjordar om sitt liv
sitt bälte och sin blanka kniv,
tar järnsporrar på sin sko,
rider över berg och mo,
trollet att förstöra
som vill barnet röra.

Så gammalt, så mossigt...så töntigt, så könsstereotypt. Gammalt. Men sången är fin. Både text och melodi. Och också synen på barnet. Barnet som omhuldat, älskat...som fri varelse i naturen med de vuxna som värn...mor som omhuldar och far som beskyddar...en trygg cirkel med barnets lek i mitten.

Nu är det inte så. Det finns ingen poesi längre i tankarna kring barnen. Var ska barnet vara? På förskolan. I storförskolan. Ängar och skogar och dammar och svalt tyst vatten och mor och far och syster och bror...adjö. Det finns andra verktyg för att ta hand om barn. Numera kan barn tas om hand enligt en:

superstruktur

Det handlar om anpassning. Antar jag. Har man 20 småbarn i en grupp... och kanske 100, 150 barn i en lokal handlar allt om struktur. Det handlar inte om att gå på nån grön äng och nynna...inte om att plocka blommor och bygga dammar...det handlar om struktur...få dagarna att löpa på så smidigt som möjligt. Och då måste allt vara välplanerat. Man måste veta att, ja inte mor då, men kanske...Greta...börjar läsa en bok kl 9,05 och att Linda dukar bordet 10,55. Att småbarnens blöjor byts kl 12.10. Att madrasserna läggs fram kl si och så. Lean. Smidigt. Strömlinjeformat. Sci-fi. Hur barnen passar in i tidplanen förtäljer icke historien...vill Wilda bygga färdigt sitt pussel...hinner hon inom ramen för superstrukturen? Behöver Robin sova lite mer än de planlagda minutrarna? Får han det. Vad händer om schemat rubbas?

Barnens barndom är förändrad in i själva fundamentet...vi tänker inte ens längre på barndomen den där perioden i livet där tiden fick gå som den ville...där sommaren var evig...där leken var oändlig...Nu handlar det om struktur...det handlar om att ta sig fram...barnet har hamnat i ett system...ett tidsschema där barnet slussas fram alla sina vakna timmar. Strukturen är grejen. Från de fyrkantiga husen med innergården i två våningsplan där barnen lotsas in och fram och tillbaka mellan olika aktiviteter till själva den innehållsliga strukturen där dagarna smidigt (?) rullar fram som delar på ett löpande band...där ska barnet vara.

Detta är den nya barndomen. Ute blåser sommarvind.








onsdag 15 juli 2020

Västkustsemester!

Förra veckan hälsade vi på släkt i Bohuslän! Det är alltid så roligt att komma dit...både för att det är trevligt att träffa släktingarna och för att det är så vackert här! Vi åker genom Dalsland...det är vackert med de mörka skogarna och de mjuka kullarna och de trolska vattendragen...och sen kommer vi ut i Bohuslän...och ut till havet! Det är härligt att se det när det dyker upp! 
Yngste sonen hade längtat efter att komma dit, framför allt till sin kusin, men också till den här underbara klippan som finns bakom huset! Det är häftigt att klättra uppför repet och sitta på klipphyllan och se ner på oss andra och ut över havet! 

När vi kom fram blev vi bjudna på smaskiga hamburgare gjorda på anguskor! Riktigt goda var det och tillbehören likaså! 
Och efteråt var vi förstås tvungna att gå ner till havet! 
Och det gjorde vi nästa morgon också! De flesta badade och fiskade också! 

På eftermiddagen åkte vi till Sote huvud och gick en lagom lång och ganska strapatsrik vandring...på smala klyftor längs havet och ut över de stora stenvidderna där vi drack kaffe och åt kaffebröd och sen uppåt...brant uppåt med rep att hålla sig i och över smala klyftor och över rulliga kullerstenar! Roligt! 
Fin fikaplats i lä! 
Mer fiske blev det på kvällen...lyckan var stor när barnen fick upp varsin makrill! 
Nästa dag åkte vi ut till Bua...vi gick över den vackra ljungheden och kom ner till den lilla bukten! Här är så fint! Kallt var det men det hindrade inte två av barnen från att bada! 
...och testa fiskelyckan! Inga napp men det var inget att hänga läpp för...bara kul att kasta och hoppas på turen! 
Och nästföljande dag gick några av oss en vandring till ett gammalt stenbrott! Först genom frodig, nästan tropisk skog...
...och sen upp i stenbrottet! Det var ett häftigt ställe...de släta stenhällarna var uppbrutna i block...fyrkantiga och stora...och överallt mindre fyrkantiga stenar uppstaplade eller kringvräkta...och verktyg och anordningar fanns kvar här och där! Allt övergavs efter att en leverans som skulle gå till Tyskland i krigsslutet aldrig blev av! 
På eftermiddagen blev det mer bad! Lite kyligt och blåsigt men varmt i vattnet! 
Härligt att fiska och leta ostron och krabbor och annat spännande! 
Och så kom två till av våra äldre barn och en flickvän och hälsade på också! Sin lilla hund hade de med sig! 
Det simmades och hoppades och letades ostron för fulla muggar! 
En vandring till hann vi med...den här gången ut till Tryggö! Det var en häftig vandring som började med vadning över från Nötö till Tryggö! 


Högst uppe på ön låg ett bronsåldersrös...en grav från 2000 f Kr...och i Snorres Edda kan man dessutom läsa att i det här röset ligger kung Tryggve, son till Harald Hårfager, och pappa till Olof den Helige, begraven...vad som nu är sant! Men häftigt var det...ett stort runt rös på toppen av den här lilla ön...med en vidunderlig utsikt över havet! 
Och i läsidan på röset var det alldeles förträffligt trevligt att dricka kaffe och vila lite innan tillbakafärden! 
Det var skönt att vada tillbaka i det ljumma vattnet! 
'
Blåsten hade satt sina spår.,,
På kvällen åt de som var hugade av ostronen ett par av barnen fiskat upp! 
Och sen blev det laxburgare! Lite mer bad och fiske och promenerande och prat hanns med innan det var dags att bege sig hemåt igen! 
Fina dagar tillsammans fick vi!