onsdag 18 september 2019

Rapport från kvinnofällan

Det är stressigt därute i Svea rike. Några ju veckor nu har man pratat om det på tv och radio...om kvinnorna som inte orkar som blir stressade, går in i väggen, blir utbrända. Det är strukturerna som gör’et. De säger inte så jättemycket om papporna längre. Det låter väl lite lamt kanske…det där med att det alltid är pappaledigheten som gör att kvinnorna blir sjuka längre. Kanske har nåt ljushuvud förstått att man inte blir friskare av att vara hemma med ungarna ännu kortare tid än vad vi svenska kvinns redan får. Inte vet jag. De ska forska i alla fall. I fem år ska de forska på oss kvinnor och försöka förstå vad det är som gör oss så sjuka. 


Det är onsdag och mitt emellan sommar och höst. Kylan är på väg. Hemmet är lite ankommet efter sommaren. Det behöver städas lite extra både här och där. Köksskåp och garderober. Och alla höstkläder och skor ska tas fram och ses över. Behöver det införskaffas något nytt? Vad är egentligen slitet? Urväxt? Och var ligger det? Man vill ju ändå vara miljövänlig och återanvända så mycket som går. Och om man är hemmafru som jag får man hålla lite i slantarna också…försöka att lägga dem som ska läggas ut på rätt saker och inte på sånt vi redan har. 


Dagen har gått undan. Ett sjukt barn har jag hemma. Jag slapp vabba. Jag är ju ändå hemma. Han fick vara hemma utan någon kostnad för samhället. Maken och jag slapp dividera om vem som skulle ta vabbet denna gång. Han kunde åka till jobbet som vanligt. Inga arbetskamrater behövde bli lidande av att hans barn var sjukt. Han fick sitt arbete gjort som vanligt. Inga störningar uppstod. 

Och sonen var inte så fruktansvärt sjuk att jag behövde sitta hos honom hela tiden. Han var inte ens sängliggande utan kunde bygga lego och titta på tv…halsen kunde värka på under tiden. Värre var det inte. Han kunde nog ha gått till skolan egentligen. Men det är ju skönt att kunna vara hemma om halsen värker och näsan är snorig…det är synd att köra på tills man är helsjuk. Och synd att smitta andra. 

Jag kunde sköta mitt hem som vanligt alltså. Och jag kunde dessutom ägna mig åt sonen. Vi kunde träna lite på stavning, tj-ljudet och mjukt k framför mjuk vokal. Sen orkade han inget mer. Inte förrän efter maten när vi tränade lite på gångertabellen. Vi kunde se en barnfilm tillsammans också. Han lutad mot mig och det var mysigt att gosa lite i vår ensamhet. Och jag kunde sticka lite också. Bara onödig hobbyverksamhet, förslösad kvinnokraft. Fast garnet har ju inbringat lite skattekronor till staten så nån nytta har en ju gjort. Och så har man varit med och bevarat kvinnoarvet. En kulturgärning nästan. I tysthet. Fast jag lägger nog upp den färdiga tröjan på insta sen så får andra se. 

Sen gjorde jag en massa saker som jag inte vet hur man ska se på. Tvätten? Är det giltigt arbete? Tvätta tre maskiner och hänga ut i friska luften…både för doftens skulle och för miljöns. Och så matlagningen till mig och maken och sonen. Omelett med grönsaker och ost. Sen var det höstkläderna. Ett par timmar spenderade jag på vinden…bland alla kläder och skor. Jag letade och tog fram, bar in i huset. Passade på att städa på vinden. Sorterade gamla skolböcker som hamnat fel. Blev sittande och bläddra. Log åt alla barnens olika handstilar och uppsatser, teckningar och annat. Lade allt i sina rätta lådor. Slängde sånt som inte behövde sparas. Sonen kom upp en stund. Han hittade en tomtedräkt och vips blev han jultomte. 

Och så kom storbarnen hem, en efter en. Fika och pratstund vid köksbordet, diskussioner om när skolarbetet skulle göras. En timme ledigt kom vi fram till…sen var det dags att sätta sig och få nåt gjort. Där är jag nu…och sen väntar matlagning och tvätten ska visst in och vikas och läggas in i skåpen. Middag och läsning för den yngste och så lite vila och stickning igen innan kvällen tar slut.


En bra dag blir det…som de flesta andra…men jag funderar lite på i mitt stilla sinne…hur hade jag orkat om jag hade förvärvsarbetat? Svaret är väl att jag inte hade gjort nåt hemma mer än kört in en tvätt innan jag rusat till jobbet och slängt in den i tumlaren när jag kom hem. Det andra hade fått vänta…och vänta…Jag hade fått glatt mig åt att vara jämställd och hoppats på att jag hade klarat av att hålla mig vid mina sinnens fulla bruk…inte gått in i en vägg eller så. Nä, jag klamrar mig nog fast i kvinnofällan…där är jag fri och frisk.

Vem ska göra allt om ingen längre orkar?

Svenskarna mår inte så bra. Särskilt inte kvinnorna. Sjukskrivningarna på grund av stress har ökat ordentligt. Häromdagen kunde man i Sydsvenskan läsa om en av de där mammorna, förskollärare och tvåbarnsmåmamma. Artikeln är låst men jag kan ju berätta vad den handlar om. Den här kvinnan som intervjuas gick in i väggen. 

Hon har två barn. 6 och 2 år gamla. Det yngsta är yngre än de barn kvinnan "undervisar" på förskolan. Innan själva sammanbrottet kom kände hon trötthet. Hon tänkte att det var normalt. Hon såg trötta småbarnsföräldrar dagligen på sitt jobb.

Innan hon gick in i väggen gick hon in i en lyktstolpe och fick hjärnskakning. Läkaren upptäckte att hon saknade periferseende - det hade med stressen att göra - och helt enkelt inte såg lyktstolpen. Hon kör på efter en veckas sjukskrivning men inget är som vanligt. Hon blir glömsk, hon kör vilse, ansiktet har börjat domna bort. Hon fortsätter att gå till de 20 barnen på förskolan varje dag och sen hem till de två egna.

Redan här skriker det i mig. Hur sjukt är inte detta. En mamma med två egna små barn. Går till 20 andra barn. Hennes eget yngsta barn är 2 - TVÅ - år gammalt. Ett så litet barn. För två år sen låg det i mammans mage. För ett år sen lärde det sig gå. Hur mycket kan det prata? Kan det äta efter ordning själv? Hur går nattningarna till? Hur sover det på natten? Hur mycket behöver det sin mamma?

Hon orkar i alla fall inte. Hon börjar skrika på sina barn. De skriker tillbaka. Hon känner sig misslyckad. Trots pedagogutbildning klarar hon inte av sina egna barn.

Här vrålar det i mig igen. Pedagogutbildning. Vad har det med saken att göra? en mamma kan i normalfallet ta hand om sina barn utan utbildning. Men en utsliten mamma kan det inte. 

Kvinnan tänkte i alla fall att det var just hennes förskola som gjorde henne sjuk och bytte arbetsplats. Det hjälpte inte. Trots att hon trivdes. En vacker dag kunde hon inte få ihop ett 12-bitarspussel. En kollega säger åt henne att söka hjälp och läkaren föreslår sjukskrivning. Då reagerar kvinnan med att "hell no!". Hon ville inte vara hemma. Det var ju hemmet som gjorde henne som mest stressad. 

Kvinnan konstaterar att det är dubbelarbetet som gjort henne sjuk. Hon vet att hon är utmattad av det men sen då...hon får råd som att sova mer. Hur gör man det när ens barn vaknar flera gånger varje natt? Andra råd känns lika sjuka...om att träna mer regelbundet och att äta bättre. När ska hon hinna? Hon hinner ju knappt kissa. Och så: MAN KAN JU INTE SJUKSKRIVA SIG FRÅN SINA EGNA BARN.

Nä, det kan man inte. Slutsatsen är rimlig. Men sorglig. Är det barnen som är problemet? Är det inte arbetet? Borde inte slutsatsen vara att en mamma med två små barn inte kan jobba som förskollärare? Det blir för mycket? Och är inte de egna barnen viktigast?

Nä, det är de inte. Det hela landar i att hon måste sänka förväntningarna på sig själv som mamma. Barnen får titta på skärmar för att mamman ska orka med dem. Hon får skala bort mycket annat också. Hon kan inte läsa böcker, inte hålla tråden i samtal, dra ner på det sociala. Mest av allt sörjer hon att relationen till barnen förändrats.

Varför blir det så här då? Att det är kvinnor...särskilt de med två barn som lever i heteroförhållanden...som drabbas?

Kvinnan funderar. Hon säger att innan de fick barn pratade de om att de skulle dela föräldraledigheten och leva jämställt. Det blev ändå kvinnan som tog merparten av nätterna och vabbet. Hon funderar vidare...som mamma har hon helt andra förväntningar på sig än vad pappan har. Och det är detta som gjort henne sjuk. DEN NORMEN MÅSTE FÖRÄNDRAS. Hennes make har i alla fall slutat jobba natt för att kunna dela på nätterna med barnen. Han gör också merparten av hushållssysslorna numera.

Kvinnan tänker mer...hela samhället ser mamman som ansvarig. Om barnet blir sjukt på förskolan ringer man automatiskt mamman. Hon summerar:

DET ÄR KLART ATT BARNET SER MAMMAN SOM PRIMÄR ANKNYTNINSPERSON NÄR HELA SAMHÄLLET GÖR DET.

Det är så man kan gråta. Och gråta kan man göra på många nivåer.

Det är sorgligt att småbarnsmammor, ja, kvinnor överhuvudtaget, har det så här.

Det är sorgligt att leva i ett land där det blivit normalt för mammor att lämna egna småbarn för att ta hand om andras. Barnpigan har en barnpiga alltså, typ...fast vi nu kallar det undervisning och skola.

Det är sorgligt att mammor blivit så hjärntvättade att de tror att det är det egna livet, de egna barnen, det egna hemmet som är problemet och att de tror att det är där de ska skära ner.

Det är sorgligt att mammor inte fattar att de faktiskt ÄR primära anknytningspersoner för att det så skall vara.

Det är sorgligt att leva i ett land där man inte fattar att människor inte tål hur mycket jobb som helst. Det är sorgligt att leva i ett land där man satt lögner i system. För vad är det inte annat än lögner...det som hamras in i oss gång efter gång. Som till exempel i systerartikeln till den jag skrivit om. I den delges vi expertisens syn på sjukskrivningarna.

Först får vi reda på att utmattning är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning i Sverige. Och att det har ökat dramatiskt. Och att 36 000 människor insjuknar varje år. 75 % av dem är kvinnor. Sjukskrivningarna ökar efter andra barnets födelse. Männen går opåverkade ur det.

En stressforskare säger att det är kvinnornas dubbelarbete som orsaker det här. Kvinnor arbetar fler timmar hemma, obetalt arbete alltså och tar ut längre föräldraledighet och fler vab-dagar. Ja, och då blir det ju jobbigt förstås...alla dessa krav och allt detta ansvar från alla håll och kanter. Så att, ja, typ, att om pappan börjar jobba mer hemma, eller kvinnan lägger sig på sofflocket och tittar på när karln jobbar, om mammorna slutar upp med att vara föräldralediga och går direkt på det roliga, förvärvsjobbet samt slutar vabba så infernaliskt mycket...då skulle alltså sjukskrivningarna kunna undvikas. Stressforskaren har studerat fram att kvinnor med jämställd arbetsfördelning i hemmet var mindre stressade.

En psykolog uttalar sig också. Hon säger att det faktum att kvinnor blir sjuka av stress är ett gigantiskt systemfel. Det är de strukturella skillnaderna som gör kvinnor sjuka. Jag antar att hon menar typ patriarkatet då eller? Kvinnor jobbar i alla fall i sämre arbetsmiljöer, de tar större ansvar för det obetalda arbetet (tugg tugg tugg) och de tar större ansvar för vård och omsorg av barn, gamla och sjuka. Såna där viktiga saker som gör att samhället går runt. (Fast de där viktiga sakerna räknas liksom inte ändå...inte när vi gör dem åt oss själva. För då blir de ett problem). Sen säger hon något viktigt. Nämligen att när män försöker leva mer jämställt...delar på bördorna under småbarnsåren samt jobbar i kvinnodominerade branscher, då blir de också sjuka. Därför måste vi förstå och förändra ojämställdheten som påverkar kvinnor från vaggan till graven. Jaha, alltså hur då liksom? Ojämställdheten? Det blir liksom en fråga om vem som ska bli sjuk då? Hon kunde ha berättat hela sanningen i sammanhanget kanske...det som Försäkringskassan kom fram till i en studie om jämställdhet och sjukfrånvaro för några år sen...alltså det faktum att föräldrapar som har en mer sk traditionell arbetsfördelning löper mindre risk för sjukfrånvaro än sk jämställda par.

Psykologen avslutar i alla fall med att ställa den avgörande frågan:

VI BEHÖVER FRÅGA OSS VEM SOM SKA GÖRA ALLT DET SOM BEHÖVER GÖRAS OM INGEN LÄNGRE ORKAR.

Ja, vem är det? RUT kanske. Eller så backar man bara och ställer ytterligare frågor.

VAD ÄR ARBETE?

HUR MÅNGA TIMMAR ÄR DET LÄMPLIGT ATT MAN ARBETAR VARJE DAG?

ÄR DET RIMLIGT ATT HA TVÅ ARBETEN?

ÄR DET RIMLIGT ATT FAMILJER UTFÖR TRE ARBETEN FÖRDELAT PÅ TVÅ PERSONER?

HUR MYCKET ÄR VI BEREDDA ATT OFFRA PÅ DEN SÅ KALLADE JÄMSTÄLLDHETEN?

NÄR ÄR DET NOG?

söndag 15 september 2019

Ut i skogen...

...vill man gå...
det är skönt att traska på! 
Visst är det så!?
Nåja, så tycker jag i alla fall! Och vi gav oss ut igen...fast nu fick maken som annars går i selen på vardagarna följa med...och tre skolbarn släpade vi också med oss! 

Förutom fikaryggsäcken  hade vi också med oss några plastkassar...tänk om vi skulle hitta svamp!? Då är det bäst att vara beredd! Men icke...en enda liten stackare var allt vi fann! 
Ja, några härliga timmar i skogen fick vi oss på lördagseftermiddagen...skönt för både kropp och själ! 

fredag 13 september 2019

Skogsbad

Häromdagen stötte jag på ett så fint ord...skogsbad. Jag gillar det...det är ju så det känns...att man badar sig...sänker ner sig...omger sig...med skogen...doften, luften, ljuden...låter allt detta omsluta sig. Och man mår bra av det. I går hämtade jag 8-åringen som vanligt efter skolans slut och sen cyklade vi till mormor och morfar och gick en promenad med dem innan kaffet och de andra barnen kom hem. Vi gick inte långt...men det behöver vi inte heller för vi har skogen runt knuten...en fin skog full med istidsblock som ligger huller om buller och med rötter som slingrar sig hit och dit och gör det roligt att gå. Och i den här skogen få korna gå fritt...och de gör det så fint...betar av gräs och sly så det blir nästan som en park på sina ställen. 
Roligt att klättra upp på höga stenar!
En snok låg och vilade sig på marken...och slank lite slött ner i ett hål invid tallen när vi kom nära!

torsdag 12 september 2019

Stress


Just nu pågår en granskning av den stress många lider av. Det är framför allt kvinnor som drabbas av psykisk ohälsa på grund av stress.

Bland kvinnor mellan 25 och 29 år har antalet sjukskrivna med stressdiagnoser ökat med 370 % sedan 2011. Den största gruppen sjukskrivna är dock kvinnor mellan 45 och 49. Generaldirektören vet inte vad det här beror på. Och det tycker hon är intressant. Hon vet dock att det kommer att bli en stor samhällskostnad om vi inte gör något. Myndigheten kommer att försöka ta reda på vad det beror på. Lena Nyberg spekulerar lite. Hon tror att det är skolan, skolans arbetsmiljö, betygssystem, sociala medier och att unga tjejer har en press på sig att se bra ut och leva i bra miljöer. Trots att Lena inte vet vad det här beror på är hon hoppfull. Hon tror att väldigt många aktörer behöver vara med och motverka stress och psykisk ohälsa. Det är de officiella beslutande organen – kommun, region och nationellt som måste vara med och få ordning på det här. Ungdomskulturen måste förändras. Men det är också föräldrarna. De måste tänka på hur man stressar sina barn. 

Ja, det är intressant det här med stress. Vad kan det bero på? Varför drabbas just kvinnor? Det är väl konstigt. Det kan inte ha något att göra med att kvinnor har det här med barna att göra liksom...det där biologiska? Vi får se vad forskningen visar. Jag nöjer mig med att gissa. Jag gissar på att flickor mår dåligt eftersom de fått sina livsdrömmar kraftigt beskurna. De har bara kvar en tillåten dröm...den som gäller arbetslivet. De får drömma om att skaffa sig ett yrke. Det där andra...det som kroppen viskar och ropar om...barnen...det får stoppas undan långt inne i hjärtat...så långt in att det kanske aldrig tar sig uttryck i en medveten tanke. Normen står klar...bara att kliva in i den...gå i skola, skaffa jobb, skaffa barn, lämna in barn...återgå till det normala. Men nu med barn. Och när man har två barn. Då börjar cirkusen. Man ska i detta låta bli att stressa sina barn. Hur går det till? Barn som levereras varje vardag före arbetstid och avhämtas varje vardag efter arbetstid blir väl per automatik stressade? Barn som spenderar sina vardagar i överfulla barngrupper blir väl per automatik stressade? Redan innan de har börjat den riktiga skolan. Som vuxen förälder ska man räcka till för både jobbet, barnen, familjen, ta hand om huset...och så finns man själv där nånstans i röran också. Är det konstigt att kvinnor blir stressade? 


Morgonstund...

...när man är hemma på dagarna...inte har ett förvärvsarbete...är man fri att göra som man vill...Man arbetar när man vill...man tar en paus när man vill...Det är skönt. Jag gör oftast nästan precis samma saker i ungefär samma ordning...som en slags ramverk för mitt arbete...men det är ju inget måste. 

I går när vi drog isär gardinerna var världen insvept i tjocka dimslöjor...och solen skapade bara ett vitt starkt dis...det ångade från marken och silver och guld skimrade i luften! Det var härligt att cykla iväg med 8-åringen till skolan...som ett äventyr...hur långt före kunde han cykla innan han försvann in i dimman? 
Väl hemma hann jag diska och bädda och sen var jag snäll nog att skjutsa det äldsta hemmavarande barnet till hans jobb. Jag vet att det var lite väl snällt...för han har inte jättelångt till jobbet...men han bad mig inte...jag erbjöd mig...Det var trevligt att få en liten pratstund i bilen och när jag vände hemåt var dimman så lockande och jag kunde inte låta bli att svänga in till vår lilla fågelsjö för en kort promenad i min ensamhet! 
Jag gick inte långt...men det var vederkvickande för både kropp och själ...allt var tyst och stilla...nästan som i en dröm...korna gick utspridda i dimman och betade...tittade slött upp när jag kom...fortsatte äta...och jag fortsatte att gå. Framåt...och tillbaka mot bilen...och hem igen...för att ta itu med dagens arbete. 

tisdag 10 september 2019

Hela mänskligheten i fara...

...nej, det är inte om miljön jag ska skriva...trots att glaciärerna smälter och temperaturen i fjällvärlden har ökat med 2 grader under de senaste åren. Jag ska skriva om en annan överhängande fara. Det är barnen. I tidningen Förskolläraren kan man läsa om förskollärarkrisen. Det är en sån skriande brist på dem. De räcker inte till. De som finns får jobba ensamma med barnskötare som kollegor. I Stockholms är det nästan katastrof...särskilt i Solna och Vallentuna där endast 19 % har förskollärarlegitimation. En förskollärare uttalar sig. Hon säger att det går bra men att hon saknar de djupa pedagogiska samtalen. Men allra värst är det för barnen. Hon säger att:

"Vi måste erbjuda barnen välutbildad personal, det har de rätt till. Gör vi inte det så hämmar det på lång sikt hela människans utveckling." De outbildade förstår inte att varje situation kan användas till lärande. De hämmar barnen genom att servera allt åt det och försöka skydda det från allt. De påverkar språkutvecklingen negativt.

Ja...vad säger man? Det är svårt att formulera sig...jag har svårt att formulera mig. Jag tänker att å ena sidan...visst, om nu barn ska vara på förskola...så måste de som jobbar där vara medvetna om hur de pratar med barnen, hur de interagerar med dem, hur de bemöter dem...om barn i grupp bara får gå och dra tillsammans...uppstår förmodligen brister i barnens utvecklingsmöjligheter. Men å andra sidan...hur gick det till då...förr, när människobarn inte fostrades i offentligt förvar utan i hemmen...hur var det då? Blev vi fullvärdiga människor...eller förkrympta och hämmade...med dåligt språk och bortskämda av våra outbildade morsor? Nä. Det blev vi ju inte. Mänskligheten har ju dragit sig fram i årtusenden innan förskolan sattes i system. I många länder funkar det än. Hur gick det till? Man får backa. Om barn INTE fostras på institution händer allrasom oftast allt det där de universitetsutbildade förskollärarna har lärt sig teorierna om...alldeles av sig självt. En mamma som tar hand om ett eller några stycken barn gör det där som barn mår bra av...bär, ser i ögonen, kramar, skojar, avleder, peppar, lockar, avleder, sjunger, jobbar tillsammans...ja, är tillsammans...tacklar situationer som uppstår tillsammans...och allt leder till att barnet utvecklas. Naturen har väl tänkt ut det så. Men om vi bryter allt som har med naturlighet att göra...om vi tar barnen från modern när barnet är helt och hållet outvecklat...då måste vi börja tänka, medvetandegöra oss, fostra enligt en läroplan. Frågan är väl om det är det ultimata sättet att fostra barn. Blir utkomsten bättre än med den gamla naturmetoden? Tveksamt. Men nu har vi det som vi har det.

Vi är inordnade i ett tankesystem som vi inte kan ta oss ur. Och i det systemet är det bara så att barn fostras i offentlig verksamhet från 1 års ålder. Och då måste statens fostrarinnor vara kompetenta nog. Om icke...kan hela mänskligheten vara i fara. Och det är den väl. I fara alltså,. För i förskolans värld är det kris. Det FINNS inte akademiker nog i verksamheten. Och barngrupperna ÄR för stora. Fakta. Och INGEN politiker har pengar nog att ändra på den saken. Så då är alltså mänskligheten på riktigt i fara. Och det tycker jag är bra. För jag hoppas på att det finns vanligt folk beredda i kulisserna...mammor och pappor.




måndag 9 september 2019

Musiebesök!

I helgen var vi på museum! Vi besökte Brigadmuseet i Karlstad! Det var spännande att få reda på lite om svensk militärhistoria och barnen gillade att se och känna på vapen och stridsvagnar och sånt! Jag hade aldrig hört talas om detta museum förut och blev överraskad av hur fint det var ordnat och vilken bra guidning man fick! 
Det gamla regementet i bakgrunden! Nu är det lägenheter och restauranger och annat där.
Kikar in genom ett fältsjukhus!
Yngste sonen greppade mobilen och fotograferade sånt han fastnade för!
Skjuta prick i skyttesimulator var kul! Jag var sämst...till barnens stora glädje!
Militärtält!
Själva museet bakom något slags fordon!
Det gick att vrida på spakar för att röra pipan...kul! 
Ja, det blev ett par roliga timmar på museet! Säkert tycker någon att det är hemskt att ta med barn på sånt här...vapen och hemskheter...men det tycker inte jag! Det är en del av vår värld och vår historia och inte farligt att veta lite om det! Efteråt tog vi en hamburgare på stan innan vi begav oss hemåt för att hinna med helgens skolarbete! 

fredag 6 september 2019

På rymmen!

I Malmö...på en förskola har det problem. Barna rymmer. De hoppar över staketet flera gånger varje dag säger en pappa. Och ibland har de lyckats trava iväg...korsat trafikerade vägar för att ta sig hem. Föräldrar protesterar och kräver att förskolegården inhägnas med ett högre staket. Utbildningschefen i Malmö berättar att kommunen redan agerar. De har delat in förskolegården i zoner där vissa i personalen fokuserar på övervakning och andra på pedagogik. Jaha, så kan det va. I förskolans värld. Lite vibbar av fångverksamhet uppstår. I alla fall hos mig. Man funderar lite på varför barna vill ta sig från förskolan. Längtar de hem?

torsdag 5 september 2019

Att gå över ån efter vatten...

Det är intressant att läsa i tidningen Förskolan. Här finns allt möjligt som rör förskolans värld. Det är om inkludering, musikglädje, dokumentation, hur man tacklar barns utbrott med mera med mera.

Två artiklar fångar mitt intresse denna gång. Den ena handlar om en förskollärares funderingar om hur hon ska hålla för yrket. En kvinna (för det är ju oftast kvinnor som jobbar med barn ute i det offentliga - surprise.) som jobbat ett och ett halvt år älskar sitt jobb. Hon brinner för läraryrket. Hon älskar att se barnen växa upp. Hon älskar att blanda omsorg, undervisning och lärande. Lite som en mamma alltså. Fast till andras barn och under en lucka av barnens barndom...inte hela...som en mamma. 17 1-3-åringar har hon hand om i sin grupp. Också det lite annorlunda jämfört med hur det är att vara mamma. Hon hinner inte blanda omsorg, lärande och undervisning. Det blir bara omsorg. Och hon får riktigt tänja på sig, som ett gummiband, för att orka. Hon funderar på hur länge hon kommer att orka. Så här verkar det vara i stort sett överallt. Barngrupperna är för stora.

Den andra artikeln jag fastnar vid handlar om anknytning. En karl resonerar om det. Han skriver att anknytningen är så viktig i förskolan. En ettåring måste få känna sig bekräftad och sedd i den första kontakten med förskolan. Annars kan hen dra sig undan och misstrivas (heter det inte vantrivas - by the way?) Förskollärarna är jättebra på anknytning...det är en slags tyst yrkeskompetens. Men det måste lyftas till ytan...man måste diskutera sig fram till en gemensam tolkning av anknytning för att "kunna observera varje barn på ett systematiskt sätt" och därigenom höja professionaliteten ytterligare i förskolan.

Artiklarna ligger där...sida vid sida...som natt och dag...lika olika. Motsatser. Den ena utifrån en kvinnas perspektiv, den andra utifrån en mans, den ena inifrån verksamheten...den andra utifrån. Den ena beskriver en verksamhet i kris...den andra som något fantastiskt som bara behöver bli ytterligare proffsig. Det är inget som stämmer.

Hur är det nu då? Orkar personalen eller inte? Om de nu besitter en särskild fallenhet för att skapa anknytning till andras småbarn...hinner de? Orkar de?

Kanske måste man gyttra sig ner i botten av hela resonemanget...ställa de riktiga frågorna. Inte utgå från att förskolan är normen och det normala utan skärskåda situationen utan några förutfattade meningar.

Är det bra för småbarn att fostras i grupp, utanför hemmet, av ett fåtal pedagoger?
Kan småbarn anknyta på riktigt till ett par pedagoger som turas om att ta hand om många barn på en gång?
Varför ska småbarn behöva anknyta till främmande vuxna när de har egna föräldrar, en egen mamma?
Varför är det önskvärt?
Hur påverkas barn av att tillbringa många timmar i lokaler som har en enda funktion...barnpassning?
Är det bra för människor att ta hand om många barn varje dag under ett helt yrkesliv?
Om de vuxna inte orkar...hur är det då för barnen?
Hur känns det för kvinnor...mammor att lämna in sina egna barn i en verksamhet som de vet är sjuk och själva jobba med andras små barn i just en sån sjuk verksamhet? Vad gör det med den inre kompassen...med hjärtat?

Inte vet jag...men det känns märkligt alltsammans. Går vi inte lite över ån för att hämta det där vattnet ändå?








tisdag 3 september 2019

Roadtrip 2

I lördags åkte vi ut på en liten roadtrip igen...jag, maken, våra tre yngsta och mina föräldrar. Senast vi var ute och åkte kände jag igen ett ortnamn på en vägskylt från min släktforskning men tiden blev för knapp och vi fick åka hem. Jag tittade upp stället på nätet och såg att just på den här lördagen hade de sin årliga festdag...Tångeråsadagen! Det kunde jag förstås inte motstå! Vi gav oss iväg igen! I Tångeråsa i Kvistbro höll min morfars morfars släktlinje till i generationer! De var väl torpare som de flesta andra...och vi fick reda på att just i Tångeråsa var det i princip bara torpare och nästan inga egenägande bönder eftersom ortens starka släkt...von Falkenberg...ägde i stort sett allt...och också hade rätt att använda folket som han behagade...kalla in till dagsverken när han hade behov helt enkelt...en slags livegenskap alltså. Men någon bonde gömde sig i våra släktled och också en sexman bosatt på Björkön under 1600-talet i Skagershultsmossen...med det tjusiga namnet Conrad.
Tångeråsa är en liten söt plats med kyrkan mitt i byn...en gullig liten träkyrka från 1200-talet...en av få bevarade medeltida kyrkor av trä som finns kvar i Sverige! Tångeråsadagen inleddes med en gudtjänst och den gick vi på! Det var en musikgudtjänst...piano, sång och fiol...blandade låtar från olika tider...och kyrkan var nästan full...men det rymdes å andra sidan inte så värst många i den...kanske 60 personer på ett ungefär.
 
Altartavla från 1600-talet...under den finns fragment av de ursprungliga väggmålningarna från 1200-talet...
Två små fönster med målningar på från medeltiden...finns visst bara på detta ställe och ett till på fastlandet i Sverige! 
En pinad Jesus på korset...yngste sonen var fascinerad och rörd över allt blod han hade på kroppen (visserligen väldigt dekorativt...tre droppar tillsammans jämnt utspridda över hela kroppen) och hur mager han var...
Mäktig klockstapel från 1600-talet! 

Sedan tittade vi på konstutställning i bygdegården, gick på visning i kyrkan, åt medhavd lunch, tittade på gamla traktorer, stenkrossar, vedklyvar och sånt, lyssnade på Monica Robertsson som underhöll i gamla fattigstugan, tittade runt i det huset och kom i samspråk med släktforskare i släktforskarföreningen...frågade om några namn i min släkt och fick titta lite bland deras papper! Barnen fick köpa polkagrisar och yngste sonen hittade en handsmidd kniv som vi nekade honom att köpa men han tog saken i egna händer...gick fram till smeden och frågade vad den kostade...50 kronor och det var ju så billigt att vi inte sa nej! Lyckan var gjord! 
Och sen åkte vi vidare...åkte förbi Trystorps slott där von Falkenbergarna bodde...
...tog en annan väg hem och tänkte att vi skulle försöka se Skagershultsmossen...kom förbi Porla brunn...tittade där en stund...sorgligt nedgånget men spåren av det vackra fanns kvar. 
Sen åkte vi vidare mot mossen och körde förbi den vackra gården Bålby säteri där också Falkenbergarna huserade! 
Och så...vips...såg vi en gullig liten röd kyrka framför oss...Skagershults gamla kyrka...där vi också har släktband! Där hoppade vi ut och märkligt nog var kyrkan öppen! Vi tittade oss omkring och fikade på en bänk och upptäckte en gravsten med ett bekant namn...Lars Bellander...bruksinspektor på Hasselfors bruk under 1700-talet...en släkting till! 
Ja det var en fin och rolig dag! Mycket vackert, spännande fick vi se tillsammans och några intressanta samtal med trevligt folk fick vi också vara med om!