torsdag 28 november 2019

I fel ände

Invandringen ställer till med problem för politikerna. Nu senast handlade det om arbetskraftsinvandringen. Närmare bestämt om de vill ta hit sina anhöriga. En majoritet i riksdagen vill nu att man inför ett försörjningskrav för den hör gruppen.

Redan nu måste de som kommer hit från utomeuropeiska länder och vill arbeta i Sverige visa upp en månadslön på minst 13 000 kr. Nu vill man skärpa kraven och införa just ett försörjningskrav. Den som kommer hit för att arbeta ska kunna försörja sig själv och sin familj.

Ja, jo, det låter ju rimligt. Men ändå...är det inte nåt lite konstigt med det här snacket? I just det här landet? När började vi prata om att en vuxen människa ska kunna försörja en annan vuxen människa? Är det inte bestämt att vi inte jobbar så i riket? 1971 infördes väl särbeskattningen just för att få bort det där med att vuxna människor (läs män) försörjde andra vuxna människor (läs kvinnor)? Hmm, det är nåt märkligt med det hela. Jag tänker att om man bestämmer att det ska finnas ett försörjningskrav mellan medlemmarna inom en familj måste man först bestämma att familjen är den minsta ekonomiska enheten, inte individen. Och om man bestämmer sig för detta måste man också ta hänsyn till familjens försörjningsbörda vid beskattning. Man måste alltså införa sambeskattning och skatt efter försörjningsbörda INNAN man börjar kräva att en familjefader försörjer sin familj. Precis som man gör i de flesta andra EU-länder. Man måste liksom börja i rätt ände.











måndag 25 november 2019

Barn och buller

Nyss kunde man läsa om att barn inte omfattas av några regler vad gäller ljudmiljö. För det har ju blivit så att barn, även om de inte arbetar, i vardagslag fostras på arbetsplatser. Och andra som vistas på arbetsplatser omfattas alltså av regler.

En svensk forskare har tittat på det här och berättar att små barns axlar, huvud och öron är utformade på ett annat vis än vuxnas och att detta påverkar reflexerna kring hur ljud tas upp i hörselsystemet. Hörselgången hos små barn förstärker olika frekvenser och eftersom de är fysiskt mindre är ljuden de tar upp också starkare. Hon har också noterat att barn uppfattar ljud annorlunda än vuxna eftersom de inte kan tolka ljuden på det sätt vi vuxna gör. Forskarnas tolkning av detta är att ljudmiljön barnen i förskolan utsätts för upplevs som okontrollerbar och oförutsägbar.

Forskning visar att förskolebarn i medeltal är exponerade för ca 84-85 decibel. Gränsvärdet för industriell miljö är 85 decibel. Det finns alltså risk för att barnens hörsel skadas på sikt. Men man vet inte riktigt hur barn påverkas av buller i inomhusmiljö. Det finns ingen sådan svensk forskning på förskolebarn.

I England har man dock forskat lite om detta. Man har då sett ett samband mellan försämrad inlärningsförmåga och buller. Under förskoleåren sker en enorm utveckling av barns ordförråd och språk. Buller och höga ljud gör att det blir svårare att urskilja ord och ljud. Man har sett att barnens kognitiva utveckling, skolprestation och emotionella kontroll påverkas av buller och bristfälliga ljudmiljöer i förskolor.

Förskollärarna själva tyckte att barnen påverkades mycket eller ganska mycket av höga ljudnivåer. Barnen upplevdes som mer utagerande, ofokuserade och stressade.

Det låter alltså inte så bra. Och det är nog rätt svårt att göra något åt problemet. Det verkar vara svårt att få tag i så mycket pengar som behövs för att dramatiskt minska gruppstorlekarna. Och många barn på samma ställe...ja, de gör ljud. Det är nog svårt att få dem att vara så tysta som behövs.

I tid och otid drar politiker upp att förskolan är av nöden för barnens kognitiva utveckling och framtida skolprestationer. Hmm, det verkar finnas en liten hake här. Bullret...som alltså sätter käppar i utbildningshjulet. Undrar vad politikerna tänker göra åt det. Men de bryr sig nog inte. För det är nog inte intressant. De vill ha barnen i förskolan. Och om forskning visar att det är bra med förskola används det som ett argument. Om forskning visar att det kanske inte är så där jättebra. Ja, då blir det tyst.




En vecka...

...är slut och nästa har börjat. Maken var bortrest hela vardagsveckan och då blir allt lite annorlunda. Vi tar det lite som det kommer...tittar på tv direkt efter kvällsmaten...eller tillsammans med kvällsmaten...ser på film tills vi går och lägger oss och struntar i nyheterna. Den här gången blev det Alla Shrek-filmerna...kul att se dem igen...tillsammans med minstingen och The King på Netflix tillsammans med högstadiepojkarna. Man får dela upp det lite så att 8-åringen kommer i säng i tid! The King var bra...krig och intriger...om Edward I. Det var spännande och vi läste på lite i en historiebok för att få lite mer kött på benen. 
En kväll kom Jan Guillou förbi vår stad och talade på biblioteket. Jag och mina föräldrar ville lyssna och gav oss dit och 15-åringen fick vara barnvakt! Det hade han klarat av så bra och 8-åringen var mycket nöjd med att ha storebror helt för sig själv på kvällstid. De hade lekt och tittat på film tillsammans och när jag kom hem var det precis lagom att hoppa i säng!
På lördagen läste vi läxor hela förmiddagen och vid lunchtid gav vi oss av till 17-åringens gymnasieskola som hade öppet hus. Gymnasiesonen hade kemilaboration och vi fick vara med en stund! Det var spännande! 
Men det allra bästa på hela helgen var att äldste sonen och hans flickvän kom hem med sin hund...en så söt liten vovve på 10 veckor som de hämtade hem för en dryg vecka sedan! Alla blev förälskade i honom förstås, särskilt 8-åringen! Han lekte och passade och klappade och bar! Förutom att hunden var helt underbar var det roligt att prata och äta middag tillsammans...alla våra barn och de tre äldstas flickvänner! 
Men nu är det måndag igen och sista novemberveckan är igång! Mycket ska göras...adventssakerna ska fram och adventskransar ska bakas...Det är lite förväntan i luften på nåt sätt! 







onsdag 20 november 2019

Förvirring

Man har forskat igen. Den här gången handlar det om barnflickor. Det har tydligen blivit vanligare att svenska familjer anställer en barnflicka eller au pair för att få livspusslet att gå i hop.

Frågan är dock hur föräldrar, barn och anställda påverkas av det här. Det är det man har forskat om.

- Ojämlikhet mellan familjer som har råd och som inte har råd skapas. För trots RUT-avdraget man kan få för barnpassning har inte alla råd.
- Stress och konflikter minimeras hos föräldrarna.
- Föräldrarna känner sig som bättre föräldrar eftersom de inte blir så stressade.
- Föräldrarna blir mer jämställda eftersom båda kan fokusera på karriär och självförverkligande.
- Jämlikhet mellan familjer minskar eftersom möjligheten att förverkliga ideal om jämställdhet och ett gott föräldraskap blir en fråga om ekonomi. Det är bara den övre medelklassen som kan lösa sitt livspussel på det här sättet.
- Föräldrarna blir mer jämställda men en annan typ av ojämlikhet ökar inom familjen. Barnflickans arbete återskapar den traditionella kvinnorollen.
- Föräldrarna får en märklig syn på barnflickans arbete. Det verkar enkelt men är i själva verket komplext och emotionellt krävande.
- Barnflickans position i familjen blir oklar. Är hon anställd eller en i familjen?
- Många barn tycker att det är bra med en barnflicka.
- Många barn tycker att det är jobbigt när barnflickan slutar och att det är svårt att ta till sig en ny barnflicka.

Ja...forskandet har hamnat i en bok och artikeln är en liten beskrivning av vad boken handlar om. Och om man kokar ner det till sina minsta beståndsdelar kan man alltså konstatera att:

- Det är orättvist att vissa familjer har råd att ha en barnflicka eftersom en barnflicka gör att familjen mår bättre. Stressen minskar och barnen tycker att det är trevligt med en barnflicka (kanske för att de får gå hem från dagis tidigare eller att det finns en vuxen person hemma på eftermiddagarna). Föräldrarna kan också fokusera bättre på sina jobb och bli mer jämställda eftersom även mamma blir fri på riktigt och kan släppa alla tankar på barne och hem. Så allt väl...för de som har råd. Bara bra saker...förutom då att barnen tycker att det är jobbigt att skiljas från någon de kommit nära. Fast det finns ju en tredje part...barnflickan...hon som jobbar i hemmet. Där ser det inte så bra ut...hon blir ett offer för ojämställdhet...hon återskapar nämligen den traditionella kvinnorollen...alltså...hon har gått och blivit hemmafru...fast i ett annat hem. Och hennes arbete är viktigt, svårt, krävande och skapar positiva värden för alla kring henne utom henne själv.

Det är krångligt det här med familj. Hur det ska va. Hur vi ska va. Jag blir yr i huvudet av att tänka på det. Jag tänker att den traditionella kvinnorollen tydligen alltid är av ondo. Om den inte outsourcas så att den inte framstår som en traditionell kvinnoroll om man inte synar den extra noga. För det finns ju många därute som återskapar traditionella kvinnoroller...förskolepersonalen, matbespisningspersonalen, städerskorna, fritidshemspersonalen....De "gör familj" (som man skriver att barnflickan gör i artikeln) fast bara till viss del och utanför hemmet. Men man kan låtsas bort detta eftersom de får betalt för det och inte vistas i ett hem och inte kommer i kontakt med barnens föräldrar och därför upplevs som helt fristående, rentav karriärister...men på samma gång faktiskt är tjänstefolk egentligen, om man ska vara ärlig.  Eller så är det hemmen som är själva roten till det onda. Det är i hemmen allt sätts på sin spets. Det är där kvinnorollen blir negativ trots att den skapar lugn och harmoni. Precis som de gamla hemmafruarna var av ondo av precis samma anledningar...de vidmakthöll en traditionell kvinnoroll...deras arbete ansågs inte som riktigt arbete utan togs för givet. Jaja, det är som det är och det får bli som det kan. Och hur man än gör har man ändan bak.





måndag 18 november 2019

Ditt och datt...

Måndag...massiv november...gråkallt, fuktigt, en svag vind får buskarna utanför köksfönstret att vaja stilla. Det är skönt med den här riktiga hösten tycker jag...den som totalt gett upp...inget mer krumbuktande med sprakande färger och knallblå himmel. Enough is enough liksom. Det är grått. Kallt. Punkt. Det är en stillhet och ett lugn i det som gör mig lugn. Man får inga särskilda tankar på roliga utflykter eller så, trädgården kallar inte på mig längre...det räcker att gå på promenad i omgivningarna, ta en sväng runt huset, samla ihop några vilsekomna löv, tänka att det är rätt vackert med vissna perenner och bruna rosenknoppar som får sitta kvar som sommarminnen. Helgen har gått...inget särskilt...bara puttrat fram lite småtrevligt...
...på fredagen bakade jag bröd...Nils Emils goda bröd med lingon och russin som gör så gott i magen och någon slags grahamsfrallor som var rätt goda....
...efter lunch läste jag ut Frostenssons K. Den var bra tycker jag. Orättvist recenserad. Det som var mest intressant i den var inte historien om kulturprofilen...som fick rätt liten plats...i huvudrollen fanns litteraturen...som Frostensson använde sig av för att på alla möjliga sätt belysa människans natur.
När maken kom hem från jobbet hade det blivit mörkt men vi behövde andas lite och gick på promenad i svärtan...yngste sonen följde med förstås. Han var så glad över att ha fått en ny overall...det var inte lätt att hitta någon som passade hans långa kropp...först beställde jag hem en till bra pris...med pandor på...Nä! Se det gick inte... barnslig...den fick åka tillbaka. Den han ville ha i svartcamo med skinn på luvan tyckte jag var för dyr...men när jag efter påtryckningar tittade på den igen var den nedsatt med 30%...inte direkt billig nu heller men i alla falla billigare. Och den hade kommit på fredagen...tillsammans med en kamouflagefärgad mössa och kamouflagefärgade handskar och en halskrage i mjukaste merino...allt sattes på och en ficklampa letades fram...nu skulle det smygas! Så jag och maken travade fram på glänsande löv och sonen kravlade omkring i skogskanten och smög! 
Reflexerna skulle kontrolleras...hur långt in i skogen syntes han om vi lös på honom med ficklampa? Långt...reflexerna var riktigt bra! 

Vi sov ut på lördagen...åt frukost och löste korsord...grejade med barnens läxor...lagade mat...åt lunch och på kvällen kom mina föräldrar en sväng...vi hade letat lite i frys och kyl och konstaterat att vi hade lite kräftor kvar...och en burk surströmming...och lite annat smått och gott som behövde ätas upp! Roligare att göra om man är fler...det blev ett riktigt festbord när allt kom fram...mätta blev vi! 
 Söndag...bara vara...och skjutsa till alla träningar...en butterkaka bakade jag...den åt vi framför tv:n och ett avsnitt av Solsidan som vi tittar om på från början. 
 För någon vecka sedan städade jag ur ett skåp och hittade alla mina broderier...som legat där i alla år vi bott i vårt hus och före det legat i ett annat skåp...och som jag nu tog fram och bestämde mig för att äntligen sy färdigt! Började med den här...
...som varit nästan färdig i kanske 15 år och som nu SKA bli klar och inte stoppas undan igen utan bli till den kudde den var ämnad att bli och hamna i kökssoffan...kanske före jul!? 

onsdag 13 november 2019

Sitter nån i båten.

Jag läser en debattartikel i Skolvärlden. Den handlar om föräldraskap och skola. Om uppfostran. Skribenten menar att barns bristande respekt handlar om att föräldrarna har tappat greppet om barnens nyckfulla vilja. Föräldrarna låter barnen hålla på med paddor och telefoner och detta skapar problem för småbarnen...de blir vana en passiv, asocial värld med vanebildande Quick-fixes. Föräldrarna är likadana...de är på sociala medier hela tiden och samtidigt är de alltför lyhörda för sina barn. De vill hämta hem barnen tidigare efter som de (här raljerar uppenbarligen författaren) tycker synd om "lilla hen". Barn ska få ha kul och göra vad de vill. Och så kommer skolan...och pga ovanstående får skolan föra en otacksam kamp...barnen är inte uppfostrade. Skolan får alltså ta över föräldrarollen. Och det är inte meningen. Skolan ska undervisa. Föräldrarna ska fostra. Och när barnen kommer till skolan ska barnen ha med sig en grundläggande respekt. Allt börjar med föräldrarna menar författaren. Om inte föräldrarna har ordning på sina barn kan ingen annan vuxen myndighet heller ha det. Och fostran det är att ge ramar...inte låta barnen få som de vill hela tiden. Fostran det är "strukturer som inte aktivt frågar efter vad de (barnen) envar vill hela tiden utan tvärtom, som tydliggör vad vi ska och vad som därmed krävs av envar." Det handlar om disciplin. Och den skapas hemifrån. Föräldrarna ska tänka efter, säga nej och visa vägen. Men det gör inte föräldrar numera. De har blivit leverantörer åt barnen samt kravställare till skolor. Och när barnet upptäcker att deras vilja inte står i centrum då uppstår problem. Och så har vi hamnat där vi hamnat...med dålig ordning i skolan...vilket är föräldrarnas fel...föräldrarollens fel.

Det är det vanliga...det som poppar upp många gånger varje år...att det är föräldrarnas fel. Att föräldrarna är ansvariga, inte bara för sina barn, men också för skolan. Och på sätt och vis är det ju rätt. Som debattskribenten för fram...allt börjar med föräldrarna. Men precis som vanligt stannar man där. Man konstaterar hur det är men funderar inte över varför. Och tiotusenkronorsfrågan är:
HUR SKA FÖRÄLDRAR KUNNA FOSTRA SINA BARN UTAN ATT VARA TILLSAMMANS MED DEM? NÄR SKA DET SKE?

När man hävdar att allt börjar med föräldrarna och att föräldrarna är ansvariga för barnens fostran måste man borra sig ner djupare i problemet och fundera över ovanstående frågor. Det är lätt. Det är uppenbart att om barn lämnas bort vid 1 års ålder för att sedan tillbringa de flesta av sina vakna vardagstimmar på institution...från 1 års ålder till de börjar skolan och i de flesta fall bevistar fritids efter skoltid hela lågstadiet och kanske nåt år av mellanstadiet...och när fritidstiden är slut tar ensamtimmarna vid i hemmet efter skoldagens slut....så finns det ingen TID att fostra barn. Föräldrana är ju inte där. Och om föräldrarna inte är där är det inte deras ansvar. Staten har tagit det ansvaret. De har tagit det och delat ut det till sina underhuggare...förskolepersonal, lärare och fritidspedagoger...och vikarier. Det är deras ansvar.

När man har konstaterat detta får man borra lite djupare och ställa sig frågan...KAN BARN FOSTRAS PÅ ENTREPRENAD? Verkligheten verkar tyda på att så inte är fallet. Om så vore fallet skulle inga klagomål på barn och föräldrar och bristande fostran och dålig ordning i skolan valsa runt om och om igen.

Här får man nog sätta punkt. Om man kommit så långt ner i borrningsarbetet. För det är så här vi vill ha det. Eller inte vi kanske men de som bestämmer. De vill inte att föräldrar ska få lov att fostra sina egna barn i hemmen. De vill det inte av flera anledningar. Det är inte bra för tillväxten (säger de). Det är inte bra för jämställdheten (kvinnorna blir inlåsta). Och det är inte bra för barnen. De blir dåliga i skolan då säger de. Lol.


måndag 11 november 2019

Muren...

...den där mellan Östtyskland och Västtyskland föll ju som bekant för 30 år sen...närmare bestämt den 9/11 1989 och nu har det varit jubileum. Det har sänts tv-program och radioprogram och skrivits i tidningarna om det. Det är intressant.

Några rapporter om det forna DDR handlar om jämställdheten. Den fanns ju där. De skapade ett jämställt samhälle och det var det bästa med det fallna riket. Så rapporteras det i alla fall. DDR var en diktatur men något gott fanns det ändå i denna diktatur. Jämställdheten. Och jämställdheten kunde åstadkommas med samma medel som vi här i Sverige använder oss av. Billig förskola. Billigt fritids. Och arbetsplikt för alla medborgare. Men det har ju inte vi säger någon. Fast tänk...det har vi. Inte på pappret. Men i praktiken. Och man säger det också. "Alla som kan jobba ska jobba." eller ibland den hårdare varianten. "Alla ska jobba." Och vi är stolta över det. Vi har EU:s högsta sysselsättningsgrad för kvinnor. Ändå är vi inte nöjda.

Jag lyssnar på ett radioprogram på p1. Två förskollärare som även var verksamma i det forna DDR uttalar sig. De berättar om att nästan alla kvinnor, nästan 90 %, arbetade i Östtyskland, ja, det var ju lag på det, att arbeta alltså, och att barnen gick i förskolan. I Västtyskland, fortsätter de, var kvinnorna hemmafruar och männen drog in pengarna. Efter murens fall fick många förskolor läggas ner. Fast fortfarande finns det flest förskolor i öst. Även om de har ökat i väst också. I öst går vartannat barn i förskola och i väst bara var tredje.

De östtyska kvinnorna har mått bra av...man säger "möjligheten" att arbeta...men menar förmodligen "att ha blivit tvingade att arbeta". De blev framgångsrika. De var representerade i företagsledningarna i lika hög grad som männen och detta hänger i. Varför? Jo, kvinnorna fick ett bättre självförtroende. Det får man ju när man tjänar egna pengar. Och en förskollärare berättar att detta lever kvar.

Men när muren föll berättar en annan kvinna, en jämställdhetskvinna, att problem ändå uppstod. De östtyska kvinnorna hade jämställdheten i magen men inte i huvudet. De hade inte behövt kämpa för fri abort eller dagisplatser. Först när muren föll och allt det bra försvann förstod de fördelarna. Aborträtten inskränktes och många dagis lade ner. I öst behövde kvinnor inte slåss för rätten att arbeta (de tvingades istället) eller rätten till fri abort, rätten till att lämna bort barnen. Men i övrigt var samhället patriarkalt. Männen hjälpte inte till hemma. Kvinnorna fick dra det tyngsta lasset och de blev förstås jättetrötta (som här i Sverige också). När muren föll blev många kvinnor arbetslösa. En feminist, Samira, från det forna DDR berättar att många kvinnor blev först glada över att bli arbetslösa (detta översätts inte till svenska men om man kan tyska kan man höra kvinnan berätta och småskratta under tiden)...för vem skulle inte gilla en betald semester (hon syftar antagligen på sambeskattningen man har i väst och väl nu också i öst).

Samira är i alla fall glad över att saker i det gemensamma Tyskland håller på att bli bättre, mer lika de i DDR alltså...tex att alla barn nu har rätt till en förskoleplats och att väst äntligen erkänner behovet av förskola. Och det har lett till att köerna till förskolorna är långa. Samira skrattar när hon berättar att de i väst inte fattar att det är en östtysk idé utan inbillar sig att den kommer från Finland medan man i Finland har sneglat på DDR när det gradvis har infört mer dagis. Och jag skrattar när jag tänker på att ingen av dem fattar att de får tillbaka sin DDR-idé av oss...Sverige. För både Tyskland och Finland och många andra länder härmar ju Sverige och fattar inte att de inför en kommunistisk idé.

Aftonbladet skriver en gammal kommunistledare om sina tankar kring murens fall. Han kommer också fram till det fanns många bra saker i DDR också. Sånt som var bättre där än i väst faktiskt. I DDR fanns jämställdhet. Det fanns förskola och fritids och detta hade väst mått bra av. Och DDR: skolan var också bättre.

Ja, inte vet jag...jag är ingen expert på DDR...men jag slås av en sak i alla fall...DDR är inte helt borta från kartan. Muren finns fortfarande kvar. Inte en konkret sak i betong men en mental och politisk mur finns. Och den finns här. Här i Sverige förvaltar vi det familjepolitiska idéarvet från DDR. Och vi gör det så bra att någon Wende inte verkar vara i sikte här än på länge. Tvärtom. Vi inspirerar grannfolken att gå över till samma modell. DDR-modellen.










Att bli inlåst

Anna Ekström och Shekarabi skriver i Aftonbladet. De är arga på att KD vill återinföra vårdnadsbidraget och till och med fördubbla det. 


Varför är de arga då? Jo men det är ju så att i riket har vi den här devisen...påbudet...det första budet...att rätta oss efter. "Alla som kan ska jobba." 

Och om mammorna (för det är ju mest mammor) skulle få ett vårdnadsbidrag skulle det rasera allt...skattebetalarna skulle få lägga MILJARDER på att mammor skulle gå hemma istället för att ARBETA. Och BARNEN...ja, de stackarna skulle stängas ute från det språkutvecklande arbetet i förskolan. Det här blir ju extra hemskt i och med att det mest är INVANDRARKVINNOR som skulle nappa på vårdnadsbidragserbjudandet och då skulle både barnen och kvinnorna drabbas. Barnen skulle inte lära sig inte svenska. Mammorna skulle heller inte lära sig svenska. Regeringen ser en utväg ur detta. Att alla barn går i förskola. Visserligen skulle detta vara från 3 års ålder...för den där rätten till obligatorisk språkförskola skulle väl vad jag har hört gälla barn från tre år...och kd vill ju ge bidrag till omsorg i hemmet upp till barnen är 3 år...så egentligen skulle ju Kds förslag inte innebära något hinder alls för de stackars invandrarbarnen. Men det är klart. Egentligen är väl inte Anna nöjd med att barn börjar förskolan vid 3 års ålder. Den riktiga agendan är väl att barn ska in i förskolan så fort det bara nånsin går.

Anna och Shekarabi pratar om arbete. Om att alla måste bidra till det gemensamma i ett starkt Sverige. Och att det inte är rätt att vräka skattebetalarnas miljarder över underförstått lata mammor som vill gå hemma och dra hela dagarna. De glömmer bort att arbete är arbete. Var det än sker är arbete arbete. En mamma som tar hand om barn, tvättar, städar, handlar, lagar mat osv utför ett arbete precis lika mycket som en anställd kvinna som tar hand om barn i stordriften, eller som lagar mat i stordriften, eller städar i stordriften. Skillnaden är bara att den ena gruppen får lön och den andra inte. Miljarder av skattebetalarnas pengar vräks också över den mammagruppen som får lön. De får pengarna, inte i handen, men tingade, till dagisplatser. Det nämner inte Anna och Shekarabi. Förmodligen eftersom de tycker att det är just så det ska gå till. Om folk lyder och gör som de blir tillsagda, alltså lämnar bort sina barn, är pengarna inget problem. Då är penningaregn helt ok. 

Vårdnadsbidraget skulle låsa in kvinnorna skriver Anna och Shekarabi. De menar alltså att mammor, särskilt invandrarmammor, är så dumma i huvudet att de inte kan låta bli att kasta sig över vårdnadsbidraget för att få vara hemma med sina egna barn hela dagarna i tre år trots att de då blir inlåsta. De förstår inte att de blir inlåsta. Det förstår bara Anna och Shekarabi. Eller så förstår de precis. De förstår att man är fri när man tar hand om sitt eget, sina egna barn och att man blir inlåst, eller utelåst, när man tvingas lämna bort sina egna barn för att gå ut i godkänt arbete. Och vad är värst? Att vara inlåst, med tillgång till nyckel, i sitt eget hem tillsammans med sina egna barn eller utelåst utan möjlighet att komma hem till sina små? 

torsdag 7 november 2019

Kalla fakta

Jag tittade på Kalla Fakta häromdagen. Det handlade om den där Ystadsfamiljen. De som hållit sina barn hemma från skolan i åratal och som förra året blev av med barnen pga. detta.

Då rapporterades det en massa om familjen. Man fick reda på att:
1. Barnen gick inte i skola.
2. Det var höga häckar och staket kring tomten.
3. Hemmet var stökigt och smutsigt.
4. Alla barnen hade dålig balans och svaga muskler.
5. Flera barn visste inte hur man tvättade sig eller gick på toaletten.
6. Flera barn hade dålig tidsuppfattning.
7. Flera barn saknade grundläggande kunskaper i skriv- och läsförståelse.
8. Ett av tonåringarna visste inte hur man öppnade en banan.
9. Barnen sägs ha fått web-baserad undervisning via en skola i Kalifornien.

Barnen, förutom det äldsta myndiga barnet, togs omedelbart om hand av föräldrarna och har sedan dess inte träffat sina föräldrar.

Kalla Fakta träffade dock föräldrarna och ställde ett antal frågor till dem. Det hade tydligen framkommit att barnen inte hade dålig muskulatur och inte var misshandlade fysiskt i alla fall. I övrigt fick man inte reda på särskilt mycket. Föräldrarna hade varje år ansökt om hemskolning pga utlandsvistelser och fått ja på det.

Programmet förvirrade. Frågor som borde ha ställts ställdes inte. Till exempel:

1. Om barnen inte var misshandlade eller vanskötta...varför togs de om hand omedelbart och varför har föräldrarna inte fått träffa dem på över ett år?
2. Är det just det faktum att barnen inte gått i skolan som var avgörande för omhändertagandet? Varför omhändertogs i så fall 4-åringen som ju inte omfattas av skolplikten?
3. Hur går det för barnen i skolan? Har deras hemskolning fungerat? Kunde de hoppa in i rätt klasser? Hade de stora brister?

Det kommer tydligen ett program till i alla fall. Kanske får vi fler svar då?






måndag 4 november 2019

Höstlovet...

...är över för denna gång! Det var skönt med många lediga dagar tillsammans! Inte har vi gjort något särskilt speciellt men vi har haft det bra ändå! 
Vi inledde lovet med god mat...jag gjorde ett recept från min barndom...Scampi Fritti! Jag älskade detta när mamma och pappa gjorde det när jag var barn och det var precis lika gott nu! Friterade räkor, jasmineris och rhode islandsås! 
13-åringen som egentligen spelar gitarr har börjat klinka lite på pianot också...inte bara klinka förresten utan spela rätt så bra...rocklåtar han kollar in på Youtube och sen grejar med på egen hand! 8-åringen hänger på! 
En tur ut i skogen med mormor och morfar blev det på måndagen...det primära målet var att ta granris på ett ställe där de huggit ur lite och det fanns liggande träd kvar! De två yngsta roade sig med att skjuta luftgevär under tiden! 
Sen fikade vi vid sjön! 8-åringen satte sig på en stor sten en liten bit ut i vattnet!
Vi har promenerat hemma också...gick ner till vår egen fågelsjö bara för att få luft! Och där låg tre svanar i vattnet! 
En dag när far i huset var ledig åkte vi till ett sånt där BodaBorgställe! Det var kul att klättra, klänga, balansera, klura några timmar! 
Ner i dasset...
Rum nr 13
I finkan! 
En tur till Björneborg gjorde vi också tillsammans med mormor och morfar...för att tända ljus på min farmors och farfars viloplats! Vi gick i herrgårdsallén först...som alltid en märklig upplevelse! Den vackra herrgården ligger där i slutet av allén i all sin prakt...den är så fin tycker jag...men allt omkring är statt i förfall...allén är bara en skugga av en allé...och parken vid sidan av är ingen park längre...bara en djungel av sly.
Nere vid den sk "kejbroa" (kedjebron) växer träden tätt...
Efter promenaden fick vi lite kaffe och sockerkaka i kyrkan! 
Ett stopp i Degerfors hanns också med för att tända ljus för mormor och morfar och deras föräldrar...
På Alla helgons dag blev det mer kyrkliga aktiviteter...först tände vi ljus för barnens farfar....
...och sedan gick vi på minnesgudstjänst...
...en enkel gudstjänst med mycket musik...cello och piano...Elgar, Saint Saëns, Rachmaninoff...så vackert...
...och efteråt åt vi middag hemma hos oss...mina föräldrar och fyra av barnen...ett annat barndomsrecept...indisk köttfärs/fläskfilégryta med tillbehör! 
Ja, vi har gjort annat också förstås...spelat kort, tagit korta promenader, läst lite läxor, spelat massor av musik och glott på tv...jag och 13-åringen och 15-åringen har överdoserat skräckfilmer sent på kvällarna...The Shining (jättebra), Barnhemmet (stark och sorglig), The Ritual (fånig), Babadook (riktigt bra). Men nu är lovet slut och vardagen tar vid igen några veckor till!