Frågan är dock hur föräldrar, barn och anställda påverkas av det här. Det är det man har forskat om.
- Ojämlikhet mellan familjer som har råd och som inte har råd skapas. För trots RUT-avdraget man kan få för barnpassning har inte alla råd.
- Stress och konflikter minimeras hos föräldrarna.
- Föräldrarna känner sig som bättre föräldrar eftersom de inte blir så stressade.
- Föräldrarna blir mer jämställda eftersom båda kan fokusera på karriär och självförverkligande.
- Jämlikhet mellan familjer minskar eftersom möjligheten att förverkliga ideal om jämställdhet och ett gott föräldraskap blir en fråga om ekonomi. Det är bara den övre medelklassen som kan lösa sitt livspussel på det här sättet.
- Föräldrarna blir mer jämställda men en annan typ av ojämlikhet ökar inom familjen. Barnflickans arbete återskapar den traditionella kvinnorollen.
- Föräldrarna får en märklig syn på barnflickans arbete. Det verkar enkelt men är i själva verket komplext och emotionellt krävande.
- Barnflickans position i familjen blir oklar. Är hon anställd eller en i familjen?
- Många barn tycker att det är bra med en barnflicka.
- Många barn tycker att det är jobbigt när barnflickan slutar och att det är svårt att ta till sig en ny barnflicka.
Ja...forskandet har hamnat i en bok och artikeln är en liten beskrivning av vad boken handlar om. Och om man kokar ner det till sina minsta beståndsdelar kan man alltså konstatera att:
- Det är orättvist att vissa familjer har råd att ha en barnflicka eftersom en barnflicka gör att familjen mår bättre. Stressen minskar och barnen tycker att det är trevligt med en barnflicka (kanske för att de får gå hem från dagis tidigare eller att det finns en vuxen person hemma på eftermiddagarna). Föräldrarna kan också fokusera bättre på sina jobb och bli mer jämställda eftersom även mamma blir fri på riktigt och kan släppa alla tankar på barne och hem. Så allt väl...för de som har råd. Bara bra saker...förutom då att barnen tycker att det är jobbigt att skiljas från någon de kommit nära. Fast det finns ju en tredje part...barnflickan...hon som jobbar i hemmet. Där ser det inte så bra ut...hon blir ett offer för ojämställdhet...hon återskapar nämligen den traditionella kvinnorollen...alltså...hon har gått och blivit hemmafru...fast i ett annat hem. Och hennes arbete är viktigt, svårt, krävande och skapar positiva värden för alla kring henne utom henne själv.
Det är krångligt det här med familj. Hur det ska va. Hur vi ska va. Jag blir yr i huvudet av att tänka på det. Jag tänker att den traditionella kvinnorollen tydligen alltid är av ondo. Om den inte outsourcas så att den inte framstår som en traditionell kvinnoroll om man inte synar den extra noga. För det finns ju många därute som återskapar traditionella kvinnoroller...förskolepersonalen, matbespisningspersonalen, städerskorna, fritidshemspersonalen....De "gör familj" (som man skriver att barnflickan gör i artikeln) fast bara till viss del och utanför hemmet. Men man kan låtsas bort detta eftersom de får betalt för det och inte vistas i ett hem och inte kommer i kontakt med barnens föräldrar och därför upplevs som helt fristående, rentav karriärister...men på samma gång faktiskt är tjänstefolk egentligen, om man ska vara ärlig. Eller så är det hemmen som är själva roten till det onda. Det är i hemmen allt sätts på sin spets. Det är där kvinnorollen blir negativ trots att den skapar lugn och harmoni. Precis som de gamla hemmafruarna var av ondo av precis samma anledningar...de vidmakthöll en traditionell kvinnoroll...deras arbete ansågs inte som riktigt arbete utan togs för givet. Jaja, det är som det är och det får bli som det kan. Och hur man än gör har man ändan bak.
Otroligt intressant! Vi har haft au pair och det var något av det bästa vi gjort. Maken och jag blev mer jämställda precis som de säger i artikeln. Om nu jämställdhet är att få jobba lika mycket utanför hemmet och lika lite i hemmet. Det ledde till färre konflikter och mer harmoni hemma. Barnen var glada att gå från dåligt fungerande dagis/fritids då de var skilda åt - till att få vara tillsammans hela eftermiddagarna. Och barnflickan själv? Ja, så vitt jag förstår var hon nöjd. Enligt lag i Sverige får inte en au pair jobba mer än 25 timmar i veckan. Vår jobbade nog högst 20 timmar. Hon gick på språkkurs och olika aktiviteter och fick en erfarenhet utomlands som för henne kostade mindre än t ex ett utbytesår på uiversitet. Dåligt för en au pair att hamna i "kvinnorollen"? Det vete katten... Som du skriver: i så fall är det väl lika synd om förskollärare, barnskötare, lokalvårdare, fritidspersonal, skolbespisningspersonal, dvs alla som sysslar med barn, rengöring, eller matservering. Och varför skulle det vara mer "förnedrande" att vara i ett trivsamt hem med människor man gillar och blir sant uppskattad av, kanske rent av älskad? Till skillnad mot att göra samma uppgifter på ett jobb där man kanske ogillar kollegor och aldrig får ett uppskattande ord? Att skiljas från en älskad au pair kan förstås vara hårt för barnen. Å andra sidan skiljs de ju hela tiden från sina "vårdare" under förskoletiden och skoltiden. Min yngsta hade under sina första tre månader i förskolan tolv (12!) olika personal som passade henne. Det blev en himla massa skilsmässor...En älskad au pair kan man dessutom fortsätta ha kontakt med hela livet. Det har man sällan med fröknarna på förskolan.
SvaraRaderaDet största problemet med barnflickor (eller au pair-pojkar) är väl just det att inte alla har råd. Och det är fel! Om nu samhället vill att alla, kvinna och man, ska jobba utanför hemmet borde samhället se till att ALLA har förstklassig barnpassning. Och helst städ/tvätt/matlagningshjälp också - precis som de gamla samhällsvisionärerna föreställde sig att livet skulle bli den dag kvinnorna gick ut i förvärvsarbete. I kollektivhus med hissar där maten åkte upp och tvätten ner.
Min fråga: om det nu är ojämlikt att vissa skaffar sig bättre barnvakt än kommunal förskola och undviker att stressa ihjäl sig, ska vi då förbjuda det och tvinga ALLA att stressa ihjäl sig? Eller ska vi tvärtom se till att INGEN behöver stressa ihjäl sig. Att ha au pair ett år kostar ungefär en tredjedel av vad det kostar kommunerna att ha ett barn i barnomsorg ett år. Det finns enligt mig en jätteenkel lösning på hela ojämlikhetsproblematiken: ge alla som vill ordna egen barnpassning 150 000 kr per barn och år, eller hälften av det, så kan alla som vill skaffa au pair/betala mormor eller gå samman ett par stycken och betala en barnskötare för att passa barnen hemma, en lösning som tydligen förekom på 70-talet.
Tack för kommentar! Roligt att någon funderar vidare!
SvaraRaderaSom du skriver...knäckfrågan är ju - ska alla tvingas stressa ihjäl sig eller ska man försöka se till att ingen behöver göra det.
Jag tänker att det vore rimligt att man, precis som i andra EU-länder tog hänsyn till familjers försörjningsbörda - alltså fick göra ett skatteavdrag för de i familjen som ska försörjas. Om man sedan fick betala för den barnpassning man ville ha skulle man ha råd med det...förskola, au-pair eller hemmafru/man. Problemet löst!
KOllektivhusidén ja...en fin idé Alva Myrdal och andra hade...men jag funderar ibland på...tänkte de någonsin på vilka det var som skulle skicka upp mat och ren tvätt och passa barnen i daghemmen på bottenvåningen, städa det hela osv? En sån idé kan nog inte bli mer än en utopi...precis som den förskoleidé vi lever efter nu...det finns ju inte tjänsteandar nog för att driva runt den verksamhet som byggts upp. Det finns inte personal som räcker för att driva den offentliga sektorn, fa dagis och skola. Och även om det skulle finnas nog med personal...finns det inga pengar att anställa tillräckligt många. Det verkar inte som om det går att få mindre förskolegrupper eller fler vikarier.
Jag tänker på min gammelfarfar vars fru tragiskt nog dog ifrån honom och deras 6 barn på 30-talet. Hans fru, min gammelfarmor, hade varit hemmafru, precis som nästan alla andra mammor var på den tiden och han själv var vanlig järnverksarbetare. Han hade alltså råd med stor familj och hemmafru och hus. När mor i huset dog anställde han en hushållerska. När han sedan gifte om sig med distriktssköterskan på samhället fick de det förstås bättre ekonomiskt och eftersom båda arbetade hade de kvar hushållerskan och fick dessutom råd att bygga ett stort ståtligt hus där den nya fruns gamla föräldrar dessutom också fick ett eget våningsplan att bo på. Vet många flickor i släkten som arbetade som barnflickor några år innan de själva gifte sig (40- och 50-tal). De var anställda just i familjer där både man och fru arbetade och som du skriver fortsatte de att ha kontakt med den familj de arbetat i även efter att de slutat som barnflickor.
"tänkte de någonsin på vilka det var som skulle skicka upp mat och ren tvätt och passa barnen i daghemmen"? Om jag bodde i ett sånt där kollektiv skulle jag kunna tänka mig att sköta alla de där uppgifterna - mot betalning givetvis. Varför skulle det vara sämre än t ex jobb som hotellstäderska, storkkökspersonal eller tvätteri på t ex sjukhus? Jag tänker så här: alla i kollektivet betalar för att bo där. Pengarna går till personalen som sköter det praktiska. De som vill jobbar alltså utanför kollektivet och de som vill med praktiskt arbete i kollektivet. Alla får lön.
SvaraRaderaTragisk historia med din gammelfarmor, och 6 barn, vilken chock det måste ha varit. Untressant hur en ensamstående arbetare med hus och 6 barn på den tiden hade råd med hushållerska. Lönerna var förstås låga. I gamla husmoderstidningar läser jag att det blev allt svårare att hitta hemhjälp på 50-talet. Ingen ville längre jobba för de låga lönerna. Andra jobb, t ex i kontor och butik gav mer pengar.
En annan fundering på temat hemhjälp. Jag satt och försökte räkna ut hur många olika personer sammanlagt som vårdat våra fyra barn på förskola och fritids, inklusive tillfälliga vikarier. Det var förstås omöjligt att komma ihåg så här i efterhand men jag landade på att en siffra mellan 30 och 50 olika personer nog är realistisk. Ingen av dessa personer har vi någonsin besökt efteråt eller hållit kontakten med. Vår au pair var däremot här i somras och det blev ett underbart återseende. Nu planerar våra flickor att kanske om några år åka till henne och vara hennes au pair när hon får barn.
Jo, visst var lönerna låga och det var förstås en anledning till att även en arbetare hade råd med en hushållerska, under förutsättning att han inte hade en fru! Hade han en hemmafru räckte förstås inte pengarna till att avlöna ytterligare en kvinna!
RaderaVisst låter det toppenbra med kollektivhus för de som gillar att bo och arbeta på det sättet. Men jag ser det inte som en riktig lösning utan en lösning för just de som tycker om en sån livsstil...en lösning som borde vara möjlig för de som vill ha det så att realisera. Som jag ser det borde huvudlösningen vara att staten respekterar familjen som en ekonomisk enhet så att familjen får de ekonomiska förutsättningarna att själva avgöra hur de vill leva...och då menar jag främst det där med förskola. Det är inte rimligt att staten sponsrar förskoleplatserna med 92 % och alltså betalar för varje barn och år mer än 100 000 kr...och som motprestation indirekt kräver att föräldrarna lämnar bort barnet och att båda går till sina förvärvsarbeten. För mig känns det heller inte rätt att staten inte tar någon som helst hänsyn till föräldrarnas försörjningsbörda. Det är för mig helt barockt att föräldrar försörjer stora ungar som innebär stora kostnader och som själva inte bidrar något ekonomiskt på redan skattade löner. Som sagt, i andra EU-länder är det ju inte på det sättet. Men allt det jag skriver står i Ingegerd Troedssons bok Den kommenderade familjen...fast mycket bättre uttryckt.
Jag menade förstås inte att jag skulle kunna sköta ALLA kollektivets plikter samtidigt. Men jag skulle kunna växla mellan plikterna. Jag tycker alltihop låter ganska trevligt. Jag gillar ju att laga mat till familjer. Jag gillar att passa barn (bara inte för många i taget) och jag har inte alls nåt emot att hjälpa till att städa trivsamma hem. Nähä, varför jobbar du inte som städerska, dagisfröken då kanske nån nu frågar? Nej, för jag gillar det småskaliga, det personliga och det lugna tempot. Jag läste förresten apropå det om en kvinna som sökte jobb som au pair i England vid 50+. Hennes egna barn hade flyttat ut, hon var skild, hon var sugen på äventyr som inte skulle kosta pengar. Hon skulle stanna 1 år, men blev kvar i 3 år... Kanske något för mig om några år?
SvaraRaderaJa visst, jag håller med om allt du skriver i ditt ovanstående inlägg. Men nu har jag kommit att tänka på ytterligare något mer:
SvaraRaderaOm det nu är så att det är dåligt att ett barn måste skiljas från sin vårdare (barnflicka) efter ett år, som de skriver i artikeln du berättar om, ska vi då förbjuda barnflickor? Eller ska vi istället ta bort den löjlig regeln att en au pair bara får jobba 12 månader i Sverige? I andra länder kan de få jobba längre. Om en barnflicka skulle få stanna i två år och trivs i familjen, då skulle ju familjen få en underbar situation med kanske bara 2-3 "vårdpersoner" under barnens samtliga småbarnsår.
Vilket leder mig till nästa högst relevanta fråga: om det nu är så att barn inte mår bra av att byta vårdare stup i kvarten, då kanske man skulle ta tag i det verkligt stora problemet, att personal på förskolorna blir sjuka och utbrända så det kommer en massa vikarier och nytt folk hela tiden! Varför inte ha "trygghetsgaranti" på förskolorna: "Vi lovar att den som tar emot din ettåring på inskolningsdag 1 kommer att stå vid barnets sida under de följande 2/3/4 åren." Lite som en del privata MVC lovar att den barnmorska som följt kvinnan under graviditeten också ska vara med under förlossningen.
Håller med dig om det du skriver om 12-månadersregeln osv. Och jag menar inte att det inte borde finnas några kollektivhus...bara att jag personligen inte skulle trivas med att bo så. Jag gillar allt det där du skriver...ta hand om barn, städa, laga mat...men bara åt min egen familj! Men jag tycker som sagt att det bästa vore att man gav ekonomiska möjligheter för familjer att själva styra upp sina liv...anställa en barnflicka, ha en hemmafru, bo kollektivt osv.
SvaraRaderaApropå det sista du skriver...om trygghetsgaranti osv...så borde det ju vara. Det är klart att barnen ska omfattas om en trygghetsgaranti. Men det är ju också helt uppenbart att det statliga aldrig kan garantera något sådant. Dagis är för dyrt. Personalen är bara människor. De blir sjuka. Har egna familjer vars medlemmar blir sjuka. Jobbar inte alla timmar dagiset har öppet. Osv. De enda människorna som kan erbjuda barnen en trygghetsgaranti är föräldrarna. Och de har utmanövrerats så att de inte får ta hand om den. De i princip måste lämna över sina barn till en oviss verksamhet.
Ja! Precis så är det! Det finns ingen trygghetsgaranti alls i dagens barnomsorg och desto mer frustrerande när det hackas ner på de desperata lösningar som föräldrar försöker hitta på (och finansiera själva!) som t ex att skaffa barnflicka. Varför sätter sig inte politikerna ner o frågar sig varför nån i fridens namn VILL ha nåt annat än kommunal förskola - den ska ju vara så bra och fin. Vet du, nu har de här i Umeå beslutat att man inte får jobba som kommunal dagbarnvårdare heller om man inte är 4 stycken dagmammor som kan gå ihop och samarbeta vid sjukdom t ex. Det drabbar glesbygden. I en liten by finns det kanske bara 1, 2 eller 3 dagmammor. Och föräldrarna är nöjda. Om jag var förälder skulle jag kanske rent av tycka att det var ok att vara hemma från jobbet om dagmamman är sjuk o inte kan ta hand om mina barn. Men det handlar egentligen inte alls om vad föräldrarna, dagmammorna eller barnen vill. Det handlar om att dagmammorna ska bort punkt slut. Och det här är ett sätt att sätta p för verksamheten. Nej, det är som du säger att det bara finns en enda trygghetgaranti och det är föräldrarna själva.
SvaraRaderaVisst är det trist att man tar bort dagmammorna! Och ännu värre att mammor/pappor själva inte godkänns som vårdare och utbildare av sina egna barn! Men det är stordrift som gäller! Jag tror att de biter sig i svansen tyvärr...det är både för dyrt (av alla möjliga anledningar) och dessutom korkat av tex miljöskäl! Tänk att köra runt på det sättet i glesbygden (och annars också)...mellan hem och jobb och dagis
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera