Jag läser en artikel av Ivar Arpi i Svenska Dagbladet. Han skriver ungefär det som jag brottats med i många år...23 för att vara exakt. Han skriver om sånt jag funderat över, rotat i, läst på om, sedan jag blev mamma då, för 23 år sen. Han skriver om föräldraskap och äktenskap...om hur de som fortfarande känner driften att ta hand om sina egna barn...och de som tycker att det är ok att mamman är hemma med barnen...har fel...har ett felaktigt beteende som bör straffas.
Artikeln tar upp alla de viktiga sakerna:
- att 95 % av alla 3-5-åringar går i förskola, över 90 % av alla 2-åringar och hälften av alla 1-åringar.
- att de flesta inte har råd att ha barnet hemma efter föräldradagarna är slut...man är beroende av två inkomster.
- att de som vill ha barnen hemma istället för i förskola får tydliga signaler om att det är fel.
- att regelverket kring äktenskapet är paradoxalt...å ena sidan är man försörjningspliktig gentemot varandra. Man ska bidra efter förmåga och efter behov. Men å andra sidan beskattas vi som individer.
- att särbeskattningen infördes 1971 med syftet att puffa ut fler kvinnor på arbetsmarknaden. Innan dess..och fortfarande i andra länder...beskattas hushållet gemensamt.
- att man till varje pris försöker begränsa mammors möjlighet att vara hemma...genom att kvotera föräldradagarna.
- att anledningen till att mammor inte ska få vara hemma är att de som grupp tjänar mindre under sitt liv än vad män gör.
- att små barn tvingas till förskolan mycket tidigt utan att någon vet effekterna av det...och trots att det finns anledning att tro att förskolor kan påverka en del barn negativt.
- att det numera är personal och inte föräldrar som tar hand om barnen större delen av deras vakna tid.
- att det är svårt att få banklån om man lever på en lön i hushållet. Att det kan vara svårt trots att den enda lönen är hög. Det är bättre att ha två lägre löner än en hög.
- att man och kvinna i första hand ska jobba...inte umgås med barnen, tro att vi har något att lära dem. Detta sker i jämställdhetens namn. "Det är inte för familjens skull vi uppfann förskolor, särbeskattning och kvoterad föräldraförsäkring. Det var för något annat, något slags vision."
- att familjen utgör ett hot om man vill skapa Den Nya Människan. Arpi skriver att hotet är reelt...inom en familj uppstår det starka band helt av sig själv. En förälder älskar sitt barn utan några incitament....Såna band kan konkurrera ut lojaliteten till abstrakta gemenskaper.
- barnet är ett problem som måste lösas...för jämställdhetens skull, för bruttonationalproduktens skull. Barnet måste vara på kommunal institution mer tid än hemma för att inte förstöra det tidigare sagda. Arpi skriver att det är därför vi inte orkar skaffa mer barn än 1, 67 stycken och att det är därför så många skiljer sig under småbarnsåren.
Ja, det är en intressant text. Inte för att någon kommer att bry sig förstås. Men det kan ju vara intressant ändå. De som bestämmer vill inte lyssna. De behöver inte. Det går ju ändå. Allt rullar på. Och vi som lever våra vanliga liv...eller de som inte gjort fel...de som bara flyter med...de vill inte lyssna...det är för jobbigt tror jag...för ledsamt att tänka på att tänka på att man inte fick mer med av det som var själva livets mening...grejen med allt liksom....att man hellre bara stänger öron och ögon och tänker att den som knystar om detta onämnbara är dum och elak.
Jag är i alla fall glad över att jag och min man gjort fel...att vi valt att göra allt tvärtemot trots den ekonomiska skada vi lidit. Jag är glad över att ha valt fel. För det var det som var rätt.
