Agnes Wold har kommit i ropet ordentligt. Hon vet så mycket om så mycket. Hon vet mycket om allt möjligt. Om småbarn också. Hon vet mer än oss vanliga mammor. I alla fall än oss som har velat ta hand om våra egna barn i mer än det där godkända året. Anges vill frälsa oss ifrån ondo...hon vill upplysa oss vanliga dödliga om hur fel vi har och lotsa in oss på den rätta vägen. På sajten Motherhood.se berättar hon för oss hur det ligger till...det där med mammor och barn och förskola. 

Agnes berättar att man inte ska ha dåligt samvete när man lämnar barn på förskolan.

Det där med att det är viktigt att vara hemma länge med barnen är bara en myt. Och detta vet man eftersom man vet att barn vill vara i grupp precis som att vuxna vill vara i grupp. Agnes vet att barn mår jättedåligt av att vara hemma med en eller två föräldrar. Och Agnes vet att barn är jätteglada när de är i en barnflock. Så har nämligen människan levt under sin utveckling. Alltså...ja, man får liksom anta att människan alltid levt i ålderssegregerade grupper...de vuxna har hållit till på sina ställen och barnen har drivit omkring i barnflockar...övervakade och pedagogiserade då förstås av ett fåtal barnaherdar...antar jag att hon menar. Agnes vet ju sånt...hon är ju professor i klinisk bakteriologi gu'bevars. 

Varför är vi mammor (för det är ju vi mammor som är allra mest korkade när det gäller såna här basala saker som att barn inte behöver gå och dra med sin mamma i onödan) så grundlurade då? Var kommer de här myterna ifrån? Jo, Agnes vet. Det här började komma upp för en 80-100 år sen. 

Agnes tycker att det var en väldigt skammande från 60-talet och framåt. 

Agnes baserar sitt tyckande på teorin om att barn är flockdjur. I artikeln står det att hon också lutar sig mot forskning...forskning som baseras på Freuds teorier om anknytning. Först trodde jag att hon menar att Freud hade forskat fram att barn inte behöver vara med sin mamma något särskilt men det verkar som om Agnes är emot Freud...att det har liksom smugit sig in freudianska myter i synen på barn. För hon säger att det visserligen är sant att barn behöver anknytning så fort de föds och i början av sina liv. Men att det har skett ett missförstånd här...nämligen att det måste vara mamman som ger 100 % av sin närvaro och värme till barnen under de första åren. Den här idén smög sig in i forskningen på 50-talet och då kom "den här förfärliga freudianska epoken när man hittade på att mammorna kunde förstöra barnen." Och det här har smugit sig in i varenda bok och anknytning...idén om att anknytningen under den första tiden har enorma implikationer för barnet. Agnes vet att detta inte stämmer.

Följden av den här kvasivetenskapen om att anknytning mellan mor och barn är viktig har etsat sig fast och blivit norm. Och det är därför mammor tar ut mer föräldraledighet än män. Agnes tror att det är detta som är förklaringen till att det i vissa delar av samhället finns en tanke om att kvinnor borde ha barnen hemma så länge som möjligt istället för att börja jobba och lämna in ungarna på föris...eller låta pappan vara hemma.

Ja...Agnes får ju tycka precis vad hon vill. Precis som vi andra. Och Agnes är ju på den vinnande sidan. Barn hör hemma på förskolan. Punkt. De som tycker det har vunnit. De har fått alla andra att lyda. Barn går i förskola. Hälften av alla 1-åringar går. Och mer än 90 % av alla andra barn går. Det Agnes tycker har gått och blivit norm...ett synsätt som etsat sig fast och krupit in i varenda skrymsle av maktens och medias korridorer och fått varenda mamma att lydigt lämna över sin lilla unge först till pappa och sen till föris. 

Det kanske är lite bekymmersamt förstås att det fortfarande finns överlöpare i samhället...invandrarmammor och andra obskyra typer...gammeldags mammor som fortfarande låter känslorna styra...inte bara känner (som jag tror att de allra flesta mammor gör när de får sitt lilla pyre i famnen) utan också låter känslorna leda till handling...kämpar med näbbar och klor för att vara hemma med barnen. 

För ärligt...är barn verkligen flockdjur på det där sättet Agnes säger? Som de som bestämmer har bestämt sig för att tycka? Har barn fostrats i stora barngrupper långt från sina närmaste och sitt hem nästan alla dygnets vakna timmar på vardagarna under nästan hela sin barndom? Har det hänt på det systematiska sätt det händer just nu tidigare i historien? När i hela världshistorien tidigare har mammor inte tagit hand om sina barn? När bestämdes det att mammor blev skadliga för sina barn? Jag har för mig att den idén hade sin upprinnelse i Alva Myrdals tyckande och forskande på 30-talet och framåt. 

Men som sagt. Agnes får tycka vad hon vill. Frågan är bara varför hon får vara med och vräka ut sin syn på alla möjliga och omöjliga ställen. Vad vet hon? På riktigt? Varför är hennes åsikter ens intressanta? Varför är inte vanliga mammors åsikter intressanta? Och hur i hela helvete kan vi gå med på att lämna bort våra små? Varför är vi så jäkla lydiga? Vem tror ens på riktigt att en 1-åring (2-åring, 3-åring och så vidare) har det bättre i en barnflock än hos sin mamma?  Vem tror på det? På riktigt? 

Nä, i Agnes fall tror jag att det hela rör sig om en karriärkvinna som hatar att andra mammor fortfarande kan känna lust och glädje över att ta hand om sina små. Karriärkvinnor unnar inte vanliga kvinnor att få ta hand om sina barn. För innerst inne vet de att det är det rätta. Och om de erkänner detta mår de dåligt och skäms. De känner sig skammade. Och det går inte an.