6 månader

Undrar om det är nåt nytt på g? Eller något nygammalt. För när föräldraledigheten på 60-talet infördes var den 6 månader lång. Mamman, för det var ju hon som var hemma på den tiden, kunde vara ledig från sitt jobb i 6 månader med full betalning. Därefter kunde hon alltså återgå till jobbet eller säga upp sig. Nu är ju det där med uppsägningar bortglömt och föräldraledigheten har kommit att uppfattas som den tid mor och barn har tillsammans, eller ja…pappan ska ju ha sitt också förstås. Att återgå till arbetet efter avslutad föräldraledighet är den enda möjlighet som finns i folks medvetandevärld numera. När jag fick mitt första barn för 26 år sen var föräldraledighet ett vanligt förekommande samtalsämne…vi pratade om hur man skulle bära sig åt för att få den att räcka så länge som möjligt. Och alla jag kände skaffade barn med det rätta åldersavståndet…alltså ca 2 år…allt för att maximera tiden tillsammans med åtminstone det äldsta barnet. Nu verkar det röra på sig. Rejält. Man har forskat fram att barn inte behöver vara hemma längre än 6 månader. Bara om landet i fråga har riktigt dålig förskoleverksamhet kan det vara motiverat. Och i Sverige har vi väldigt bra barnomsorg. Säger de som forskar i alla fall. Det är inte dåligt för små barn att vara på förskola alltså. Det finns inget som motiverar att barn skulle behöva mer tid tillsammans med sin mamma (och/eller pappa) än 6 månader på heltid. När det gäller skolprestationer, hälsa och arbetsmarknadsresultat finns det ingen som helst fördel att ha varit hemma längre. Barnen blir lika bra arbetsenheter om de lämnas in i offentlig verksamhet vid 6 månaders ålder. Som om det är det man har i tankarna när man tar hand om sin lilla unge!

Det är spännande att leva! Man får uppleva så mycket! Det ska bli ”roligt” att följa den här utvecklingen! Vill ni läsa lite om den här forskningen finns det en blänkare om det här

På fotot…ett sexmånaders barn…och jag tror inte ett ögonblick att han skulle ha mått bra i en förskola vid den åldern! Jag tror inte att han skulle ha skrattat och med vidöppna ögon mött omvärlden så som hans ansiktsuttryck visar att han gör! Och jag tror att han hälsa hade påverkats negativt av att fraktas fram och tillbaka mellan förskola och hem, kläs av och på, matas av främmande eller försöka på egen hand kara i sig lite mat, dras upp på morgonen och så vidare och så vidare. Jag tror inte att hans kognitiva utveckling hade varit särskilt gynnsam av att inte ha ständig närkontakt med mig! Jag tror att han skulle ha varit sämre i skolan än han är nu. Och jag tror att han kommer att lyckas bra på arbetsmarknaden trots att han fick vara hemma i 7,5 år innan han mötte institutionvärlden. Och förresten…jag skiter i vilket…för en sån söt go underbar unge vill man väl ta hand om själv!? Eller? Vilken vettig mamma vill lämna bort en sån???

Mammaskamming

Det där med barn är bekymmersamt. De ställer till det. Särskilt för mammorna. Och nu har moderaterna tänkt till. De vill så gärna att mammorna jobba mer…öka arbetskraftsdeltaget (ja så står det i en artikel om det här) och komma tillbaka till jobbet och göra karriärer och få jobba lika mycket som karlarna. Det gäller att flexibiliteten blir större. Och därför vill moderaterna att alla möjliga människor ska få ta ut föräldrapenning för barna…det kan vara morfar och en bekant, farmor eller…ja vem man nu kan ragga upp som inte har något bättre för sig än att ta hand om en random unge. För vem som helst är bättre än mamma. Mamma har alltid något viktigare för sig. Eller borde ha i alla fall.

För mig personligen har det gått så långt att jag hatar föräldradagar. I alla fall så som de används nuförtiden. Det är bra att man kan slippa säga upp sig från jobbet om man nu skulle vilja fortsätta jobba efter att barnen kommit. Men att de ska utgöra en bortre gräns för när man inte längre i praktiken får ta hand om sina små…inte ok. Och när föräldradagarna används för att styra mammor ifrån barnen, som vapen mot mödraskapet… Totalitarism.

Jag är så glad över att jag hade möjlighet och någorlunda god förmåga att välja att vara hemma med mina barn…att till slut till och med bli hemmafru. Jag älskar den karriären. Det enda dåliga med den är att det arbete man lägger ner är totalt föraktat. Men det ger jag blanka fanken i …jag och barnen har haft det bra.

Futtigheter

 71 % av svenska folket är emot kvotering av föräldraledigheten visar en Sifomätning som gjorts av tankesmedjan Familjen först. 17 % av de tillfrågade tycker att riksdagen ska bestämma över hur man fördelar sina föräldradagar. 12 % är tveksamma. Resten, 71 %, tycker att föräldrarna ska bestämma själva.

I nuläget får man inte bestämma över 90 föräldradagar. KD och SD vill ta bort kvoteringen helt. C, L och M tycker att det är bra som det är…de tre sk pappamånaderna ska vara kvar. V och S vill införa en likadelad föräldrapenning…alltså strikt hälften till mamma och hälften till pappa. Miljöpartiet vill tredela föräldraförsäkringen…en del till mamma, en till pappa och en som man kan göra som man vill med.

Det är så krångligt det där med föräldraförsäkringen. Det tycker i alla fall Annika Strandhäll. Det är nämligen så att pappornas uttag (gräsligt ord va!) inte ökar längre. Och det är inte bra. Inte alls. Vi utvecklas inte längre mot mer jämställdhet. Vad göra? Enkelt…individualisera föräldraförsäkringen förstås.

Annika berättar om hur viktig föräldraförsäkringen är när det gäller att få till jämställdheten. Det är liksom den som gjort oss så jämställda som vi är. 1974 infördes föräldraförsäkringen och från den tiden har sysselsättningsgapet mellan män och kvinnor gått från 21 procentenheter till dagens drygt 4 procentenheter. Kvinnor i Sverige har nu den högsta sysselsättningsgraden i EU! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Fast det är ändå inte riktigt bra. Vi får ta bort ett hurra när jag tänker på det. Men allt går att fixa med mördande reklam…nä, inte riktigt, tvång måste till…Pappadagar. Trots att svenska folket inte vill att föräldradagarna ska kvoteras måste det ändå ske. Annika förklarar. 1994, ett år innan den första reserverade månaden i föräldraförsäkringen infördes var antalet föräldradagar 390. Pappor tog bara ut drygt 11 % av dessa dagar. Idag är antalet föräldradagar 480 och 90 dagar är reserverade för pappa. Och pappornas uttag har ökat till drygt 30 %.

Men nu har det alltså hänt…vi har nått ett dödläge…papporna ökar inte längre sitt uttag. Utvecklingen har helt stannat av. Och det hemska är att partier på högerkanten vill ta bort kvoteringen. Trots att det är kvoteringen som gett oss jämställdhet. Kvoteringen har lett till att pappor tar ökat ansvar för sina barn (för det är bara när barna är mellan 0 och 1,5 år man kan ta ansvar?), att kvinnor kan satsa på karriären (tex inom barnomsorgen) och som bidragit till att lönegapet mellan män och kvinnor minskat.

Ergo…föräldraförsäkringen måste bli helt individualiserad. Trots att folket inte vill det. Men det finns ingen annan väg framåt mot jämställdheten. Det måste vi liksom bara acceptera. Hallelulja!

Blir man inte trött på det? Jag blir det i alla fall. Det är så väldigt lite kvar av det där med att få barn och bilda familj. Hela klabbet har liksom kokats ner till de där 480 dagarna. Man får en liten gullunge…man längtar efter den och bär runt på den inom sig i 9 månader, föder den, ammar den. Och hela tiden ska dagarna ticka. Nedräkningen. Futtigt på något sätt.

Att bryta sönder

Det närmar sig valår och då drar allt det vanliga igång igen. Jämställdheten hamnar på tapeten. Ja, alltså föräldraförsäkringen då. För det är den som är själva grejen med jämställdheten. Det är där det börjar liksom. När kvinnor får barn. Då blir knas. Och det måste rättas till. Centerkvinnorna vet hur det ska gå till. 

Till att börja med tar kvinnorna ut alldeles för mycket föräldraledighet. De tar hela 70 % av all föräldraledighet. Oacceptabelt.  

Varför? Jo, kvinnornas livsinkomster är 3,6 miljoner lägre än mäns och kvinnors genomsnittliga lön motsvarar 69 % av männens. Och varför är det så? Jo, det beror på de där eländiga föräldradagarna. Kvinnorna vänjer sig vid att hushållsarbeta och ta hand om barn när de är föräldralediga så här länge. Kvinnorna är borta längre från arbetsmarknaden. Deras möjligheter till löneutveckling hämmas. Och deras karriärer går i stå. Och ännu värre...

föräldraledigheten skapar NORMER i hemmet. Kvinnorna blir de som tar störst ansvar hemma. och detta leder till...

att kvinnor oftare arbetar deltid, vabbar mer och är sjukskrivna mer. 

Och detta leder till...

LÄGRE LÖNER, SÄMRE PENSIONER. 

NORMER OCH SEGA STRUKTURER upprätthålls och dessa måste BRYTAS SÖNDER. 

Det enda sättet att göra det är genom att ändra föräldraförsäkringen. 

Centerkvinnorna vill öronmärka fler dagar till pappa. Hela 150 dagar vill de öronmärka till pappa. Centerpartiet säger nej. Men kvinnorna ger sig inte. De kommer aldrig att lägga sig i denna fråga. Öronmärkning...alltså tvång...är den enda åtgärd som får effekt på kvinnornas sega normskapande. Och det är för kvinnornas bästa också. Om de är hemma längre än männen med barnen får det allvarliga konsekvenser för kvinnors hälsa, lön och privatekonomi. Och pensionen...den vill ni inte ens tänka på. 

Ja, så är det. Det finns en väg mot paradiset. Och den finner man bara om man delar lika. Barna ska födas in i denna värld och så får mamma sin del och pappa sin. Snabbt ska det gå. För sen ska dagis ha sin del. Den stora delen. Så att mamma kan tjäna pengar och tänka på sin pension. Man skulle önska att man kunde dela på graviditeten också. Och amningen. Men det kanske går, någon gång i framtiden. Det är roligt att leva i ett land där politikerna är så där snälla mot oss kvinnor. Att de vill oss så väl. De förstår att det är jobbigt att sköta hem och barn och vill avlasta oss med det...genom att se till att vi jobbar mer utanför hemmet. Pappa kommer då att få mer tid och lust att sköta om hemmet. Och barna...ja, de tar ju dagis hand om...stället där kvinnor gör karriär och tjänar pengar och jobbar in till sin saftiga pension. Och de förstår att vi kvinnor skulle bli mindre sjukskrivna om vi jobbade mer...bara vi slipper att ta hand om ungarna på heltid några månader av deras barndom blir vi friskare och starkare. Den logiken fattar väl alla? Det måste vara härligt att vara en sån där planerare...som sitter och tänker ut hur vanliga mammor ska leva...som vill BRYTA SÖNDER sånt de anser vara fel. Mammanormen. Den är fel. En mamma är en person som väntar ett barn, föder det, ammar det, tar hand om det lilla lilla barnet och sedan skickar stafettpinnen vidare...först till pappa. Sen till dagis. Mamma ska jobba. Mamma ska tjäna pengar. Det blev inte mycket mer än statare av oss tror jag visst. 

 Agnes Wold har kommit i ropet ordentligt. Hon vet så mycket om så mycket. Hon vet mycket om allt möjligt. Om småbarn också. Hon vet mer än oss vanliga mammor. I alla fall än oss som har velat ta hand om våra egna barn i mer än det där godkända året. Anges vill frälsa oss ifrån ondo...hon vill upplysa oss vanliga dödliga om hur fel vi har och lotsa in oss på den rätta vägen. På sajten Motherhood.se berättar hon för oss hur det ligger till...det där med mammor och barn och förskola. 

Agnes berättar att man inte ska ha dåligt samvete när man lämnar barn på förskolan.

Det där med att det är viktigt att vara hemma länge med barnen är bara en myt. Och detta vet man eftersom man vet att barn vill vara i grupp precis som att vuxna vill vara i grupp. Agnes vet att barn mår jättedåligt av att vara hemma med en eller två föräldrar. Och Agnes vet att barn är jätteglada när de är i en barnflock. Så har nämligen människan levt under sin utveckling. Alltså...ja, man får liksom anta att människan alltid levt i ålderssegregerade grupper...de vuxna har hållit till på sina ställen och barnen har drivit omkring i barnflockar...övervakade och pedagogiserade då förstås av ett fåtal barnaherdar...antar jag att hon menar. Agnes vet ju sånt...hon är ju professor i klinisk bakteriologi gu'bevars. 

Varför är vi mammor (för det är ju vi mammor som är allra mest korkade när det gäller såna här basala saker som att barn inte behöver gå och dra med sin mamma i onödan) så grundlurade då? Var kommer de här myterna ifrån? Jo, Agnes vet. Det här började komma upp för en 80-100 år sen. 

Agnes tycker att det var en väldigt skammande från 60-talet och framåt. 

Agnes baserar sitt tyckande på teorin om att barn är flockdjur. I artikeln står det att hon också lutar sig mot forskning...forskning som baseras på Freuds teorier om anknytning. Först trodde jag att hon menar att Freud hade forskat fram att barn inte behöver vara med sin mamma något särskilt men det verkar som om Agnes är emot Freud...att det har liksom smugit sig in freudianska myter i synen på barn. För hon säger att det visserligen är sant att barn behöver anknytning så fort de föds och i början av sina liv. Men att det har skett ett missförstånd här...nämligen att det måste vara mamman som ger 100 % av sin närvaro och värme till barnen under de första åren. Den här idén smög sig in i forskningen på 50-talet och då kom "den här förfärliga freudianska epoken när man hittade på att mammorna kunde förstöra barnen." Och det här har smugit sig in i varenda bok och anknytning...idén om att anknytningen under den första tiden har enorma implikationer för barnet. Agnes vet att detta inte stämmer.

Följden av den här kvasivetenskapen om att anknytning mellan mor och barn är viktig har etsat sig fast och blivit norm. Och det är därför mammor tar ut mer föräldraledighet än män. Agnes tror att det är detta som är förklaringen till att det i vissa delar av samhället finns en tanke om att kvinnor borde ha barnen hemma så länge som möjligt istället för att börja jobba och lämna in ungarna på föris...eller låta pappan vara hemma.

Ja...Agnes får ju tycka precis vad hon vill. Precis som vi andra. Och Agnes är ju på den vinnande sidan. Barn hör hemma på förskolan. Punkt. De som tycker det har vunnit. De har fått alla andra att lyda. Barn går i förskola. Hälften av alla 1-åringar går. Och mer än 90 % av alla andra barn går. Det Agnes tycker har gått och blivit norm...ett synsätt som etsat sig fast och krupit in i varenda skrymsle av maktens och medias korridorer och fått varenda mamma att lydigt lämna över sin lilla unge först till pappa och sen till föris. 

Det kanske är lite bekymmersamt förstås att det fortfarande finns överlöpare i samhället...invandrarmammor och andra obskyra typer...gammeldags mammor som fortfarande låter känslorna styra...inte bara känner (som jag tror att de allra flesta mammor gör när de får sitt lilla pyre i famnen) utan också låter känslorna leda till handling...kämpar med näbbar och klor för att vara hemma med barnen. 

För ärligt...är barn verkligen flockdjur på det där sättet Agnes säger? Som de som bestämmer har bestämt sig för att tycka? Har barn fostrats i stora barngrupper långt från sina närmaste och sitt hem nästan alla dygnets vakna timmar på vardagarna under nästan hela sin barndom? Har det hänt på det systematiska sätt det händer just nu tidigare i historien? När i hela världshistorien tidigare har mammor inte tagit hand om sina barn? När bestämdes det att mammor blev skadliga för sina barn? Jag har för mig att den idén hade sin upprinnelse i Alva Myrdals tyckande och forskande på 30-talet och framåt. 

Men som sagt. Agnes får tycka vad hon vill. Frågan är bara varför hon får vara med och vräka ut sin syn på alla möjliga och omöjliga ställen. Vad vet hon? På riktigt? Varför är hennes åsikter ens intressanta? Varför är inte vanliga mammors åsikter intressanta? Och hur i hela helvete kan vi gå med på att lämna bort våra små? Varför är vi så jäkla lydiga? Vem tror ens på riktigt att en 1-åring (2-åring, 3-åring och så vidare) har det bättre i en barnflock än hos sin mamma?  Vem tror på det? På riktigt? 

Nä, i Agnes fall tror jag att det hela rör sig om en karriärkvinna som hatar att andra mammor fortfarande kan känna lust och glädje över att ta hand om sina små. Karriärkvinnor unnar inte vanliga kvinnor att få ta hand om sina barn. För innerst inne vet de att det är det rätta. Och om de erkänner detta mår de dåligt och skäms. De känner sig skammade. Och det går inte an. 

 

Jämställdhetsmyndigheten...

 ...informerar. Det är snudd på kris. Svenska föräldrar sköter sig inte. De delar inte lika på föräldraledigheten. Papporna har skärpt till sig lite och ökat på sitt uttag lite. Men det går långsamt. Takten har avtagit. Pappor tar bara ut 31.3 procent av dagarna. Mammorna roffar åt sig hela, eller tvingas att ta ut, beroende på hur man vill se det, hela 68,7 procent. 

Detta är katastrofalt. Inkomstutvecklingen för män och kvinnor påverkas. Kvinnornas löneutveckling blir dålig. Det kommer att dröja 20 år innan vårt land kan klassas som jämställt om det ska fortsätta i nuvarande takt. 

Det verkar som om mammorna ändå har fattat hur dumt det är att vara hemma med barn för de har minskat sin mammaledighet. Det är de där karluslingarna som måste skärpa till sig. De måste ta ut fler dagar. Det finns ju en gräns för hur mycket en mamma kan minska sin föräldraledighet. Kanske vore det en bra idé att införa spädbarnsdagis igen? Papporna har ingen lust att ta hand om småungar, och mammorna verkar också hålla på att tappa intresset. Tänk var mycket jobb som skulle skapas om barna kunde lämnas bort tidigare. Och vilken löneutveckling kvinnorna skulle få om de fick jobba ännu mer. Och, betänk hur mycket mer barnen skulle lära sig inför framtida skolprestationer om de fick ännu mer tid på sig att undervisas enligt en läroplan av proffs. 

Äh, det där är väl inget att hetsa upp sig för. Det är ju bara att lagstifta. Hälften av dagarna till mamma och hälften till pappa. Korta ner skiten rejält också när man ändå är igång. Det är ändå ingen som har lust att ta hand om småungar. De är bara till besvär. In med dem bara på arbetsmarknaden så att de gör lite nytta för sig och ger arbetstillfällen och möjlighet för kvinnorna att jobba på sinlöneutveckling, göra karriär och jobba ihop en toppenpension. 

Man vänjer sig

 Nour El Refai har lämnat sitt 1-åriga barn på dagis och barnet grät och så grät Nour  och så skrev hon om det på sociala medier och blev så fint bemött. Hon fick så mycket tröst och fina ord. För det är ju så här det är...barn lämnas, de gråter, mammorna biter ihop och vinkar glatt hejdå så där som man ska...men bryter ihop och gråter när de kommit utom synhåll. Det är så det går till. Och det gör ont i mammahjärtat. Och då är det så bra att mammor kan stötta varandra på insta. Så att man förstår att man inte är ensam. Just Nour kan inte förstå hur sonen kan vara ledsen...hon själv har ju bara underbara minnen av dagis...men hennes mamma berättar minsann om att hon lämnat lilla Nour så många gånger och gråtit...för alltså Nour har ju också gråtit...men det har hon glömt bort nu. Och massa instamammor peppar...säger att precis så där är det...det är så jobbigt att separera från sina småttingar...så där är det varje måndag...

Fast sen blir allt bra förstås...Nour får ett mms från dagis och ser sitt lilla barn leka och ha kul och då förstår man att det ändå är bra med separationen...det går bra till slut. Det kanske bara är nyttigt för alla inblandade att gå igenom det här hemska. Barnen får känna sina känslor och bli bekräftade och mammorna också...och så ser man att allt ordnar sig. Det blir bra. 

Ja, så enkelt är det...man lämnar in sina ettåringar. Man tycker att det är jobbigt. Barnen gråter. Men det är bara som det ska va! Bara man får lite instatröst och fbkärlek och får höra att alla har det precis likadant så ordnar sig allt. Easy peasy. Ingen big deal liksom. Så stort...för kärleken är så smärtsam...men det är bara så det ska va! Separationer gör ont. Särskilt om barna bara är 1 år. Men man vänjer sig. Som Kjell Höglund sjunger. 

Vem ska göra allt om ingen längre orkar?

Svenskarna mår inte så bra. Särskilt inte kvinnorna. Sjukskrivningarna på grund av stress har ökat ordentligt. Häromdagen kunde man i Sydsvenskan läsa om en av de där mammorna, förskollärare och tvåbarnsmåmamma. Artikeln är låst men jag kan ju berätta vad den handlar om. Den här kvinnan som intervjuas gick in i väggen. 

Hon har två barn. 6 och 2 år gamla. Det yngsta är yngre än de barn kvinnan "undervisar" på förskolan. Innan själva sammanbrottet kom kände hon trötthet. Hon tänkte att det var normalt. Hon såg trötta småbarnsföräldrar dagligen på sitt jobb.

Innan hon gick in i väggen gick hon in i en lyktstolpe och fick hjärnskakning. Läkaren upptäckte att hon saknade periferseende - det hade med stressen att göra - och helt enkelt inte såg lyktstolpen. Hon kör på efter en veckas sjukskrivning men inget är som vanligt. Hon blir glömsk, hon kör vilse, ansiktet har börjat domna bort. Hon fortsätter att gå till de 20 barnen på förskolan varje dag och sen hem till de två egna.

Redan här skriker det i mig. Hur sjukt är inte detta. En mamma med två egna små barn. Går till 20 andra barn. Hennes eget yngsta barn är 2 - TVÅ - år gammalt. Ett så litet barn. För två år sen låg det i mammans mage. För ett år sen lärde det sig gå. Hur mycket kan det prata? Kan det äta efter ordning själv? Hur går nattningarna till? Hur sover det på natten? Hur mycket behöver det sin mamma?

Hon orkar i alla fall inte. Hon börjar skrika på sina barn. De skriker tillbaka. Hon känner sig misslyckad. Trots pedagogutbildning klarar hon inte av sina egna barn.

Här vrålar det i mig igen. Pedagogutbildning. Vad har det med saken att göra? en mamma kan i normalfallet ta hand om sina barn utan utbildning. Men en utsliten mamma kan det inte. 

Kvinnan tänkte i alla fall att det var just hennes förskola som gjorde henne sjuk och bytte arbetsplats. Det hjälpte inte. Trots att hon trivdes. En vacker dag kunde hon inte få ihop ett 12-bitarspussel. En kollega säger åt henne att söka hjälp och läkaren föreslår sjukskrivning. Då reagerar kvinnan med att "hell no!". Hon ville inte vara hemma. Det var ju hemmet som gjorde henne som mest stressad. 

Kvinnan konstaterar att det är dubbelarbetet som gjort henne sjuk. Hon vet att hon är utmattad av det men sen då...hon får råd som att sova mer. Hur gör man det när ens barn vaknar flera gånger varje natt? Andra råd känns lika sjuka...om att träna mer regelbundet och att äta bättre. När ska hon hinna? Hon hinner ju knappt kissa. Och så: MAN KAN JU INTE SJUKSKRIVA SIG FRÅN SINA EGNA BARN.

Nä, det kan man inte. Slutsatsen är rimlig. Men sorglig. Är det barnen som är problemet? Är det inte arbetet? Borde inte slutsatsen vara att en mamma med två små barn inte kan jobba som förskollärare? Det blir för mycket? Och är inte de egna barnen viktigast?

Nä, det är de inte. Det hela landar i att hon måste sänka förväntningarna på sig själv som mamma. Barnen får titta på skärmar för att mamman ska orka med dem. Hon får skala bort mycket annat också. Hon kan inte läsa böcker, inte hålla tråden i samtal, dra ner på det sociala. Mest av allt sörjer hon att relationen till barnen förändrats.

Varför blir det så här då? Att det är kvinnor...särskilt de med två barn som lever i heteroförhållanden...som drabbas?

Kvinnan funderar. Hon säger att innan de fick barn pratade de om att de skulle dela föräldraledigheten och leva jämställt. Det blev ändå kvinnan som tog merparten av nätterna och vabbet. Hon funderar vidare...som mamma har hon helt andra förväntningar på sig än vad pappan har. Och det är detta som gjort henne sjuk. DEN NORMEN MÅSTE FÖRÄNDRAS. Hennes make har i alla fall slutat jobba natt för att kunna dela på nätterna med barnen. Han gör också merparten av hushållssysslorna numera.

Kvinnan tänker mer...hela samhället ser mamman som ansvarig. Om barnet blir sjukt på förskolan ringer man automatiskt mamman. Hon summerar:

DET ÄR KLART ATT BARNET SER MAMMAN SOM PRIMÄR ANKNYTNINSPERSON NÄR HELA SAMHÄLLET GÖR DET.

Det är så man kan gråta. Och gråta kan man göra på många nivåer.

Det är sorgligt att småbarnsmammor, ja, kvinnor överhuvudtaget, har det så här.

Det är sorgligt att leva i ett land där det blivit normalt för mammor att lämna egna småbarn för att ta hand om andras. Barnpigan har en barnpiga alltså, typ...fast vi nu kallar det undervisning och skola.

Det är sorgligt att mammor blivit så hjärntvättade att de tror att det är det egna livet, de egna barnen, det egna hemmet som är problemet och att de tror att det är där de ska skära ner.

Det är sorgligt att mammor inte fattar att de faktiskt ÄR primära anknytningspersoner för att det så skall vara.

Det är sorgligt att leva i ett land där man inte fattar att människor inte tål hur mycket jobb som helst. Det är sorgligt att leva i ett land där man satt lögner i system. För vad är det inte annat än lögner...det som hamras in i oss gång efter gång. Som till exempel i systerartikeln till den jag skrivit om. I den delges vi expertisens syn på sjukskrivningarna.

Först får vi reda på att utmattning är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning i Sverige. Och att det har ökat dramatiskt. Och att 36 000 människor insjuknar varje år. 75 % av dem är kvinnor. Sjukskrivningarna ökar efter andra barnets födelse. Männen går opåverkade ur det.

En stressforskare säger att det är kvinnornas dubbelarbete som orsaker det här. Kvinnor arbetar fler timmar hemma, obetalt arbete alltså och tar ut längre föräldraledighet och fler vab-dagar. Ja, och då blir det ju jobbigt förstås...alla dessa krav och allt detta ansvar från alla håll och kanter. Så att, ja, typ, att om pappan börjar jobba mer hemma, eller kvinnan lägger sig på sofflocket och tittar på när karln jobbar, om mammorna slutar upp med att vara föräldralediga och går direkt på det roliga, förvärvsjobbet samt slutar vabba så infernaliskt mycket...då skulle alltså sjukskrivningarna kunna undvikas. Stressforskaren har studerat fram att kvinnor med jämställd arbetsfördelning i hemmet var mindre stressade.

En psykolog uttalar sig också. Hon säger att det faktum att kvinnor blir sjuka av stress är ett gigantiskt systemfel. Det är de strukturella skillnaderna som gör kvinnor sjuka. Jag antar att hon menar typ patriarkatet då eller? Kvinnor jobbar i alla fall i sämre arbetsmiljöer, de tar större ansvar för det obetalda arbetet (tugg tugg tugg) och de tar större ansvar för vård och omsorg av barn, gamla och sjuka. Såna där viktiga saker som gör att samhället går runt. (Fast de där viktiga sakerna räknas liksom inte ändå...inte när vi gör dem åt oss själva. För då blir de ett problem). Sen säger hon något viktigt. Nämligen att när män försöker leva mer jämställt...delar på bördorna under småbarnsåren samt jobbar i kvinnodominerade branscher, då blir de också sjuka. Därför måste vi förstå och förändra ojämställdheten som påverkar kvinnor från vaggan till graven. Jaha, alltså hur då liksom? Ojämställdheten? Det blir liksom en fråga om vem som ska bli sjuk då? Hon kunde ha berättat hela sanningen i sammanhanget kanske...det som Försäkringskassan kom fram till i en studie om jämställdhet och sjukfrånvaro för några år sen...alltså det faktum att föräldrapar som har en mer sk traditionell arbetsfördelning löper mindre risk för sjukfrånvaro än sk jämställda par.

Psykologen avslutar i alla fall med att ställa den avgörande frågan:

VI BEHÖVER FRÅGA OSS VEM SOM SKA GÖRA ALLT DET SOM BEHÖVER GÖRAS OM INGEN LÄNGRE ORKAR.

Ja, vem är det? RUT kanske. Eller så backar man bara och ställer ytterligare frågor.

VAD ÄR ARBETE?

HUR MÅNGA TIMMAR ÄR DET LÄMPLIGT ATT MAN ARBETAR VARJE DAG?

ÄR DET RIMLIGT ATT HA TVÅ ARBETEN?

ÄR DET RIMLIGT ATT FAMILJER UTFÖR TRE ARBETEN FÖRDELAT PÅ TVÅ PERSONER?

HUR MYCKET ÄR VI BEREDDA ATT OFFRA PÅ DEN SÅ KALLADE JÄMSTÄLLDHETEN?

NÄR ÄR DET NOG?

Lördagsnöje!

Igår gav vi oss ut på utflykt! Vi åkte på kosläpp på en bondgård några mil härifrån! Det var kallt som tusan...så det riktigt gick genom märg och ben...men det gick ändå! Vi gick tipspromenad, gissade vikten på en gullig kalv (och 12-åringen fick pris för att vara en av de som gissade närmast...en chokladkaka fick han!), fick mjölk och bullar, köpte korv och bröd till hungriga barn, klappade kalvar och sen blev det dags för...

...själva utsläppet! Kornas glädje och spring- och hopplust är härlig att se! Fast lite ledsen blir jag när jag ser vilka stora juver en del kossor har...kan det verkligen vara rätt tänker jag? Har de inte drivit upp kornas mjölkproduktion så att det blivit alldeles för mycket? Och så blir jag ledsen när jag tänker på kalvarna...som ligger ensamma i sina kättar eller umgås med många andra kalvkamrater...när mammorna springer därute tillsammans med alla andra mammor...alla berövade sina barn efter bara en väldigt kort tid. Fastän vi dricker mjölk och äter fil och ost och inte tänker sluta med det blir jag ledsen och tänker att det inte är riktigt rätt...att det borde finnas något slags mellanläge...där vi kan få del av det kon har att ge oss men att hon själv kan få behålla det som ger hennes liv glädje och innehåll. Men så tänker jag vidare...det är ju så här vår tid ser ut...vi människomammor springer också ensamma...vi är också utnyttjade...föder våra barn som vi ska skiljas från alldeles för tidigt för att komma ut och göra vårt i produktionen. Men allt det där får flyga tyst genom hjärnan när vi tittar på glada kor tillsammans med glada och frusna barn! 

Efter kosläppet åkte vi en tur genom landskapet...min släktforskning har givit mig en ny blick...jag har fått så många namn i min hjärna...Gökhult dök upp...en samling hus på ömse sidor av vägen...Jag har åkt här förut men nu klickade det till i mig...Gökhult...där bodde en förfader till mig på 1700-talet. Jag ser på platsen med lite andra ögon. Onödigt kanske...men jag känner mig en aning rikare.

Vi stannade vid den badplats vi försöker åka till varje sommar. Det är lite för långt egentligen att åka dit men stranden är så fin, finkornig vit sand och härligt långgrunt! Nu var vattenståndet riktigt högt... och vattnet ordentligt kallt. 

Vi åt lunch...siktkakor med stekta ägg, skinka, sallad och tomat...och mjölk som vi fått med oss från kosläppet! 

Ett stopp till blev det på vägen hem...vi stannade i Åtorp och tittade på kyrkan...den är så fin tycker jag! 

 

Ja, en riktigt fin dag fick vi tillsammans! 

 

Mödraskap

Idag kunde man läsa att ändrade jaktregler när det gäller brunbjörnar har fått effekter på björnarnas mödraskap och ungarnas uppväxtförhållanden. Det är nämligen så att svenska björnmammor tar hand om sina barn allt längre än tidigare och det är jaktregelerna som har medfört detta.

Förr fick man skjuta björnhonor som gick med ungar men för att skydda stammen är detta nu sedan år 1930 förbjudet. Och detta har lett till ett förändrat beteende hos björnmammorna. Om man förbjuder att döda björnmammor med ungar så stärker man beteendet hos de björnmammor som går längre med sina ungar. Björnmammor som går med sina ungar längre har ocskå större chans att överleva. Och de har större chans att få en starkare avkomma och detta i sin tur gör att ungarna kan ärva sin moders beteende. Jag tolkar det som att en god cirkel skapas. Mödraskapet som inbegriper ett mer omvårdande beteende förs vidare mellan generationerna.

Svenska forskare ser positivt på att brunbjörnarnas beteende har förändrats och att björnungarna får en längre uppfostran.

Ja, det är häftigt ändå. Att när det gäller djur får man säga sånt här trams...som att ungar mår bättre av att bli omhändertagna av sina mammor längre och att ungarna blir starkare och kan föra vidare sin mammas beteende på ett bättre sätt. Men det är klart...de är ju djur. När det gäller människor...då är läget lite annorlunda. Då finns det ingen som för mammors och barns talan. Det finns inget positivt med att människobarn fostras av sina mammor ...ingen funderar över om de kanske också skulle bli starkare av mer omvårdnad av modern, eller om det vore önskvärt att ett omvårdande beteende fördes vidare mellan generationerna. Men det är klart...vi har ju förskola...där får ju barnen omvårdnad (inte av mamman förstås för det är inte bra för mamman. Och inte för barnen heller. Barnen kan ju till och med föra vidare dåliga mönster om de är för mycket med sin mor...könsstereotypa beteenden kan föras vidare. Inte bra.) Och för att få starka barn..ja, då finns ju specialpedagogik och kuratorer som kan ta hand om de hela om det skulle behövas.

Ingen funderar heller på om det där med att anpassa sitt beteende efter de yttre ramarna gäller även människomammor och inte bara björnmammor. Jo, förresten...staten och media vet ju visst om det...de har jobbat, och jobbar idogt vidare på att förändera människomammors beteende...det önskvärda beteendet inbegriper att man lätt som en plätt lämnar ungen ifrån sig till först pappa och sen dagis...ju tidigare desto bättre. Men den underliggande, djupare påverkan...funderar vi på den? Vad gör detta med oss mammor...jaktlagarna som gäller oss? Går det in i oss...en annan typ avmödraskap? Blir vi mer löst anknutna till barnen? För vi vidare beteendet...att det inte rör oss i ryggen att lämna småbarnen ifrån oss? Och hur påverkas barnen i sitt inre av det? För om det är positivt för björnungar med en lång mammauppfostran, skulle det kunna gälla även männskobarn?

Vem vet. Ingen vet och ingen vill veta. Men jag tycker att det vore dags att införa nya jaktlagar för människomammor och människobarn också. De borde inte vara lovligt villebråd.

Om amning

I går läste jag en artikel om bröstmjölk. Den var spännande! I artikeln kan man läsa att vi människor kan ha den mest komplexa bröstmjölk av alla däggdjur. Den innehåller mer än 200 olika typer av sockerarter medan genomsnittet för andra djur som kor och möss är 30 till 50. Man vet inte riktigt vad alla olika sockermolekyler behövs för men man tror att de bygger upp immunförsvaret och utvecklar kroppens bakterieflora. Direkt efter födseln är mjölken rik på antikroppar och molekyler som saktar ner tillväxten av bakterier som kan skada oss. Modersmjölken hjälper alltså till att bygga grunden för barnets immunförsvar. Vi människor verkar vara lite mer känsliga än andra däggdjur. En kalv har nästan ett helt färdigt immunförsvar när det föds men immunförsvaret hos ett människobarn är inte klart förrän barnet är ungefär fem år gammalt.

Ja, det verkar alltså vara bra att amma sina barn.

Men idag kunde man få reda på att mammor ammar sina barn i allt mindre utsträckning. Och anledningen till det är att föräldrar vill ha en jämställd relation. Föräldrarna vill kunna dela på ansvaret för barnet. Och mammorna, ja de vill leva som förut. Och amning begränsar en ju lite...man blir bunden till själva barnet.

Bilden är alltså kluven. Å andra sidan är det bra att amma sina barn. Det är tydligen bra för barnets själva organism. Sen kan man ju fundera på om det kanske är bra med amning ur rent känslomässig synpunkt också. Det blir ju en närhet, kropp mot kropp, andetag, hjärtslag...värme...ett lite långsammare sätt att äta än flaskmatning, lite mer irrationellt, lite mer tidskrävande, ständig tillgång till både mat och omfamning...Men det är väl en annan sak som inte hör hit. Men hursomhelst, amning är bra hälsomässigt. Fast ur jämställdhetssynpunkt är det ju kass. Biologin ställer ju till det i och med att det bara är mamman som kan amma. Och amningen knyter mamman hårt till barnet...det blir starka band...det blir svårare att separera mor och barn. Och staten och media har gjort sitt bästa för att påverka, styra, propagera för att mamma och pappa är lika...barnet behöver båda lika mycket, på samma sätt...man ska dela, helst precis lika...barnet ska lämnas till förskolan tidigt, så tidigt som möjligt. Och nu börjar det bli full kraft i resultatet av statens signaler. Mammor har fattat. Man ska dela lika. Man vill leva som vanligt. Vi har snart uppnått äkta jämställdhet. Barnet har blivit en parentes. Ett litet besvär man helst inte vill ska påverka livet i någon större utsträckning. Man vill leva som vanligt.

Det är intressant ändå...man kan aldrig både ha kakan och äta den. Endera vill man amma...och allt som medföljer...bli bunden till barnet...både kroppsligt och mentalt. Detta kan innebära hälsofördelar för barnet...förmodligen också för mamman. Eller så vill man leva som vanligt. Dela lika. Och då blir det ingen amning. Hur ska man se på detta nu då? Vad väger tyngst? Barnets väl och ve eller jämställdheten?