Futtigheter

 71 % av svenska folket är emot kvotering av föräldraledigheten visar en Sifomätning som gjorts av tankesmedjan Familjen först. 17 % av de tillfrågade tycker att riksdagen ska bestämma över hur man fördelar sina föräldradagar. 12 % är tveksamma. Resten, 71 %, tycker att föräldrarna ska bestämma själva.

I nuläget får man inte bestämma över 90 föräldradagar. KD och SD vill ta bort kvoteringen helt. C, L och M tycker att det är bra som det är…de tre sk pappamånaderna ska vara kvar. V och S vill införa en likadelad föräldrapenning…alltså strikt hälften till mamma och hälften till pappa. Miljöpartiet vill tredela föräldraförsäkringen…en del till mamma, en till pappa och en som man kan göra som man vill med.

Det är så krångligt det där med föräldraförsäkringen. Det tycker i alla fall Annika Strandhäll. Det är nämligen så att pappornas uttag (gräsligt ord va!) inte ökar längre. Och det är inte bra. Inte alls. Vi utvecklas inte längre mot mer jämställdhet. Vad göra? Enkelt…individualisera föräldraförsäkringen förstås.

Annika berättar om hur viktig föräldraförsäkringen är när det gäller att få till jämställdheten. Det är liksom den som gjort oss så jämställda som vi är. 1974 infördes föräldraförsäkringen och från den tiden har sysselsättningsgapet mellan män och kvinnor gått från 21 procentenheter till dagens drygt 4 procentenheter. Kvinnor i Sverige har nu den högsta sysselsättningsgraden i EU! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Fast det är ändå inte riktigt bra. Vi får ta bort ett hurra när jag tänker på det. Men allt går att fixa med mördande reklam…nä, inte riktigt, tvång måste till…Pappadagar. Trots att svenska folket inte vill att föräldradagarna ska kvoteras måste det ändå ske. Annika förklarar. 1994, ett år innan den första reserverade månaden i föräldraförsäkringen infördes var antalet föräldradagar 390. Pappor tog bara ut drygt 11 % av dessa dagar. Idag är antalet föräldradagar 480 och 90 dagar är reserverade för pappa. Och pappornas uttag har ökat till drygt 30 %.

Men nu har det alltså hänt…vi har nått ett dödläge…papporna ökar inte längre sitt uttag. Utvecklingen har helt stannat av. Och det hemska är att partier på högerkanten vill ta bort kvoteringen. Trots att det är kvoteringen som gett oss jämställdhet. Kvoteringen har lett till att pappor tar ökat ansvar för sina barn (för det är bara när barna är mellan 0 och 1,5 år man kan ta ansvar?), att kvinnor kan satsa på karriären (tex inom barnomsorgen) och som bidragit till att lönegapet mellan män och kvinnor minskat.

Ergo…föräldraförsäkringen måste bli helt individualiserad. Trots att folket inte vill det. Men det finns ingen annan väg framåt mot jämställdheten. Det måste vi liksom bara acceptera. Hallelulja!

Blir man inte trött på det? Jag blir det i alla fall. Det är så väldigt lite kvar av det där med att få barn och bilda familj. Hela klabbet har liksom kokats ner till de där 480 dagarna. Man får en liten gullunge…man längtar efter den och bär runt på den inom sig i 9 månader, föder den, ammar den. Och hela tiden ska dagarna ticka. Nedräkningen. Futtigt på något sätt.