Instagram

Jag finns även på instagram...under namnet hemmahosfrug

tisdag 31 mars 2015

Aktivera inte ihjäl era barn!

Jag läser en artikel på svt opinion. Den handlar om att barn inte ska ha för många fritidsaktiviteter. Jag har läst några andra sådana på sista tiden. Artikeln är så bra. Det påpekas att små barn inte orkar ha aktiviteter efter en fullspäckad dag på förskolan. Kvällar och helger blir för stressiga om barnen ska fritidsaktiviteter ovanpå allt annat. Så här står det:

"Jag tänker på den lilla tid vi har för varandra under en vecka. De allra flesta av oss arbetar heltid vilket resulterar i att barn i allt större utsträckning spenderar ”heltid” på förskolan. Därtill kommer tiden för transport till och från förskolan.

Enligt barnläkare behöver barn i åldern 3-5 cirka 12 timmars sömn per natt för att utveckla sin hjärna och hålla sig frisk.

Kvar finns någon ynka timme för den viktigaste tiden, nämligen den som du och ditt barn har tillsammans, den tid då du har möjligheten att uppfostra ditt barn och lägga grunden för barnens värderingar."

och så här:

"Samhället har dessutom lagt en inriktning som pekar på att båda föräldrarna ska arbeta heltid. Detta för att förebygga inkomstskillnader mellan kön och skapa bättre ingångsvärden när pensionen inträder.

Men i realiteten betyder det att barnen får mindre tid med sina föräldrar.
Jag anser inte att detta behöver vara ett problem, men föräldrar måste verkligen anpassa sin tid efter dessa nya förutsättningar."

Jag tänker att det är klart att det är så här. Inte kan man orka allt. Gå på förskolan heltid och så ha lite balett eller musiklek efteråt eller på helgen. Men så tänker jag att det är så synd att förskolan alltid anses vara normen, att heltid anses vara normen. Varför inte tänka tvärtom någon gång? Kanske är det inte så bra att barn har så långa dagar att de inte orkar med något annat. Det är ju rätt kul med fritidsaktiviteter om man ska vara ärlig. Kanske är det inte helt naturligt att precis alla barn fostras utanför hemmet från 1 års ålder och hela barndomen därefter? Det kanske är där felet ligger. Kanske måste vi inte alltid anpassa oss efter nya normer utan granska normerna och försöka förändra dem så att de passar oss människor som ska leva våra liv.

Jag tänker på min egen barndom. Mamma var hemma. Jag gick på en hel del saker de där åren innan jag började skolan. Jag gick på barngymnastik, jazzbalett, mulle och senare truppgymnastik. När jag började skolan fortsatte jag med truppgymnastiken några år, sedan började jag med blockflöjt och bytte till fiol efter ett par år. Och började med piano dessutom. Det var kul! Under småbarnsåren var alla aktiviteter på förmiddagar eller tidiga eftermiddagar. Så var det förr när nästan alla mammor var hemma. Det var kul för oss barn och det var nog roligt för våra mammor också. De kunde träffa andra mammor, se sina barn ha skoj och när vi blev lite äldre kunde vi vara ensamma där en stund och mamma kunde uträtta några ärenden eller börja ett besök hos mormor (dit jag också kom efter avslutad aktivitet).

Nu finns det inget på dagtid. Jag letar efter något till min egen 4-åring. Han skulle nog tycka att det vore kul med lite gymnastik eller musik. Men det finns inget före kl 16. Eller på helgen. Allt är anpassat efter förskola och arbetsliv. Det är där det händer. Det andra livet ska petas in efter avslutad arbetsdag. Det tycker jag är synd.

måndag 30 mars 2015

Fega föräldrar missar att motgångar är bra!

Jag läser en krönika i Expressen. Den handlar om att föräldrar inte vågar ta konflikter med sina barn. Krönikan tar avstamp i det som förskollärare larmade om förra veckan. Att föräldrar inte längre kan fostra sina barn och att de är undfallande och inte tar konflikter.

Krönikören skriver att barn inte är vana att få tillsägelser. Många barn får uppleva det första gången när de börjar i förskolan och då blir det katastrof. Jag fattar ingenting! Börjar inte barn i förskola någon gång mellan 1 och 1,5 års ålder? Ska föräldrarna alltså lära sina små 1-åringar att ta motgångar, få tillsägelser? Det låter mycket märkligt. Är inte de barnen liiite för små för att förstå tillsägelser? Trodde att man jobbade mer med avledning i den åldern.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Där barnen är - där måste fostran ske. Föräldrar kan inte fostra barn på distans. Om barnen är på förskolan den mesta av sin vakna tid då är det där fostran kommer att ske. Det kan inte gå till på något annat sätt.

Barn kommer med jämna mellanrum i de sk trotsåldrarna. Vissa tror inte att det finns trotsåldrar och andra tror att de finns. Helt klart är i alla fall att barn hela tiden utvecklas och att utvecklingen leder till nya förhållningssätt och konflikter kan uppstå. I hemmiljö är nog det en helt naturlig process. Det är barnet som visar vägen och föräldern svarar på barnets signaler på lämpligt sätt. Vissa strider kan barnet "vinna", andra inte. Frågan är hur det går till på förskolan, i skolan, på fritids...? Uppstår konflikter mellan vuxna och barn på samma sätt. Får barnet tillräckligt med feedback på sitt beteende? Är det över huvud taget möjligt att fostras av andra än de närmaste anknytningspersonerna. Gordon Neufeldt uttrycker det så att barnet måste vara villigt att fostras. Det blir det genom kärleken, anknytningen. Det tror jag på. Ur anknytningen och kontakten mellan förälder och barn kommer fostran. Det är inte fråga om blind lydnad utan om ett samspel. Man måste försöka samsas och diskussioner på olika nivåer beroende på barnens ålder leder till så mycket. Det leder till att barnen får modeller för hur de ska vara, man bygger in inre poliser (vad är lämpligt, vad får jag göra?), man talar en massa och det leder till att barnens språk utvecklas, man blottar sina känslor och tankar och blir tydligare för varandra, ännu mer anknutna...Kan detta ske någon annanstans än tillsammans med en förälder eller nära anknytningsperson. När barnet blir äldre och ska börja skolan kanske det är så pass "fostrat" att det klarar av att vara tillsammans med andra barn och vuxna. Det förstår hur man uppför sig helt enkelt. Det har blivit inbyggt i dem.

Krönikören skriver också att barn inte ska skonas från något. Det finns föräldrar som vill skydda sina barn från tex böcker om förintelsen. Det är inte bra. Barn måste få veta. Jag håller inte med där heller. Det finns ingen anledning att tala om allt om världens ondska. Jag tror att det är dumt. Det finns sagor och fantasiböcker som låter barn kittlas av farliga saker. Men där vet man om att det är på låtsas. Verklig ondska ska barn skonas från tycker jag. Det hinns med.

Jag tänker att det har blivit märkligt. Jag ser så många tecken på att barndomen håller på att försvinna. Vår syn på barn har blivit hård. Barn klarar allt. Barn kan  ha lika långa eller längre arbetsdagar än vuxna. Barn kan vara ifrån sin mamma hela dagarna från ett års ålder. Barn kan vara från sina syskon hela dagarna under hela barndomen. Skolbarn behöver inga lov längre. Skolbarn kan vara igång hela långa arbetsdagen i skola och fritids. Riktigt stora barn (över 10) år kan vara ensamma hemma efter skolans slut och på loven. Barn som bara är 1 år förväntas klarar av att möta motgångar. Barn ska fostras! Barn ska upplysas tidigt om krig, tortyr, förintelse, sex, miljöförstöring...

Det är inget vidare barnvänligt land jag ser...

söndag 29 mars 2015

Första lovdagarna!

Nu är det påsklov för barnen! Skönt! Vi ska inte göra något särskilt. Bara ta igen oss och ha det bra. Vi har gjort lite roliga saker redan. Vi har lekt i skogen. Burit pinnar och klättrat på stenar. Vi har varit i badhuset. Alltid skoj! Roligt att leka och hoppa för barnen och för oss vuxna att se våra barn ha kul, leka lite tillsammans och slappna av lite i största allmänhet. Är så imponerad av barnen. Jag själv älskade att dyka när jag var liten men alla barnen utom det minsta har gått om mig när det gäller att vara modiga! De kan göra volt, några kan göra ett och ett halvt varv, dyka från 3an gör några stycken, göra skruv, bakåtvolt, volt från 3an! Det är härligt att se dem! Själv dök jag i alla fall från 1:an och det tycker jag är rätt bra gjort för en mamma i min ålder (40+)! Jag simmade under vattnet också. Trodde inte att jag kunde det längre men det gick bra. Förr simmade jag lätt en hel längd under vattnet men det klarar jag inte nu längre. Men jag simmade i alla fall ena kortsidan, enligt uppgift 12,5 meter. Jag hade nog kunnat ta några simtag till men det gav jag 17 i! Dök upp till ytan när jag var framme vid väggen! Minstingen verkar bli ett litet vattendjur han också. Han åkte rutschkana och brydde sig inte när han kom under vattnet. Gillade att hoppa fram i vattnet och ligga och hålla i kanten och simma med benen!
Igår var det så fint väder på eftermiddagen. Vi var ute hela eftermiddagen och jobbade i trädgården och tvättade bilen. Krokusarna har blommar för fullt. Man får gå en vända förbi varje dag så blir man lite extra glad över färgprakten. Småbarnen lekte soldater och hade manöver runt huset. Det ropade giv akt och manöver och så packade de ryggsäckar fulla med olika saker och sprang runt huset för att bli extra starka! 
Vi hade inte köpt något lördagsgodis men jag hade lite vit choklad och vanlig ljus choklad hemma så vi gjorde praliner. Penslade vit choklad i formar och fyllde med smält choklad blandad med nougat. Sedan täckte vi bottnarna med vanlig ljus choklad. Gott!
Vi blandade även pop corn i smält choklad och strödde i lite flingsalt. Jättegott! 
I morgon är det måndag igen men det spelar ju ingen roll för oss! Vi ska sova så länge vi har lust! Fast minstingen ger sig väl upp vid 7 som vanligt! Och sen får vi se vad vi gör!

fredag 27 mars 2015

Overkliga och verkliga människor?

Jag läser en krönika i Expressen. Den handlar om att Ebba Bush Thor och Kd är förskolefientliga. Krönikören säger att det är konstigt att kd värnar om vårdnadsbidraget eftersom det bara är 7000 föräldrar som använder sig av det medan över en halv miljon barn går i förskolan. De som är hemma med barnen är alltså inte relevanta. Föräldrarna är inte heller missnöjda med förskolan. Brukarundersökningar visar att förskolan är en av de välfärdsverksamheter som får högst betyg av brukarna. Om Kd ska kunna vara ett brett familjeparti borde de visa större respekt för de beslut som verklighetens folk fattar vid sina köksbord.

Verklighetens folk? Det är alltså de som använder förskola. Vi som valt att avstå är overkliga då eller? Det finns 7000 overkliga människor i Sverige som valt att använda vårdnadsbidrag och det finns kanske några till som är ännu overkligare och har valt att själva bekosta hemmavaron med barn. De är så overkliga att de inte ens syns. De har halkat ur systemet och finns bara registrerade som människor som saknar inkomst.

Att välja. Svårt att resonera om. Hur väljer man? Om man först ser till att det blir väldigt svårt att leva på en lön genom att ta bort sambeskattningen. Och sedan har ett högt skattetryck så att man inte får så mycket kvar av sin lön när skatten är betald. Då blir det svårt att välja. Sedan ser man till att förskolan blir så billig som möjligt. Och sedan ser man till att alla betalar lika oavsett vad de tjänar och oavsett hur många timmar de tänker använda förskolan. Och så ger barn "rätten" att vara på förskolan när de får syskon, när föräldrarna är arbetslösa...Ger barnen rätten att vara på förskolan gratis vissa timmar i veckan från de är 3 år. Ser till att de som inte vill ha servicen inte får något med av vad man gärna betalar till de som har "valt". Ja, kan man då tala om att välja fritt.

En intressant fråga vore - hur skulle verklighetens folk välja om de skulle få ca 10 000 kr/månaden per barn (det är det föräldrar som "väljer" förskola får i subvention varje månad - fast det syns aldrig) i handen. Endera att köpa barnomsorg för eller att bekosta hemmaomsorg med? Kanske skulle det helt plötsligt dyka upp många fler overkliga människor? Vem vet? Den frågan får vi aldrig.

Samma dag som jag läser krönikan i Expressen läser jag på Förskoleupproret på Fb en hel massa inlägg som gör att resonemanget i krönikan känns ännu märkligare. Man kan läsa om att genomsnittstiderna på vissa förskolor i vissa områden har ökat kraftigt de senare åren. På en förskola gick barnen i genomsnitt 39 timmar i veckan. Det här var i ett område där välbeställda människor bor. De prioriterar alltså att jobba mycket, förmodligen tjäna mycket och använda förskolan mycket. Deras val. Andra betalar. Man kan läsa om förskollärare som funderar över varför föräldrar skaffar barn när de inte har lust att ta hand om dem. Föräldrarnas val. Andras problem. Man kan läsa om förskollärare som går på knäna. Någon skriver om 27 inskrivna barn och 2 på ingång som 3 pedagoger ska klara av att ta hand om. Föräldrarna är nöjda (?) och då är allt bra? Man kan läsa om hur föräldrar i Malmö vill ha 30 timmars rättighet för barnen till föräldralediga istället för 15. Föräldrarna vill ha mer och förskollärare undrar varför föräldrar inte längre förstår att just föräldrar har något att ge som inte förskolan någonsin kan ge oavsett hur bra den är.

Förskolesverige verkar vara förvirrat. Men det är något som politikerna inte bryr sig så mycket om. Verkliga föräldrar får fortsätta att välja fritt. De är ju nöjda och då är allt bra. Så måste det ju vara.

onsdag 25 mars 2015

Att jobba med empati

Jag läser en artikel om empati. En psykolog och familjeterapeut berättar att empati är medfödd men måste odlas för att växa. Förskolan har en viktig roll att spela när det gäller empati. Hon säger att förskolan är en social utmaning för barn och en plats där de kan utveckla empati. När barnen är i tre- till fyraårsåldern är de mest utvecklingsbara och det är då man kan jobba som bäst med att utveckla empatin. När barnen är i skolåldern blir de svårare att påverka eftersom de då redan hittat en roll. Psykologen menar att förskolan har blivit mer skollik och barnen undervisas snarare än lär genom att leka. Personalen måste fånga upp empatin och prata om den mitt i leken. Barnen ska uppmärksammas om de gör bra saker, är bra kompisar och de vuxna måste berätta hur de ser det. Barnen utvecklar då en positiv självbild där de ser sig som hjälpsamma och bra kompisar. I Sverige fokuserar vi lätt på det som är negativt. Det finns forskning som visar att bara 10 % av personalens kommunikation med barnen är positiv respons på något de gjort. I leken kan barnen gå in i olika roller, inta andra perspektiv och lär sig på så sätt att leva sig in i andras situation. Det är tydligen ingen mening med att försöka lära en 1-åring att vara empatisk eftersom de ännu inte är mogna för det. Det verkar som om det är först i 3- 4-årsåldern som empatin kan utvecklas på allvar.

En faktaruta finns bifogad:
"Vi föds med en förmåga till empati. Bara efter några dagar kan barn urskilja gråt och reagerar med stress, oro och gråt på det. Forskarna är oense om det är verklig empati, men det är hur som helst ett frö till något som ska bli det.
Små barn är egocentriska och tror att alla känner som de gör. Ett litet barn som ser ett annat bli ledset kan därför ge honom eller henne sin napp eller hämta sin mamma eller pappa. Det är nämligen den tröst de själva skulle vilja ha.
När barnen är tre-fyra år har de ofta utvecklat ett språk och kan leka rollekar. Det är en period då de snabbt utvecklar sin förmåga till medkänsla."

Jag tänker så här: empati är inget man egentligen behöver jobba med. Barn som blir empatiskt bemötta blir empatiska. Barn som tröstas när de är ledsna kommer att trösta andra som är ledsna. Barn som blir sedda och får hjälp med att reda ut ev konflikter kommer att kunna reda ut konflikter på egen hand senare och kan känna sig trygga med att vuxenvärlden ser och hjälper till att reda ut det krångliga. Någon ser mig om det blir jobbigt. Någon hjälper mig då. Jag behöver inte kämpa själv. När jag blir större kan jag använda de mönster jag fått. Empati är inget man behöver undervisas i. Den kommer när man lever i en empatisk miljö där man blir sedd och omhändertagen.

Jag tänker att när det gäller barn är mycket så märkligt. Jag har en känsla av att man alltid går omvägar. Först ställer man till det och sedan plåstrar man om såren. Först tussar man ihop barn som är omogna och inte ens mottagliga för instruktioner i stora grupper. Det enda de här små barnen behöver är närvarande vuxna som pratar, kramar, lotsar, tröstar, tar om hand...Allt detta förbereder för empatiutvecklingen. Sedan blir barnen 3-4 år och då är de fortfarande i dessa stora barngrupper. Barnen utsätts för onödigt många konflikter, tvingas rangordna sig. De vuxna är få. Och då ska personalen jobba med empati. Kanske hade empatin utvecklats alldeles av sig själv tillsammans med en förälder och ev syskon. Men så enkelt får det inte vara. Då kan man inte skriva böcker om hur man jobbar med empati. Då kommer den bara utan något snack. Först krångla till det och sedan reda ut det. Men en sak gäller. Det är alltid förskolan som är utgångspunkten. Det är där det händer.

lördag 21 mars 2015

Vem är förälder egentligen?

Jag läser att förskollärare slår larm om förskolebarnens föräldrar. De säger att de ser en trend över hela landet. De ser beteenden hos föräldrar som inte fanns för 15 år sen. Förskolan menar att föräldrarna inte kan sätta gränser och till varje pris vill undvika konflikter med sina barn. Barnen är ovana vid tillsägelser och bryter ihop för minsta lilla.

 Föräldrarna är också vilsna och förvirrade i sin föräldraroll och det är förskollärarna som får guida dem i allt. Föräldrar uttrycker att de inte kan stimulera sina barn och inte vet vad de ska göra med dem.

Förskolan säger även att dagens föräldrar är egotrippade. Det är föräldrarnas behov som kommer först och barnen får långa dagar på förskolan eftersom föräldrarna ska ha egentid. Det finns föräldrar som lämnar barnet på förskolan och sen går hem och äter frukost själv innan de går till jobbet!

Men det finns som tur är kurser. ABC-kurser anordnas av Folkhälsomyndigheten. ABC är kostnadseffektivt och föräldrarna får bättre relation med sina barn. Det är så svårt att vara förälder idag eftersom tiden med barnen har minskat. Tempot och yrkeslivet är högre idag än förr. Och då behövs det kurser.

Jag skrattar lite för mig själv när jag läser! Och samtidigt är det ju så tragiskt att man kunde gråta! Vad hade de tänkt sig? De som har lett oss in på den banan vi är idag. Föräldrar ska jobba. Barn måste passas av någon. Barn kan förresten inte tas om hand av föräldrar - de har ju inte utbildning, har inget att komma med när det gäller pedagogik. Och så är det ju maxtaxan och gratistimmar och syskon som ska på förskolan 15 eller kanske blir det bättre med 35 timmar i veckan?

Man kan inte ta ifrån föräldrar tid med barnen utan att det får konsekvenser. Man kan inte locka föräldrar med billig barnomsorg och samtidigt ta bort alla möjligheter att ta hand om dem hemma utan att det får konsekvenser. Och nu står vi här! Föräldrarna verkar ha tappat både förmåga och lust att ta hand om sina ungar! Tur att det finns personal som kan göra det åt oss! Den som är med barnen mest kommer förstås att reflektera mest, känna mest ansvar! Förr var det mammorna och nu är det förskollärarna!

Kanske har vi fått nya föräldrar i Sverige, statliga utbildade proffsföräldrar? Men de är ju inte barnens föräldrar på riktigt. Lite konstigt blir det allt. Men inte ska man klaga. Jag säger som min mormor brukade säga när det passade: "får en som en vill så gråter en inte." (typ, kom inte och klaga nu när du fått som du ville - fast jag visste minsann att det var dumt från första början). Det här var väl tanken? Föräldrar är okunniga, olämpliga att ta hand om barn och så är det ju så rackarns kostnadsineffektivt om mammor tar hand om ett eller ett par tre ungar. Kör hop dem i stora grupper och låt proffs ta hand om dem istället så flyter allt bättre. Eller så gjorde det inte det?

Men man kan ju alltid slänga in några kostnadseffektiva kurser så kanske allt ordnar sig. Sanningen ligger där framför ögonen på oss som alltid. Det står i artikeln att "tiden med barnen har minskat. Tempot och kraven i yrkeslivet är högre" - så står det! Och ändå kan ingen bara säga de förlösande orden: föräldrar måste få tid för sina barn för att kunna vara föräldrar! De som har bestämt säger inte vad det tycker. De är tysta. Hoppas nog på att när folk har klagat av sig så återgår allt till det normala. Det som inte syns finns inte.

fredag 20 mars 2015

Vårpyssel!

Fredag igen! Tyckte nyss det var måndag! Det har varit en bra vecka. De stora barnen har varit i skolan som vanligt. Några har haft mycket att göra, prov och uppsatser och sånt. Så eftermiddagarna har ägnats åt skolarbete. De mindre barnen har ägnat varje ledig stund åt att leka. Våren har gjort dem så spralliga och glada och de är ute mest hela tiden. Det är fotboll och studsmatta och hinderbanor och krigföring. Härligt att se!
 
Jag och minstingen har grejat med vårt på förmiddagarna. Vi har hämtat påskris i skogen och pyntat med fjädrar och ägg och kycklingar.
I skogen är det alltid roligt att vara. Man hittar alltid något som är roligt att titta på. Den här gången var mossan roligast att spana in. N upptäckte att det fanns så många olika sorter, mjuka och sträva, korta och mer yviga, några med små, små röda spröt som stack upp. Han funderade på vad mossan är till för. Vi har redan konstaterat att mossan skyddar smådjur men han själv funderade vidare och hans förklaringar var mer poetiska och fantasifulla. Ekorrarna kanske sover på mossan? Man behöver inte veta allt när man är liten. Det behöver inte alltid komma en massa vetenskapliga förklaringar. Det kan vara roligt att bara upptäcka och fundera själv också.
Det var roligt och ganska svårt att få dit fjädrarna.
 
Blåbärsris tog vi också med oss från skogen och det blev fint tillsammans med fjädrar och urblåsta ägg i blomlådan.
Vi har jobbat en hel del i trädgården också. Det är så skönt att komma igång och så skönt att vara utomhus så mycket man kan nu när ljuset har kommit tillbaka. Vi har klippt bort allt visset i rabatterna. Vi  har klippt lite i häcken. Vi har räfsat gräsmattan. Äppelträden är klippta - min mamma hjälpte till för jag vågar inte riktigt själv än. Det har börjat växa lite här och där. Snödropparna var ju först ut förstås men krokusen har också slagit ut. Och perennerna har börjat sticka upp.
Vi har varit på 4-årskontroll. Det var ett roligt besök. N var lite misstänksam. Han var inte så sugen på att träffa någon 4-årskontrolltant (som han sa) och funderade på att hoppa ut genom fönstret. Men det gjorde han inte. Han var försiktig först men efter en stund kom han igång och började prata och tyckte det var roligt. Barnsköterskan var till en början mycket frågande och som jag trodde misstänksam över att N inte går i förskolan. Hon frågade flera gånger om han verkligen inte gick och om han inte skulle börja. Hon frågade hur det var med kompisar- hade han verkligen några kompisar? Det är ganska vanligt att man blir ifrågasatt om man har barnen hemma istället för i förskolan och jag beredde mig på en "attack". Men jag tänkte att jag ska inte säga något i onödan. Jag svarade bara enkelt på frågorna utan att ge några förklaringar eller urskulda mig på något sätt. Till slut...mitt i teckningsövningen så utbrast barnsköterskan "Tänk, jag önskar att alla barn kunde få vara hemma." Jag blev mycket förvånad. Jag trodde verkligen hon var helt emot mig. Men så pratade hon vidare. Hon sa att hon var så gammeldags som tyckte att det var eländigt att så små barn lämnades bort. Hon sa att det kunde hon ju inte säga till någon. Det är sorgligt när man tänker på det. Alla tror att alla tycker samma. Ingen vet vad någon annan tycker egentligen. Det finns något som är "rätt" när det gäller barnomsorg. Hemmaomsorg är ett icke-ämne som aldrig kommer upp på tapeten. Kanske är det många som går omkring och tror att de är gammeldags och som har en helt annan uppfattning egentligen. Ingen vet. Barnsköterskan tyckte hur som helst att vår lilla N var en fullfjädrad 4-åring. Han klarade av pärltestet och ordkunskapstestet och ritade en gubbe och ett hus, kunde alla färger och allt det andra som testades. Han hade klarat av att lära sig allt han skulle på egen hand och tillsammans med mig och sin familj! Och om jag ska vara ärlig så var nivån på testerna ganska mycket under hans egen nivå!
 
Här sitter han och väntar på vår tur. Vi läste varsin Vi Föräldrar. Jag läste om pappagrupper och inskolningstips. N letade "intressanta saker" och han hittad en hel del - vindruvor, ett lejon, en röd skål-likadan som vi har hemma...
 

Det var lite om vår vecka. Men nu är det fredag! Snart kommer alla barnen hem och vi ska fika tillsammas. Bulldegen är på jäsning och ska snart bakas ut så nybakade bullar blir det till fikat! 

torsdag 19 mars 2015

Glada barn och långa förisdagar!

Jag läser en krönika skriven av chefredaktören på tidningen mama. Hon uppmanar föräldrar att inte känna dåligt förissamvete för att barnen har långa dagar. Hon skriver lite om att hon själv var ett sånt barn som var kvar längst. Och hon älskade det. Nu är det hennes dotters tur att ha långa dagar. Det måste vara så för hon och hennes man jobbar mycket och annars går det inte att få ihop. Hon var lite orolig över att dottern var så liten, bara 1 år, men fick reda på att det inte var någon fara! När barnet är så litet är det okomplicerat eftersom barnet inte är så medvetet om omgivningen!

Jag får veta att 13 % av Sveriges barn mellan 1 och 5 år går mer än 40 timmar i veckan på föris. Men det är absolut inget problem. Ja, det är klart. Det vore ju kul att vara tillsammans med sina barn men de flesta måste ju jobba...ja, och då blir det ju så här att långa dagar blir en konsekvens. Men det är inget att oroa sig för. Det är kanske till och med riktigt bra för:

- Svensk förskola är ofta väldigt bra.
- Barn som går i förskola får bättre skolresultat.
- Barn som går i förskola har lättare att anpassa sig socialt.
- Barn som går i förskola har mindre utåtagerande beteendeproblem.
- Barn som börjar tidigt, vid 1-årsåldern, klarar sig bättre kunskapsmässigt.

Jag orkar inte ens säga något om listan ovanför. Verkligheten får tala sitt eget språk. Barn är inte bättre socialt nu än förr. Barn har inte mindre utåtagerande beteendeproblem nu än förr. Barn är inte bättre i skolan nu än förr. Vi kan säga samma saker om och om igen. Men verkligheten kan vi inte ändra på.

Och så kom det här också. Det brukar sägas lite då och då. Det viktigaste för barnen är glada föräldrar. Nja, så kan man nog inte säga tycker jag. Man kan vända och vrida på det hur som helst. Du kan vara hur glad som helst och må hur bra som helst men om du inte tänker träffa ditt barn så kvittar det ju! Barnet kommer ju inte se hur glad du är! Man kan istället säga så här att en glad förälder blir man när man gör så att ens barn mår bra! Ett glatt barn ger en glad förälder!

måndag 16 mars 2015

Det nya barnarbetet

En insändare hamnar i mitt flöde på fb. Den är tydligen skriven av en förskollärare och handlar om att föräldrar inte förstår att deras barn är förskollärarnas arbetsliv och därför inte respekterar verksamheten. Föräldrarna lämnar sjuka barn på förskolan och hämtar för sent. Här är insändaren:

"Det är jag som är ditt barns förskollärare. Det är jag som ser till att ditt barn har det så bra som det bara kan varje dag som du måste jobba. Mitt mål är att ditt barn ska känna sig trygg här hos oss på förskolan, samt villa komma hit alla de dagar som du inte kan ta hand om ditt barn själv. Jag tröstar ditt barn när hen är ledsen, blåser bort det onda när hen har slagit sej, torkar rumpor och snor, läser sagor, leker, tillrättavisar, är famnen att krypa upp i, kort sagt finns där när du inte kan. Jag tycker om att vara med ditt barn, det tillför många ljusglimtar varje dag vi träffas.

Men alla dagar JAG träffar ditt barn är MINA arbetsdagar. Så varje dag du lämnar ditt barn när det inte är riktigt friskt för att du känner att du måste jobba, medför att jag kan smittas och bli sjuk så jag inte kan ta hand om ditt barn. Du kan vabba och vara hemma med ditt sjuka barn och inte förlora speciellt mycket på det, jag får karens när jag blir sjuk och inte kan jobba. Varje gång du inte hämtar ditt barn innebär det att jag kanske måste jobba över för att det är så många barn på förskolor nu och få personal. Detta kan göra att jag får hämta mina barn senare eller ändra mina planer efter jobbet.

Är ditt jobb viktigare än mitt? Från min synvinkel är det jag som är den priviligierade. Jag får träffa ditt barn i flera fall mer vaken tid under veckan än du själv. Jag får vara med och höra alla lustiga, kluriga och finurliga funderingar som ditt barn har. Jag är med vid första toalettbesöket, första teckningen, första ordet. Du får det återberättat i hallen när du hämtar.

Så var snäll och tänk på att om jag ska kunna ta hand om ditt barn på bästa sätt, respektera att det är min arbetsplats du lämnar ditt barn på.

Fröken"

Insändaren är intressant på många sätt. Själva grundproblemet är enkelt. Det är heltokigt att föräldrar lämnar bort sina barn om de är sjuka. Det är inte schysst att komma för sent heller. Men det är bara ytan av problemet. Andra saker i texten är allvarligare.

Barnen är förskollärarnas arbete. Så är det ju. Alla vet det. Men tänk på det lite. Det är väl inte klokt egentligen.Våra barn har blivit material till förvärvsarbeten. Det är inte fråga om att barnen går på förskolan en stund för att leka och lära sig något. Det är fråga om att barn är bortlämnade hela arbetsdagar. Kanske kan detta kallas en ny typ av barnarbete?

Det är roligt att vara förskollärare. De får göra allt det där som mammorna gjorde förr (och det som man ville att papporna skulle få del av) - det jobbiga och roliga som hör till att ha småbarn! Då fick mammorna torka snor och rumpor, trösta, krama. Höra allt det roliga som barn säger. Se den första teckningen och höra det första ordet. Men nu är det förskollärarna som får göra detta. De får göra det med andras barn. Deras egna är på en annan förskola och blir torkade och tröstade av någon annan fröken som arbetar där.

Det känns som jag kvävs en aning när jag läser. När jag funderar på det. Jag sparar och stänger av. Jag ska sätta mig hos mitt lilla barn nu. Jag ska ge honom en kram. Jag hör honom prata för sig själv från ett annat rum. Han leker något. Hans kvittrande röst är underbar. Han låter glad. Snart ska vi äta mellanmål. Kanske går vi ut en stund, eller lägger i en tvätt tillsammans, eller spelar lite piano... Är han mitt arbete? Nej, han är en del av mitt liv.

söndag 15 mars 2015

Vårvandring!

I går gav vi oss ut i skogen igen! Jag får aldrig nog av vårluften, solljuset...och i skogen och får man mer av det...växlingar mellan sol och skugga, fukten från mossan, dofterna, porlande vatten, vita stammar mot mörk barrskogsbakgrund...Vi fick med oss fyra barn, de två äldsta hade annat för sig. Vi gick runt en liten sjö i närheten. Skogen är så vacker här. Mörk mossa under höga stammar, björkar närmast vattnet, mossiga stenblock överallt, rötter som slingrar sig som ormar...vackert tycker jag och barnen tycker det är kul att klänga och klättra och smyga och springa...
Vi fikade vid ett vindskydd. Kaffe och varm choklad och smörgåsar och bullar. Det smakar aldrig så gott som ute i friska luften och när man blivit hungrig efter en lagom lång promenad. Barnen lekte vidare, täljde, kastade stenar i vattnet, började prata om stenåldersliv och fixade varsitt spjut, försökte forma stenar som yxor (omöjligt men roligt ändå)..

Härligt trötta och med hettande ansikten kom vi hem. Barnen hade inte fått nog av utomhusvistelsen utan fortsatte sina lekar i trädgården fram tills det var mörkt och kvällsmaten var färdig. En sann glädje att se dem leka och ha kul, att ta emot dem när de kom infarande, trötta och med röda kinder!

fredag 13 mars 2015

Förmiddagsvandring!

Ett citat ramlade på mig: “Besides the noble art of getting things done, there is the noble art of leaving things undone. The wisdom of life consists in the elimination of non-essentials.”   Det är LinYutang som sagt det. Det finns i hans bok The Importance of Living.
 
Igår förmiddag passade det bra. I mitt hem finns det något att göra hela tiden. Jag för en ojämn kamp mot damm, smulor, leksaker, kläder...Jag tror ibland att jag skulle kunna städa dygnet runt och ändå skulle jag aldrig komma i mål. Det gäller alltså att acceptera ett visst mått av röra. Inse att jag aldrig kommer att bli färdig. Veta hur mycket jag måste göra för att hålla mig på rätt sida kaos! Jag måste veta när jag ska låta saker och ting vara. Varje dag måste ha stunder när jag lämnar saker ogjorda. Annars får varken jag eller barnen något liv. Igår lät vi det vara nästan hela dagen. Solen strålade och himlen var blå. Vi gav oss alltså ut på promenad tillsammans med barnens mormor och morfar. De stora barnen var förstås i skolan. Vi tycker synd om dem och om maken som aldrig kan göra något bara så där. Som går i selen. De får hitta sina vilopunkter på eftermiddagar, kvällar och helger. Men jag och minstingen är än så länge fria själar och vi kunde alltså vara ute i friska luften hela förmiddagen.
Vi gick ner till vår lilla fågelsjö. Svanarna vi följt nu i ett par veckor fanns kvar. Förut har det varit två par men nu var det bara ett par kvar. Förra gången vi var där bråkade de där två svanparen med varandra. Det ena paret flög gång efter annan till det andra parets halva av sjön och bråk utbröt. Nu hade förmodligen det ena paret vunnit striden och det andra paret gett sig av. Gräsänderna fanns kvar. En mängd måsar hade kommit och låg som vita snöbollar i sjön. Grågåsarna hade kommit också. De flög fram och tillbaka och verkade inte riktigt vara vänner med varandra. De jagade bort varandra, flög bort och kom tillbaka. Bråkade igen. Fascinerande att se.
 Vi gick till ett litet fågeltorn som ligger i skogen. Älskar den där lilla skogsslingan man måste gå för att komma fram till tornet. Grön, fuktig mossa, kala stammar, lite mörkt mellan träden men sol som faller in i strimmor, den kalla friska luften så här på våren...Det är roligt att gå här också, rötter och stenar att klättra över, stora stenblock från istiden som ligger kringpridda, nedfallna trädstammar, vissa söndervridna av kraftiga vindar. Naturens enorma krafter finns synliga överallt. Och där går vi, små bräckliga varelser, här en stund...
Jag tänker på mina barn...hur allt ändras och glider. Förut en stor grupp småbarn...nu flera stora barn och bara ett som är litet på riktigt. Fem barn i skolan och ett hemma. Olika barndomar i samma barnaskara. Vår minsting lever som ett endabarn halva dagarna och på eftermiddagarna som ett barn i en stor syskonskara. Två, nästan tre syskon känns som vuxna...två som han leker mycket med...I går förmiddags var det han och tre vuxna. Trist kanske man kan tycka. Men det var det inte. Han njöt av att vandra där tillsammans med oss. Han gick för det mesta tyst. Tittade i sin kikare, kände på mossan, hittade intressanta saker, sa några ord ibland, höll handen ibland...Skogen är lugnande, sinnesstämningen ändrar sig...

 


onsdag 11 mars 2015

Liberala tankar om att få bukt med vabbet!

Jag läser en artikel på svt opinion som handlar om vabbet. Det är två liberala kvinnor som skriver om vabbandet och vad man ska göra åt det. De berättar att vabbandet kostar 5 miljarder kr om året och att svenska föräldrar tar ut 6 miljoner vabdagar varje år. Vabbandet ställer till problem på arbetsplatserna. Arbetsuppgifter blir inte utförda och arbetskamrater får jobba extra för att täcka upp. Ett annat problem är också att det mest är mammorna som stannar hemma. Det är också många fler mammor än pappor som är sjukskrivna. Om man är borta för mycket från jobbet så påverkas karriärmöjligheter, lön och pension negativt.
 
Jaha, det har vi hört förut! Inget nytt! De liberala kvinnorna fortsätter dock. De funderar på varför barnen blir så sjuka. De konstaterar att barn i förskoleåldern har sämre utvecklat immunförsvar och då blir de ibland helt naturligt sjuka. Sen kommer det: Barn som vistas i förskola är oftare sjuka än barn som vistas hemma! Förskolebarn är sjuka ca två månader per år.
 
Jaha, det är nu man tänker att kanske...kanske kunde en helt naturlig slutsats nu bli att barn eventuellt skulle må bättre av att vara hemma när de är små. Men...nej...det är inte så alls man tänker. Den naturliga slutsatsen blir istället att man får städa mer på förskolorna. Vart tredje barn har astma i Sverige och det kan avhjälpas genom att man dammar mer på förskolorna. Mer städning skulle göra att barnen blir friskare och inte smittar ner sina föräldrar (mest mammorna då) så ofta. Och då kan mammorna arbeta mer och göra karriär bättre och få bra pensioner. Så fram med grönsåpa, golvmoppar och handsprit!
 
Det är lustigt! Allt kan vridas dit man vill om man bara tänker lite till. Inget är så enkelt som det ser ut att vara. Tanken att barn kanske blir friskare om de får vara hemma när de är små fladdrar aldrig genom våra hjärnor. Trots att det står svart på vitt i artikeln - att barn som är hemma inte är lika sjuka som barn som är på förskola - kan man inte se sanningen, verkligheten. Men det är inte barnens bästa det handlar om. Det är någon annans bästa. Arbetslivet står alltid först i kön. Och mammorna har inte som viktigaste uppgift att ta hand om sina barn. De har viktigare saker för sig. Att arbeta. Att göra karriär. Att tjäna in till sin pension. Så fram med grönsåpan och golvmopparna!

tisdag 10 mars 2015

Bullar och kanelkaka!

Bloggen heter hemmamammaliv. Fast inte skriver jag så mycket om vad jag gör som hemmamamma. Det beror inte på att jag inte gör något. Jag gör massor! Men jag gör ju samma saker varje dag! Det blir lite trist att skriva om det! Jag går upp kl 6.50, jag ger barnen frukost. Jag packar några ryggsäckar. Jag pussar hej då och vinkar av barnen en efter en. Sen bäddar jag och plockar undan kläder och leksaker. Torkar av köksbänkarna, lägger i en tvätt...Sen tar jag och 4-åringen frukost. Vi är lite asociala - bläddrar i tidningar, läser på dator och surfplatta...säger några ord, ritar något i en tidning...Det är trevligt och mysigt. När vi har vilat oss ett tag drar vi igång. Jag har kl 9 som absolut stopptid. Längre får jag inte sitta vid köksbordet.
 
Sen är det samma sak varje dag. Hänga tvätt. Vika det som är torrt sen dagen innan. Lägga in i skåp. Bädda sängar i barnens rum. Snygga till på skrivbord och på golven. Lägga i en tvätt till. Dra på bastun så det torkar och vika det jag hinner - annars väntar det tills i morn. Två tvättar om dagen brukar det bli. Sen ska det dammsugas och torkas av lite i kök och trappa där det samlar sig mest skräp. Kolla toaletterna så det inte ser alltför ofräscht ut. Ordentlig toalettstädning gör jag två ggr i veckan.
 
4-åringen hakar på när han vill. Ibland är han med mycket och ibland mindre. Men han pratar...oj, vad han pratar mycket. Det är mysigt att ha en liten pratsam kille i närheten. Vi vill göra något roligt varje dag också. Ibland går vi ut. Cyklar en sväng, går till en lekpark, går en promenad...Annars grejar vi lite i någon pysselbok, ritar teckningar, leker med bokstäver...Ofta gör vi gymnastik. 4-åringen får stå på huvudet mot min kropp. Han går upp i brygga, stretchar. Och så hoppar han från bord, springer så fort han kan...Det är väldigt roligt. Någon gång i veckan gör vi yoga. Vi gör från en bok eller från youtube. Det är också väldigt roligt.
 
Sen måste lunchen på bordet. Klockan 12 kommer far i huset hem och då ska maten vara färdig så han hinner äta innan han ska tillbaka till jobbet igen. Det är roligt att han kommer hem varje dag. Det tycker både jag och 4-åringen.
 
Sen vilar vi en liten stund innan vi ska gå till skolan och hämta storebror. Så har förmiddagen gått. Ungefär samma varje dag. Lite monotont kanske man kan tycka. Men det gör inte jag. Jag gillar lunken. Men det är inte så mycket att skriva om egentligen!
 
Idag har vi i alla fall bakat bullar. 4-åringen var med en hel del. Han "målade" och strödde på pärlsocker och ställde miljoner frågor om allt möjligt och omöjligt. Sen svängde vi ihop en kanelkaka också. Mina föräldrar ska komma idag och då kan det ju vara trevligt med något gott att äta!
 



söndag 8 mars 2015

Kvinnodag!

Kvinnodagen har kommit och gått! En dag som alla andra! I min familj har vi inga kvinnodagar och inga mansdagar. Vi har människodagar. De flesta av våra människodagar innebär en hel del arbete - både för kvinnan och mannen i den här familjen. På ytan är vi väldigt ojämställda. Mannen tjänar alla pengar som kommer in i huset, kvinnan gör på vardagarna i princip allt obetalt arbete. Kvinnan är ekonomiskt beroende av mannen, mannen är i sin tur beroende av kvinnan för omsorgen av barnen och för markservice på vardagarna. Om man tittar djupare så är vi helt jämställda. Vi arbetar tillsammans för att driva vår familj. Idag, på kvinnodagen, har vi gjort följande:

Kvinnan:                                                   
Gjort läxor och annat skolarbete med 4 barn.                      
Gjort frukost till 3 barn.                                   
Lagat lunch.                                                    
Tvättat och hängt tvätt.                                    
Dammsugit.                                                      
Fixat fika.                                                          
Städat trädgården.                                            
Badat barn.                                                       
Fixat kvällsmat.                                                 
Läst saga för barn.                                            
                                                                          
Mannen:
Gått upp tidigt och gett minstingen frukost och lektmed honom tills kvinnan vaknade ett par timmar  senare.
Lagat tre cyklar.
Diskat undan efter lunchen.
Monterat i hop 6 nya köksstolar.
Tvättat en bil.
Diskat undan efter fika.
Skjutsat barn till fritidsaktiviteter - 4 vändor.
Badat barn.
Hängt tvätt.
Diskat undan efter kvällsmat.
Hjälpt barn med läxa.

Ja, vi har jobbat tillsammans hela dagen varvat med att vi har umgåtts med varandra och med barnen. Så här ser det nog ut i de flesta familjer. Jag tror nog att de allra flesta hjälps åt och arbetar åt sin familj tillsammans. Och om de inte gör det - vad har andra med det att göra? Politiker vill styra och jämna ut. Alla ska jobba lika mycket utanför hemmet. Alla ska göra lika mycket obetalt arbete i hemmet. Alla ska vara hemma lika mycket med barn. Alla ska vabba lika mycket. Kan man detaljstyra människor på det sättet? Ska man det? Varför ska man det? Kan man inte lita på att människor som lever tillsammans klarar av att lägga upp sitt privatliv på det sätt som passar dem själva? Att de vill varandra väl? Att om de märker att partnern är lat, elak, snål...reagerar, slår näven i bordet, försöker förändra, eller ger upp och lämnar den dumma partnern?

Privatlivet måste nog få vara lite privat. Vi kan nog klara av att lägga upp våra liv på egen hand. Men något som politiker kunde göra är att ordna det så att äkta makar kunde få vara solidariska och snälla mot varandra. Vi kunde få dela våra inkomster med varandra. Om den i förhållandet som tjänar mest fick ge bort en del av sin lön till den som tjänar minst så blev det mer rättvist. Vi kunde skatta för varsin halva. Vi kunde få pensionspoäng för varsin halva. Och så kunde det obetalda hemarbetet värderas på ett rättvist sätt. Det är ju faktiskt värt något, eller hur? Om någon utomstående skulle utföra arbetet skulle det kosta. Vi skulle till och med få anlita en rut-arbetare och dra av halva kostnaden på skatten. Men inte om arbetet utförs i det egna hemmet. Då är det plötsligt inte värt en krona. Kanske kunde man ändra lite på den inställningen?

torsdag 5 mars 2015

Feminism? Vad är det?

Jag tittade på Debatt i går. Det handlade om feminism. Jag blir förvirrad. Vad är feminism egentligen? Jag trodde att det var lika rättigheter och lika möjligheter det handlade om. Inte om att styra alla att leva likadant. Men så är det inte förstår jag. Jag lyssnar på moderaternas Bodil Sidén. En ung, snygg tjej. Undrar vad hon har för livserfarenheter? Vad har hon upplevt, gjort? Har hon barn? Har hon arbetat hårt med något fysiskt? Hon säger i alla fall att hon tycker att moderaterna ska kalla sig feminister nu. Det gäller att tvätta bort vänsterstämpeln på ordet. Feminism är enligt henne:

1. Att fler kvinnor arbetar mer.
2. Att männen tar sitt ansvar och arbetar mer hemma.
3. Att männen är hemma med sina barn mer (jag antar att det bara rör sig om att dela det där första året - sedan är det ju heltid för båda som gäller verkar det som).
4. Att det finns Rut-tjänster så att folk kan få i hop sina livspussel och så att kvinnor får något att jobba med.
Det är beklämmande. Går allt ut på att jobba? Tjäna pengar? Få ihop ett livspussel? Dela det där första barnaåret och sen köra på som innan. Köpa in lite städning och beställa hem en Linas matkasse på torsdagen? Ska det vara livet? Och barnen då? Var kommer de in i bilden? Men det är lätt för en feminist. Mer barnomsorg. Längre dagar, större utbud - nattis och helgis...Varför inte gå ännu längre? Feminismen kan bli ännu mer feministisk. Arbetsplikt, obligatorisk förskola och skola på heltid, individualiserad föräldraförsäkring, (kanske går det att lura ut hur mamman och pappa kan ta halva graviditeten var och föda tillsammans på något intrikat sätt - eller varför inte strunta i alltihopa och forska fram inkubatorer där barnen kan kläckas fram utan att gå omvägen via mammans kropp?) inspektörer som ser till att mamma och pappa jobbar lika mycket hemma, en hord av rutarbetare som ser till att folks hem är välstädade när de kommer hem på fredagskvällarna... Ordnung muss sein! 



onsdag 4 mars 2015

Vi älskar föris men det har vi ingen anledning till

Jag läser en dansk artikel om barnomsorg. Den heter "Vi älskar dagis men det har vi ingen orsak till". Artikeln är så intressant att jag inte kan låta bli att sammanfatta den.

Artikeln börjar med att fastslå att danska barn har blivit institutionsbarn. De blir levererade klockan åtta, har en plats till sina gummistövlar och en korg till sina ombyteskläder, sover middag klockan halv tolv, är på lekplatsen efteråt och blir hämtade ungefär klockan 16.

95% av alla danska 3-5-åringar går på dagis. De flesta går över 30 timmar i veckan och de flesta har gått där sedan de var 3 år gamla. Det står att danska barn därmed har världsrekord i institutionalisering och att både medborgare och politiker är nöjda med det. (om det som står är sant så verkar det ju snarare som om svenska barn har världsrekord i institutionalisering - de börjar väl vid 1 år och många verkar ha ännu längre dagar än mellan 8 och 16) Man är så nöjd att man inte längre ser förskolorna bara som barnpassning utan som en nödvändighet för inlärning och personlighetsutveckling och dessutom som ett redskap för bättre integration. (Känns det igen! Så låter det här också!)

Men experter är oroade över danska barns utveckling, socialt och mentalt såväl som språkligt och motoriskt. Det har pågått en stor diskussion inom den utvecklingspsykologiska forskningen om barn tog skada av att passas utanför hemmet. Slutsatsen har varit relativt entydig. Det är inte problematiskt så länge vissa villkor uppfylls - till exempel att förskolan och hemmet ingår i ett harmoniskt samspel. Men en utvecklingspsykolog, Dion Sommer, säger att förhållandena i danska institutioner har blivit så dåliga att hon inte längre tror att det är bra för barnen.

En barnpsykolog, Grethe Krag Müller, säger att barnen lämnas åt sig själva alltför mycket. Hon menar att det går ut över barnens koncentration, deras och deras förmåga att ingå i sociala relationer.

Andra forskare vill diskutera vad barnomsorgsinstitutionerna  betyder för barnens trivsel. Man har sett att sjukligheten är dubbelt så stor bland barn som går i förskola. Detta kan hämma barnets mentala och fysiska utveckling. Det kan också påverka barnens tillväxt. Anledningen till sjukdomarna är inte i första hand problem med hygien utan att det är för många barn på samma ställe. I genomsnitt är det ett barn på två kvadratmeter. Ytterligare en forskare, Anne Brodersen, har konstaterat att barnens motoriska färdigheter hade försämrats från det att de var 19 månader till de var 3 år. Det borde ju ha blivit bättre när barnen blev äldre. Men det är ett tecken på att barnen inte rör på sig tillräckligt på institutionerna. Det finns inte plats eller möjlighet att springa runt på egen hand. Om barn ska utveckla åldersanpassad motorik krävs det en målinriktad insats från både pedagoger och föräldrar.

Det ser inte bättre ut med språkinlärningen heller om man frågar lingvistikern Martha Sif Karrebaek. Hon har inte tittat på den individuella språkutvecklingen mellan pedagogerna och barnen eftersom den äger rum bara i mycket liten omfattning. Barnen lär av varandra i förskolan. Därför ska man inte tro att barn med främmande språk lär sig danska i förskolan. De lär sig - men det är barndanska och inte nödvändigtvis samma som de ska använda i skolan.

Barnpsykologen Ditte Winther Lindquist konstaterar att förhållandena går ut över de svagaste barnen. Hon har sett exempel på många barn vars behov har blivit försummade. Pedagogiskt arbete kräver kunskap, kompetens och ro - och detta finns inte tillräckligt på institutionerna idag.

Dion Sommer spekulerar över om förskollärarnas beskrivningar av att de har svårare att tränga fram till eleverna kan skyllas på dåliga förskolor. I sådana diskussioner brukar det alltid bli föräldrarnas skuld men när barnen tillbringar så långa dagar i förskolan så försiggår barnens utveckling i ett samspel mellan den offentliga uppfostran och den privata.

Grethe Kragh-Müller säger att barn har behov av tätt samspel med viktiga vuxna om de ska kunna ingå i sociala relationer och detta är inte möjligt i förskolor. I vissa förskolor passar barnen sig själva på lekplatsen för det var sjukskrivningar och inga vikarier att få tag på. Kragh-Müller är också kritisk till den ökande tendensen att bygga stora institutioner för att uppnå stordriftsfördelar. Relationerna blir för opersonliga och det finns inte plats för det enskilda barnet.

Antropologen Eva Gullöv säger att danskarna har tappat intresset för diskussionen om förskolornas betydelse. Ju fler barn i förskolan desto mindre diskuterar man konsekvensen av tidigare institutionalisering. Hon säger att det gör man i andra länder. I Norge diskuterar man högljutt om vad det egentligen betyder för barnens utveckling att vara på institution. I Norge har också långt fler kvinnor valt bort heltidsarbetet och tar ut längre föräldraledighet.

Dion Summer är dock inte säker på att lösningen är hemmamammor. Mammor som inte trivs hemma visar tydligt detta och då smittar det av sig på barnet. (Fast om mammorna trivs då kanske det också smittar av sig på barnet!? Och om man får träna på att vara mamma hemma kanske man trivs bättre och bättre! Det är lite som att lära sig ett nytt jobb. Det tar lite tid!)

De flesta danska kvinnor vill arbeta, de vill ha sina barn på dagis och de är glada för det erbjudande de får. De flesta danska föräldrar är nöjda med kvaliteten på barnomsorgen. Ditte Winther Lindquist menar att föräldrarna är nöjda inte nödvändigtvis avspeglar kvaliteten. De flesta föräldrar vill sina barns bästa och hur kan man då försvara långa dagisdagar om man inte tror att det är bra? Hon avslutar med att konstatera att debatten om förskolan alltid har varit extremt ideologiskt präglad och insyltat i diskussionen om kvinnans roll i samhället. Den har aldrig handlat om vad som är bäst för barnet. Idag är vi eniga om att kvinnorna hör hemma på arbetsmarknaden och därför är diskussionen om vad vi erbjuder barnen i de offentliga institutionerna politiskt irrelevant!

Ja, det var en intressant och oroande artikel. Det låter inte alls som om förskola, åtminstone inte i dagens tappning, är särskilt bra för barnen.

Det visar sig finnas problem med:
- social utveckling
- språklig utveckling
- motorisk utveckling
- sjuklighet
- tillväxt
- koncentration

Men som artikeln avslutas. Barnens bästa är inte intressant. Andra intressen är viktigare. Kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden. Det är viktigare än hur det går för barnen. Men har någon frågat kvinnorna? Givit dem valet? Ingen har frågat mig i alla fall.

Hemmaliv, vår, fåglar och hästar!

Idag strålade solen och himlen var alldeles blå. När skolbarnen gått hemifrån gjorde jag och lillkillen som vi brukar. Vi åt lite frukost tillsammans och sedan körde vi igång med den dagliga städningen och tvätten. 4-åringen hade inte riktigt tid att hjälpa till. Han valde minecraft istället. Han är alldeles tokig i det och man får se till att det inte blir alldeles för långa stunder framför tv-spelet. Vi skyndade oss för att hinna ut i vårsolen innan vi var tvungna att fixa mat till oss och far i huset som kommer hem på luncharna.
 
Först tänkte vi bara ta en cykeltur till affären och köpa ägg men sen kom N på att han hellre ville hälsa på hästarna i ridskolan. Det var längesen. Och då kom jag på att jag hört att svanarna kommit till fågelsjön som ligger ungefär vid ridskolan. Så vi tog med oss kikare och kamera och cyklade iväg. Eller jag hade tänkt cykla iväg men insåg att jag inte hade någon cykel eftersom ett stort barn tagit den. Smidigt sätt att komma undan att ens egen cykel inte funkar! Men det spelade ingen roll - det är nära så jag gick istället. Det var nästan bättre eftersom jag fick gå riktigt fort för att hinna med den lille cyklisten!
Det är så vackert nere vid sjön. Fast jag är där så ofta så blir jag alltid så glad när jag kommer runt kröken och ser det glittrande vattnet, den lilla bron, de vita björkstammarna som smala streck mot den mörka skogen, den gröna avbetade gräsmattan...Det är helt enkelt så ... vackert!
 
Svanarna låg där på isen och sov. När de sträckte upp halsarna såg jag att det var sångsvanar. De låg där, sov, sträckte upp halsarna, stoppade ner huvudena under vingen igen, sparkade lite med sina svarta ben med simfötter emellanåt.
 Vi turades om att titta i kikaren. Vi tittade på svanarna och såg en hel massa gräsänder och jag tror att det var en grågås som kom flygande under ett högljutt kacklande. En kråka såg vi också!
 När vi tittat färdigt cyklade vi vidare till ridskolan. Många hästar var ute och N matade dem med torrt gräs. Det växte redan grönt under det torra och det ville hästarna gärna ha. Förra gången vi var här var N lite rädd för de stora djuren men inte den här gången. Han matade och klappade. Han hittade på namn åt dem allihopa - chefen och brunis och vitis och den lilla...
 

Efter ett tag var vi nöjda på att mata och klappa och titta och gav oss hemåt igen. Vi var lite sena men det spelade ingen roll eftersom vi hade hembakad pizza kvar sen i lördags. Med ruccola och parmaskinka på blev det en riktig lyxlunch! Nu när våren kommer är jag extra glad åt att jag jobbar hemma! Det är underbart att styra över vår egen tid, kunna vara ute så mycket vi vill, få vara tillsammans med N så mycket som möjligt. Nu ska vi ge oss ut igen för att hämta storebror från skolan. N längtar efter honom! Han älskar att leka med sin storebror!

 

tisdag 3 mars 2015

Kvoterad föräldraförsäkring!

I Dagens industri kan man idag läsa om föräldraförsäkringen, kvotering och om kd. Artikeln reagerar på att Ebba Busch Thor har sagt att hon inte skulle kunna ta partiledarjobbet om det hade varit kvoterad föräldraförsäkring. DI säger att alla kan vara hemma i 6 månader - även om man har ett toppjobb. Det finns så många duktiga medarbetare man kan delegera till. Sex månader är ingenting i en jobbkarriär. Sex månader är däremot jättemycket under barnets första eller andra halva av det första levnadsåret. Visst ett halvår av barnets första levnadshalvår är ju jättemycket - det är ju faktiskt allt. Och ett halvår i barnets andra levnadshalvår är ju hälften. Men man kan ju tänka lite till. Föräldraförsäkringen är ju liksom inte hela barnets barndom, även om vi numera vill inbilla oss det. En barndom är lång, jättelång. Och ett halvår av denna långa barndom är faktiskt väldigt, väldigt lite. Ett halvår är kortare tid än vad en graviditet varar.

Tänkt det är väl konstigt att alla, precis alla, är så intresserade av föräldrar och barn. Alla utom föräldrarna själva. Vi bara gör som vi blir tillsagda. Är tysta. Letar kryphål och slingrar oss lite om det går. Tar lydigt de erbjudanden som ges oss - gratis förskola 15 timmar - eller 30 timmar i vissa kommuner - från 3 år. Förskola för "stora" syskon. Alla har idéer, vill göra det lätt för föräldrar...att lämna bort barnen.

Artikelförfattaren tycker att kd bara låtsas vara ett familjevänligt parti. I själva verket är de familjeovänliga eftersom de vill ha vårdnadsbidrag, är motståndare till barnomsorg (är de det?) och säger nej till ytterligare pappamånader. Artikelförfattaren tycker istället så här:

"Stora viktiga områden som föräldraförsäkring, förskola, fritidsverksamhet och hela den värld som ryms mellan föräldrar och skola skulle behöva intresserade, professionella och hängivna politiker som kan sina saker."

Sorglig läsning. Familjevänlig betyder bara att man försöker ordna det så att det blir så lätt som möjligt att lämna bort sina barn. Utgångspunkten är jobben. Föräldraförsäkringen är det vi får för våra barn och den måste finslipas för att folk gör som de som bestämmer tycker. När man kommer till den bortre gränsen - när föräldraförsäkringen är slut - då är det barnomsorg, fritidsverksamhet som gäller.

Sen kommer man tillbaka till de med toppjobb. "En högpresterande ung person säger inte nej till ett toppjobb för att hon eller han ska bli förälder. Och en framgångsrik arbetsgivare som vill vara attraktiv säger inte nej till kvalificerade personer bara för att de väntar barn. Sådant ordnar man."

Visst - det är jättebra att folk i karriären ska få möjlighet att vara tillsammans med sina barn lite grand. Toppen! Men måste det ha med alla andra att göra? Vi andra som inte har toppjobb kanske har andra drömmar, andra mål. Det kanske finns föräldrar som uppfattar själva föräldraskapet som deras huvudsakliga karriär. Vill man vara en toppförälder krävs det lite jobb. Vill man sköta om sitt hem och sina barn på ett ordentligt sätt tar det tid och kräver engagemang. Visst, man kan vara borta ett halvår - det är ingenting. Men sen måste man sköta om sitt projektledaransvar för hemmet. Eller är det inte så det funkar ute i näringslivet när man har ett toppjobb!? Man kan vara borta några månader men sen blir det nog svårt att sköta toppjobbet på kvällar och helger. Kanske är det lika svårt att fixa om man vill vara en bra förälder?

Men sånt får man inte prata om i Sverige. Här börjar och slutar allt med jobben. Barnen och hemmen är något man ägnar sig intensivt åt några månader och sen kvittar det. Då får någon annan ta hand om det. Hoppas att företagen sköts om lite noggrannare än så.

måndag 2 mars 2015

En tredje pappamånad!

S kommer att föreslå en tredje pappamånad. Så här säger Annika Strandhäll:

"En jämställd fördelning av föräldraledigheten mellan män och kvinnor skulle ha stora positiva effekter, för ett mer jämställt arbetsliv, för en mer jämställd fördelning av det obetalda hemarbetet och för barns rätt till båda sina föräldrar. Att det är ett av familjepolitikens viktigaste mål bland de flesta av riksdagens partier råder det ingen tvekan om. Vi har dock olika uppfattning om hur vi bäst når målet."

Jag blir bara så trött! Har vi inte hört det här alldeles för många gånger? Kan det inte räcka snart?

- arbetslivet blir mer jämställt. Vad menas med det? Jämställt för att alla jobbar lika mycket? Då blir man jämställd. Men hur? Exakt vad är det som är jämställt med det? Alla har olika typer av jobb. Är inte det ojämställt? Alla tjänar olika mycket - är inte det ojämställt? Borde inte alla jobba med samma sak och ha samma lön och leva exakt samma liv för att det ska bli jämställt? Turas om med olika arbetsuppgifter - kirurg ena halvåret och städare andra? Och lönen då - orättvist att vissa jobb ska vara bättre betalda än andra? Samma lön rakt över? Eller varför lön överhuvudtaget? Kan vi inte bara få våra omkostnader betalda? Och förresten - vi bor väl jävligt ojämställt också? I olika typer av boenden. Det kan inte vara rätt. Har man hus har man kanske mer att städa än om man bor i en liten lägenhet. Borde man inte göra något åt det? Kibbutzer kanske? Då borde det bli riktigt jämställt. Tror jag.

- en mer jämställd fördelning av det obetalda hemarbetet. Det är ju ett problem förstås. Att folk gör olika mycket hemma. Smartaste sättet att få bukt med alla olydiga mammor och pappor är nog att se till att de inte är hemma så mycket. Då blir det jättebra. Ingen kan dammsuga eller tvätta eller laga mat. Kanon! Eller så får båda slita livet ur sig på kvällar och helger. Båda delarna är rättvist! Jämställt.

- barns rätt till båda sina föräldrar. Det här är ju riktigt viktigt. Här måste vi in och peta lite så det blir rätt. Barnen måste ju ha rätt till båda sina föräldrar - en i taget - under ett drygt års tid! Det är jätteviktigt att barnet får den här ordentliga föräldratiden med båda sina föräldrar under sitt första levnadsår. Men sen räcker det! Sen är det förskolans tur! För mamma och pappa måste jobba lika mycket utanför hemmet. Annars blir det orättvist. Barn är bara viktiga att ta hand om om man får betalt för det. Det obetalda föräldraarbetet - det är riktigt ojämställt om barnet är äldre än 1 år. Det måste väl alla förstå!

Mammor och pappor har en enda uppgift i Sverige. Att förvärvsarbeta. Om vi bara förvärvsarbetar lika mycket då blir vi jämställda och då blir allt bra. Alla kommer att jobba lika mycket med betalda saker. Alla kommer att arbeta lika mycket (lite) med obetalda saker. Barnen kommer att få enormt bra kontakt med både mamma och pappa under ett helt år. Sedan blir barnet ett fint råmaterial för att skapa en massa jobb till alla mammor som behöver bli jämställda och slippa från det hemska obetalda hemarbetet.

Det blir nog bra när det blir färdigt! Go for it!

söndag 1 mars 2015

Söndagseftermiddag!

Så var det söndag igen! Maten är uppäten och det är tyst i huset. Alla utom jag och minstingen är någon annanstans. En leker med en kompis, 4 är på träning och maken är ute i garaget och fixar lite. Snön singlar ner utanför köksfönstret. Det är vackert men ändå...det kunde räcka nu...jag har fått smak på vår. Vi har ätit gott, en riktig söndagsmiddag blev det. Fransyska och stekt potatis och gräddsås. Det är något som alla gillar. Minstingen som är lite kräsen av sig stoppade i sig så det stod härliga till och kommenterade flera gånger att just det här var hans favoritmat.
Till efterrätt blev det marängsviss på hemgjorda rosa maränger. Gott det med!
Vi har bara fixat och donat i helgen. Inte gjort något särskilt. Vi har varit ute i skogen några gånger. Den lilla skogen som ligger alldeles i slutet av gatan. Jag har städat lite. Galet va! Att städa skogen. Men sån är jag! Kommunen har tagit ner sly och gjort så fint. Aldrig har det varit så fint i vår skog. Förutom då det där skräpet folk aldrig kan låta bli att kuta upp till skogen med och dumpa. Jag har alltså burit folks trädgårdsavfall som de slängt lite här och där till högarna med ris som kommunen förmodligen kommer att hämta upp någon dag framöver. Nu är det så fint så jag hoppas att det känns svårt att slänga något. Men man vet aldrig...
 
Barnen lekte undertiden. De hade många pinnar att greja med eftersom det låg slyhögar överallt. De lekte krigare och jägare och allt möjligt. Så småningom gled leken över till att handla om slavar! En var härskare och de andra var slavar. Slavarna arbetade för fullt med att hugga ved och bära saker. Härskaren såg också ut att jobba hårt. Det är fascinerande det där med lek. Jag fördes bakåt i tiden i mina tankar och mindes hur det var när min bror och jag lekte efter att vi hade gjort oss lördagsfina och badat bastu och duschat. Vi lekte ofta egyptiska slavar. Vi torkade och gjorde fint i duschrummet länge, länge. Märkligt hur barn ofta väljer att leka att de arbetar!
 
 
 Vi har jobbat lite med skolan också. Gjort de vanliga läxorna och så lite annat. 4-åringen vill gärna också ha läxor och den här gången gjorde jag en enkel labyrint av blyertsstreck. Han skulle hitta vägen till mål och fylla i med en tuschpenna. Jag gjorde lite alla möjliga former som jag tror kan vara bra att kunna inför att han ska lära sig skriva senare. Jag gjorde vassa kanter och öglor och vågrörelser. Han tyckte det var roligt och ville ha en till efteråt. Han är inte jättebra att följa linjerna än men han kämpar på och tycker att det är kul ibland! Jag ser det som en lek men kanske kan hans finmotorik ha lite nytta av de här labyrinterna också.
 Jag och 11-åringen fortsatte i vår engelskbok. Veckans stycke handlade om do-omskrivning i nekande meningar. Han hade kläm på det redan innan vi började men det var lite klurigt att få till det så att "do" och "does" blev rätt.
 

 Sedan räknade vi lite matte i en gammal mattebok från 4:ans årskurs. Sonen tycker att det är lite jobbigt med all text och att det är så tätt mellan uppgifterna. Han tycker också att det är svårare uppgifter än i skolan. Det är mer huvudräkning och det är lite mer att hålla i huvudet på samma gång. I början tyckte han att det var för jobbigt men vi tar bara lite i taget och nu går det riktigt bra och han börjar tycka det är rätt kul.

8-åringen fick också räkna lite matte. Han har räknat additionstal över 10-talsgränsen i ett par veckor och nu kom vi fram till subtraktionstal istället. Det är många tal att räkna och de är mycket "monotona" - det är samma, samma hela tiden. Kan upplevas väldigt tråkigt men oj, vad man märker att det är nyttigt. "Sifferkombinationerna" automatiseras och man märker hur han behöver anstränga sig mindre och mindre och det går lättare och lättare.
Men nu är det slutjobbat för helgen. När barnen kommer hem från sina aktiviteter ska vi bara ta det lugnt, bada bastu, äta något och titta på tv tillsammans en stund innan det är dags att hoppa i säng!