En insändare hamnar i mitt flöde på fb. Den är tydligen skriven av en förskollärare och handlar om att föräldrar inte förstår att deras barn är förskollärarnas arbetsliv och därför inte respekterar verksamheten. Föräldrarna lämnar sjuka barn på förskolan och hämtar för sent. Här är insändaren:
"Det är jag som är ditt barns förskollärare. Det är jag som ser till att ditt barn har det så bra som det bara kan varje dag som du måste jobba. Mitt mål är att ditt barn ska känna sig trygg här hos oss på förskolan, samt villa komma hit alla de dagar som du inte kan ta hand om ditt barn själv. Jag tröstar ditt barn när hen är ledsen, blåser bort det onda när hen har slagit sej, torkar rumpor och snor, läser sagor, leker, tillrättavisar, är famnen att krypa upp i, kort sagt finns där när du inte kan. Jag tycker om att vara med ditt barn, det tillför många ljusglimtar varje dag vi träffas.
Men alla dagar JAG träffar ditt barn är MINA arbetsdagar. Så varje dag du lämnar ditt barn när det inte är riktigt friskt för att du känner att du måste jobba, medför att jag kan smittas och bli sjuk så jag inte kan ta hand om ditt barn. Du kan vabba och vara hemma med ditt sjuka barn och inte förlora speciellt mycket på det, jag får karens när jag blir sjuk och inte kan jobba. Varje gång du inte hämtar ditt barn innebär det att jag kanske måste jobba över för att det är så många barn på förskolor nu och få personal. Detta kan göra att jag får hämta mina barn senare eller ändra mina planer efter jobbet.
Är ditt jobb viktigare än mitt? Från min synvinkel är det jag som är den priviligierade. Jag får träffa ditt barn i flera fall mer vaken tid under veckan än du själv. Jag får vara med och höra alla lustiga, kluriga och finurliga funderingar som ditt barn har. Jag är med vid första toalettbesöket, första teckningen, första ordet. Du får det återberättat i hallen när du hämtar.
Så var snäll och tänk på att om jag ska kunna ta hand om ditt barn på bästa sätt, respektera att det är min arbetsplats du lämnar ditt barn på.
Fröken"
Insändaren är intressant på många sätt. Själva grundproblemet är enkelt. Det är heltokigt att föräldrar lämnar bort sina barn om de är sjuka. Det är inte schysst att komma för sent heller. Men det är bara ytan av problemet. Andra saker i texten är allvarligare.
Barnen är förskollärarnas arbete. Så är det ju. Alla vet det. Men tänk på det lite. Det är väl inte klokt egentligen.Våra barn har blivit material till förvärvsarbeten. Det är inte fråga om att barnen går på förskolan en stund för att leka och lära sig något. Det är fråga om att barn är bortlämnade hela arbetsdagar. Kanske kan detta kallas en ny typ av barnarbete?
Det är roligt att vara förskollärare. De får göra allt det där som mammorna gjorde förr (och det som man ville att papporna skulle få del av) - det jobbiga och roliga som hör till att ha småbarn! Då fick mammorna torka snor och rumpor, trösta, krama. Höra allt det roliga som barn säger. Se den första teckningen och höra det första ordet. Men nu är det förskollärarna som får göra detta. De får göra det med andras barn. Deras egna är på en annan förskola och blir torkade och tröstade av någon annan fröken som arbetar där.
Det känns som jag kvävs en aning när jag läser. När jag funderar på det. Jag sparar och stänger av. Jag ska sätta mig hos mitt lilla barn nu. Jag ska ge honom en kram. Jag hör honom prata för sig själv från ett annat rum. Han leker något. Hans kvittrande röst är underbar. Han låter glad. Snart ska vi äta mellanmål. Kanske går vi ut en stund, eller lägger i en tvätt tillsammans, eller spelar lite piano... Är han mitt arbete? Nej, han är en del av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar