onsdag 25 mars 2015

Att jobba med empati

Jag läser en artikel om empati. En psykolog och familjeterapeut berättar att empati är medfödd men måste odlas för att växa. Förskolan har en viktig roll att spela när det gäller empati. Hon säger att förskolan är en social utmaning för barn och en plats där de kan utveckla empati. När barnen är i tre- till fyraårsåldern är de mest utvecklingsbara och det är då man kan jobba som bäst med att utveckla empatin. När barnen är i skolåldern blir de svårare att påverka eftersom de då redan hittat en roll. Psykologen menar att förskolan har blivit mer skollik och barnen undervisas snarare än lär genom att leka. Personalen måste fånga upp empatin och prata om den mitt i leken. Barnen ska uppmärksammas om de gör bra saker, är bra kompisar och de vuxna måste berätta hur de ser det. Barnen utvecklar då en positiv självbild där de ser sig som hjälpsamma och bra kompisar. I Sverige fokuserar vi lätt på det som är negativt. Det finns forskning som visar att bara 10 % av personalens kommunikation med barnen är positiv respons på något de gjort. I leken kan barnen gå in i olika roller, inta andra perspektiv och lär sig på så sätt att leva sig in i andras situation. Det är tydligen ingen mening med att försöka lära en 1-åring att vara empatisk eftersom de ännu inte är mogna för det. Det verkar som om det är först i 3- 4-årsåldern som empatin kan utvecklas på allvar.

En faktaruta finns bifogad:
"Vi föds med en förmåga till empati. Bara efter några dagar kan barn urskilja gråt och reagerar med stress, oro och gråt på det. Forskarna är oense om det är verklig empati, men det är hur som helst ett frö till något som ska bli det.
Små barn är egocentriska och tror att alla känner som de gör. Ett litet barn som ser ett annat bli ledset kan därför ge honom eller henne sin napp eller hämta sin mamma eller pappa. Det är nämligen den tröst de själva skulle vilja ha.
När barnen är tre-fyra år har de ofta utvecklat ett språk och kan leka rollekar. Det är en period då de snabbt utvecklar sin förmåga till medkänsla."

Jag tänker så här: empati är inget man egentligen behöver jobba med. Barn som blir empatiskt bemötta blir empatiska. Barn som tröstas när de är ledsna kommer att trösta andra som är ledsna. Barn som blir sedda och får hjälp med att reda ut ev konflikter kommer att kunna reda ut konflikter på egen hand senare och kan känna sig trygga med att vuxenvärlden ser och hjälper till att reda ut det krångliga. Någon ser mig om det blir jobbigt. Någon hjälper mig då. Jag behöver inte kämpa själv. När jag blir större kan jag använda de mönster jag fått. Empati är inget man behöver undervisas i. Den kommer när man lever i en empatisk miljö där man blir sedd och omhändertagen.

Jag tänker att när det gäller barn är mycket så märkligt. Jag har en känsla av att man alltid går omvägar. Först ställer man till det och sedan plåstrar man om såren. Först tussar man ihop barn som är omogna och inte ens mottagliga för instruktioner i stora grupper. Det enda de här små barnen behöver är närvarande vuxna som pratar, kramar, lotsar, tröstar, tar om hand...Allt detta förbereder för empatiutvecklingen. Sedan blir barnen 3-4 år och då är de fortfarande i dessa stora barngrupper. Barnen utsätts för onödigt många konflikter, tvingas rangordna sig. De vuxna är få. Och då ska personalen jobba med empati. Kanske hade empatin utvecklats alldeles av sig själv tillsammans med en förälder och ev syskon. Men så enkelt får det inte vara. Då kan man inte skriva böcker om hur man jobbar med empati. Då kommer den bara utan något snack. Först krångla till det och sedan reda ut det. Men en sak gäller. Det är alltid förskolan som är utgångspunkten. Det är där det händer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar