onsdag 4 mars 2015

Vi älskar föris men det har vi ingen anledning till

Jag läser en dansk artikel om barnomsorg. Den heter "Vi älskar dagis men det har vi ingen orsak till". Artikeln är så intressant att jag inte kan låta bli att sammanfatta den.

Artikeln börjar med att fastslå att danska barn har blivit institutionsbarn. De blir levererade klockan åtta, har en plats till sina gummistövlar och en korg till sina ombyteskläder, sover middag klockan halv tolv, är på lekplatsen efteråt och blir hämtade ungefär klockan 16.

95% av alla danska 3-5-åringar går på dagis. De flesta går över 30 timmar i veckan och de flesta har gått där sedan de var 3 år gamla. Det står att danska barn därmed har världsrekord i institutionalisering och att både medborgare och politiker är nöjda med det. (om det som står är sant så verkar det ju snarare som om svenska barn har världsrekord i institutionalisering - de börjar väl vid 1 år och många verkar ha ännu längre dagar än mellan 8 och 16) Man är så nöjd att man inte längre ser förskolorna bara som barnpassning utan som en nödvändighet för inlärning och personlighetsutveckling och dessutom som ett redskap för bättre integration. (Känns det igen! Så låter det här också!)

Men experter är oroade över danska barns utveckling, socialt och mentalt såväl som språkligt och motoriskt. Det har pågått en stor diskussion inom den utvecklingspsykologiska forskningen om barn tog skada av att passas utanför hemmet. Slutsatsen har varit relativt entydig. Det är inte problematiskt så länge vissa villkor uppfylls - till exempel att förskolan och hemmet ingår i ett harmoniskt samspel. Men en utvecklingspsykolog, Dion Sommer, säger att förhållandena i danska institutioner har blivit så dåliga att hon inte längre tror att det är bra för barnen.

En barnpsykolog, Grethe Krag Müller, säger att barnen lämnas åt sig själva alltför mycket. Hon menar att det går ut över barnens koncentration, deras och deras förmåga att ingå i sociala relationer.

Andra forskare vill diskutera vad barnomsorgsinstitutionerna  betyder för barnens trivsel. Man har sett att sjukligheten är dubbelt så stor bland barn som går i förskola. Detta kan hämma barnets mentala och fysiska utveckling. Det kan också påverka barnens tillväxt. Anledningen till sjukdomarna är inte i första hand problem med hygien utan att det är för många barn på samma ställe. I genomsnitt är det ett barn på två kvadratmeter. Ytterligare en forskare, Anne Brodersen, har konstaterat att barnens motoriska färdigheter hade försämrats från det att de var 19 månader till de var 3 år. Det borde ju ha blivit bättre när barnen blev äldre. Men det är ett tecken på att barnen inte rör på sig tillräckligt på institutionerna. Det finns inte plats eller möjlighet att springa runt på egen hand. Om barn ska utveckla åldersanpassad motorik krävs det en målinriktad insats från både pedagoger och föräldrar.

Det ser inte bättre ut med språkinlärningen heller om man frågar lingvistikern Martha Sif Karrebaek. Hon har inte tittat på den individuella språkutvecklingen mellan pedagogerna och barnen eftersom den äger rum bara i mycket liten omfattning. Barnen lär av varandra i förskolan. Därför ska man inte tro att barn med främmande språk lär sig danska i förskolan. De lär sig - men det är barndanska och inte nödvändigtvis samma som de ska använda i skolan.

Barnpsykologen Ditte Winther Lindquist konstaterar att förhållandena går ut över de svagaste barnen. Hon har sett exempel på många barn vars behov har blivit försummade. Pedagogiskt arbete kräver kunskap, kompetens och ro - och detta finns inte tillräckligt på institutionerna idag.

Dion Sommer spekulerar över om förskollärarnas beskrivningar av att de har svårare att tränga fram till eleverna kan skyllas på dåliga förskolor. I sådana diskussioner brukar det alltid bli föräldrarnas skuld men när barnen tillbringar så långa dagar i förskolan så försiggår barnens utveckling i ett samspel mellan den offentliga uppfostran och den privata.

Grethe Kragh-Müller säger att barn har behov av tätt samspel med viktiga vuxna om de ska kunna ingå i sociala relationer och detta är inte möjligt i förskolor. I vissa förskolor passar barnen sig själva på lekplatsen för det var sjukskrivningar och inga vikarier att få tag på. Kragh-Müller är också kritisk till den ökande tendensen att bygga stora institutioner för att uppnå stordriftsfördelar. Relationerna blir för opersonliga och det finns inte plats för det enskilda barnet.

Antropologen Eva Gullöv säger att danskarna har tappat intresset för diskussionen om förskolornas betydelse. Ju fler barn i förskolan desto mindre diskuterar man konsekvensen av tidigare institutionalisering. Hon säger att det gör man i andra länder. I Norge diskuterar man högljutt om vad det egentligen betyder för barnens utveckling att vara på institution. I Norge har också långt fler kvinnor valt bort heltidsarbetet och tar ut längre föräldraledighet.

Dion Summer är dock inte säker på att lösningen är hemmamammor. Mammor som inte trivs hemma visar tydligt detta och då smittar det av sig på barnet. (Fast om mammorna trivs då kanske det också smittar av sig på barnet!? Och om man får träna på att vara mamma hemma kanske man trivs bättre och bättre! Det är lite som att lära sig ett nytt jobb. Det tar lite tid!)

De flesta danska kvinnor vill arbeta, de vill ha sina barn på dagis och de är glada för det erbjudande de får. De flesta danska föräldrar är nöjda med kvaliteten på barnomsorgen. Ditte Winther Lindquist menar att föräldrarna är nöjda inte nödvändigtvis avspeglar kvaliteten. De flesta föräldrar vill sina barns bästa och hur kan man då försvara långa dagisdagar om man inte tror att det är bra? Hon avslutar med att konstatera att debatten om förskolan alltid har varit extremt ideologiskt präglad och insyltat i diskussionen om kvinnans roll i samhället. Den har aldrig handlat om vad som är bäst för barnet. Idag är vi eniga om att kvinnorna hör hemma på arbetsmarknaden och därför är diskussionen om vad vi erbjuder barnen i de offentliga institutionerna politiskt irrelevant!

Ja, det var en intressant och oroande artikel. Det låter inte alls som om förskola, åtminstone inte i dagens tappning, är särskilt bra för barnen.

Det visar sig finnas problem med:
- social utveckling
- språklig utveckling
- motorisk utveckling
- sjuklighet
- tillväxt
- koncentration

Men som artikeln avslutas. Barnens bästa är inte intressant. Andra intressen är viktigare. Kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden. Det är viktigare än hur det går för barnen. Men har någon frågat kvinnorna? Givit dem valet? Ingen har frågat mig i alla fall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar