fredag 13 mars 2015

Förmiddagsvandring!

Ett citat ramlade på mig: “Besides the noble art of getting things done, there is the noble art of leaving things undone. The wisdom of life consists in the elimination of non-essentials.”   Det är LinYutang som sagt det. Det finns i hans bok The Importance of Living.
 
Igår förmiddag passade det bra. I mitt hem finns det något att göra hela tiden. Jag för en ojämn kamp mot damm, smulor, leksaker, kläder...Jag tror ibland att jag skulle kunna städa dygnet runt och ändå skulle jag aldrig komma i mål. Det gäller alltså att acceptera ett visst mått av röra. Inse att jag aldrig kommer att bli färdig. Veta hur mycket jag måste göra för att hålla mig på rätt sida kaos! Jag måste veta när jag ska låta saker och ting vara. Varje dag måste ha stunder när jag lämnar saker ogjorda. Annars får varken jag eller barnen något liv. Igår lät vi det vara nästan hela dagen. Solen strålade och himlen var blå. Vi gav oss alltså ut på promenad tillsammans med barnens mormor och morfar. De stora barnen var förstås i skolan. Vi tycker synd om dem och om maken som aldrig kan göra något bara så där. Som går i selen. De får hitta sina vilopunkter på eftermiddagar, kvällar och helger. Men jag och minstingen är än så länge fria själar och vi kunde alltså vara ute i friska luften hela förmiddagen.
Vi gick ner till vår lilla fågelsjö. Svanarna vi följt nu i ett par veckor fanns kvar. Förut har det varit två par men nu var det bara ett par kvar. Förra gången vi var där bråkade de där två svanparen med varandra. Det ena paret flög gång efter annan till det andra parets halva av sjön och bråk utbröt. Nu hade förmodligen det ena paret vunnit striden och det andra paret gett sig av. Gräsänderna fanns kvar. En mängd måsar hade kommit och låg som vita snöbollar i sjön. Grågåsarna hade kommit också. De flög fram och tillbaka och verkade inte riktigt vara vänner med varandra. De jagade bort varandra, flög bort och kom tillbaka. Bråkade igen. Fascinerande att se.
 Vi gick till ett litet fågeltorn som ligger i skogen. Älskar den där lilla skogsslingan man måste gå för att komma fram till tornet. Grön, fuktig mossa, kala stammar, lite mörkt mellan träden men sol som faller in i strimmor, den kalla friska luften så här på våren...Det är roligt att gå här också, rötter och stenar att klättra över, stora stenblock från istiden som ligger kringpridda, nedfallna trädstammar, vissa söndervridna av kraftiga vindar. Naturens enorma krafter finns synliga överallt. Och där går vi, små bräckliga varelser, här en stund...
Jag tänker på mina barn...hur allt ändras och glider. Förut en stor grupp småbarn...nu flera stora barn och bara ett som är litet på riktigt. Fem barn i skolan och ett hemma. Olika barndomar i samma barnaskara. Vår minsting lever som ett endabarn halva dagarna och på eftermiddagarna som ett barn i en stor syskonskara. Två, nästan tre syskon känns som vuxna...två som han leker mycket med...I går förmiddags var det han och tre vuxna. Trist kanske man kan tycka. Men det var det inte. Han njöt av att vandra där tillsammans med oss. Han gick för det mesta tyst. Tittade i sin kikare, kände på mossan, hittade intressanta saker, sa några ord ibland, höll handen ibland...Skogen är lugnande, sinnesstämningen ändrar sig...

 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar