fredag 15 februari 2019

Hemmafrun...

...sticker upp sitt fula tryne lite då och då...och då gäller det för pk-maffian att slå till...hårt och omedelbart! Den här gången visade sig hemmafrun i förklädnad...men hon avslöjades snabbt.

Det är den där kvinnan, Åsa Axelsson, som bestämde sig för att hoppa av ekorrhjulet eftersom hon inte orkade längre. Hon hoppade av sitt jobb efter att ha drabbats av utmattningssyndrom. För att klara av att leva på en lön, makens, drog familjen ner på allt som gick att dra ner på...mat, frisörkostnader, prylar, fritidsaktiviteter...Och så blev det en bok också förstås...det blir ju lite mer pengar in då. Och i samband med boklanseringen blev det också intervjuer...och då kommer förstås den där brännande frågan "vad säger du till dem som tycker att du pläderar för hemmafruns återkomst?" För hur bra det än kan vara för familjens välmående om bara en vuxen i den förvärvsarbetar så lurar ändå faran i det...det kan vara en hemmafru som poppat fram. Men Åsa svarar bra..."Jag pläderar för att alla människor ska ha en rimlig arbetsbelastning. Det kanske är orimligt den tiden man har barn hemma, att båda ska jobba heltid. Sedan får man dela upp det som man tycker. Den här lösningen passades oss."

Men det där med att göra som det passar den egna familjen...nä, det är inte så bra. Det kan bli väldigt tokigt om folk gör som det passar dem själva. I alla fall tycker mediakvinnor det. Vad vanliga kvinnor tycker det vet man inte så noga.

Först ut var Jenny Strömstedt. I en ganska förvirrad krönika i Expressen redogör hon för sin syn på den där boken och allt vad den står för. Hon börjar med att hylla alla mammor som kämpar, varje morgon, varje vardag, varje dag full med stress och utmaningar, varje eftermiddag med hämtningar och handling och mat och allt det där och varje kväll när de somnar utmattade i soffan. Hon berättar om mammor som är helt utmattade och redan vid 31 års ålder längtar efter att gå i pension. Och sen ramlar hon in på Åsa, fyrabarnsmamman som hoppat av ekorrhjulet och finansierat det med att spara in på mjölk och hårklippningar. Jenny känner instinktiv oro. Och efter en stund kommer hon på varför. Åsa har blivit hemmafru! Mannen jobbar fortfarande heltid och Åsa är hemma och sköter om fyra barn och hem. Och så har hon mage att slå in öppna dörrar genom att säga det helt självklara...struntar man i förvärvsarbete spar man pengar eftersom man hinner göra mycket själv...och jobbar man kostar det pengar eftersom det är så jobbigt att man måste ta alla genvägar som finns. Sen berättar Jenny att det väl inte finns några två heltidsjobbande föräldrar som klarar sig utan halvfabrikat och bortabakat. Det är självklart. Det som är oroväckande är att när Jenny och många andra drömmer om att stanna hemma (att bli hemmafru alltså) är det inte missnöje med yrket utan med en allmän känsla av otillräcklighet. Det är inga män som känner på det sättet. De drömmer inte om att vara hemma. För kvinnorna gör det mesta jobbet. De utför fem veckor mer obetalt arbete än män varje år. Om man har en mer traditionell arbetsfördelning blir kvinnan inte lika mycket sjukskriven. Men det var ju liksom inte det här kvinnokampen gick ut på. Kvinnokampen gick inte ut på att kvinnor skulle må bra liksom. Kvinnokampen gick ut på att kvinnor skulle befrias från oavlönat hushållsarbete och sin partners försörjning med usel pension som följd. Och med den logiken är det helt fel att hoppa av ekorrhjulet om man är kvinna. Att bli hemmafru är fel väg. Sen kommer själva avslutningen..."i drömmen om en rimligare värd vore det mer lyckat för alla om både män och kvinnor fick sina timmar hemma vid diskbänken." Alltså...det är bättre om båda i ett förhållande blir utarbetade än om båda mår bra. Det är viktigare att göra lika än att få en familj att fungera på ett någorlunda harmoniskt sätt. Och det är bättre för en hel massa kvinnor att ägna sig åt avlönat hushållsarbete (som ju väldigt många gör) och dela lika på det oavlönade hushållsarbetet på kvällarna än att kvinnor får en rimlig arbetsbelastning. Och det är alltid bättre att slita än att ha det bra. Om man kämpar med overaller och lämningar och hämtningar och snitslar sig fram mellan färdigmatsgondolerna med ett par trötta ungar i kölvattnet är man en bättre mamma än en sån där som har det bra och kan se till att resten av familjen också får lite lugn och ro. Det är logiken i vårt moderna jämställda samhälle.

Nästan simultant med Jenny kom i Aftonbladet ut en motsvarande krönika skriven av Åsa Linderborg. Åsa låtsas först vara lite med på den andra Åsas tåg. Det är ju bra för miljön om man hoppar ur ekorrhjulet och struntar i konsumtionshetsen. Men ändå...det är inte bra...hela projektet framstår som "en gigantisk egotripp." För även om Ekorråsa vittnar om att hela familjen mår bättre av ett lugnare tempo är det egentligen väldigt synd om Åsas familj. Jo, för döttrarna får inte gå till frisören. De måste ha hår som Åsa själv kan klippa (hur många flickor finns det inte därute med långt hår som skulle vara klippt av vilken mamma som helst...de verkar gilla't i och för sig). Sonen får inte lika många fiollektioner som förr. Och det allra värsta är kanske det sociala...yngsta dottern får inte gå på fritids. Det är för dyrt. Hon måste gå hem efter skolan och vara med mamma. Hu. Och lika illa är det med maken. Han får inte äta lunch med sina jobbarkompisar och umgås och ha kul med dem. Han måste åka hem till Åsa och äta där. Det är billigare. Stackars karl. Tänk att tvingas umgås med sin fru istället för kompisarna.

Och sen kommer det...det hemskaste av allt. Åsa är försörjd. Av en man. Och inte vilken man som helst. Sin egen man. Urk. Hon är utlämnad åt hans godtycke. Hon får vara hemmafru så länge han godkänner det. Hon har blivit sårbar.

Ja, sen kommer en del snack om orättvisorna mellan vita medelklassfruar och invandrarfruar. De kan minsann inte säga att de vill vara hemmafruar. Om de öppet sa det skulle folk bli arga och ropa: "Du ska fan inte snylta på oss andra!" Och det ligger något i det faktiskt. Det kommer bara upp när det gäller invandrarkvinnor eftersom fler av dem faktiskt verkar vara hemma med barn än vad vita kvinnor är. Och det är ju nåt ingen gillar. Varken vanligt folk eller staten. För de där invandrarkvinnorna som slinker undan utgör ju alltid ett stort problem...de måste ut i arbete. Både av snyltningsskäl men också för deras egen skull förstås. Så att de blir fria och ekonomiskt oberoende.

Åsa, ja Linderborg alltså, inte den andra Åsa...inte snyltåsa. För det är vad Linderborg påstår...att Åsa snyltar. Hon är oförskämd när hon påstår att man kan spara pengar genom att låna gratis på biblioteken. Biblioteken som byggts upp av skattebetalare. Och Åsa har alltså inte bidragit. Hon betalar inte skatt. Det är skattebetalarna som möjliggör sjukvård, utbildning, vägar och allt det andra. Hur skulle det gå om alla kvinnor blev hemmafruar? Hela landet skulle kollapsa direkt.

Sist kommer Linderborgs uppmaning till ekorråsa. Hon borde lägga sin lediga tid på politisk kamp för ett annat samhälle än detta konservativa hemmaprojekt. Alla måste få lov att hoppa av ekorrhjulet, och inte bara en och annan egoist. Åsa borde ha kämpat för sex eller kanske fyra timmars arbetsdag istället.

Ok, då vet vi. Två kvinnor har givit sitt omdöme om en kvinnas val...en kvinna som kände att livet var övermäktigt och bestämde sig för att göra något åt det. För henne och hennes familj funkade det bra att hon slutade förvärvsarbeta. Och med tanke på att kvinnan har fyra barn...och ägnat de senaste 19 åren åt att vänta, föda, kanske amma, ta hand om...barn samt förvärvsarbetat som lärare, skött ett hem och ett äktenskap, ett hus och en trädgård...så förstår man att det kan bli för mycket. Och att inbilla sig att om bara maken diskar mer så blir allt bra...det fattar nog alla att det inte går. Att ta hand om hem och fyra barn är ju ett heltidsarbete i sig. Och att lägga på ytterligare två heltidsarbeten på det...ja, det förstår väl de flesta att det inte är optimalt. Argument 1 faller alltså...det hjälper inte om mannen står vid diskbänken hälften av tiden. Det finns mycket mer som ska göras. Dygnet har bara 24 timmar.

Argument två är att det är egoistiskt att vara hemmafru. Hemmafruar är onda varelser som pådyvlar sina familjer hemska saker bara för att själva få en rejäl egotripp. Ok, undrar hur många barn som på riktigt tycker att det är så jättekul att gå på dagis och fritids. Hur många barn skulle stanna kvar frivilligt på fritids efter skolans slut om de hade ett val. Det får vi inte reda på för ingen frågar. Men många hemmaföräldrar (däribland jag själv) vittnar om att många barn också skulle vilja gå hem efter skolan...det säger de när hemmabarnen blir hämtade efter skolan. Argument 2 är alltså rätt tveksamt.

Sårbarheten...argument tre. Man blir sårbar när man blir försörjd av någon annan. Ja, i vårt samhälle blir man kanske det. Man måste lita på sin man och helt enkelt överlämna sig åt den förtröstan på att mannen är så rejäl och god som man tror. Men egentligen kunde man ju faktiskt bara införa trygghetssystem för familjer som har en försörjare. Det finns i andra länder. Man kan dela pensionspoäng. Man kan införa försörjningsansvar för mannen om han lämnar familjen. Han har ju ändå dragit nytta av sin hemmafru och därmed har han ansvar för hennes försörjning efter en skilsmässa. Man kan återinföra änkepensionen. Man kan införa sambeskattning så att mannen måste dela lika på sin lön och vara solidarisk med sin hemmafru. Så argument 3 är svagt.

Argument 4. Hemmafruar snyltar. De kanske allra mest stötande argumentet. Snylta. Det är att åka snålskjuts på andra. Att ta för sig av sånt som inte är ens eget. Gör hemmafrun det? Ok, hon betalar inte inkomstskatt och därmed undanhåller hon alltså pengar från samhället. Fast kanske ändå inte. Om hon arbetar med ett skattefinansierat jobb kommer ju faktiskt pengarna från andra skattebetalare från början. Och om hon dessutom använder sig av dagis och fritids och vab och sjukskrivningsdagar blir det ju etter värre. Bara skattepengar som snurrar hit och dit. En hemmafru kostar inget för samhället. Inget alls. Tvärtom sparar hon pengar. Och dessutom betalar hon skatt. Hon har kläder på kroppen, mat i magen, bor i ett hus, transporterar sig, köper kläder och mat till sina barn, värmer upp sitt hus osv osv. Det är hennes förvärvsarbetande make som får betala in all denna skatt. Han blir dubbelbeskattad, eller i ekorråsas fall...beskattad sex gånger om...för sig själv och varje familjemedlem. Så är det inte i andra EU-länder. I Tyskland får man göra ett skatteavdrag för varje barn man försörjer samt för sin fru.. 70 000 kr per barn och 80 000 för sig själv och dessutom för frun om hon försörjs av maken. Pengar som ska gå till konsumtion och levnadsomkostnader skall inte beskattas tänker man där. Så argument 4 är idiotiskt. Det är systemet som är fel. Inte konceptet hemmafru.

Ja, så var det med det. En smyghemmafru stack fram nosen och fick direkt två örfilar av två pk-kvinnor, en från högerhåll och en från vänsterhåll...båda rörande eniga i sitt sätt att tänka. Egentligen tror jag bara de är avundsjuka. Och missunnsamma. Och livrädda att vi vanliga kvinnor ska tuffa till oss och kräva rätten att ta hand om hem och barn...att vårt obetalda arbete som i betald regi är värt pengar...ska få den respekt och det ekonomiska värde det är värt.

  













45 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Hej! Jag vill peka ut några felaktigheter i Linderborgs artikel. Hon är orolig över våra barn som har en sådan "egotrippad mamma". Jag undrar om hon läst boken. Min son spelar inte fiol.Han spelar piano och han behövde aldrig sluta med pianolektionerna som betyder mycket för honom. Flickorna som har långt hår hade inget emot att få håret klippt hemma. Min äldsta dotter fick förresten extra pengar när hon ville skaffa sig en pagefrisyr i slutet av boken - jag skriver ju i boken att hon går "mot närmsta drop in" med pengar i fickan! MorföräldrarNA fick barnen inte besöka,nej, för min mamma är död. Men morfar besöktes på sommaren, farmor o farfar kom till oss och barnen fick senare åka tåg själva till Blekinge vilket blev deras livs äventyr. Min man och jag som (medan vi lönearbetade) aldrig träffats för en lunchdate kom varandra närmare när vi började äta lunch en gång i veckan, på onsdagarna. Och det var min mans egen önskan. Om vi inte fått/tagit oss den chansen - hur hade det gått med vårt äktenskap då? Men istället förde det oss samman och vi får sedan "den bästa sommaren" tillsammans på 17 år. Vad gäller fritids så har vi i massor av år betalt fritidsavgiften, men våra barn har 90% av tiden valt att gå hem istället och hellre vara ENSAMMA hemma än kvar i stojet och stimmet i den röriga miljön. Så att säga upp fritidsplatsen skulle vi ha gjort för länge sen! Märk väl att jag dessutom frågar Lillan själv innan och kollar att hon är med på noterna - det står ju i boken! Slutligen vill jag säga att jag som utmattningsdeprimerad gång på gång blev tillsagd av läkare, psykolog och chef att vara lite mer "självisk". Nu har du, Åsa, ställt upp för alla andra i nästan två årtionden: barn, man, skolelever och sjuka släktingar. Nu är det DIN TUR att se till att du får må bra, menade de. Då gjorde jag det! Jag botade mig själv (helt "själviskt") från en svår och allvarlig sjukdom (depression), en sjukdom som i värsta fall k a n leda till döden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Vad roligt att du kommenterade! Och hoppas du inte stördes alltför mycket av min raljanta ton! Jag har så svårt att låta bli när mediakvinnor ger sig på kvinnor som gör ett annat val, baserat på andra saker än pk-parametrarna. Jag beundrar dig för att du gjort detta val och tycker att det är toppen att du skriver om hur du/ni burit er åt för att genomföra den livsstilsförändring din hälsa krävde. Jag har inte läst din bok ännu...men jag ska göra det så fort den blir ledig på biblioteket...jag är nämligen också en sån där som inte betalar inkomstskatt och snyltar på välfärdssystemet. Vad skönt att höra att läkare och psykologer och chef faktiskt tyckte att du skulle tänka på dig själv! Det är bara synd att samhället inte förstår att det är alltför hårt för många familjer att klara av två förvärvsarbeten och dessutom barn och hem. Det borde finnas ekonomiska incitament att kunna välja olika beroende. Alla familjer är olika och vi kan inte leva enligt en och samma mall. Och det är synd att staten inte förstår att föräldrar har ansvar för i första hand barnen och familjen och att om den egna hälsan inte håller för alltför hård arbetsbelastning så drabbas samhället självt i förlängningen...genom sjukskrivningar, psykisk ohälsa, skilsmässor osv osv. Jag har ju också hoppat av ekorrhjulet, eller jag har egentligen aldrig klättrat in i det. Jag insåg redan ganska tidigt...redan vid första barnet insåg jag att jag inte skulle klara av att lämna honom till dagis när han var bara ett par år...och då blev det ytterligare ett barn...och sen ett till...och till slut sex stycken. Genom alla mammaledigheter...som vi drog ut på så länge som bara möjligt...kunde jag hålla mig från arbetsmarknaden. Men först när sjätte barnet var 2 år och våra föräldradagar närmade sig slutet insåg jag på riktigt att jag inte skulle kunna förvärvsarbeta...jag förstod att det skulle knäcka både mig och min familj...jag hade ju tillräckligt att göra som det var med alla barn och hemmet och en make som har ett krävande jobb. Så jag och min man tog beslutet att jag skulle säga upp mig och så skulle vi klara oss på en lön. Så har vi levt nu i 5 år och vi har inga planer på att ändra på det.


      Tack igen för din kommentar!

      Radera
  3. Hej!

    Låt pk-maffian hållas, tänk på dem som bittra kärringar som måste klanka ner på andra för att må bra och bekräfta deras egna val. Man får väl anta att de ser oss som ett hot, annars kunde de ju bara ignorerat oss.

    Hälsningar från Österlen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker om att bry mig om pk-maffian! Jag gillar att läsa det de skriver...för deras tankar är de som styr vårt samhälle och jag vill vara medveten om allt det de står för. Jag tror också att de ser oss som ett hot. Som jag skrev tror jag att det ligger mycket avundsjuka och missunnsamhet bakom deras tyckande. Innerst inne vet väl alla att det är underbart att få barn och familj och att det rätta är att ta hand om sina egna små. Men karriärkvinnorna vet ju att de inte kan få bådadera och då blir det jobbigt för dem att missa det fina när andra får uppleva det. Så det enda rätta är att ingen får uppleva glädjen det är att ta hand om en familj.

      Radera
  4. En kommentar som jag fått: Vad skulle hända om fler och fler föräldrar började ta allt längre pauser från lönearbete? Hur skulle samhället då "gå runt"? Tja, vad skulle hända? Kanske skulle de 30 000 som nu är sjukskrivna för stressrelaterad sjukdom inte behöva gå på sjukpenning? Kanske skulle vi inte ha så många förtidspensionärer? Kanske skulle en del barn må bättre och köerna till BUP vara kortare? Kanske skulle vi ha färre som ringer självmordslinjen MIND och BRIS? Kanske skulle förskolans barngrupper minska i storlek och färre förskolepersonal behöva bli utbrända (och gå på sjukpenning), kanske skulle färre människor behöva psykofarmaka, kanske skulle det bli färre skilsmässor? Skulle det rent av kunna vara så att samhället började gå med vinst - rent ekonomiskt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror precis som du! Och dessutom är ju förskola en förlustaffär för staten. En förskoleplats kostar ca 140 000 kr per barn och år. Även om föräldrarna betalar skatt kan de aldrig betala så mycket att det täcker deras barns förskoleavgifter och ändå ska ju deras skatt dessutom täcka en hel massa andra saker. https://www.varldenidag.se/nyheter/dagisplats-kostar-en-halv-miljon-per-ar/cbbndB!r1Co35v2yH7yBIUaah0ZGA/ Här kan man läsa om just detta.

      Radera
    2. Precis! Men inte många vet hur dyra förskoleplatser faktiskt är. Varför får vi inte en ärlig chans att göra ett val? Varför får vi inte höra redan på MVC: det finns två alternativ att klara de här första åren: antingen har ni era två barn i barnomsorg, men då bör du och din partner dra in ca 300 000 i skatt också får ni inte ska bli en förlustaffär. Eller så fixar ni barnpassningen själva,vilket vi är djupt tacksamma för då ni faktiskt gör gratis samhällsarbete! Jag har kallats "snyltare" av Linderborg. En person, t ex lärare, som betalar 100 000 i skatt per år, men behöver barnomsorg för 300 000, varför är den lösningen inte minsta provocerande?

      Radera
    3. Ja, varför får vi inte chansen att göra ett val? Det är väl så att det inte är önskvärt att vi gör något val. Staten vill att barn ska vara på förskola och att mammor och pappor ska jobba heltid. Det är deras uttryckliga vilja och därför är hela vårt ekonomiska system inrättat så att vi forslas fram i en fåra utan att kunna göra några riktiga val. Och till slut har folk glömt bort att det ens finns några val att göra. Vår livsstil har blivit den normala. Jag tror att mycket har att göra med att man vill ha en hög tillväxt och en hög BNP. Det man gör själv syns inte i den ekonomin och då blir tex barnomsorg i egen regi värdelös medan den i offentlig regi är värd ca 140 000 kr per barn och år. Utbytet av tjänsten skapar ett värde helt enkelt. Att sedan allt är ett fejkbygge spelar liksom ingen roll. Utom när man tittar sig omkring och ser hur dåligt pengarna räcker...överfulla förskolegrupper, fritidsgrupper, offentliga lokaler som är dåligt underhållna, slitna vägar och järnvägar...

      Radera
  5. Ditte, jag håller med om att vi måste försöka förstå att vi inte alla har samma situation. Det är en milsvid skillnad att ha 2 friska barn och kanske en mormor i närheten som stöd. Jämfört med att ha 4,5, 6 barn varav kanske något med särskilda behov och ingen anhörig i närheten. Vi är också alla olika som personer. Med kronisk smärta, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, sjukdom, hörselnedsättning osv osv orkar vi olika mycket. Det finns människor utan barn som med nöd och näppe orkar ett halvtidsarbete. Jag tycker vi ska möta varandra med tolerans och nyfikenhet, inte fördömande och fientligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så! Vi är alla olika, har olika förutsättningar och önskemål. Valfrihet och respekt för att vi är just olika är vad som skulle skapa ett mer harmoniskt och hållbart samhälle.

      Radera
  6. Kolla gärna min facebooksida där jag kontinuerligt lägger ut tidningsartiklar, recensioner och annat jag tycker är intressant:
    https://www.facebook.com/Asa.Ulrika.Axelsson/?modal=admin_todo_tour

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tips...har redan tittat in på din sida! Lustigt nog har jag delat i princip alla artiklar du har på din sida på min egen fb-sida! Roligt att "träffa" någon som tänker i samma banor som en själv!

      Radera
    2. ...och jag såg att du hade delat mitt blogginlägg! Roligt!

      Radera
  7. Hej Ditte igen! Jag vill också säga en sak om "kvinnokampen". Både män och kvinnor bör få chansen att utbilda sig och lönearbeta. Både män och kvinnor bör ta ansvar för barnen och hemmet. Både män och kvinnor bör ta hand om sjuka och åldrande släktingar. Och så vidare. Där håller vi nog alla med. Men vi är inte riktigt där ännu. Fullständig jämställdhet är en VISION. Och det går framåt. Det ser vi om som tittar tillbaka bara en generation, på 40-talisterna. 60-talistmän kan byta blöjor, 80-talist-män gråter öppet, 90-talistmän kan tala känslor. Det är viktigt att kämpa för jämställdheten, både privat och politiskt. Men vi kan inte VAR OCH EN kämpa så hårt att vi blir liggande vid vägkanten som små blodiga slamsor. Jag vill i alla fall inte offra hela mitt liv på "kvinnokampen". Jag vill må bra! Sen kan "kvinnokampen " vara så mycket mer än att lönearbeta 100% hela livet. Det kan t ex vara att lära sin son tvätta kläder och skriva födelsedagskort till faster Berta. Det kan vara att uppmuntra sina döttrar att prata mest och högst vid matbordet. Be sonen trösta lillasyster. Be dottern laga sin egen cykel. Har du, Ditte, kanske fler förslag?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Självklart vill man ju att både kvinnor och män ska ha lika chanser till utbildning och yrkesliv. Men det behöver inte betyda att man väljer lika tycker jag. Alla kan i alla fall inte vara lika...vissa jobbar med teoretiska saker och andra med praktiska saker...vissa får slita ut sina kroppar i arbetet, andra upplever psykisk stress...vissa har roliga jobb och andra trista, monotona jobb. Det kan aldrig bli rättvist tyvärr. Men en sak kan överbrygga orättvisorna...möjligheten att få ta hand om sitt eget, få tid för sitt eget, få njuta av sitt eget. Och detta är just det som staten vill förvägra oss. De vill ha oss till arbetsmaskiner.

      Jämställdhet...det är svårt...vad är det? Det är förstås bra att män kan byta blöjor och trösta och har kontakt med sina känslor och att kvinnor är kavata och kapabla. Jag har bara pojkar så jag gör ju liksom ingen skillnad mellan pojkar och flickor...jag fostrar bara! Och eftersom jag har varit hemma nästan hela barnens barndom är det ju en kvinna som fostrat dem...de har alltså fått stor insyn i hur en kvinna är och tänker och fått hänga på mig i alla mina sysslor...matlagning, städning, tvätt...och också ta del av alla mina intressen...litteratur, musik, teckning, gymnastik...Jag tror att hemmafostran kan göra att barnen blir mer jämställt fostrade...eller om man ska uttrycka det mer individuellt fostrade. Det blir liksom inte så att pojkar gör så och flickor gör så utan att vi här i vår familj gör så här. Jag kan ibland uppleva att barn fostrade i grupp blir mer "pojkiga" eller "flickiga" än vad hemmabarn blir. Men det är ju bara mina egna spekulationer!

      Radera
  8. Har kollat upp lite statistik. Det är bara 3% av alla barnfamiljer som har 4 barn eller fler.
    1 av 33 familjer. Eller (knappt) en i varje klass. Det betyder att varje gång du eller jag är på t ex ett föräldramöte så är vi oftast ensamma i hela klassen om att ha sån stor familj. Det sitter ett par stycken där med 3 barn. Men nästan alla andra (ca 85%) har 1-2 barn. Nu fattar jag varför människor generellt sett är så oförstående - de har inte samma erfarenhet som jag! De har inte 15 år av graviditet, amning och nattvak bakom sig. Inte heller 20-25 år av noggrann planering, diskscheman på kylskåpsdörren och ständigt tjafs om vem som ska göra vad av alla uppgifter som är för många för att det ska gå ihop, vilket det aldrig verkar göra även om mamman och pappan hjälps åt.
    Nej, för de allra flesta barnfamiljer var småbarnstiden en visserligen jobbig tid, men något som tog snabbt slut.
    De flesta i min ålder har inte ens hemmavarande barn längre. Man har tid och lust att jobba på dagarna, och på kvällar och helger hittar man på vad helst man har lust med. "Utmattad? Vadå? Så farligt är det väl inte?"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så...vi som har många barn har ju en större arbetsbörda än de som har färre. Och det kan nog vara svårt att förstå hur mycket jobb det blir med många i familjen. Jag tycker att jag har (eller i alla fall har haft...när barnen var yngre) mer än ett heltidsjobb. Och jag tycker att det är konstigt att ingen hänsyn alls tas till att vi alla har så olika arbetsbörda.

      När kvinnokampen kom igång brottades jämställdhetskvinnorna med det där problemet...Monica Boëthius skriver i sin bok, Har vi råd med fruar, från sent 50-tal...att kvinnor som har tre barn eller fler skulle få slippa jobba...de har ju gjort sitt liksom. Men sen glömdes ju detta bort...man får skylla sig själv liksom. Ingen har ju tvingat en att skaffa många barn. Så är det ju och därför är väl vi som har många barn inte någon stor benägenhet att klaga direkt...vårt jobb är självförvållat.

      Ibland har det känts lite fånigt...folk som har ett par barn har suckat och beklagat sig om hur jobbigt det är och så sitter man själv tyst och säger inget...och jag har inte velat klaga heller...även om det har varit jobbigt emellanåt har det också varit helt underbart att ha en stor familj...så jag har inte velat klaga! Jag har inte ens velat tänka att jag har haft det jobbigt utan bara velat tycka om det jag har omkring mig! Men faktum kvarstår...det ÄR ett stort arbete att driva en stor familj. Men det skulle ju också vara väldigt märkligt om någon utifrån skulle ranka ens insats..."du ska slippa jobba, och du ska jobba...du har det jobbigt och du har det inte jobbigt" Det är väl därför det borde vara valfritt hur man tar hand om sin familj...och det borde vara sambeskattning och skatt efter försörjningsbörda...för då skulle man kunna välja olika. Vi är ju alla olika och tycker alla olika.

      Radera
  9. Vad fint att läsa era kommentarer! Har inte varit inne på Facebook på nån vecka, men såg att Jenny Strömstedt hade delat sin egen krönika på sin facebooksida, och att folk i allmänhet verkade jubla och tycka att "ja hon Åsa verkar inte så klok". Ibland undrar jag - håller alla människor på att bli hjärntvättade?! Själv har jag också varit hemma en del år nu med barnen, själv kommer jag nog att vilja börja lönearbeta igen så småningom eftersom längtan efter en bättre bostad finns. Det är liksom inte fett ekonomiskt att vara hemma, men det har absolut varit värt det för mig.

    Såg också ditt inlägg Ditte om Strandhäll - ja, jag undrar alltså. Jag kan hålla med Strandhäll om att tanken med att bara föda ungerska barn och inte ge efter för invandring "osar 30-tal" - men något annat som också "osar 30-tal" är ju Sveriges familjepolitik. Det finns bara en väg fram och det är "arbeit macht frei". Tyckte det blev extra tydligt nu med krönikörerna som förfasade sig över Åsas livsval. Visst, det är fortfarande möjligt att välja att vara hemma i Sverige. Men om du gör det och dessutom har fräckheten att skriva en bok om det, kan du vara säker på att bli lynchad. Du har ju valt fel!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du kommenterar! Visst blir det lite konstigt om bara ungerska föräldrar ska få skattelättnader om de får många barn...alla som är medborgare i landet borde ju behandlas lika. Jag är inte insatt i regelverket kring det som händer i Ungern dock så jag kan inte riktigt uttala mig. I sig är det ju dock inte konstigt om ett land vill öka sin egen befolkning om man har låga födelsetal. Det har vi ju gjort här i Sverige också vid olika tidpunkter i historien. Det allmänna barnbidraget infördes ca 1940 som en åtgärd för att öka barnafödandet. Likaså infördes flerbarnstillägget ca 1980 för att vända de mycket låga födelsetalen...en svit efter 70-talet när mammorna hade börjat drivas ut ur hemmen och föräldraförsäkringen inte var så generös som nu.

      Hjärntvättade...ja det är vi nog i detta land, kanske i hela Norden får jag känslan av ibland.

      FÖrstår att du vill börja jobba för att kunna skaffa bättre bostad. Det är ju inte tänkt att en lön ska räcka att försörja en familj på...vi har ju helt öppet ett tvåförsörjarsamhälle. Vi hade sån tur att vi köpte vårt hus när huspriserna var väldigt låga i vår kommun...det har gjort att vi har kunnat hålla nere våra boendekostnader rejält. Hade vi bott i en storstad hade jag nog kunnat glömma att vara hemma.

      Radera
    2. Ja, det är deppigt. I Danmark föreslog ju regeringen att barnbidraget för tredje barnet skulle bara vara hälften, och sen skulle man inte få något alls för barn fyra och där efter. Och de kom ju med det förslaget eftersom "det är bara muslimer som får många barn". Dock blev det ju inget med det förslaget, det fick en del kritik. Men det är konstigt med Danmark - andra länder verkar intresserade av att det ska födas barn... Men inte Danmark. Och i och för sig är det väl inget självändamål att befolkningen bara ska bli större och större, men det blir ju en utmaning i framtiden när folk blir äldre (och möjligtvis) sjukare, ensammare...

      Radera
  10. Apropå artikeln av umeåforskarna och att båda måste downshifta för att det inte ska bli ojämställt: Men om den ena inte vill vara hemma och baka, odla, eller gå en hönskurs? Ska inte den andra få det heller då?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Antar att man egentligen menar så.

      Det är så lustigt här i landet...vi har någon slags konstig åsikt om att det måste vara lika mellan man och kvinna. Eller att det inom familjen ska vara 50-50 och mellan man och kvinna som grupp 50-50. Vi måste diska lika mycket, passa småbarn lika mycket. Lika många kvinnliga chefer måste finnas som manliga. Lika många professorer. Osv. Men man blundar helt för att ÄVEN om det finns lika många kvinnliga chefer som manliga och lika många av än det ena som det andra...så finns det de facto fortfarande kvinnor och män som har jobb som är oglamorösa och lågt betalda och hårda för kroppen. Någon måste ha de jobben och inte blir det bättre för männen och kvinnorna i just de jobben bara för att män och kvinnor delar lika på de bästa, roligaste, mest intellektuellt krävande, mest välbetalda jobben.

      Det är ju bra om kvinnor som vill kan få de jobben...jag menar inget annat...men det löser liksom inte alla våra andras problem. Om det ska vara lika måste vi tänka om helt...vi måste ha ett roterande schema där alla byter jobb efter en viss tid...ALLA måste få vara chef, läkare, städerska osv. Och när det gäller föräldraskap måste både mamma och pappa få ta hand om pyttesmå barn...en dag var kanske? En 1-månadersunge är helt annorlunda än en 8-månadersunge.

      Det säger sig ju självt att vi aldrig kan skapa riktig rättvisa. Det är en utopi. Och våra liv går liksom inte ut på att allt ska vara rättvist utan att vi ska må bra och ha det bra och kunna ta hand om det vi tagit oss an. Vårt ansvar gäller i allra första hand oss själva och vår familj. Om vi inte kan ta det ansvaret på ett bra sätt kan vi heller inte vara till glädje och nytta för någon annan heller. Precis som du skrev om att läkare hade bett dig om att tänka på dig själv.

      Om man inom familjen är nöjd med att mamman är hemma och driver just den delen av det gemensamma livet och att pappan förvärvsarbetar och drar in pengarna är väl det helt ok? Jag fattar inte hur det kan vara något annat. Att mamman står utan lön är inte ett argument som är hållbart. Man kan bara ändra synsätt och se till att pappan får ge halva sin lön till mamman så har man löst det problemet. Om familjen kommer fram till att det är pappan som ska vara hemma, eller att man ska jobba 50 % var, eller att båda ska jobba hur mycket som helst (om man kan få det att funka..och kanske helst utan att snylta så mycket på resten av samhället) så är väl också det ok.

      Vi har blivit som småungar i en sandlåda tycker jag ibland. Vi borde vara vuxna nog att kunna få lov att bestämma själva över vårt eget liv.

      Politiker pratar om att det är synd om kvinnor som måste dubbelarbeta och för fram att lösningen är att pappan är hemma fler månader under barnens allra första tid. Man pratar alltså om att hemarbete är ett arbete...att kvinnor som förvärvsarbetar har ytterligare ett arbete - hemarbetet. Ändå vill ingen på riktigt erkänna att hemarbete är ett arbete och att det är orimligt att familjer alltså har tre arbeten - varsitt förvärvsarbete och ytterligare ett hemma. Nä, det är nog dags att ändra både människosyn och syn på vad arbete innebär. Det finns så mycket arbete som är arbete även om det råkar vara obetalt.

      Radera
  11. Det har stått artiklar om jämställdhet i DN idag. Om att man ska göra upp ett skriftligt kontrakt i familjen. Vem hämtar på dagis? Vem förbereder födelsedagen osv. Det är väl bra.Men problemet som jag ser det är att det hur som helst är för MÅNGA bitar i livspusslet.
    Arbetet med hem och barn (räknade jag ut för ett par år sen) är för oss ca 50 timmar/vecka. Om mamman och pappan båda lönearbetar ska de då helst dela på hemansvaret, alltså göra 25 timmar var. Men om den ena parten bara orkar arbeta i hemmet en timme om dan? Då blir det drygt 40 timmars hemarbete kvar till den andra...
    Varför orkar man då inte mer?
    I Finland lider var fjärde människa av utmattningssyndrom enligt en finsk bekant till mig. Kan det vara samma här?
    Kanske vissa familjer verkligen inte pallar med mer än 40 timmar lönearbete totalt? Och om cheferna då inte godtar att mamma och pappan vardera jobbar 50%, eller ens 75% (för barnen har fyllt åtta)... Jag får inte ihop det... Hur gör man rent praktiskt? Det låter ju fint att båda parterna "ska" jobba deltid och sen "ska" båda dela på arbetet hemma. Jag undrar: de som har tänkt ut det här att man ska "dela", hur många barn har de, hur många timmars hemarbete i veckan? Har inte en person med 6 barn rätt till lika många timmars vila och återhämtning i veckan som en person med 1 barn?
    Vad hände med devisen "8 timmars arbete, 8 timmars vila, 8 timmars sömn"?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Viktiga funderingar du lyfter! Ja, vad hände med "8 timmars arbete, 8 timmars vila, 8 timmars sömn"? Den devisen är nog helt bortglömd. Vi är till för att arbeta. Punkt slut. Och arbete har förlorat sin riktiga definition. Arbete=förvärvsarbete. Arbete som inte inbringar någon ön är icke arbete. Hur trött man än blir. Utom när det obetalda arbetet används som ett vapen att slå i huvudet på utarbetade familjer...dela lika, skriv kontrakt, ta hand om bäbisar lika mycket...detta är lösningen på alla problem. Men som du skriver...antalet timmar finns där...vi har 24 timmar per dygn och om man ska heltidsarbeta går minst 9 till det, och om en familj har ca 50 timmars hemarbete (vilket jag bedömer som helt sant i mitt fall...kanske mer om jag räknar med läxhjälp samt allt tänkade planeringsarbete) är en person uppe i 25+45 timmars arbete i veckan. 70 timmar. Hur är det tänt att man ska orka med det? Vecka efter vecka, år efter år. Att vi dras med höga sjukskrivningstal och psykisk ohälsa, skilsmässor och stressade barn är nog inte så konstigt. Bara naturligt.

      Radera
  12. Vi fungerar också olika under olika skeden i livet! Mina första år som mamma, mellan jag var 30 och 40 kunde jag vara igång hela dagen och gå från bebisen till tvätten, till matlagningen osv. Till och med sätta mig och sortera leksaker i treåringens rum på kvällen i halvdunklet. Nu har jag problem med synen. Och ja, jag har skaffat glasögon men på nåt sätt är det tröttande att titta på saker: sortera, lägga in bestick, sortera tvätt och liknande. Efter en timmes jobb står det helt still i skallen. Jag är fullständigt slut och kan inte fokusera mera. Även blivit extremt ljudkänslig. Och kan numera bara göra en sak i taget. Det är väl åldern i kombination med utmattningssyndromet. Min man upplever precis samma sak. Jag orkar numera arbeta kanske 4-6 timmar om dagen, totalt, alltså lönearbete OCH hemarbete. Min man inte mycket mer. Hur löser vi det? Ge oss en lösning, någon! Hur ror vi land de 8 åren vi har kvar innan barnen flyttar hemifrån? Om vi inte får använda den lösning jag funderat ut och beskrivit i boken? Och nej, min man får inte gå ner till deltid på jobbet, det har man inte laglig rätt till när barnen är över åtta. Oklart om jag skulle kunna få jobba halvtid som lärare, men även om jag fick det och det då är det ENDA jag orkar, vem tar då hand om de 50 timmarnas hemarbete? Ja, jag vet: delegera till barnen, göra listor, dela upp, sen kolla upp att de följer,lära, visa,belöna. Men om vi inte orkar det riktigt heller just nu? Och städhjälp är inte nån riktig hjälp, för då måste man först plocka upp allt innan de kommer och dessutom är det så dyrt att det kräver fler timmars löneabete - och har man då tjänat nånting på det hela?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med dig i hela ditt resonemang! Skrattar lite åt ditt rut-resonemang också...precis det pratade jag och maken om idag på lunchen! Jag berättade vad jag hade gjort på förmiddagen...torkat golv, dammsugit, torkat lister, dragit ut alla sängar och torkat under dem...Jag funderade på när sånt skulle göras om jag förvärvsarbetade (och det är ju bara en grej, en gång)...på lördagen då antar jag. Den dagen man är hemma tillsammans familjen. Jag lekte med tanken på att använda RUT...men skulle hon (för det är ju oftast en hon) kunna göra det jag gjorde...det tror jag inte...och om hon gjorde det skulle jag inte vilja det...att hon skulle hitta smutsiga strumpor, massa damm, leksaker, smulor...efter oss. DÅ skulle jag ju behöva städa innan hon kom..och vitsen med att anlita RUT skulle liksom försvinna.

      För oss är lösningen att jag är hemma och att maken jobbar. VI delar ju 50-50 faktiskt...vi jobbar ungefär lika många timmar men vi har specialiserat oss. Och det betyder inte alls att maken inte kan göra hemarbete. Han grejar han också på kvällen när han kommer hem, diskar och kör runt med dammsugaren om det behövs, åker och handlar och hjälper barn med läxor. Men det stora jobbet...det löpande...det gör jag på dagarna och det är skönt att det är gjort när kvällen kommer tycker jag.

      Radera
  13. Jag har läst en hel del gamla husmorshandböcker. Där står mycket om vikten av vila. Att lördag eftermiddag och söndag ska användas till vila och att man t o m helst ska ha gjort i ordning söndagsmiddagen (stek) dagen innan så det bara är att koka potatis och ställa fram vinbärsgelén på bordet. Där står också att stora vårrengöringen ska äga rum i god tid innan den korta nordiska sommaren "bryter in" så att vi kan njuta av sommaren istället för att ägna den åt städning, renovering osv. De flesta har 5 veckors semester. Och då ska man pressa in sina föräldrar, svärföräldrarna, en veckas semesterresa, trädgårdsarbete , måla fasaden och så allt annat man sparat till sommaren: städa förrådet o garaget, rensa ur kläder ur barnens garderober o köpa nytt inför terminsstart, putsa fönster osv som man inte hunnit under det stressade arbetsåret. Undrar om någon hemmafru frivilligt hade gett sig in i det här livet om de kunnat förutspå hur det skulle bli?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har helt rätt...det kan inte vara rätt att folk ska arbeta jämt. Jobb åt den egna familjen måste ju utföras. Men det ska alltid komma sist och av logistiska skäl kan det ju bara utföras när man egentligen ska vara ledig. Så jättekul är det inte att städa garderober...nåt jag började med idag...det ska ju göras inför varje ny säsong. Man ska gå igenom kläderna och vädra ut och slänga eller packa undan, torka ur...det blir en del damm på några månader...Detta ska alltså ske efter heltidsarbetet...det samt alla andra saker.

      Det är ju det som är så skönt om en familj har möjlighet att leva på en lön, och utföra två arbeten...ett förvärvsarbete och ett hemarbete- för det är ju ett arbete. Om man vill alltså. Det är överhuvudtaget väldigt dumt att tvinga alla att leva på samma sätt.

      Som svar på din sista fråga...jag tror inte att någon hemmafru frivilligt hade gjort det. Och det ville de inte heller. Motståndet mot förändringarna i skattesystemet - vilket var det som faktiskt rent praktiskt åstadkom hemmafruns död...var mycket stort men ingen lyssnade och idag är motståndet glömt. Alla inbillar sig att kvinnorna själva ville bli "fria". Egentligen var det ju en liten klick intellektuella kvinnor som drev på detta och av olika anledningar fick politikerna med sig.

      Radera
  14. Jag håller på att läsa "Feminism som lönearbete" nu av umeåforskarna Elin Kvist m fl (och jag ska träffa henne, Elin, imorgon!). Där står om arbetslinjen och hur samhället försökte locka ut hemmafruarna i lönearbete. För varför skulle kvinnor som inte längre hade hemmavarande barn gå hemma? Den meningen är intressant, eller hur: utan hemmavarande barn. Det fattade man minsann att det inte gick att ta kvinnor MED barn ur hemmet.
    Intressant är att stor satsning gjordes på 60-70-talen för att få ut kvinnorna ur hemmet, men ingen motsvarande satsning för att få in männen i hemmet! Och daghemmen löste ju inte allt. Daghemmen löste till exempel inte frågan hur två övertrötta föräldrar ska orka storstäda garderober, dammtorka under sängar, planera födelsedagar eller orka reda upp konflikter mellan barnen och mellan makarna. Männen hade aldrig bett om att utöver sin arbetsbörda på 40-50 timmar i veckan få 25 timmar till med uppgifter hemma. Och kanske är det det som många män än i dag protesterar mot. De har aldrig bett om 75 arbetstimmar i veckan! Och som jag sa ovan så godkänner kanske inte chefen deltid om man har barn över åtta. Och fruarna godkänner inte slarv med dammsugningen eller packning av barnens matsäckar. Inte undra på att männen också går in i väggen! Jag vet flera män som varit riktigt sjuka av utmattningssyndrom, så att det bara legat och t o m behövt få maten uppburen till sovrummet för att de inte kunnat stå på benen... Jag försvarar inte "lata män" här.Jag tycker synd om alla människor, kvinnor, män och barn som inte pallar kraven - som dessutom verkar öka på alla plan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Spännande! Den boken ska jag läsa!

      Håller med dig om allt du skriver ang arbetsbördan.

      Jag tänker också på barnen...hur mår egentligen de av att vara i verksamhet på heltid under hela sin barndom? Hur kommer de må som vuxna när de redan levt som arbetare - alltså med vuxnas arbetstider - från ca 1 års ålder? Hur mår de av att ha trötta föräldrar som inte orkar med dem ordentligt? Hur påverkas de av att vara separerade från sin mamma från tidig ålder? Jag betraktar det vi gjort som ett enormt experiment vars konsekvenser vi inte riktigt ser ännu även om många signaler är illavarslande.

      Radera
  15. Jag läste igår en artikel om psykisk ohälsa. Var fjärde person som kommer till psykaktuten är 90-talist och deras problem är typiskt ångestkänslor, självskadebeteende och så vidare, alltså inte tydliga "sjukdomar" utan mera ospecifikt dåligt mående. Varför just 90-talister? Är det för att de är första generationen som vuxit upp på förskola med två heltidsarbetande föräldrar?
    Ja! Det är ett enormt experiment precis som du säger! Undrar vad man i framtiden kommer att tycka om det, när man ser tillbaka på 2000-talet...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas att någon kommer att göra den kopplingen någon gång. Tittade på Ekdal och Ekdal igår. Det handlade ju om psykisk ohälsa. Tycker inte någon på riktigt lyfte det faktum att folk har det för hårt rent arbetsmässigt. Det pratas för mycket om den egna inställningen, om att strunta i saker (och då är det alltid de egna sakerna, i hemmet, man ska strunta i), om arbetsmiljö. Lite kom det upp att den här drömmen om evig tillväxt inte är hållbar och att vi måste få tid istället. Men det lyfts aldrig att vi faktiskt genomgått en stor förändring i arbetsbörda från 1960-talet och där vi är nu. En familj kunde fram till ca 1970-80 försörja sig på en lön - alltså 40 arbetstimmar medan det nu krävs runt 80 timmar per familj. För familjerna har alltså den totala arbetsbördan fördubblats. Det är klart att det får konsekvenser.

      Radera
  16. Precis! Men argumentet att man numera "behöver" två inkomster för att leva, det håller inte. Jag bevisar i min bok att man kan leva 6 personer på 21-25 000 kronor i månaden. Familjen Fri skildrar i sin bok hur de lever 5 pers på 20 000 kr/månad. "Existensminimum", räknade min man och jag ut igår, beräknas på nätet till 23 000/månad för vår familj.
    Så byt Stockholm mot Storvreta utanför Uppsala. Eller byt Uppsala mot Umeå. Eller Umeå mot Vännäs några mil utanför, så minskar boendekostnaderna rejält. Var med, alla som läser det här, att sänka de sjukt upptrissade kraven på hur allt "ska vara": våga vägra semester, lekland, dyra kalas, renovering osv.Kanske går det verkligen inte att leva på en inkomst, men kanske går det att båda jobbar, säg 60% under en tid. Eller en 100 och den andra 25?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst kan man leva snålt! Och kanske går det några år! Men så småningom måste man nog renovera eller underhålla om man bor i hus och andra större behov dyker också upp...ny tv, dator, telefon, cykel, säng etc. I längden blir det, tror jag, svårt att klara sig på så lite. Men visst, det är bättre att ha ett lugnt familjeliv några år än inga så en kortare tid kan ju också vara bra. Jag personligen är inte nöjd med det...jag vill kunna vara hemma så länge jag tycker att det passar mig, min familj och mina barn. Och jag tycker att staten ska vara rättvis när den ger ekonomisk sponsring. Det är enligt mig inte ok att sponsra förälrar som lämnar in barn på dagis men inte ge motsvarande sponsring till oss som inte vill. Samma sak med fritids. Och vab och sjukskrivningar. Sen är det rent otroligt märkligt att man i detta land inte bryr sig om familjers försörjningsbörda. Det kan inte vara rätt att en familj utan barn, med ett barn, med tre barn eller med 10 barn beskattas på samma sätt. Försörjningsbördan ser ju helt olika ut. Det är dessutom ganska unikt för Sverige att bära sig åt på det sättet mot familjer. Så tänker man ju inte i resten av EU.

      Sverige är ett tvåförsörjarsamhälle. Det är inte tänkt att vi ska kunna klara oss på en lön. Beskattnigssystemet är inte utformat på det sättet utan det är uttryckligen uträknat att det ska krävas två löner för att driva en familj.

      Här kan man läsa lite om det:
      https://www.regeringen.se/49b6c1/contentassets/4290f10242114e75ab1420502a9c3a59/del-3-t.o.m.-kap.-6
      "Sysselsättnings- och jämställdhetsmålen kommer framförallt till uttryck i idealet om tvåförsörjarfamiljen. Till skillnad från många andra välfärdsstater institutionaliserade Sverige under 1960- och 1970-talen en politik som lade grunden för en tvåförsörjarmodell snarare än en manlig enförsörjarmodell. En ny syn på könen som jämlika både vad gäller förvärvsarbete och ansvar för barn och hem slog igenom i lagstiftningen (om än inte alltid i praktiken). I tvåförsörjarmodellen utgör individen snarare än familjen eller det gifta paret den grundläggande enheten. Denna modell bygger på tre politiska fundament: särbeskattningen, föräldraförsäkringen och barnomsorgen (Sainsbury 1996; Bergqvist 2001)."


      Sen är det förstås toppenbra om man kan, som ni gjort, minska ner på allt för att klara av att leva på en lön. Och så som samhället ser ut är det ju det enda man kan göra för att klara sin egen familj. Men orättvist anser jag att det är och moraliskt helgalet.

      Radera
    2. Ja, det är fel. Och för att vara politiker som värnar "mångfald" är de extremt trångsynta - det är bara familjer med två försörjare som är godkända.

      Angående husköp så är det ju banken som bestämmer... Tyvärr. I alla fall om man bor i en större (dyrare) stad, och inte är mångmiljonär. Vi har ju levt sparsamt en del år, det skulle gå bra att betala huslån, men banken säger ju nej. De är (jag förstår att det måste vara så) väldigt rigida. Det måste finnas X antal kronor kvar på kontot varje månad, även om det inte alls är så vi lever just nu. Ja... Just det där med bättre bostad blir en motivation till att börja jobba igen så småningom.

      Radera
    3. Det är ju hemskt att det blivit så svårt att skaffa bostad! Jag känner 40-talister som köpte radhus på 70-talet och det gick bra trots att mamman var hemmafru och de bara hade en inkomst. Dessutom kunde de på cirka 20 år betala av hela huset - med en inkomst! Och jag talar dessutom om en större svensk stad. Här handlar det dels om att huspriserna var betydligt lägre på den tiden, men också om att levnadsstandarden var lägre. Familjen jag pratar om levde på gröt, hemkokt äpplemos, falukorv och potatis, sydde alla kläder själva, åkte aldrig på semester, tapetserade aldrig om i ett enda rum och barnen fick laja fotboll själva nere på ängen. Och det var inget konstigt. De flesta kamraterna levde likadant.

      Radera
  17. Förresten börjar jag tycka att även min kalkyl på 21-25 000 i månaden är lite väl lyxig (om vi jämför inte med andra medelklassvenskar utan till hela världen). Varför ska en 17-åring ha hela sitt studiebidrag (när han kan skaffa jobb till helgerna och sommar)? Varför ska barn ha dyra aktiviteter, överhuvudtaget, när vi själva ofta kan lära dem allt (eller våra föräldrar, grannar, andra vuxna)? Varför köpa hudvårdsprodukuter, hårfärgningsmedel, smink - överhuvudtaget? Och varför hyra ut bara ett rum? Om barnen delade, skulle vi kunna hyra ut 2 eller 3 rum till: ha bed and breakfast på övervåningen. Varför äga bil- överhuvudtaget när man bor i en medelstor stad där man kan cykla eller ta buss överallt och vi har ju BEN. Min farmor född 1905 åkte spark flera mil för att få komma till kyrkan och spela o sjunga med andra ungdomar. Sen åkte hon hem samma väg. Och hon levde frisk o blev nästan 100 år. Wow, vad inspirerad jag blir av det jag skriver här..Börjar fundera över om vi kanske egentligen skulle kunna leva hela familjen på en HALV inkomst...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Häftigt och insprierande! Men allt beror på vad man vill! Jag skulle inte vilja ha inneboende i mitt hus...det är inte anpassat för ett tvåfamiljsboende. Jag vill inte att mina barn jobbar på helgerna. Jag vill hellre att de pluggar och kan få ett välbetalt yrke senare. Jag vill ha bil och kunna åka lite längre bort än bara ner till stan! Jag gillar att åka på semester, gärna utomlands också faktiskt! Jag tycker om att ha lite hudvårdsprodukter hemma! Men jag är inte nån slösare i det fallet! Jag tycker om att mina barn har fritidsaktiviter. De älskar att åka iväg och göra något tillsammans med andra människor och dessutom lära sig något de inte redan kan! Två av barnen har börjat med boxning nyss och det är inget vi kan lära dem! De älskar att komma iväg och slåss mot andra killar i samma ålder! Men det är klart att vi anpassar oss efter vår kassa - hockey hade aldrig kommit på fråga, inte hästsport heller. Det är för dyrt. Renovering av vårt från början gamla sunkiga men billiga 70-talshus var av nöden. Men för att jag ska kulla vara hemmafru har min make varit tvungen att renovera allt själv i en takt som har passat vår kassa. Han gillar i och för sig att bygga och snickra och dra om vattenledningar men det känns ändå konstigt att de som har råd att leja bort jobbet får göra ett skatteavdrag när inte han får göra det.

      Jag tycker som så, att vi lever i ett modernt samhälle där vi har bilar och tv-apparater och telefoner och det kan inte vara rimligt att vi som sköter om vårt eget liv, våra barn, vårt hus, våra sjukskriviningar...och bekostar allt själva straffas så hårt och ska leva som om det vore på 1800-talet när alla andra som faktiskt kanske kostar samhället mer pengar ska leva på ett helt annat sätt.

      Nä, jag inspireras av min mormor och morfar...som fick 4 barn som de drog upp på en lön. Morfar byggde sin egen villa med stor tomt och med för modern (för den tiden) standard. De skaffade bil och telefon och tv och fina möbler. De åkte på semestrar med sin bil och senare när barnen flyttat hemifrån gav de sig ut i Europa med flyg! Mormor var hemmafru i alla sina år och var stolt över det och hela samhället runt henne tyckte att det var ett helt normalt, accepterat livsval. Andra av hennes släktingar och bekanta valde andra livsbanor. Vissa var sjuksköterskor och jobbade hela tiden. ANdra var lärarinnor och hade barnflickor för att kunna jobba. Andra var hemmafruar och tog sedan småjobb för att få lite extra pengar för livet guldkant...kunna skaffa sommarstuga eller köpa päls. Det samhället drömmer jag om trots att det var så fruktansvärt konventionellt och traditionellt...fast folk verkade må bra! Och det samhället stöttade och sponsrade socialdemokraterna. Nu har vi andra politiker som har andra drömmar och ambitioner för oss. Och vi får foga oss. Vi kan sprattla lite i nätet och hitta på hemmasnickrade lösningar. Men det är ju inte mer än nödlösningar...för strukturen och normerna är fel anser jag.

      Radera
    2. Oj, vad det finns mycket att diskutera här - jag måste välja bland gobitarna! Jag tänker på det jag sa om jobb här ovan. Min 16-åring jobbar på café varannan söndag. Det går inte ut över studierna - snarare peppar det henne att plugga mer eftersom hon nu är säker på att hon inte vill ha ett sånt slitjobb i framtiden. Och 3 veckors sommarjobb (av 10 veckors sommarlov) är ju bara kul! Själv fick jag varken barnbidrag eller studiebidrag när jag var i den åldern. Jobbade med begravningsmiddagar hos min moster nån helg då och då och så sommarjobb förstås. Jobben har lärt mig mycket, både att ta ansvar och praktiska kunskaper som jag sedan haft stor nytta av! Men du har rätt i att det inte får gå ut över skolarbetet. Jag har haft elever som jobbar kvällar och hela helgerna i sin iver att spara ihop till en bil eller liknande. Det är för mycket och då blir skolarbetet kanske lidande. Eller hälsan.

      Radera
    3. En sak till: barnens aktiviteter. Det är jättefint att barnen kan få göra det det vill och att man kan erbjuda dem det. De kommer ju också till en nivå där man inte längre kan hjälpa dem att utvecklas.
      När jag säger att vi föräldrar kan lära dem nästan allt, så menar jag förstås när de är små! Jag ironiserar mest av allt över mig själv som satt och åkte buss 1 timme med 3 småbarn för att 4-åringen skulle komma till sin 15 minuter långa pianolektion! Hon tyckte inte ens om det och spelar inte längre piano. Eller när jag på samma sätt släpade mig själv + bebis till balettakademin för att 4-åringen skulle få gå i barndans. Eller ridskolan för 4- och 7-åringen där de var rädda för hästarna och grät. Och sen fick jag betala med att vara ifrån barnen 12 timmar om dagen inlusive pendlingen! Där kan man snacka felprioriteringar tycker jag idag.

      Radera
    4. Håller med dig! Inkräktar inte extrajobb på barnens studier så är väl det jättebra! MIna barn har inte haft riktiga extrajobb men eftersom har hållit/håller på med karate och parkour och varit/är väldigt intresserade av det så har de blivit ledare och därigenom fått "jobba" med det en eller ett par ggr i veckan. Det har inte blivit särskilt mycket pengar men varit roligt och utvecklande! Vi har inte råd att pytsa på våra barn särskilt mycket pengar men har prioriterat att de ska få varsitt körkort samt att vi har gett hela studiebidraget i alla fall sista året av gymnasiet. Upp till gymnasienivå har vi gett väldigt lite pengar till dem eftersom vi inte har kunnat göra det. Så äldste sonen som nu pluggar på universitet till civilingenjör jobbade ett år efter gymnasiet för att jobba ihop till en grundplåt att ha när han flyttade hemifrån. Han behövde dock inte betala något för sig hemma på villkor att han sparade i princip allt av det han tjänade.

      När det gäller fritidsaktiviteter är jag helt med dig...små barn har oftast inte några behov av att hålla på med sånt. Känner igen mig lite i det du skriver om att ha startat alldeles för tidigt med en del för de äldsta barnen. Men det kan ju också vara roligt både för barnen och för själva mamman! Jag gick på mulle med ett par av barnen som då var 2 och 4 år ...jättekul att komma ut tillsammans i skogen, kanske särskilt för mig som fick prata av mig med andra mammor! Och barngymnastik har vi haft väldigt nära oss så vi har kunnat promenera dit! Roligt för barnen att skutta runt tillsammans med andra barn! VI har väl tänkt så att vi har valt aktiviteter som har passat oss både pengamässigt och logistiskt - vi har valt sånt som ligger nära hemmet!

      Radera
  18. "Det samhället drömmer jag om trots att det var så fruktansvärt konventionellt och traditionellt...fast folk verkade må bra!"
    Ja! Jag drömmer också om ett sånt samhälle, där det finns olika lösningar som är ok. Här blir man kritiserad hur man än gör. Vi har provat barnflicka och städhjälp också, men tror du det var ok? Nej, jag ljög ofta om det och vågade inte berätta om vilken "rich bitch" jag var. För varje kvinna (märk väl, inte man!) "ska ju ta hand om sin egen skit". Och barnflicka, man har väl aldrig hört på maken, vilka överklassfasoner! Dessutom synd om flickan. Att behöva leka med barn 20 timmar i veckan och sätta fram lite mellanmål, plocka upp i barnens rum och tvätta deras kläder! Vilket slavgöra för DEN LÖNEN (5 500/månad rekommenderades då för au pair-flickor. Sen tillkommer språkkurs, att följa familjen på resor osv)! Och "synd om" pensionärer som arbetar på Pensionärsuthyrningen frivilligt och städar i folks hem... (Underligt nog är det inte alls lika synd om de pensionärer på pensionärsuthyrningen som är män och tapetserar hemma hos andra...)
    Nej, vad är det här för ett land?? Varför kan vi inte titta med nyfikenhet och öppenhet på alla lösningar?

    SvaraRadera
  19. Tycker också att man ska vara öppen för många lösningar. Men jag tror att det bästa är, för att möjliggöra olika lösningar, är att helt enkelt låta människor välja själva. Det gör man enligt mig bäst genom att ta hänsyn till familjers försörjningsbörda och tillåta att äkta makar delar med sig av sin lön till varandra - alltså sambeskattning. OM man ser på familjen som ett företag öppnar man upp för individuella lösnignar. Vissa vill ha hemmafru. Andra hemmaman. Åter andra jobba deltid bägge två. Några vill ha dagis, andra barnflicka, åter andra ta hand om det själv, eller en mormor, farmor kan vill hjälpa till. Bara fantasin sätter gränser om vi får tillgång till de pengar vi borde ha rätt till och om staten vore rättvis och neutral och inte vill styra oss in i en viss fastlagd fåra.

    SvaraRadera
  20. Bra talat!
    Jag har bott i USA 1,5 år och blev fascinerad över öppenheten just för olika livslösningar (även om USA är lååångt ifrån ett drömland på många andra sätt). I USA kan man lämna bort sin bebis vid 14 dagars ålder och själv återgå till karriärkvinnelivet (vilket absolut inte är något jag skulle rekommendera). Eller så kan man vara stay at home mom i 30 år och få full respekt för det: amma baby, treåring och åttaåring samtidigt. Man kan också flytta ut i skogen och bo i frivillig enkelhet och blir inte alls ansedd som snyltare utan som en stark människa som klarar sig själv.
    Vi i Sverige som älskar en massa skräp från USA: utseendefixeringen, junk food, jättestora chocolate chip cookies, Halloween och dåliga TV-serier, varför kan vi inte adoptera det goda från det stora landet i väster? Black Friday har vi svalt med hull och hår.Men det som firas dagen innan, Thanksgiving, när vi äter en enkel måltid, umgås med familjen och var och en uttrycker vad vi är tacksamma över, det firar få, om ens någon.

    SvaraRadera