Normaliteter

Ofta har jag fått frågan om när jag ska börja jobba. Den är lite svår att där frågan...Jag vet ju att jag vill vara hemmafru och att jag faktiskt inte alls vill börja jobba...för jag gör ju just det...jobbar. Jag jobbar tillräckligt utan att jobba utanför hemmet. Men jag har länge varit flat och feg. Först var jag ju föräldraledig...och då hade jag något slags alibi....jag var godkänt ledig liksom. Sen tog föräldraledigheten slut och till mångas förvåning fortsatte jag vara hemma....på vår egen ekonomiska bekostnad...Jag hoppade ur systemet och blev riktig hemmafru. Fortfarande hade jag lite svårt att säga som det var...att jag var och ville vara hemmafru. Mina svar blev lite obestämda..."ja, just nu trivs jag bra...jag får se sen...kanske senare..." Sen blev det ännu värre...yngsta barnet började skolan och nu hade jag inte ens något barn att skylla på....inte någon liten som behövde tas om hand på dagarna. Ändå fortsatte jag vara hemma. Fast nu är jag inte obestämd längre i mina svar. Åren har fått mig att känna mig alltmer normal. Jag är och vill vara hemmafru. Tills vidare. Utan tidsgräns.

Detta är tydligen märkligt.

Jag funderar på hur det kunde bli så här. Hur kunde det bli märkligt och onormalt att en mamma som tar hand om en stor familj, eller en liten för den delen, är märklig? Hur kan det vara så att jag är märklig när jag tar hand om ett hushåll med sju personer, men helt normal om jag lämnar barnen och hemmet åt sitt öde på heltid? Borde jag inte anses vara oansvarig som skaffat mig så många barn och sen inte ror det i land och tar ansvar på riktigt för dem? Men så är det inte. En mamma förväntas kunna skaffa barn, få eller många, och sedan bara släppa allt ansvar under hela långa dagen, varje vardag, under barnens hela barndom. En mammas ansvar rör inte hem och barn. Det rör lönearbetet, den framtida pensionen och rikets tillväxt.

I andra länder är det inte på det sättet. Där är det normalt att ta hand om hem och barn. Där kan kvinnor välja hur de vill ha det och båda valen är normala. Jag har hört människor som på ett eller annat sätt uttryckt eller visat att jag är märklig, berätta om folk de känner som bor i andra länder...berätta att en svensk mamma med tre barn i skolåldern som bodde i London var hemmafru och att det var tvunget där därför att det var så mycket att hålla reda på med barnen. Jag har hört om en engelsk kvinna som var teknisk doktor och mamma till två barn i högstadieåldern som var hemma med sina barn på heltid och hade varit så under hela barnens liv...och personen som berättade det verkade tycka att det var helt normalt. Jag har hört om en svensk kvinna i USA...ekonom och mamma till två barn i mellanstadieålder som var hemmafru...det var så mycket med barnen att hålla ordning på så det var tvunget...och så trivdes hon också...det fanns så mycket socialt over there. Ja, jag har hört fler berättelser...rakt ur munnarna på de som tycker att jag är konstig. I andra länder kan det tydligen vara normalt att vara onormal.

Så vad är normalt? Vem är normal?

Jag vet vad jag tycker. Och jag vet hur man tyckte för bara några decennier sedan i detta land. Och jag tycker att det är märkligt att vi blivit så vana vid det sjuka, att mammor förväntas och med hjälp av ekonomiska styrmedel tvingas strunta i sina barn och sitt hem, för att betraktas som normala.

Fredag!

Det är fredag! Härligt! En hel arbetsvecka har gått! När barnen var i skolan ägnade jag mig åt städning, stickning och julklappsinköp på nätet...det är ju Black Friday idag! Jag hittade mycket till bra priser! Det gillar jag! Maken är bortrest och det blir lite slöare här hemma då...det blir lite andra rutiner...Jag har blivit bjuden på lunch hos mina föräldrar två gånger...skönt att slippa laga mat och gott att äta annan mat än sin egen för omväxlings skull! 

En av luncherna blev mandeltorsk med pressad potatis...som far hade gjort! Mycket smarrigt!

Annars är jag lat på lunchen när maken är borta...han brukar ju annars komma hem och luncha och bli bjuden på något enkelt men gott! Men när han är borta tar jag den enkla vägen ut...stekt ägg och fil och en macka kanske...framför tv:n! Jag skämdes lite inför mig själv först..får man göra så? Titta på tv på dagen!? Men varför inte...jag gör det nu när jag är ensam hemma på lunchen i alla fall...den här veckan har jag sett ett par avsnitt av Vägen hem...någon australiensisk mysserie...när maten är uppäten stickar jag...1 timmes lunchrast kan man väl ta sig? 

Sen är det ju dags att ge sig av och hämta 7-åringen! Och idag var det ett underbart sagoväder...fukten i träden hade blivit till vita smala nålar av kylan och allt var vitt och silver! Sonen var glad över att skolveckan var slut! Det blir lite långsamt ibland. Jag har förstått att det är mycket tid utlagt som egentligen inte behövs..alltså det finns ett fixt timantal för varje ämne under lågstadiet men kommunen lägger ut fler timmar än det. Läraren jag frågade berättade att det var bra för då kan man träna på samarbete och få tid att leka. Jag tycker det är konstigt. Så konstigt att jag faktiskt skrev till skolverket och frågad om skolplikten verkligen gällde timmar som ligger utöver vad som krävs för att kurserna ska bli genomgådda. Svaret blev att...ja, allt är obligatoriskt....även sånt som går utöver kraven. Det är rektor och i slutändan kommunen som bestämmer. Så idag har min ettagluttare fått titta på film...det får han göra varje fredag...filmmys kallas det. Och på torsdagarna är det lek med förskoleklassbarnen...samarbetsträningar... Och så är det kör och fiol tre ggr i veckan. Roligt? Visst. Ganska. Men ändå lite frustrerande...fiolen går ut på att dra med stråken på strängarna - som benämns med färger och inte sina riktiga namn. Inga fingrar får sättas på. Inte än...efter mer än en halv termin och med två lektionstillfällen i veckan. Skulle jag få den tiden med mitt barn hemma hade jag lärt honom spela låtar på fiolen vid det här laget. Men det spelar ingen roll. Det är skolan, staten som bestämmer. Barnen MÅSTE göra det den vill. Det spelar ingen roll om det är nyttigt eller inte. Eller om vi föräldrar anser det bra eller inte. Jag vet inte...en sån dag som fredagen tycker jag hade varit roligare om sonen hade fått sluta tidigare och tagit filmmys eller annat mys med mig, här hemma istället. Fast det går ju inte. Barnen kan ju för det mesta inte mysa hemma en fredagseftermiddag. Det finns ju ingen mamma hemma. Och jag tror att barnen tycker att det är lite trist egentligen. Sonen får ofta frågan om "varför måste inte du gå på fritids?" och det är inte så att barnen tycker att det är synd om sonen som inte gör det...utan tvärtom...de verkar tycka att det är avundsvärt att få gå hem. 

Men nu är det i alla fall fredag och härligt att cykla hem! Och härligt att ha tid att stanna och beundra allt det glittriga och vita...

...och ha tid att klättra i träd och njuta av att göra som man vill! Och prata! Med mig! Mamman! 

Och härligt att ge sig hemåt när man tröttnar...kasta av sig kläderna utan att bry sig om krokar och var skorna ska stå...rusa upp till sitt lego, eller tv-spel, eller slänga sig i soffan...Njuta av friheten i sin egen lilla lya! 

Dagarna kommer och går...

...måndag blir tisdag...blir helg och om igen! Fort går det...hösten har glidit över i tidig vinter...ute är det stilla och grått och det biter i kinderna när man går ut! Det är fint. Jag har varit riktig hemmafru i drygt tre månader nu...mitt nya liv...inte bara mamma längre...utan ensam hemma drygt fem timmar varje dag! Jag bävade lite innan...funderade på hur det skulle gå. Skulle det bli ensamt? Trist? Det blev det inte. Inte alls! Jag har mycket att göra! Fastän att jag inte har något barn hemma på förmiddagarna och en bit in på eftermiddagen går dagarna undan. Allt det vanliga måste göras...disken, tvätten, städningen, matlagning och matplanering. Men sen har jag ju fått lite egen tid också! Det är roligt. Jag vill skriva, fixa med foton, städa ur garderober och vindar och klädkammare på riktigt, sticka, gymnastisera...Det är mycket jag vill göra...tiden räcker inte riktigt till men lite hinner jag.

7-åringen trivs bra i skolan. Det är roligt med kompisar och lekar. Men dagarna är långa och trött blir man av att vara så länge i skolan...särskilt som mycket av det som görs är tidsfördriv. Och så måste det ju vara. Man kan inte studera och jobba så särskilt länge när man bara är 7 år. Trots lekar i skolan är leklusten stor när jag hämtar honom. Vi brukar passa på att stanna till i någon lekpark eller gå en sväng i någon skog.

Ett par nya väldigt fina lekparker har byggts längs skolvägen! Där är det kul att hoppa och klättra! Som vanligt är det lite lätt deprimerande...lekparkerna är alltid tomma. Bara vi. 

Helg har vi haft...läxläsning...det är trevligt när de tre yngsta sitter tillsammans och räknar matte eller gör något annat! 

Mat har vi lagat...i fredags blev det pizza! Det smakade bra! 

Vi hann med en tur till badhuset också! Det var kul! 7-åringen kan nu simma jättebra! Han kan vara med sina storebröder i djupa bassängen och hoppa från 1:an helt själv och till och med ta i på svikten så han studsar upp lite! Flera gånger vågade han sig upp på 3.an...gick ut på kanten med sin storebror och tittade ner...funderade..kanske...men nej...det var för läskigt! Men nästa gång så! Kanske! Storebröderna hoppade från 1:an och 3:an...framåtvolter, sidovolt och bakåtvolt! Så roligt att titta på! 

I går var det måndag igen..vardag...skola och städning...

                                     

....och så var vi till kulturskolan för pianolektion med 14-åringen! Roligt att sitta med och lyssna! 

Den farliga hemmafrun

Hemmafrun är död! Det har hon varit länge. Det är ingen nyhet.

Hemmafrun är död. Men ack så farlig. Som en ond zombie ligger hon där i ovigd mark och bidar sin tid. Hon bidar. Vid minsta vädring i luften på att vindarna vänder är hon beredd. Djupt inne i var kvinna bor hon. Ond och illvillig...eller lat och barnslig...eller behagsjuk och intitiativlös. Vilket man behagar. Eller allt av det.

Nu vände vindarna lite i riket. Någon vågade skriva en cool och raljerande artikel om huskvinnans återkomst...om att det inte längre är coolt att vara feminsit utan uttjatat och...ja trist. I våra dagar kan vi välja. Vi kan leka med rollerna. Leka hemmafru om vi vill. Behaga männen om vi vill det. Lyssna på mansplainarna och boosta deras självförtroende. Artikeln var fånig på många sätt men ändå...det var lite roligt att någon drev lite med pkfeminsterna.

Det blev farligt. I landet där hemmafrun inte finns vaknar hemmafruhatarna till liv illa kvickt. Artikel efter artikel vällde ut över riket under två veckors tid och fortfarande droppar det ut någon hemmafruartikel då och då...som ett stilla vårregn efter häftiga skyfall. Det hade ju börjat rycka i hemmafruzombielemmarna...eller så var det bara en misstanke om att den inneboende hemmafrun i var kvinna kanske skulle börja vakna till liv. Det måste kväsas. Omedelbart.

Jag är ju hemmafru. En sån där som lever i det fördolda. En som egentligen inte finns. En som inte borde finnas. En könsförrädare. Jag är ju som sagt hemmafru och som hemmafru har jag fullt upp. Jag har velat skriva om alla de här artiklarna som jag tagit mig tid att läsa. Men tiden är knapp för en hemmafru...det är mycket som ska skötas med huset och hemmet och barna och maten och allt det där. Och lov har det varit också...roligheter måste hinnas med. För roligt ska ju livet vara också.

Men i mitt tröga, infantila och barnrumpiga medvetande, fjättrad i mitt hus, har tankarna rört sig fritt och bearbetat textmassorna jag läst. Och meningarna kommer till mig nu när jag har en stund för mig själv, här vid mitt köksbord, i mitt villakvarter som är tyst och tomt. Här finns inga hemmafruar. Bara tre pensionärer. Och några katter. Annars är det tomt. Alla andra är på sina arbetsplatser och blir intellektuellt stimulerade och tjänar ihop till sina egna fickpengar. Fria. Både i kropp och själ. För på en arbetsplats är man inte fjättrad. Där rör man sig fritt mellan kontorsstolen och fikarummet, eller mellan kassan och butikshyllorna, eller mellan de olika barnen och rummen i förskolan.

I alla fall...strömmen av ord rinner i fåror...samlar sig i åar och floder och mynnar ut i konsensushavet...alla tycker samma sak. Alla som är med och tycker i alla fall. Mediakvinnorna samlar sina styrkor och sluter leden...möter den lilla lilla vindpusten av motstånd med en enad armé.

Fastän hemmafrun är död är hon livsfarlig.

Skribenterna pumpar ut sina budskap:

DET VAR SYND OM HEMMAFRUARNA:

Hemmafrudrömmen kräver underkastelse. Hemmafrun var fjättrad till (sic!) hemmet.

Hemmafrun får ett liv på någon annans nåder. Hon har ingen egen inkomst och blir utlämnad åt någon annans ekonomi, karriär, generositet.

Och...det kanske allvarligaste HEMMAFRUDRÖMMEN INNEBÄR EN SAMHÄLLSFARA:

Jag orkar inte sitta och citera och länka till alla som plötsligt fått lust att vräka ut sina åsikter och farhågor angående den döda hemmafrun. Googla...googla på "hemmafru" och hela debatten radar upp sig som ett glittrande pärlband. Jag kan dock inte låta bli ett citat: "Om hemmafrun blir ett ideal - eller tillräckligt hajpad för att tilltala fler än ett par procent - kommer garanterat politiska krav resas på att "låta familjen välja!. De som vurmar för familjens valfrihet brukar inte ha något emot att beskära kvinnans." skriver Linda Nordlund i artikeln "Att lajva hemmafru är farligt" i Expressen. Ty så farlig är hemmafrun att om ens bara några få procent av kvinnorna skulle få för sig att vilja försöka bli det så skulle något kunna släppas lös. Linda frågar sig inte varför. Men jag antar att hon misstänker att drömmen ligger på lur...slumrande...när som helst redo att poppa upp igen och det är därför detta måste slås ner. På stört.

Någon skriver att det kan verka harmlöst eller uppfriskande om en kvinna säger att hon vill behaga männen, drömma om hemmafrulivet, eller inte gillar andra tjejer. Men så är inte fallet. Detta är politik. Och denna politik kan få långsiktiga konsekvenser. Och Linda Nordlund beskriver konsekvenserna. Om hemmafrun får näsan över vattenytan kommer ett konservativt samhälle att kunna växa fram och då är det slut med valmöjligheterna. Alla måste bli hemmafruar.


HEMMAFRUN ÄR KARAKTÄRSLÖS, OANSVARIG, NAIV OCH EN SVIKARE:

Lotta Lundgren skriver att man inte kan bli vuxen utan att ta ansvar. Och att hemmafruar är fega, inte har priciper och knappt kan ta ansvar för sig själva. De är barnrumpor helt enkelt. Att ta ansvar betyder nämligen att tjäna pengar. Det är det enda. Hemmafruar som tog ansvar för hem och barn tog egentligen inte ansvar. De larvade bara omkring. Precis som man då får förmoda att dagisfröknar, städerskor, matpersonal, fritidspersonal numera gör. Fast det är klart. De är avlönade. Det gör hela skillnaden. De är inte beroende av någon sketen karl. Bara av staten. Och staten är inte alltid så jättesnäll. Priset för frihet och pengar många får betala är sjukskrivning och en usel pension. Eller båda.

Ann Heberlein skriver storsint nog att var och en ska få vara hemmafru så mycket hon vill. Ann är ju liberal gu'bevars. Men man ska vara medveten om att straffet kommer. Pensionen drabbas. Och ännu mer friheten. För frihet får man bara när man tjänar pengar, är oberoende, kan sticka när som helst...resande med lätt bagage och så där. tror jag att hon menar i alla fall. Det är oklart. Men hemmafruvalet är hursomhelst inte rationellt. Det strider mot förnuftet alltså. För individen är det irrationellt att bli beroende av en annan människa. Offra sin frihet. Det kan ingen hemkokt marmelad, oavsett mängd, vara värd. Och för samhället är hemmafrun irrationell. "Välfärden bygger nämligen på att alla, och då menar jag alla, arbetar. Det är vår plikt. Vi måste alla bidra efter bästa förmåga." Sin plikt...ja, det är viktigt att alla bidrar efter förmåga och gör sin plikt. Frågan är bara vad som är ens plikt. Att koka marmelad...ett klassiskt sätt att trycka ner andra kvinnor. Inte marmeladen då men resonemanget. Att en hemmafru är fånig. Hon har piffigt förkläde och kokar marmelad. Hon gör onödiga saker. Lallar runt. Som ett barn som leker vuxen. Så trycker en kvinna ner andra kvinnor. Utan att veta ett enda dugg om vad en hemmafru gjorde eller kan göra. En platt filosof skulle jag vilja påstå. Analysen om vad som är arbete, vad att göra sin plikt är, vad bidra innebär...är tunn.

Ja, det var det. Då är vi alla informerade om att kvinnor inte ska göra sig några illusioner. Dröm inga drömmar om frihet, barn och familj. Det är irrationellt. Arbeit macht frei.

Höstlovet...

...är slut...och måndagen och vardagen är här igen! Vi har haft en fin vecka. Vi har inte gjort något särskilt alls. Men vi har vilat, varit utomhus mycket, tittat på bra filmer, fikat mycket, läst lite hemsnickrat skoljobb, sovit ut på morgnarna, varit uppe lite längre på kvällen, varit på skräpmatsrestaurang en gång...varit tillsammans...njutit av ledig tid! 

En eftermiddag var vi ute i skogen och tog ris! Vi hade en sån tur att markägaren hade avverkat massa småträd längs vägen...flera perfekta granar låg nedmejade...bara att klippa av så många granrisruskor vi behövde! Fika nere vid en vacker skogssjö blev det också! Härligt att njuta av höstfärger och höstluft!

Byggt lego har vi gjort! Massor av kreationer både efter ritning och eget huvud har det blivit! 

Eftersom det är allahelgonahelgen under höstlovet har det blivit några kyrkogårdsbesök! Vi har tänt ljus för de som gått hädan. Tänkt lite på dem. Njutit av vackra miljöer, varit utomhus, kommit i samspråk med andra kyrkogårdsbesökare, både kända och okända! Vi har blivit bjudna på kaffe och hembakt i kyrkan på den orten min pappa växte upp. Där fick vi ett trevligt samtal om kyrkor och gamla tider och släktingar och soldatsystemet i Sverige för länge sen...och annat! 

Vi har spelat spel...koronne och biljard och kort! Lata eftermiddagar är bra att ha emellanåt.

Vi har alltså haft ett härligt och enkelt och avslappnande lov. Vi är nöjda med det och arbetsveckan kan börja igen! Men så surfar jag runt på lite olika tidningar...och möts av de vanliga höstlovskrönikorna...de som kändisarbetarmammorna skriver. I år var Jenny Strömstedts värst. Det går ut på att lovet är hemskt...det är en evighetslång plåga. Föräldrarna får dåligt samvete. De får det av att skicka barn på fritids när det är lov. De får det ännu mer när barnen är för stora för fritids och ska vara ensamma hemma i en tom bostad hela dan. Och de får det av instagram...där de ser alla härliga utlandsbilder som de föräldrar som tar ledigt lägger ut. Och kontentan blir förstås inte...att det är jäkligt trist att föräldrar numera har blivit så fattiga att de inte längre kan finnas där för sina barn när barnen är lediga. Det hade de ju förr...på den gamla fattiga tiden. Men nu, när vi blivit nyfattiga, eller nyrika, eller bara totalt hjärntvättade av jämställdhetsideologin, då blir slutsatsen att det är lovet det är fel på. Det är fel att barn är lediga och får vila ut och ha det lugnt och skönt en vecka mitt på höstterminen. Det måste bort. Så att föräldrar slipper sitt dåliga samvete. Gött mos!