Den farliga hemmafrun

Hemmafrun är död! Det har hon varit länge. Det är ingen nyhet.

Hemmafrun är död. Men ack så farlig. Som en ond zombie ligger hon där i ovigd mark och bidar sin tid. Hon bidar. Vid minsta vädring i luften på att vindarna vänder är hon beredd. Djupt inne i var kvinna bor hon. Ond och illvillig...eller lat och barnslig...eller behagsjuk och intitiativlös. Vilket man behagar. Eller allt av det.

Nu vände vindarna lite i riket. Någon vågade skriva en cool och raljerande artikel om huskvinnans återkomst...om att det inte längre är coolt att vara feminsit utan uttjatat och...ja trist. I våra dagar kan vi välja. Vi kan leka med rollerna. Leka hemmafru om vi vill. Behaga männen om vi vill det. Lyssna på mansplainarna och boosta deras självförtroende. Artikeln var fånig på många sätt men ändå...det var lite roligt att någon drev lite med pkfeminsterna.

Det blev farligt. I landet där hemmafrun inte finns vaknar hemmafruhatarna till liv illa kvickt. Artikel efter artikel vällde ut över riket under två veckors tid och fortfarande droppar det ut någon hemmafruartikel då och då...som ett stilla vårregn efter häftiga skyfall. Det hade ju börjat rycka i hemmafruzombielemmarna...eller så var det bara en misstanke om att den inneboende hemmafrun i var kvinna kanske skulle börja vakna till liv. Det måste kväsas. Omedelbart.

Jag är ju hemmafru. En sån där som lever i det fördolda. En som egentligen inte finns. En som inte borde finnas. En könsförrädare. Jag är ju som sagt hemmafru och som hemmafru har jag fullt upp. Jag har velat skriva om alla de här artiklarna som jag tagit mig tid att läsa. Men tiden är knapp för en hemmafru...det är mycket som ska skötas med huset och hemmet och barna och maten och allt det där. Och lov har det varit också...roligheter måste hinnas med. För roligt ska ju livet vara också.

Men i mitt tröga, infantila och barnrumpiga medvetande, fjättrad i mitt hus, har tankarna rört sig fritt och bearbetat textmassorna jag läst. Och meningarna kommer till mig nu när jag har en stund för mig själv, här vid mitt köksbord, i mitt villakvarter som är tyst och tomt. Här finns inga hemmafruar. Bara tre pensionärer. Och några katter. Annars är det tomt. Alla andra är på sina arbetsplatser och blir intellektuellt stimulerade och tjänar ihop till sina egna fickpengar. Fria. Både i kropp och själ. För på en arbetsplats är man inte fjättrad. Där rör man sig fritt mellan kontorsstolen och fikarummet, eller mellan kassan och butikshyllorna, eller mellan de olika barnen och rummen i förskolan.

I alla fall...strömmen av ord rinner i fåror...samlar sig i åar och floder och mynnar ut i konsensushavet...alla tycker samma sak. Alla som är med och tycker i alla fall. Mediakvinnorna samlar sina styrkor och sluter leden...möter den lilla lilla vindpusten av motstånd med en enad armé.

Fastän hemmafrun är död är hon livsfarlig.

Skribenterna pumpar ut sina budskap:

DET VAR SYND OM HEMMAFRUARNA:

Hemmafrudrömmen kräver underkastelse. Hemmafrun var fjättrad till (sic!) hemmet.

Hemmafrun får ett liv på någon annans nåder. Hon har ingen egen inkomst och blir utlämnad åt någon annans ekonomi, karriär, generositet.

Och...det kanske allvarligaste HEMMAFRUDRÖMMEN INNEBÄR EN SAMHÄLLSFARA:

Jag orkar inte sitta och citera och länka till alla som plötsligt fått lust att vräka ut sina åsikter och farhågor angående den döda hemmafrun. Googla...googla på "hemmafru" och hela debatten radar upp sig som ett glittrande pärlband. Jag kan dock inte låta bli ett citat: "Om hemmafrun blir ett ideal - eller tillräckligt hajpad för att tilltala fler än ett par procent - kommer garanterat politiska krav resas på att "låta familjen välja!. De som vurmar för familjens valfrihet brukar inte ha något emot att beskära kvinnans." skriver Linda Nordlund i artikeln "Att lajva hemmafru är farligt" i Expressen. Ty så farlig är hemmafrun att om ens bara några få procent av kvinnorna skulle få för sig att vilja försöka bli det så skulle något kunna släppas lös. Linda frågar sig inte varför. Men jag antar att hon misstänker att drömmen ligger på lur...slumrande...när som helst redo att poppa upp igen och det är därför detta måste slås ner. På stört.

Någon skriver att det kan verka harmlöst eller uppfriskande om en kvinna säger att hon vill behaga männen, drömma om hemmafrulivet, eller inte gillar andra tjejer. Men så är inte fallet. Detta är politik. Och denna politik kan få långsiktiga konsekvenser. Och Linda Nordlund beskriver konsekvenserna. Om hemmafrun får näsan över vattenytan kommer ett konservativt samhälle att kunna växa fram och då är det slut med valmöjligheterna. Alla måste bli hemmafruar.


HEMMAFRUN ÄR KARAKTÄRSLÖS, OANSVARIG, NAIV OCH EN SVIKARE:

Lotta Lundgren skriver att man inte kan bli vuxen utan att ta ansvar. Och att hemmafruar är fega, inte har priciper och knappt kan ta ansvar för sig själva. De är barnrumpor helt enkelt. Att ta ansvar betyder nämligen att tjäna pengar. Det är det enda. Hemmafruar som tog ansvar för hem och barn tog egentligen inte ansvar. De larvade bara omkring. Precis som man då får förmoda att dagisfröknar, städerskor, matpersonal, fritidspersonal numera gör. Fast det är klart. De är avlönade. Det gör hela skillnaden. De är inte beroende av någon sketen karl. Bara av staten. Och staten är inte alltid så jättesnäll. Priset för frihet och pengar många får betala är sjukskrivning och en usel pension. Eller båda.

Ann Heberlein skriver storsint nog att var och en ska få vara hemmafru så mycket hon vill. Ann är ju liberal gu'bevars. Men man ska vara medveten om att straffet kommer. Pensionen drabbas. Och ännu mer friheten. För frihet får man bara när man tjänar pengar, är oberoende, kan sticka när som helst...resande med lätt bagage och så där. tror jag att hon menar i alla fall. Det är oklart. Men hemmafruvalet är hursomhelst inte rationellt. Det strider mot förnuftet alltså. För individen är det irrationellt att bli beroende av en annan människa. Offra sin frihet. Det kan ingen hemkokt marmelad, oavsett mängd, vara värd. Och för samhället är hemmafrun irrationell. "Välfärden bygger nämligen på att alla, och då menar jag alla, arbetar. Det är vår plikt. Vi måste alla bidra efter bästa förmåga." Sin plikt...ja, det är viktigt att alla bidrar efter förmåga och gör sin plikt. Frågan är bara vad som är ens plikt. Att koka marmelad...ett klassiskt sätt att trycka ner andra kvinnor. Inte marmeladen då men resonemanget. Att en hemmafru är fånig. Hon har piffigt förkläde och kokar marmelad. Hon gör onödiga saker. Lallar runt. Som ett barn som leker vuxen. Så trycker en kvinna ner andra kvinnor. Utan att veta ett enda dugg om vad en hemmafru gjorde eller kan göra. En platt filosof skulle jag vilja påstå. Analysen om vad som är arbete, vad att göra sin plikt är, vad bidra innebär...är tunn.

Ja, det var det. Då är vi alla informerade om att kvinnor inte ska göra sig några illusioner. Dröm inga drömmar om frihet, barn och familj. Det är irrationellt. Arbeit macht frei.