Ofta har jag fått frågan om när jag ska börja jobba. Den är lite svår att där frågan...Jag vet ju att jag vill vara hemmafru och att jag faktiskt inte alls vill börja jobba...för jag gör ju just det...jobbar. Jag jobbar tillräckligt utan att jobba utanför hemmet. Men jag har länge varit flat och feg. Först var jag ju föräldraledig...och då hade jag något slags alibi....jag var godkänt ledig liksom. Sen tog föräldraledigheten slut och till mångas förvåning fortsatte jag vara hemma....på vår egen ekonomiska bekostnad...Jag hoppade ur systemet och blev riktig hemmafru. Fortfarande hade jag lite svårt att säga som det var...att jag var och ville vara hemmafru. Mina svar blev lite obestämda..."ja, just nu trivs jag bra...jag får se sen...kanske senare..." Sen blev det ännu värre...yngsta barnet började skolan och nu hade jag inte ens något barn att skylla på....inte någon liten som behövde tas om hand på dagarna. Ändå fortsatte jag vara hemma. Fast nu är jag inte obestämd längre i mina svar. Åren har fått mig att känna mig alltmer normal. Jag är och vill vara hemmafru. Tills vidare. Utan tidsgräns.
Detta är tydligen märkligt.
Jag funderar på hur det kunde bli så här. Hur kunde det bli märkligt och onormalt att en mamma som tar hand om en stor familj, eller en liten för den delen, är märklig? Hur kan det vara så att jag är märklig när jag tar hand om ett hushåll med sju personer, men helt normal om jag lämnar barnen och hemmet åt sitt öde på heltid? Borde jag inte anses vara oansvarig som skaffat mig så många barn och sen inte ror det i land och tar ansvar på riktigt för dem? Men så är det inte. En mamma förväntas kunna skaffa barn, få eller många, och sedan bara släppa allt ansvar under hela långa dagen, varje vardag, under barnens hela barndom. En mammas ansvar rör inte hem och barn. Det rör lönearbetet, den framtida pensionen och rikets tillväxt.
I andra länder är det inte på det sättet. Där är det normalt att ta hand om hem och barn. Där kan kvinnor välja hur de vill ha det och båda valen är normala. Jag har hört människor som på ett eller annat sätt uttryckt eller visat att jag är märklig, berätta om folk de känner som bor i andra länder...berätta att en svensk mamma med tre barn i skolåldern som bodde i London var hemmafru och att det var tvunget där därför att det var så mycket att hålla reda på med barnen. Jag har hört om en engelsk kvinna som var teknisk doktor och mamma till två barn i högstadieåldern som var hemma med sina barn på heltid och hade varit så under hela barnens liv...och personen som berättade det verkade tycka att det var helt normalt. Jag har hört om en svensk kvinna i USA...ekonom och mamma till två barn i mellanstadieålder som var hemmafru...det var så mycket med barnen att hålla ordning på så det var tvunget...och så trivdes hon också...det fanns så mycket socialt over there. Ja, jag har hört fler berättelser...rakt ur munnarna på de som tycker att jag är konstig. I andra länder kan det tydligen vara normalt att vara onormal.
Så vad är normalt? Vem är normal?
Jag vet vad jag tycker. Och jag vet hur man tyckte för bara några decennier sedan i detta land. Och jag tycker att det är märkligt att vi blivit så vana vid det sjuka, att mammor förväntas och med hjälp av ekonomiska styrmedel tvingas strunta i sina barn och sitt hem, för att betraktas som normala.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar