Ingenting kommer frivilligt

Liberalernas Gulan Avci vill ju som bekant införa obligatorisk förskola, 30 timmar i veckan, för alla barn från det att de blir 3 år. Men inte nog med det. Förskolan ska också bli helt avgiftsfri. Gulan är ju samordnare för utanförskap och det är här förskolan kommer in i bilden. Det är barnen i utanförskapsområdena som ska botas från utanförskapet och komma in i innanförskapet. Och det finns i förskolan. För att åstadkomma detta finns det inget annat medel än tvång. De flesta föräldrar har redan böjt sig. Utan tvång skickar de glatt iväg sina barn till förskolan. De tror att de har valt det. 95 % av alla 3-åringar i Sverige går redan i förskola. 5 % av barnen i riket slinker undan. Och många av dem är barn som bor i utanförskapet.

Gulan vill inte vara elak förstås. Tvärtom. Hon vill att förskolan ska säkerställa att alla barn får en bra start i livet och får samma förutsättningar att lyckas i framtiden. Hon vill liksom att förskolan ska bli som skolan…ett ställe dit man helt naturligt skickar sina barn för att få utbildning. Det handlar inte bara om utbildning. Det handlar också om att barn som inte går i förskola känner att de inte är en del av Sverige.

På något sätt gillar jag Gulan. Hon pratar klarspråk till skillnad från många andra. Hon sticker inte under stol med hur det ligger till. Hon säger att ”när det svenska jämställdhetsarbetet pågått under snart hundra år har ingenting kommit frivilligt. Det måste man ha klart för sig.” Precis som modiga kvinnor förr visade vägen hur jämställdheten skulle drivas…och att till slut alla kvinnor tvingades ut ur hemmen för att bli fria ute i arbetslivet så måste man nu gå vidare…nu är det barnens tur.

Jag gillar också att Gulan tvingar folk att tänka. För fastän folk gärna skickar sina barn till förskolan så är det något som får dem att reagera när man pratar om OBLIGATORIUM…om tvång. Det gillar inte folk. Man vill leva i en illusion av att man har ett val. Trots att man inte kommer att välja något annat än det som det är meningen att man ska välja så vill man känna att det finns en öppning. Fast kanske hoppas jag på för mycket när jag inbillar mig att de protester som hörs mot Gulans förslag skulle kunna leda till att förskolesverige börjar skälva lite i sina grundvalar. Förmodligen är det nog som Gulan tror…att även om folk protesterar i början så vänjer de sig såsmåningom. Man måste ju ha klart för sig att man inte kommer någonstans med frivillighet. Tvång måste till.

 

Omöjligt uppdrag?

 Ena dagen kan man läsa om att man vill införa obligatorisk förskola 30 timmar i veckan från det att barnen är 3 år. Och så ramlar man på en artikel i vilken förskollärarna larmar om att barnen i förskolan inte klarar av enkla rörelser längre. Förskollärarna har märkt av en försämring hos barnen. Det är förbluffande att läsa artikeln. Barnen har tydligen svårt att gå i skogen…de klarar inte ojämn mark. De kan inte klättra, kan inte gå i trappor, kan inte klippa, kan inte hålla en penna rätt.

Hur har vi hamnat här då? Jo, det moderna samhället innebär ju i mångt och mycket en inaktivitet och sen är det läroplanen i förskolan…den fokuserar på undervisning istället för rörelse. Som om de små 1-åringarna och 2-åringarna osv sitter och blir undervisade? Blir de verkligen det? Eller är det själva förskolefostran som inte håller måttet…för stora barngrupper. Och en onaturlig miljö där inga riktiga sysslor egentligen pågår?

Man konstaterar i alla fall att förskolemiljön är lite bristfällig. Man har till exempel springförbud inomhus (hur skulle man kunna ha annat med så många barn på samma ställe?) och utomhus har barna inte så lätt att röra sig. De har ju mycket kläder på sig när det är vinter. Och man är rädd för  att barna ska slå sig.

I förskoleklassen är lärarna också förbluffade. Någon säger att flera elever kan knappt rita en huvudfoting när de börjar där. Hur 17 gick det till? Vad pysslar de med i förskolan egentligen? Förr sa man att hemmafruarna var dåliga för sina barn för de bara städade och brydde sig inte om barnen. Det skulle man ha tid med i förskolan. Men så verkar det inte ha blivit riktigt.

Är det inte lite konstigt ändå? Var det inte så att förskolefostran skulle leda till bättre barn? Och är det inte så att man fortfarande tror att det är så. Det är ju därför man vill pressa in varenda unge från 3 års ålder i 6 timmar om dagen i förskoleverksamheten. Och så lär sig inte barna ens de mest fundamentala saker…som att lyfta fötterna för att ta sig fram i en skog, klippa med en sax, rita en huvudfoting.

Jag tittar på gamla foton…ser mina små barn som går i skogar, sitter uppflugna i träd, klipper, äter med bestick, fixar i köket, cyklar…I hemmet är det svårt att inte låta barnen vara aktiva. Där blir det naturligt att barnen deltar i det mamman/pappan/föräldrarna gör. Där pågår livet utan läroplan. Där pågår det riktiga livet.

En liten 3-åring på cykeltur!

En 2-åring fixar med disken!

En 3-åring på väg upp för att titta till fågelholken!

I blåbärsskogen!

Guldstunder

Ibland roar jag mig med att läsa tidskriften Vi lärare. Igår gjorde jag det. Jag tittade in på förskoleavdelningen och möttes av rubriken Larmet: Barnen riskerar att skadas varje dag.

Det är hemsk läsning. Fast det är inget nytt direkt. Man har läst det förr. I alla fall står det att det numera är farligt för barn att gå i förskolan. Barn grupperna är för stora och personalen har inte tid att ens se vad barnen håller på med och därför riskerar de att skadas. Personalen mår dåligt både av det men också av sin hårda arbetssituation. De blir utslitna, utbrända och sjukskrivna. Barnen mår inte heller bra. Antalet barn med behov av anpassningar är väldigt stort men de kan inte få det stöd de behöver.

En specialpedagog sa att ”det bästa personalen kunde göra för ett av barnet var att sitta en och en med barnet, men det fanns det aldrig tid och möjlighet till – trots att barnet hade rätt till det.” Personen som berättar detta säger att hon önskar att personalen kunde ge alla barn de där guldstunderna, men att det inte går.

Man…eller i alla fall jag…blir lite beklämd av den där meningen…att alla barn borde få en guldstund. Att få kontakt och närhet med en vuxen, varje dag, många gånger varje dag…helst av en nära anknytningsperson…kanske till och med en mamma eller pappa…borde inte det vara en självklarhet? Det borde väl inte betraktas som en guldstund utan som något helt naturligt.

Det känns nedslående hur vi lagat till det när det gäller våra barn…alla barn i verksamhet, fostrade av varandra med ett fåtal personal till sitt förfogande…behov av specialpedagoger. Barn föds utrustade med föräldrar…kanske är det dags att börja engagera dem igen.

 

6 månader

Undrar om det är nåt nytt på g? Eller något nygammalt. För när föräldraledigheten på 60-talet infördes var den 6 månader lång. Mamman, för det var ju hon som var hemma på den tiden, kunde vara ledig från sitt jobb i 6 månader med full betalning. Därefter kunde hon alltså återgå till jobbet eller säga upp sig. Nu är ju det där med uppsägningar bortglömt och föräldraledigheten har kommit att uppfattas som den tid mor och barn har tillsammans, eller ja…pappan ska ju ha sitt också förstås. Att återgå till arbetet efter avslutad föräldraledighet är den enda möjlighet som finns i folks medvetandevärld numera. När jag fick mitt första barn för 26 år sen var föräldraledighet ett vanligt förekommande samtalsämne…vi pratade om hur man skulle bära sig åt för att få den att räcka så länge som möjligt. Och alla jag kände skaffade barn med det rätta åldersavståndet…alltså ca 2 år…allt för att maximera tiden tillsammans med åtminstone det äldsta barnet. Nu verkar det röra på sig. Rejält. Man har forskat fram att barn inte behöver vara hemma längre än 6 månader. Bara om landet i fråga har riktigt dålig förskoleverksamhet kan det vara motiverat. Och i Sverige har vi väldigt bra barnomsorg. Säger de som forskar i alla fall. Det är inte dåligt för små barn att vara på förskola alltså. Det finns inget som motiverar att barn skulle behöva mer tid tillsammans med sin mamma (och/eller pappa) än 6 månader på heltid. När det gäller skolprestationer, hälsa och arbetsmarknadsresultat finns det ingen som helst fördel att ha varit hemma längre. Barnen blir lika bra arbetsenheter om de lämnas in i offentlig verksamhet vid 6 månaders ålder. Som om det är det man har i tankarna när man tar hand om sin lilla unge!

Det är spännande att leva! Man får uppleva så mycket! Det ska bli ”roligt” att följa den här utvecklingen! Vill ni läsa lite om den här forskningen finns det en blänkare om det här

På fotot…ett sexmånaders barn…och jag tror inte ett ögonblick att han skulle ha mått bra i en förskola vid den åldern! Jag tror inte att han skulle ha skrattat och med vidöppna ögon mött omvärlden så som hans ansiktsuttryck visar att han gör! Och jag tror att han hälsa hade påverkats negativt av att fraktas fram och tillbaka mellan förskola och hem, kläs av och på, matas av främmande eller försöka på egen hand kara i sig lite mat, dras upp på morgonen och så vidare och så vidare. Jag tror inte att hans kognitiva utveckling hade varit särskilt gynnsam av att inte ha ständig närkontakt med mig! Jag tror att han skulle ha varit sämre i skolan än han är nu. Och jag tror att han kommer att lyckas bra på arbetsmarknaden trots att han fick vara hemma i 7,5 år innan han mötte institutionvärlden. Och förresten…jag skiter i vilket…för en sån söt go underbar unge vill man väl ta hand om själv!? Eller? Vilken vettig mamma vill lämna bort en sån???

Propaganda

Man har forskat igen. Nu är det bla en ekonomidoktor som forskat om småbarn. Han (och fler) har kommit fram till att det inte är dåligt för barn att börja förskola tidigt. Han säger att 12-månadersbarn fortfarande är ganska små. Vissa kan inte ens gå. Men det är ingen fara. De behöver inte oroa sig för barnet och dess utveckling även om de lämnar bort dem. Vilken tur va!? Eftersom nästan alla svenska barn lämnas in på föris vid 12 månaders ålder. Forskningen har visat att det faktiskt kan vara väldigt bra för barn att lämnas in tidigt. Det kan vara välgörande för barnen att slippa ut ur det egna hemmet tidigt. Fast barnomsorgen måste vara bra. Annars är det inte bra. Och något som är bra med att lämna från sig barnen tidigt är att föräldrarna liksom blir bättre av att slippa barnen på dagtid. För då kompenserar de för den tid de missat genom att umgås desto mer med ungarna när de väl träffar dem. Win win alltså. Barnen får träna på sociala färdigheter på dagis och bli lästa för eller lekta med på kvälltid.

Ja, så ligger det till. Allt blir alltid till det bästa. Det visar forskningen.

Och det som är så bra med sån är forskning är att den går att använda till så mycket snitsigt. I tidningen Folkbladet går man lite vidare och säger att forskningen faktiskt visar att barnen utvecklas lika bra eller bättre i förskolan än hemma. Det fattar väl alla liksom…det räcker med att använda vanlig logik för att fatta…den som har 3,5 års universitetsutbildning i att hantera barn är ju bättre på att fostra barn än vanliga sketna föräldrar. Man väljer också att lyfta fram att forskningen minsann visar att det inte finns någon vits med att föräldrar tar hand om sina egna barn efter 6 månaders ålder. Häftigt va…här finns ju plötsligt en fin öppning för att gå vidare här i riket…Kanske kan man bestämma att det räcker med 6 månaders föräldraledighet. Det skulle ju stödas av forskningen. Och eftersom papporna numera ska ha hälften av föräldradagarna blir det ju sketabra…3 månader till mamma, 3 till pappa och sen är det klappat och klart. Mammorna får äntligen chansen att göra riktig karriär, tjäna mängder av pensionspoäng och få lika många löneförhöjningar som karlarna. Och barna…ja forskningen visar ju att de mår toppen. Och att de tack vare dagis kommer att få det bättre i arbetslivet och lyckas bättre på proven i skolan.

Samtidigt...i en annan del av verkligheten...på Förskoleupprorets fb-sida kan man läsa om verksamheten. En verksamhet där barngrupperna är alldeles för stora och där personalen inte alls räcker till. Förskolan i Sverige håller inte bra kvalitet. Och då faller allt forskningen visat platt till marken. Och kom igen...vilken mamma vill fostra sina barn enligt vad en ekonomidoktor forskat fram? Det är ett barn det handlar om...mitt barn...det barnet vill man väl själv ta hand om, värna om, glädjas åt, gosa med, prata med, bära på, mata, klä...bry sig om, vara tillsammans med? 

Nedåtgående trend

Svenska kvinnor föder allt färre barn. Under pandemin skaffade de fler barn men nu går det nedåt! Hela 6,7 % nedåt tydligen. I Stockholms stad är nedgången ännu större…hela 14 %. Fast det hela verkar inte vara någon tillfällig trend utan under de senaste 10 åren har antalet barn varje svensk kvinna fått sjunkit. En nedåtgående trend alltså.

Vad kan det bero på? I media presenteras följande orsaker:

😶Slumpmässiga variationer (fast den långsiktiga trenden talar mot det)

😶Insikten om att corona tog slut i och med massvaccinationen. Folk fattade att de inte längre kunde sitta hemma och skaffa barn och ta hand om småbarn. Det normala livet kom ikapp.

😶Oro inför framtiden.

😶Globala osäkerhetsfaktorer.

😶Bostadsmarknaden.

Nu är vi i alla fall nere på 1,5 barn per kvinna. Det lägsta på 20 år.

Fast egentligen borde den här utvecklingen vara bra. För kvinnorna alltså. För om kvinnor skaffar färre barn blir de ju lite mer som karlar. De behöver inte ta ut föräldraledighet, behöver inte vabba, inte jobba deltid. Deras löner kommer att öka, deras karriärer kommer att ta fart. Deras dubbelarbete kommer att minska.

Och frågan är till och med ännu rörigare. För på samma gång som man är bekymrad över att svenska kvinnor skaffar färre barn så blir man också ännu mer bekymrad över att invandrarkvinnor skaffar för många barn. Det rapporteras om att man nu i vissa städer vill lära invandrarkvinnor om familjeplanering så att de förstår att de inte ska skaffa för många barn utan istället börja arbeta utanför hemmet. Eller både och. Både ha många barn och jobba utanför hemmet.

Socialdemokraterna vill få bukt med kvinnor som har för många barn genom att ta bort flerbarnstillägget. Skaffar man många barn måste man på egen hand kunna försörja dem. (Fast det är ingen som tycker att de som bara skaffar ett eller två barn och lämpar in dem på dagis ska betala vad det kostar. Inkonsekvent? Ja, förstås, men på rätt sätt.) Liberalerna vill gå ännu längre. Familjerna ska få mindre pengar i barnbidrag för varje barn de skaffar.

Ja, så bilden är splittrad. Ska vi ha många eller få barn? Borde vi vara glada över att nativiteten verkar gå nedåt? Eller är det egentligen någon slags etnisk fråga? Vi vill att svenska kvinnor ska ha lagom många barn, fler än 1,5…och invandrarkvinnor färre?

Jag grubblar för mig själv…Nativiteten går nedåt…och orsakerna till det verkar svåra att utröna…Personligen tror jag att förklaringen är rätt enkel. Varför ska man egentligen skaffa barn alls? Vad är det bra för? För en kvinna är insatsen stor…längtan, förväntan, graviditet, förlossning, amning, anknytning…en himla massa känslor aktivieras…och sen är allt över. Pappa ska ha sin del, barnet ska överlämnas…själv ska man ut i arbete. Och så är det dagis tur. Lämningar och hämtningar och separationsångest och vabbande tar vid. Och så ska man göra om allt en gång till om man ska ha två ungar…fast nu med ytterligare ett barn i leken. Hur kul är det egentligen? Är det ens värt det? Nä, det är nog bättre att skaffa hund…de är gosiga de också…fast billigare och enklare att ta hand om.

 

 

 

 

ALLA SOM KAN SKA JOBBA

Det är oordning i riket. Så blir det ibland. Förr var det häxor. Nu är det invandrarkvinnor. Farliga och obekväma element som måste elimineras. Häxorna brändes vi upp. Invandrakvinnorna ska stöpas om. Inte med eld utan med information och indragna bidrag. 

Eva Nordmark, vår överstepräst...närå...bara vår familjeplanerings-, arbetslivs- och jämställdhetminster, har grunnat. 

Hon slår fast rikets viktigaste och främta budord

ALLA SOM KAN SKALL ARBETA.

Invandrarkvinnorna lyder än så länge icke detta budord. De svävar i okunnighet och nu är det dags att på allvar missionera bland dem. De skall medelst information, kanske genom uppsökande verksamhet, upplysas om konsekvenerna av att skaffa många barn. De måste förstå att de inte kommer till himlen om de envisas med sitt barbarei. Närå, men de ska inte tro att de får några penionspoäng i alla fall. Information är inte enda vägen framåt. Det kan också bli fråga om att dra in bidrag. Flerbarnstillägget kan komma att fasas ut. Får man inte bukt med dem på annat vis kan det komma att bli aktuellt. Money talks förstås.

Och här blir det aktuellt med ett nytt budord.

MAN SKALL ICKE SKAFFA FLER BARN ÄN MAN KAN FÖRSÖRJA.

Det är inte fråga om något förbud mot att föröka sig på otillbörligt sätt. Förtås. Det vore inte demokratikt. Men om man drar in bidraget så blir det ju svårt. Barn kostar pengar. Inga pengar, Inga barn. 

Lite studsar jag över skenheligheten ändå. Man skall icke skaffa fler barn än man kan försörja säger Eva. Och det ska man förstås inte. Det vore väldigt dumt. Men kan de flesta föräldrar verkligen i nuläget förörja sina barn helt på egen hand? Verklgen? Nä, det kan de inte om man tänker efter. Att ta hand om barn i dagens läge innebär att man lämnar bort dem vid ca 1 år ålder. Det är inte gratis. Inte på riktigt. En förskoleplats kostar ca 150 000 kr per år. Det är inte många föräldrar som har de pengarna att punga ut med. 

Men staten (alla skattebetalare - även de om inte har lust att lämna bort sina barn och även de om har många barn) betalar så gärna. Inte ska föräldrarna behöva betala för sånt. 

Orättvist. Ja visst! Men det är inget att prata om. Det är skillnad på lort och pannkaka nämligen. En svensk jämställdhetscertifierad tvåbarnsmamma som lämpar in ungarna till dagis och går och jobbar på ett annat dagis gör rätt för sig. En invandrarmamma (eller en sån som jag...vit med 6 barn?) med 8 ungar som hon tar hand om i hemmet. Hon är lat och omodern. Så det så. 

Asiaten och hemmafruar

Jag lyssnar på ett radioprogram om asiaten, pandemin som gick 1957. Jag hör att mer än en miljon människor insjuknade och att många låg utslagna i flera veckor. Själva samhället klarade sig ändå bra.

Det mest intressanta med programmet är två saker. Tycker jag i alla fall.

1. Margareta berättar om hur det var när hon, 14 år gammal, blev sjuk. Hon blev riktigt dålig och var det i 2 månader. Hennes mamma var alltid nära sjuksängen och tog hand om henne, baddade pannan, gav att dricka och oroade sig. Margareta berättar om hur det var under hennes barndom i Gubbängen i Stockholm. Hon berättar om en tid och plats där det inte fanns mycket pengar men alltid mycket mat. Hon berättar om att det var en härlig tid där hon fick åka ut på landet varje sommar. Hon berättar att i Gubbängen hade de flesta många barn, 3-4 stycken, var det vanliga. Hon berättar om att alla mammor var hemma och att det var härligt. Det var filtar ute på grönområdena och mammorna tog ut picknick, det grillades på gårdarna, man gav sig ut på gökottor, det var mycket kalas där släktingar kom apropå (det fanns ju inte telefon). Det kunde till och med bli dans på lördagskvällarna. Margareta beskriver det som en härlig tid.

2. En barnmorska berättar. Hon berättar förstås om sig själv och asiaten men också lite om hur det var på BB på den tiden. Barnen togs från mammorna och lades i barnsal och delades ut var fjärde timme för amning.

Jag slås av krocken i de två vittnesmålen. Det nära och det fjärran. Den varma tiden där mammor fanns hos sina barn och i sina hem. Hur det blir trivsamt när varje barn har en vuxen, en mamma på plats på dagarna. Att det blir trivsamt och att det händer roliga saker. Att det finns en social gemenskap kring barnen och de vuxna. Att släktingar, syskon, kusiner umgås och känner varandra. Men sen det andra...det som jag tror är ett av fröna till det samhälle som sedan växte fram, det vi lever i nu...att mammor och barn ska skiljas åt...det rationella...att barnen inte behöver sin mamma mer än som matleverantör där på BB. Man har börjat bereda vägen för den separation av mammor och barn som står för dörren.

Onatur

Det är krångligt det där med barn. Det är så mycket som ska putsas och fixas och donas med när det gäller barnen. Så att de blir som folk. Eller bättre än folk. För folk duger inte. Våra strukturer är felaktiga. Kvinnor känner fortfarande alltför mycket ansvar för sina barn. De har svårt med att ge upp mödraskapet. Och karlarna…ja de är för karlaktiga helt enkelt. De måste bli lite mer som fruntimmer…alltså inte riktiga fruntimmer utan som den stereotypa sorten. Eller hur det nu är. Hur som helst måste vi bli annorlunda. Vi måste mötas på mitten och bli likadana. Och då gäller det att börja i tid…för det som krokigt ska bli måste böjas i tid som bekant.


I förskolan har man chansen. För det är där ungarna finns. På en nyhetssida kan man läsa om det hela. Det har forskats nämligen. Man har forskat fram att man kan påverka de strukturer som normalt sett formar barnen på ett felaktigt sätt kan brytas bara genom att man fixar till lekmiljön. 98 % av alla Sveriges 5-åringar finns i förskolan och det är där de ska få hjälp att utvecklas. Problemet är att inomhusmiljöerna kan befästa maktordningar. Forskaren berättar om att det handlar om vilka lekar som leks var, vilka lekar som har högre status, vilka som får vara med, vilka åldrar som leker tillsammans och så vidare. 


Man kan ändra på detta genom att till exempel se till att barnen får leka alla sorters lekar i alla rum. Det ska inte vara en bygghörna och en dockvrå osv. På en konferens ska man prata om det här…hur man kan bygga om förskolorna för mer inkluderande lek och lärande. Forskare, arkitekter och förskolor ska presentera hur de gjort för att påverka barnens inflytande, demokrati, rummens utformning och hur normer skapas i rum. 


Ja, det är tur att de har nåt att göra. Att det finns så mycket att forska om när det gäller barna. I mitt stilla sinne tänker jag…är det inte vansinne alltsammans? Är det inte egentligen själva förskoleidén som vi känner den som är galen? Som skapar sjuka normer för våra barn och föräldrar på det stora hela taget? För vad är en förskolemiljö? Egentligen, om man tänker efter? En institution. En helt onaturlig miljö. Inget riktigt liv pågår där och hur man än återskapar det verkliga livet inom institutionsväggarna blir det aldrig på riktigt. Det kan aldrig bli mer än en lokal där ett gäng barn samlas ihop eftersom föräldrarna inte kan eller vill ta hand om dem i barnens egna hem. De vuxna är anställda som kommit till institutionen för att tjäna pengar på att ta hand om andras barn. År efter år. Leksakerna är just leksaker. När jag läser sånt här är jag glad över att mina egna barn mestadels fått tillbringa sin barndom i ett hem, deras eget hem. Ett ställe där det riktiga livet levs…där det städas, tvättas, lagas mat, jobbas i en trädgård, gås ärenden, fås besök, där man går bort på besök…där leken kan pågå sida vid sida med arbetet, där den kan flyta ut och in i arbetet…Där barnen och de vuxna lever tillsammans för att de är en familj och har känslomässiga band med varandra. Där det inte finns baktankar med allt…där miljön är ett resultat av de vuxnas smak och inställning till familjelivet…just deras familjekultur. 

Jullovet...

...är härligt! Det är skönt att bara vara, sova länge, äta julmaten vi lagade lagom till julafton, slippa laga massa mat, vara ute tillsammans, fika framför tv:n på eftermiddagen, glo på tv:serier och filmer på kvällarna, käka julgodis, spela spel tillsammans... Jag är så glad över att vi inte behöver jobba på vardagarna nu i juletid! Maken kan vara ledig och jag, jag är ju hemma ändå! När jag hör hur barn kan ha det blir jag ännu mer glad över att vi kan välja som vi gör. Ett samtal med en annan förälder gav mig en tankeställare...vi fick frågan om när vår son egentligen lämnades och hämtades i skolan. Föräldern som frågade hade aldrig sett oss i skolan och blev förvånad över att höra att sonen gick skoltiderna helt enkelt. Det andra barnet lämnades klockan 7 på morgonen och hämtades halv 5. 9,5 timmars arbetstid således. En annan bekant som arbetar inom barnomsorgen berättar att det numera är vanligast att barnen går 10 timmar om dagen. Jag blir ledsen när jag hör det...hur hårt det blivit för barnen i vår moderna, upplysta och materiellt fantastiska tid. Det känns ännu mer ledsamt att ingen riktigt tänker på det...det där att vi fått något slags nytt barnarbete...att barnen från väldigt unga år har långa dagar i verksamhet, på institutioner, tillsammans med främmande vuxna och en mängd barn...att de berövas tid i sitt eget hem, tillsammans med sina egna familjemedlemmar och att de berövas tillfällen att vila, göra vad de vill...att helt enkelt vara fria nog att själva utforma sitt liv och sina intressen. 

Försöker ta tabbe på julmaten...men än har vi till några måltider till! 

Lite kvällmys med kex och röror vi fått i julklapp!

VI slöar inte hela tiden! Maken har dragit igång renovering av vårt matrum! Så nu har vi köksmöblemanget i vardagsrummet...trångt men väldigt mysigt! Barnen gör också lite nytta för sig...tränar lite matte och tyska och engelska...men bara lite! 

Idag hann vi inte ut när det var ljust...men det är lika skönt med en kvällspromenad...och extra kul blir det för den som är  yngst om man har en ficklampa med sig! 

Den där härliga kvinnofällan!

Det är härliga dagar nu när våren, ja, nästan sommaren, är här! Igår hade vi en så varm och skön dag och vi jobbade och stod i hela dagen...jag och sjuåringen! Vi njöt av värmen och arbetet och samvaron. 

Jag städade lite snabbt på morgonen, precis som jag alltid gör...och sen hade vi lite skola...matte, läsa, skriva, rita...det gick undan för inte hade vi tid att sitta inne en så fin dag! 

Min pappa kom på förmiddagen...han hade hyrt en jordfräs och var så snäll och fräste vårt land också! Jag och N gjorde vår cykelparkering fin...vi skrapade mellan alla plattfogar och sopade och tog bort alla cyklar och annat som stod där för att komma åt över allt! Det blev fint! När vi var klara med det skrapade vi rosenspaljéerna rena från gammal färg som börjat flagna...snart ska vi tvätta dem och måla om dem också! 

Sen blev det lunch! Vi hade ju jobbat så hårt och så länge att jag inte hann laga till något särskilt! Men det dög bra med stekta ägg, bröd, paprika, ost och grekisk youghurt ute i trädgården! Maken som kom hem från jobbet en stund njöt av maten och sällskapet på gräsmattan under det blommande äppelträdet!

Efter maten blev det lite vila och kaffe och sen lite mer jobb....rensa en häck...och sen stack vi och mötte storebror i skolan! Vi passade på att gå in på second handaffären som ligger precis i närheten. Jag försöker hitta ett gammalt skrivbord...men det fanns bara skräp...men vi hittade lite annat i stället! Alla tio Pelle Svanslös stod i ett bokställ! Skicket var helt ok! 11-åringen sprang på fyra samlartallrikar med rovfåglar! De tyckte han skulle bli fina i hans rum! 10 kr styck! Som hittat!  

Sen blev det fika ute i trädgården för grundskolebarnen och hemmabarnet...gymnasiekillarna hade en lång skoldag och fick fika senare. Det var så härligt att sitta ute i skuggan och känna vindens svala fläktar. Vi pratade om skoldagen och sen läste jag högt ur en sån där kvällstidningsbilaga som handlade om vikingar...Harald Hårfagre blev det denna gång! Spännande!

Mer jobb...gräsklippning...det borde egentligen de stora killarna sköta om men de har så hemskt långa skoldagar och dessutom nationella prov de här sista veckorna i skolan...men snart är det sommarlov och då har de inget sånt att skylla på!

Maken kom hem i hyfsad tid och satte fart med att laga en gammal moped till småbarnens förtjusning...han fick god handräckning och sen blev det några provturer på gatan! Jag passade på att kanthugga runt äppelträd och buskar och pioner! 

Sen blev det dags för kvällsmat! Ingen tid att laga till något tidsödande men grekiska köttfärsbiffar fanns kvar från gårdagskvällen...stekt potatis, tsatsiki och stekt broccoli med lite asiatisk touch till det blev bra! 

Så var arbetsdagen över...en av alla andra...en härlig dag! Kroppen var mör och lite öm efter allt jobb men det känns bara bra! Jag funderade en sväng på hur det hade varit om jag hade förvärvsarbetat...hur hade det varit då? Hur mycket hade jag orkat, hunnit, haft lust med att göra i trädgården? Och barnen...det hade inte blivit några samtal på dagtid...jag hade inte haft glädjen av att ha dem runt mig i trädgården...höra deras glada skratt och se vad de hade för idéer...inte hört sågen vina, sopa upp deras hyvelspån, se teckningsblocket ligga på trädgårdsbordet...Jag hade missat det. Kanske hade de också missat det...suttit inne i stället. Jag är glad för mina dagar...jag är glad över att vara i kvinnofällan. Där är jag fri. 

veckan som gått---

..har varit bra! Alla barn har varit i skolan...första gången på ganska länge! Jag och N har levt på som vanligt...skött hushållet, gjort läxor, lagat mat, spelat fiol och piano, varit på barngymnastik, övningskört med snart 18-åringen...

och N och jag har haft vår vanliga skola...

Det går bra...vi jobbar vidare med matten...tiotalsövergången börjar sitta som en smäck! Sen blir det läsing och skrivstil och teckning och piano! Lite av varje, precis som vanligt. Det går framåt och jag känner mig lite ledsen när jag tänker på att vi närmar oss slutet på den här tiden...snart ska N i skolan och allt det vi byggt upp ska brytas och bli något annat. Hur ska vi hinna? Hur kommer det gå i matten och svenskan? Vad kommer att bli gjort? Kommer han orka och vilja spela så mycket piano som han gör nu? Kommer han att klara av att behålla sin energi och sin lust? 

Det är härligt att vara hemma och vara fri! Det är skönt att rå sig själv och över sin egen tid. Vissa veckor blir bara rutinjobb och andra blir allt möjligt annat! Så blev det denna veckan! 

På tisdagen var vi på stan...bibliotek och bokrea och lite klädinköp! På vägen in till bibblan passerade vi en grupp förskolebarn som lekte i blötan och snålblåsten. Små var de. Och som vanligt tänkte jag att ... vilken tur att mina barn inte behövt vara med om detta i någon större omfattning. Det sista inte alls. Det ser eländigt ut tycker jag. Små kroppar i färglada västar...ofta märkligt avskärmade från varandra och från de vuxna. 

På bibblan letade vi spännande faktaböcker och N som lyssnat på när en av storebröderna pluggat på om insekter och andra ryggradslösa djur ville hitta information om just insekter. Tre bra böcker kom med hem och de har varit roliga att läsa i! 

På bokerean var det också kul att gå och botanisera. Jag hittade ett par böcker av Ishiguro och en kokbok om fransk mat och N hittade en fin stor bok om grekisk mytologi! 

Under klädinköpen blev det lite trist! Tur att det fanns provhytter att ligga och vila sig i! 

Vi sover i vardagsrummet nu...det är mysigt på morgnarna...N som har sovmorgon ligger och drar sig lite längre än alla andra och det är alltid någon storebror som får lust att krypa ner och gosa lite! Det är något visst med att vakna av ljuset...möta himlens ljus det första man gör när man slår upp ögonen.

Vädret pendlar...det är vinter och vår om vartannat! Vissa dagar grått och kallt, eller grått och milt och andra soliga och med klarblå himmel! Isande kallt ofta men ändå...man känner att solen har fått övermakten...det värmer äntligen! 

Vi har promenerat i vår näromgivning efter lunch nästan varje dag...gått över vårt "berg" och pulsat i tjock mjuk tung snö...studerat harspår och rådjursspår och kanske rävspår! Kanat nerför snöiga bergsbranter och lyssnat efter hackspettar!

Hemma hos mormor och morfar finns en jättesnöhög! Det blir så när plogbilen lämpar av all snö i just det hörnet där de har sin tomt! Där lekte jag som barn...byggde och kanade! Och nu njuter N av det! 

Jag och N och mina föräldrar tog en tur ut till fågelsjön som ligger precis i närheten! Inga flyttfåglar i sikte ännu...isen och snön låg kvar över den lilla sjön. Hästarna vid ridskolan var ute och tramapde rastlöst runt på den snöiga marken! De blev glada över några torra grässtrån N lyckades rota fram under snön! 

En tur till till bokrean blev det i fredags! Nu var det halva priset på reapriset och då gick det inte att låta bli att ge sig dit och se om det var något mer som ville hem! Det var det! Några romaner och en bok om att tälja till 11-åringen och 14-åringen som snöat in på slöjdande! Och en kokbok till! Och N hittade en fin bok med massa glassrecept i!

Det var en riktigt fin dag med klarblå himmel och gnistrande sol! Stan såg så fin ut i vårljuset...kyrkan låg där och päste i snöglittret och jag tänkte på hur det var här förr...när den var ny! För 400 år sen! Det svindlar alltid lite i mig när jag tänker så...

När vi ändå var ute på vift passade vi på att titta in på Lidl och fylla på med lite sånt som fattades!

Ja, så var den vardagsveckan slut! Fredagen kom och helgen har tagit vid! En bra vecka! 

Helgen är här...

...och sportlovet börjar snart! Det ska bli skönt! Ute är det härlig vinter...det kommer mer snö...vita stora flingor faller sakta och fyller på snötäcket! Idag blir det städning och lite bakning innan skolbarnen kommer hem! 

Vardagarna går så fort! Jag gillar dem så mycket! Vi har en så bra blandning av jobb och skoj tycker jag! Ramen är fastlagd...städning, tvättning, matlagning och skola...och så ryms det annat också! Igår blev det lite extra mycket målning! Vi tittade i den där boken N fick i födelsedagspresent och fastnade för ett uppslag med fina vallmor! Detta ville vi göra! Och det var kul och blev fint...man fick göra tjocka vattniga färgrundlar och sedan vicka på pappret så färgen rann ner och bildade stjälkar! 

¨

Hela förmiddagen sken solen så fint och snön gnistrade underbart! Jag har länge tänkt bära ner våra skidor från vinden men inte kommit mig för...det har börjat slaska, det har varit för kallt, jag har varit för trött...alltid har det varit något som stått i vägen. Men nu! Nu blev det av! Och N var eld och lågot! Han traskade runt i sina pjäxor och ville bara ut! Och när vi äntligen tog oss ut...efter lunchen...blev himlen vit och snön slutade glittra! Men det gjorde inte så mycket! Vi bar iväg våra skidor till fotbollsplanen i närheten där det finns ett spår i alla fall! Och sen åkte vi! Och det var jättekul! N åkte riktigt bra fastän det var två år sen sist! Och jag åkte också bra fastän det var lika längen sen jag stod på skidor! Nu hoppas vi att snön ligger kvar den här veckan så vi kan åka mer och att storebröderna får vara med! 

Sen var det skönt att komma hem och in i värmen! På förmiddagen hade jag bakat siktkakor och de festade vi på när skolbarnen kom hem! 

En fin dag fick vi igår! En underbar vardag med både jobb och roligheter! 

Tisdag förmiddag!

Tisdag förmiddag har kommit och gått! En dag bland andra. Lik alla de andra vardagarna. En härlig dag. En dag att glädja sig åt. Jag njuter i fulla drag av att ha mitt yngsta barn hemma! Tänk vad härligt att få vara tillsammans med sitt stora barn på det här sättet! Tänk att jag har fått vara med fullt ut i hans utveckling från bäbis till ett ganska stort, mycket kapabelt och klokt barn! 

Vi städade och tvättade och diskade och bäddade och allt det andra precis som vanligt! Jag satte även en semmelbulledeg som fick jäsa när vi startade vår lilla skola! 

N har börjat lära sig klockan! Bara hel och halv timme ännu men någonstans ska man ju börja! Och det går lätt som en plätt än så länge! 

N kan skriva ganska fint nu och ville idag börja lära sig skrivstil! Jag fick skriva på ett papper bredvid och så härmade han! Det gick ju ganska bra!

Sedan bakade jag ut mina semmelbullar och N hade ingen lust att hjälpa till! "Ropa när du är klar!" ropade han och sprang upp på övervåningen och byggde lego! En fin legoradio hade han byggt efter ritning...från en ny legolåda han fick i födelsedagspresent! 

Sen blev det läsning! Det går bättre och bättre...det mesta går med bra flyt nu! Det verkar som om skrivträningen boostar läsningen! Eller så tror jag i alla fall! 

Vi klämde in en teckningslektion också! N fick en bok av mig när han fyllde år...en teckningsbok jag hittade på ICA MAXI! Den var jättebra tycker jag...massor med fina teckningsuppgifter att göra! 

Idag fick det bli ett spökslott! Jag tycker att det blev väldigt fint! 

Och så spelade vi piano! Det är vad N tycker är allra roligast! Han spelar många gånger varje dag och är bra på att ta ut låtar med höger hand själv! Han har kommit ganska långt i boken och det blir lättare och lättare att få ihop båda händerna tillsammans! 

Och nu har vi ätit lunch och röjt upp efter den och N är ute i trädgården och bygger snögrejer i solen och jag ska också gå ut en sväng och få luft och sol! 

Igår var det måndag! Första vardagen på veckan! Jag gillar vardagar! De är roliga! Meningsfulla! Vanliga och vardagliga men bjuder alltid på något nytt! 

Vi gjorde exakt som vanligt! 

Förmiddagsstädning. Inte mycket att orda om. Exakt detsamma som vanligt som behövde åtgärdas och fixas med. Och så hann jag med att torka av köksluckor och diskbänken ordentligt. Skönt.

Förmiddagsskola! Inte mycket att orda om heller. Vi kör samma. 

Matte! Vi började i 1:ans andra mattebok. Den var lika luftig och pysselaktig och full av onödigt jobb som den andra. Men vi jobbar på. Hoppar över det som är för fånigt. 

Läsning. Det går bra. 

Sen började vi med en ny bok från 50-talet. Den handlar om att lära sig skriva och stava och berätta i skrift. Den är toppenbra! Idén förr var att barnen under första terminen i 1:an skulle lära sig läsa och skriva bokstäverna. Andra terminen drog man igång själva skrivandet. Och det var hänsynsfullt...lite i taget och en ständig framåtrörelse. Ett bygge. Första lektionen handlade om att skriva av ett antal enkla ord. Det gick riktigt bra.

Emellan varje "lektion" sprang sexåringen ifrån och tog en trudelutt på pianot! Han är så förtjust i att spela! Han tränar på sånt han kan och försöker lära in ett par nya låtar och har börjat hitta på en egen låt som jag får skriva ner noterna till! Han är lekfull men klarar ändå av att lära sig på ett systematiskt sätt. Han har tränat lite på att spela skalan c-c och det har varit lite lurigt att få till hur man gör med fingrarna för att få dem att räcka till för hela skalan - det finns ju ett givet sätt att göra det - och till slut satt det! Nu är nästa mål att klara det med båda händerna på samma gång! Och det är inte så lätt! Jag vet, för jag kommer ihåg hur krångligt det var att få till det när jag var barn. 

Efter lunchen tog vi skrillorna och gick till isbanan! Mina föräldrar var ute och gick och fick syn på oss och kom och pratade lite! Morfar spelade lite hockey med N och det var förstås kul! Det är härligt att kunna gå ut och röra på sig mitt på dan! Njuta av frisk luft och vila ögonen på allt vackert vintern bjuder på. På planen var det tomt. Inte en kotte i sikte förutom några vuxna, pensionärer, som åkte skidor eller promenerade. Några barn fanns inte så långt ögat kunde nå. Det är trist. Att vardagen blivit så tom på folk. Alla på sin plats.

 N njöt av att åka fort...han älskar verkligen skridskor! Han åkte flera varv och vi fick ta tid på honom! 

Sen fick vi ge oss hem...bröderna skulle komma från skolan! Varm choklad och mackor framför Harry Potter! Mysigt! Skönt att vila lite när man kommit hem från skolan! En stund...för sen fick vi dra igång med eftermiddagsjobbet...fiol med 11-åringen och religion med 13-åringen! Vi hade fullt jobb ända fram till kvällsmaten! Det är tur att jag finns i huset så att jag kan hjälpa till!