Svenska kvinnor föder allt färre barn. Under pandemin skaffade de fler barn men nu går det nedåt! Hela 6,7 % nedåt tydligen. I Stockholms stad är nedgången ännu större…hela 14 %. Fast det hela verkar inte vara någon tillfällig trend utan under de senaste 10 åren har antalet barn varje svensk kvinna fått sjunkit. En nedåtgående trend alltså.
Vad kan det bero på? I media presenteras följande orsaker:
😶Slumpmässiga variationer (fast den långsiktiga trenden talar
mot det)
😶Insikten om att corona tog slut i och med massvaccinationen.
Folk fattade att de inte längre kunde sitta hemma och skaffa barn och ta hand
om småbarn. Det normala livet kom ikapp.
😶Oro inför framtiden.
😶Globala osäkerhetsfaktorer.
😶Bostadsmarknaden.
Nu är vi i alla fall nere på 1,5 barn per kvinna. Det lägsta
på 20 år.
Fast egentligen borde den här utvecklingen vara bra. För
kvinnorna alltså. För om kvinnor skaffar färre barn blir de ju lite mer som
karlar. De behöver inte ta ut föräldraledighet, behöver inte vabba, inte jobba
deltid. Deras löner kommer att öka, deras karriärer kommer att ta fart. Deras
dubbelarbete kommer att minska.
Och frågan är till och med ännu rörigare. För på samma gång som man är bekymrad över
att svenska kvinnor skaffar färre barn så blir man också ännu mer bekymrad över att
invandrarkvinnor skaffar för många barn. Det rapporteras om att man nu i vissa
städer vill lära invandrarkvinnor om familjeplanering så att de förstår att de
inte ska skaffa för många barn utan istället börja arbeta utanför hemmet. Eller
både och. Både ha många barn och jobba utanför hemmet.
Socialdemokraterna vill få bukt med kvinnor som har för
många barn genom att ta bort flerbarnstillägget. Skaffar man många barn måste
man på egen hand kunna försörja dem. (Fast det är ingen som tycker att de som
bara skaffar ett eller två barn och lämpar in dem på dagis ska betala vad det
kostar. Inkonsekvent? Ja, förstås, men på rätt sätt.) Liberalerna vill gå ännu
längre. Familjerna ska få mindre pengar i barnbidrag för varje barn de skaffar.
Ja, så bilden är splittrad. Ska vi ha många eller få barn? Borde
vi vara glada över att nativiteten verkar gå nedåt? Eller är det egentligen
någon slags etnisk fråga? Vi vill att svenska kvinnor ska ha lagom många barn,
fler än 1,5…och invandrarkvinnor färre?
Jag grubblar för mig själv…Nativiteten går nedåt…och
orsakerna till det verkar svåra att utröna…Personligen tror jag att
förklaringen är rätt enkel. Varför ska man egentligen skaffa barn alls? Vad är
det bra för? För en kvinna är insatsen stor…längtan, förväntan, graviditet,
förlossning, amning, anknytning…en himla massa känslor aktivieras…och sen är
allt över. Pappa ska ha sin del, barnet ska överlämnas…själv ska man ut i
arbete. Och så är det dagis tur. Lämningar och hämtningar och separationsångest
och vabbande tar vid. Och så ska man göra om allt en gång till om man ska ha
två ungar…fast nu med ytterligare ett barn i leken. Hur kul är det egentligen?
Är det ens värt det? Nä, det är nog bättre att skaffa hund…de är gosiga de
också…fast billigare och enklare att ta hand om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar